Byt föräldrar!

Torsdag förmiddag i oktobers alltmer höstlika månad, det närmar sig lunchtid. Dis över kyrkogården i det lilla samhället några mil från Gefle, mest känt för att en vanlig grabb som gifte sig med en kronprinsessa kommer härifrån, lätt regn, grått och dystert i luften. 

Jag fäller upp och fäller sedan strax ihop paraplyet. Fäller upp det igen. Ett smått nervöst agerande. Jag känner mig obekväm där jag står. 

Vi är drygt tjugo personer som har samlats för att ta ett sista farväl. Den avlidne gick ur Svenska kyrkan, osäkert hur mycket han planerade denna akt. Om han överhuvudtaget orkade göra det under ett accelererande, plågsamt sjukdomsförlopp. 

Officiant från begravningsbyrån dyker upp med urnan i famnen. Han lämnar över den till änkan och vi rör oss i samlad tropp mot gravplatsen där det väntar ett hål för urnan att stoppas ner i.

Medelåldern påfallande hög på oss församlade. En böjd man släpar sig långsamt och mödosamt fram med rullator, en kvinna vid sin sida som bistår honom.  

Jag träffar människor jag inte har sett sedan 1960-talet. Stig spelade klaviatur, styvt. Nu är han en gubbe med en gubbes kropp och röst, kanske tänker han likadant om mig. Jag minns honom som en smula dryg. I så fall är det med åren som bortblåst.

Det är det forna bandets första trummis som begravs. Bandet som startade våren 1963, inspirerat av den brittiska popvågen. Ett pojkband. Trummisen bara 12 år. 

Existentiella funderingar oundvikliga, hur undgå dem, omöjligt. Vad gjorde jag med mitt liv, gjorde inte gör. Vilka medvetna val? Ännu mer: icke-val, bortvalda livsvägar. Rädsla och bristande mod. Uppfostran som präglade synen på livet och vad som kan och bör förväntas. 

Bruksmiljöns tuktande och tillbakahållande livsformer i skuggan av Verket. Tro inte att du är något. Stick inte ut. 

Det fanns inte många valmöjligheter för den som i hemlighet drömde om alternativ. Musiken ville jag fortsätta med som yrke. Men såg inte hur det skulle låta sig göras. Frestades gå ner i Verket, dåvarande flickvännen avstyrde bestämt. Uppsala blev det. Ingen musik.

När jag var knuten till Högskolan i Gävle, samtidigt flitigt medverkande på kultursidan i Gefle Dagblad och uppmärksammad i stan, var jag flera gånger inbjuden till Vasaskolan i Gävle att föreläsa för eleverna. Ett alltid lika roligt uppdrag. 

Begav mig alltid förväntansfull mot den imposanta skolbyggnaden med anor från den tid när det fanns en lektorstrappa som inga adjunkter tilläts beträda.

En gång berättade jag om när jag var i de lyssnande (jodå!) elevernas ålder. "Det fanns inte lika många valmöjligheter som ni har." En flicka ber om ordet: "Jag vill syssla med mim, utbilda mig till mimare." 

Hon nämner en högskola där sådan utbildning finns. Kanske Skövde, minns inte. 

"Mina föräldrar säger att jag först måste skaffa mig en riktig utbildning. Vad skall jag göra?" Rösten lite förtvivlad, uppgiven. Blicken spänt riktad mot mig. 

Jag vet att lyssnar hon till föräldrarna slår livsfällan igen. Utan att jag hinner tänka efter hör jag mig själv spontant utbrista: "Byt föräldrar!"

Jubel i den fullsatta aulan. 

När jag lämnar Vasaskolan efter förrättat värv vemod i sinnet. Och ett stänk av avund. 

Bild: "Tänkaren" av Auguste Rodin. Wikipedia