Jag har hört talas om henne förut men inte kommit mig för. Således den allra första boken jag läser av Zadie Smith, Aningar. En samling kortare essäer, vardagsnära och lättillgängliga upptäcker jag när jag väl börjat läsa.
Stil är att insistera, enligt Françoise Sagan. Smith insisterar på ett lågmält sympatiskt sätt.
Numera läser jag med fördel e-böcker. Och denna kostade under hundringen. Inget att tveka om.
Men ett helvete att ladda ned. Först måste ett mystifikt program som heter Adobe någonting laddas ned och det i flera, för att inte säga många led. Varje led inte glasklart vad gäller hur göra för att komma vidare.
Som vanligt är det nära att jag svärande som en borstbindare ilsket kastar in handduken. Jag saknar allt vad tålamod heter och är dessutom teknisk idiot. Ger upp vid minsta motstånd.
Men hänger mot alla odds i denna gång, förvånar mig själv. Och lyckas till slut! Med benägen hjälp av den vänlige Filip på Adlibris. Vete sjutton hur jag gjorde. Men lyckades få till det.
Nå, det ser fult ut på skärmen enligt mitt förmenande, inte som med de två tidigare böcker jag laddat ned. Senast Johan Croneman.
Strunt samma. På´n bara.
Smiths bok är rykande färsk. Skriven under den rådande pandemi som förefaller bara bli allt värre. En politiker i Berlin kräver enligt Berliner Zeitung att polisen skall få göra hembesök. Oklart varför. Rena Tredje Rikets Gestapo.
Eller Stasi när dess hejdukar förstörde livet för DDR-medborgarna.
I Tyskland vaknar dock folket när det upplever att det tummas på rättsstaten och demonstrerar på gatorna. I Sverige sover det förslavade folket vidare. Anything goes. Snälla staten, låt oss bara få veta vad vi skall göra. Och inte.
I Smiths bok de uttryck och uppmaningar vi intill tjatighetens gräns vant oss vid under detta onådens år från och med våren: två meters avstånd. Tvätta händerna. Nedstängning. Skyddsutrustning. Flockimmunitet.
Kanske kan vi snart tala om en pandemi-genre om andra förlag än Bonniers hänger på. Osäkert. Svårt nog ändå utan att behöva läsa om det.
Aningar väcker med sin urbana förankring längtan återse New York. The big apple. Besjungen av Woody Allen i tidigare klart sevärda filmer. Men det lär dröja innan jag sitter i ett plan på väg ned mot JFK.
Ingen vet när denna förbaskade pandemi är över. Om någonsin. Syndafloden väller över oss på alla kontinenter.
Det senaste dråpslaget i pandemins spår är uppskjutna SHL-matcher. Brynäs mot ärkefienden Leksand. Brynäs mot Djurparken. Det talas i det första fallet om januari någon gång. Perkele, det är ju en evighet dit!
Hur överleva utan Brynäs, även om Peter Andersson inte blev den frälsare som förutskickats?
Irriteras av att Bokus och Adlibris sortiment av e-böcker är så präglat av deckare, författade av sådana jag inte har den minsta lust att lägga hårt beskattade pengar på.
Lutar åt att jag beställer Ferrante och laddar ned, håll tummarna i så fall!, trots att jag tycker den är för dyr. Och Ferrante förutsägbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar