En efter en lämnar scenen, musiken tystnar

Janne är död. Den allra första trummisen i vårt band Two Good Reasons. Namnet taget efter en rad i en Kinks-klassiker: Sunny Afternoon.

Bandet bildat i Sandviken, den lilla staden i skuggan av det allsmäktiga Verket, när 60-talet knappt hade hunnit upp på fötterna. Det 60-taI som betydde en kulturell ungdomsrevolution. I och med Beatles och Stones blev det omöjligt, jag lovar, att låta bli att bilda band. 

Som svampar ur jorden dök också plötsligt en massa popband upp. Med engelska namn. Nåja, engelska och engelska. Ett hette Plattfoots...

Mer eller mindre instrumentellt skickliga medlemmar i den växande bandfloran. Kanske mer av det senare slaget i alltför många fall. 

Vi repade i källaren till kyrkans ungdomsgård, Seljansborg. I folkmun Kåken. Skolan hade allt mer börjat kännas kvävande för min del. Så bandet blev räddning och andningshål. Samtidigt som skolkandet snart skulle börja. 

Längtan bort från det inrutade liv jag såg människorna omkring mig dväljas i och inte kunna ta sig ur blev bara allt starkare. 

Janne, i Buddy Holly-frissa till skillnad från oss andra, slog hårt som attan. Trumfast som man brukar säga. Drev på oss. 

Minnesvärda spelningar utanför trygga Kåken? Bortsett från de riktigt, riktigt stora sammanhangen. Som förband till John Mayall. Jimi Hendrix. På Jernvallen. Låter när jag skriver det som om jag drömt. Måste nypa mig i armen. 

Glömmer aldrig en spelning på IOGT i Sandviken av alla ställen. Strax innan vi skulle äntra scenen flög fan i sologitarristen Conny och mig: - Vi gör en Jimi Hendrix! 

Det vill säga fullt kräm på. Improviserat och orepeterat. Tungt och slamrigt. Rått och skärande. Conny och jag ned på knä som till bön. Publiken hajade till, trodde knappt ögon och öron. Blev först stående som i chock. Sedan droppade de av, en efter en. Tills salen var tömd. 

Jag tror att det blev för mycket för den gode Janne. Osäkert om han stannade kvar i bandet efter det. Detta var sannerligen inte hans cup of tea, om man säger så. Och det var inte första gången sångaren och sologitarristen betedde sig oberäkneligt på scenen. Heller inte sista.

Nu har Janne lagt bort stockarna för gott. Med honom dör också en bit av min livshistoria. 

I en av Vilhelm Mobergs böcker deklarerar huvudpersonen: - Jag vill inte ha med döden att göra! Moberg själv föregrep den död som obönhörligt väntar oss alla genom att gå ned i vattnet utanför Väddö.

Jag hatar döden! Jag har bokstaverat det i olika sammanhang. Skriver det igen. Denna gång  befinner jag mig åldersmässigt i det jag brukar kalla dödsdecenniet. Mellan sjuttio och åttio. 

Mitt hat, det struntar döden fullkomligt i. 

R.I.P. Janne!

Bild: Trummisen Janne på plats under en kylig utomhusspelning på en Barnens Dag i Sandviken.