Mycket om återföreningen, trettio år har förbluffande nog redan hunnit gå, i de Berlintidningar jag dagligdags läser. Alla inte lika glada, framförallt inte ossisarna. De drogs ju vid näsan - snarare lät sig dras vid näsan - av der Dicke. Den storvulne demagogen Helmut Kohl.
Serien Rohwedder på Netflix är mycket informativ på den punkten. Se den!
En svensk läsare med erfarenhet från tysk botten tiden före Murens fall skrev mig. Påtalade den skillnad han tyckte sig ha märkt mellan ossisar och wessisar. De förra lättare ha att göra med. Mindre formella än de i alla väder strikta västtyskarna.
Jag berättade för honom om när jag var gästprofessor på Freie Universität i Berlin höstterminen 1993, mötte därvidlag även östtyska studenter. Nog var det skillnad på studenter från öst respektive väst! Utan att jag direkt kunde sätta fingret exakt på vad.
Kanske något slags mindervärdighets- eller underlägsenhetskomplex. Jag spekulerar friskt.
Jag kunde ganska snart och snabbt avgöra om jag hade med en student från "andra sidan Brandenburger Tor", som en kollega uttryckte det, att göra. (En aktuell undersökning förtjänar uppmärksammas: https://www.berliner-zeitung.de/politik-gesellschaft/nach-30-jahren-ist-sie-da-die-ostdeutsche-identitaet-li.108892)
Många mycket läsvärda artiklar med anledning av jubiléet. Intervjuer med gamla Stasi-officerare och ministrar. Vanliga medborgare. Gamla som unga. Även födda efter 1990.
Plötsligt ett foto på Wolf Biermann i hans våning på Chausseestrasse 131 i Östberlin där han bodde fram till att politrukerna 1976 skamligt nog låste honom ute från det realsocialistiska paradiset.
Han var, kuriöst nog, vän med järnladyn Margot Honecker. DDR:s verkliga statsöverhuvud som det tisslades om, den pipröstade maken en blekfis. Hon som så sent som 2012 deklarerade att hon ångrade ingenting av det hon gjort. Och det var inte litet.
Om jag inte tar fel så brukade Wolfchen och blåhåriga Margot med den iskalla blicken då och då träffas ända fram till utlåsningen.
Biermann har utsetts till hedersmedborgare i Berlin, men inte med stöd av de forna SED:arna i Die Linke, Gysi och hans solkiga kompani. Det torde reta alla med en stalinistisk ryggsäck från DDR-tiden. Biermann förblir en nagel i ögat på det gamla gardet.
Det svårt förfallna huset Wolf bodde i, inte långt från där Brecht levde sina sista år och där han strax intill har sin grav, passerar jag varje gång jag är i Berlin. Som om jag måste konstatera att åtminstone något i denna förgängliga tillvaro är oföränderligt.
Förunderligt att ingen köpt och renoverat kåken. Läget är ju utmärkt, några stenkast från Bahnhof Friedrichstraße. Kanske äganderättsstrider pågår, som på andra håll i Östberlin efter DDR:s upphörande.
Märkligt nog känner jag, för allra första gången, ingen längtan dessa pandemins egendomliga dagar till Berlin. Inte efter den senaste turen, utbredd ängslan och ansikten bakom mask. Obehaglig atmosfär i staden jag älskar mest av alla.
Nä, gymnastikskor på! Ut på rask promenad, utan ansiktsmask. Med sikte på vatten och fåglar. Naturen förändras - som en återkommande upprepning. I denna en oföränderlighet som jag mår bra av.
Foto: Roger Melis/ZDF.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar