Landsflykt till Nordjylland

Matthias Claudius visste: Wenn jemand eine Reise tut so kann er was erzählen. Blott den som reser, har något att berätta. Den som aldrig reser, har intet att berätta. Den bofaste saknar berättelser. 

Tja. Minns Bengt Anderberg som motvilligt lämnade sitt älskade, fagra Bornholm. Inte saknade den fabulerande begåvningen med rötter i skrönornas förlovade huvudstad, Göteborg, berättelser! 

De bästa resorna tillhör den gränslösa fantasin. Men den göds av intryck. 

Förr tyckte jag inte om att resa. Med resväska kände jag mig snart obekväm, otrygg. Jag kunde känna hemlängtan. Till det som tyskarna med bultande hjärta kallar Heimat. 

Tv-serien med samma namn en av de mest sedda någonsin i Tyskland. Bidrog till att stärka den nationella identiteten. Man kunde återfå stoltheten av att vara tysk. Tv-serien legitimerade kärleken till hembygden efter nazismens missbrukande av Blut und Boden. 

Jag kunde på resande fot, framförallt om dag lades till dag och det bara fortsatte, längta den blågula hembygden. Rötterna. Sammanhanget. Det välbekanta. Det som består. Tillhörighetens urberg. 

I mitt sinne har alltid funnits en grundton av Wehmut över det som förlorats. Vemodet har på försiktiga fötter smugit sig in i allt jag skrivit. Och slagit sig ned mellan raderna.

Känslan av förlust har, med åtföljande vemod, förstärkts av de senaste årens utveckling, missvisande ord för ett allt sämre och hotfullt samhällstillstånd. Ett Sverige övergivet av maktberusade, cyniska politiker. Det Sverige där jag växte upp och formades. 

Migrationspolitiken, snarare bristen på en klok sådan, har ändrat landets karaktär. Våldet och kriminaliteten ökar. Vardagens otrygghet och utsatthet konsolideras. 

Min hemlängtan till det Sverige som inte längre är, är borta med vinden. Skingrats som de lätta molnen över Vesterhavet utanför Krøyerland i Vendsyssel, Nordjylland. Något har hänt, trängt sig på, satt sig fast. En sinnesförändring jag inte kan förneka längre. 

Som om jag öppnat ögonen, äntligen har börjat förstå. I den tidigare hemlängtan ruvade en förnekelse. En vägran att se och förstå. En vägran erkänna det som förändrats. 

Ett markant drag jag besitter i min livet igenom trygghetssökande person: viljan att bevara saker och ting precis som de är. 

Måhända är det som att jag medvetet, för allra första gången, klarsynt blickar bort utan att slå ned blicken. Mot något annat. Vänder bort blicken från fosterlandet, vill glömma att det är här jag bor. Sverige inte mitt trygga hem längre. Inte här jag hör hemma.

Vad innebär kärleken till en nation? Alfred Döblin, författaren till mästerverket Berlin Alexanderplatz, menade att det är vad en nation står för som framkallar kärleken till denna. Aldrig nationen i sig. Ingen oreflekterad, blind chauvinism. 

Det kan överföras till hur jag numera ser på Sverige. Bakom min rygg det Sverige som det 
hänt något med. I klart sämre riktning. Och jag känner inte längre igen mig. Ett land jag har fått allt svårare att leva i. Jag trivs inte. 

Inte längre mitt land. Det jag i Döblins mening förknippar nationen med. Jag har förlorat det. Landet har bytt ansikte. Den blågula samtiden skaver. 

Även om jag inte, likt Järegårds koleriska doktor i von Triers Riget, travesterande utbrister: 
- Svenskjävlar! Vad har jag i Sverige att göra?!

Hjärtat fylls med sorg. "Mot sakta mörknande kväll jag färdas värnlös", som Vilhelm Ekelund skrev. En landsflyktig. Själsbroder.

Sommarveckorna i Nordjylland räcker inte för mitt välbefinnande. Att det skall bestå. Alltför kort tid. Jag vill bli bofast. Bo året om. Följa årstidsväxlingarna. Havets skiftningar. 

Kan det bli verklighet? Eller måste det förbli blott en dröm? Den som lever får se.

Sanningen inget för systemmedierna

Gud ske tack och lov för de små förlagen i Sverige som begår en kulturpolitisk gärning genom att ge ut det som annars inte skulle finnas för nödvändig läsning! Den "smala" litteraturen. Kvalitetslitteraturen. Bättre beteckning. 

Daidalos (där jag är medlem i bokklubben), Korpen (med legendaren Gert Nilson, tyvärr nu bland de eviga skuggorna) och allt vad de heter. Ett av dem Karneval, med den sympatiske förläggaren Björn Eklund.

I går afton, när sensommarvärme härskade, arrangerades på ABF-huset i Stockholm ett evenemang om det plågade och sargade Syrien. Baserat på boken Syriens tystade röster. Skriven av den utomordentligt insatte Patrik Paulov, tidigare utrikesredaktör på Proletären. 

En tidning som kommit att bli mig mer och mer omistlig. För dess arbetsplats- och utrikesreportage. I Proletären kan jag läsa om det som systemmedierna aldrig speglar. Klasståndpunkten i reportagen gör dem inte mindre trovärdiga. Tvärtom. 

Det är informativ och tydliggörande journalistik på hög nivå. Med glädje prenumerar jag, trots en av politikerfifflarna urholkad pension. Och förbryllar måhända brevbäraren när Kalle Anka, Hemmets Veckotidning och Proletären skall samsas i samma fack. 

- Man skall vara intresserad av allt! Visste min salig mor. Klok som få.

Paulovs bok syftar till att ge en annan och mer nyanserad bild av kriget i Syrien och vad som pågår i landet. (Sveriges skamliga, hycklande roll i sammanhanget avslöjas utan pardon.) Svenska medier, dessa husbondens röst, har ju konsekvent tagit ställning mot Assad. 

Glömt allt vad folkrätt heter. Rätten att försvara sitt land. Mot i detta fall IS-terrorister och andra.

Systemmedierna har prånglat ut en minst sagt skev bild av Syrien. Falsk. Tjänstvilligt ljugit om gasattacker och annat. Påstått utan att källkritiskt granska det närmare, med andra ord inte betett sig journalistiskt anständigt, att det var Assad som låg bakom. 

Demonisering. Skurken Assad. Djävulen. Svart eller vitt skall det vara. Inget som helst försök till problematisering eller att låta fakta trilskas. 

Systemmedierna har okritiskt svalt och återgivit propaganda och rena lögner. Låtit sig föras bakom ljuset av USA. De har svikit sitt uppdrag. Vad ska vi överhuvudtaget ha dem till? Kan man undra. 

Jag kan inte låta bli att trött tänka, om man som undertecknad har varit med förr: ständigt samma gamla visa. Biafra. Balkan. För att bara nämna två exempel, Samstämda, enögda medier. Tendentiös verklighetsbeskrivning. Ytligt och okritiskt. Även denna gång. 

Frågorna som aldrig ställdes: Vad handlade det om egentligen? Vilka intressen drev fram kriget mot Assad? Vilka var motiven, egentligen? Svaren finns hos Paulov. Han har gjort det arbete ingen annan gjort. 

Heder åt Karneval och Björn som ger ut denna bok! Tag och läs!

Vindmöllor och gymnasielagar

Jag inhämtar att ett mycket stort antal vindkraftverk skall utplaceras utanför Gefle. I havet. Tydligen gigantiska historier. Lika höga som Eiffeltornet. De fast boende i det vackra kustbandet är mäkta upprörda. 

Opinionen kan inte av beslutsfattarna bekvämt bortförklaras med att det är det snöda särintresset som talar. De privilegierades sura klagovisor. 

Utsikten tillhör alla. Utplaceringen angår likaså alla. 

En insändarskribent efterlyser en risk- och konsekvensanalys. Någon sådan har tydligen inte presenterats. Vilka blir konsekvenserna för miljön? För fåglar och andra djur? Andra sannolika konsekvenser och risker?

Kanske viktigast av allt: vilken blir energieffekten med dessa i mina och andras ögon landskapet förfulande vindmöllor? Lönar det sig med denna utplacering, eller är det ren och skär symbolpolitik?

Jag glömmer aldrig när vi i bil på väg till Greifswald fick dylika förfulande möllor i blickfånget i ett av Europas fram till dess skönaste landskap: Mecklenburg-Vorpommern. Besjunget av poeter och konstnärer. Plötsligt var det förfulat. 

En chock att utsättas för denna visuella nedsmutsning. 

När jag var fackligt aktiv på Högskolan i Gävle efterlyste vi från facket gång på gång, med den tjatiges envishet, risk-och konsekvensanalys när det aviserades organisationsförändring. Framförallt i samband med neddragningar, folk skulle sparkas. 

Som om arbetsgivaren "glömt" att det måste göras. Eller helt enkelt gav blanka fan i det. Det senare skulle inte förvåna mig.

Minns ni den så kallade gymnasielagen? Vansinnig! Drevs igenom trots att samtliga remissinstanser varnade för konsekvenserna, riskerna. Men lagstiftarna, med den bisarra Alfred E Neuman-kopian, Annie Lööf, i spetsen, vägrade benhårt att lyssna. 

Och så blev det som det blev. Förödande effekter. För oss undersåtar att ofrivilligt skörda efter detta cyniska maktmissbruk på högsta nivå. 

En gång hyllades och respekterades den svenska ämbetsmannastaten för dess redbarhet. Att saker och ting sköttes på ett ordentligt, myndighetsvärdigt och oklanderligt sätt. Christopher Jacob Boström (bilden) personifierade andan. 

Denna stat, salig i åminnelse, finns inte längre. Löfvenland - det är något helt annat. Raka motsatsen till det Boström personifierade. Med aktivister anställda på Migrationsverket och andra ställen. 

Vad som återstår i den förfallna, blågula staten är det, åtminstone ibland, vinande ljudet från vindmöllor och återkommande rapporter om knarksäljande och sexbrottsutövande afghaner. Förlåt, jag menar förstås "ensamkommande barn". Ska jag skriva "gymnasister"?

Eller vad de nu skall kallas för att inte irritera Annie Lööf och hennes samhällsnedbrytande gelikar. Och dra på mig etiketten "främlingsfientlig". 

Bild: Wikipedia

Herr G, en intellektuell entertainer

Läser om en postumt utgiven bok av Lars Gustafsson som 2016 sorgligt nog lämnade oss för den himmelska parnassen. En i det offentliga samtalet, om vi nu längre kan tala om ett sådant samtal värt namnet vilket är tveksamt, djupt saknad person. 

Egensinnig som bara den. Kunde uppfattas som disträ. Inte lojal mot någon eller något. I den meningen en sann intellektuell. Fri och kritisk. Den knarrande rösten symtomatisk. Självtillit som få andra. Han insåg sin egen storhet. Även på ett europeiskt plan. 

De stora elefanternas dans var tillika hans. Framförallt de tyska. Enzensberger och grabbarna. Hard core intellectuals. 

Förtalad var Herr G av ideologiskt förvirrade, dogmatiska själar som kallar sig vänster i Sverige. "Reaktionär" stod det på stämpeln. Jag minns även att Jan Guillou föraktfullt omtalade Gustafsson som "universitetslektorn i Texas".

Gustafsson hade ju tilldelats professorstitel vid det prestigefyllda The University of Texas at Austin. Och Guillou hade för sig att alla universitetslärare i USA tituleras professorer, vilket enligt honom skulle motsvara det svenska universitetslektor. Nå, big deal? 

Gustafsson skrev på en helt annan nivå än Guillou som aldrig blivit något annat än en journalist stilistiskt. Skrivmaskinen, han använder ju inte dator gubevars, lyfter aldrig hos den senare.

Mats Gellerfelt, också djupt saknad fritänkare, kvistade över till Austin och begick ett reportage om Gustafsson. Hans föreläsningar var, enligt de begeistrade studenter som Gellerfelt talade med, rena äventyret. 

De kunde ta vägen vartsomhelst när professorn kom i gång och bars av sina infall. Underhållande bara förnamnet på detta flow. Bort med manus och andra byggnadsställningar.

Gustafsson var som bäst i sitt skrivande när han glömde sina vidlyftiga filosofiska spekulationer och höll sig till sitt älskade Västmanland, har någon sagt. What´s the difference, by the way? 

Jag älskade LG för hans hugskott. Finner inget bättre ord för hans originella snilleblixtar. Infallen och de dråpliga, oväntade och överraskande formuleringarna.

Som när han en gång knarrade: - Jag har lärt mig mer av människorna i Västervåla än vad jag skulle ha gjort om jag tillbringat en massa år vid ett normalt, svenskt universitet.

Jolligt, skulle en tröghuvad sandvikare kunna säga. Äh. Fyndigt. Säger jag. Gustafsson var, i likhet med Stolpe och Myrdal, en intellektuell entertainer. Slagfärdig och kul. Nu är det bara Myrdal kvar. Och en förskräcklig massa tråkmånsar. 

- Kunde tråka ut en hel församling, som min mor sa. Och de gör det. 

Jag skulle aldrig drömma om att jämföra mig med Gustafsson. Men hugskotten och infallen är en organisk del av mig. Det som ordningsmän och kontrollörer kallar "stringens" eller "koherens" (hiskeligt ord och jag vet knappt vad det betyder!) har jag aldrig besvärats av. 

Orden letar upp mig. Ouppfostrade och vildsinta. Tar mig i besittning. Leker och styr med mig. 

Få ordning på dem? Ja, men kanske inte den ordning litteraturkommissarierna påbjuder.
Gustafsson är därvidlag en förebild. 

Bild: Wikipedia

Rastlöshetens vita hår

"Livets vardaglighet." Jag läser om detta hos Marguerite Duras i boken Att skriva. Hon kan verkligen fånga den beska känslan i denna vardaglighet. Enformigheten och banaliteten. Om man inte skriver, som ju Duras gjorde. 

När hon inte skrev var whiskyflaskan aldrig långt borta. Tröstaren och sömngivaren. Något hon inte sticker under stol med.

Hennes avskalade, mycket säkra och strama ordkonst framkallar gåshud. Oreserverat älskar jag hennes koncisa, lakoniska stil. Jag letar efter semikolon. Men finner inget.

Ett tecken jag också själv nogsamt undviker. Det drar ned tempot. Skridskoåkningen i texten. 

Jag har alltid haft svårt för att leva vardag. Det började redan i unga år i Sandviken. Tidigt kom jag att avsky det inrutade livet. Det liv som styrdes av den fördömda Fabriken. Maskinernas tyranni. Det döda kapitalet, enligt Karl Marx. 

Produktionslivet. Utslitningslivet. Trälandets liv. 

Vällingklockan. Nej, Hesa Fredrik. Tutan, ljudande eller stum, nere från "det svarta helvetet" som någon kallade det (syftade på Fagersta Järnverk): - Skynda dig på, kom och jobba! Eller: - Nu tillåts du cykla hem och återhämta dig. Jag hör av mig igen. Lita på det!

Vår hund Sussi hade på känn när Hesa Fredrik skulle låta. Och min far dyka upp. Utstämplad. Trött. Inte många timmar på kvällen innan han ville gå och sova. - Titta in i huvudet, som han sa. 

Några sekunder före Hesa Fredrik kunde Sussi ge kort skall. Betingning. Som Pavlovs hundar.

Det är roligare att vara full än nykter. Bästa förklaringen till att man dricker, berusar sig. Alkoholism är ingen sjukdom, trots att MM-folkets affärsidé hävdar det. Denna torftiga, människoreducerande Minnesotamodell med sina infantiliserande AA-möten. 

Och där återfall är tillåtna. I den kroniska sjukdomens skugga.

Drickandet kan göra vardagen roligare. Mer uthärdlig, skulle nog Duras säga. Till en början. Men Cornelis visste: - En sup är en för mycket. Hundra är för lite. 

Jag har blivit bättre på att leva vardag. Livskamraten har stor förtjänst i det. Åldern kanske bidrar. Rastlösheten har fått vita hår. Men jag älskar det utomvardagliga! Festen. Resan. När det inrutade bryts. Oförutsägbarhet träder in. Äventyrets starka smak. 

Exkursionen kan börja. Upptäckter och intryck fiskas. 

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en bok med titeln Livets känsla. Men det har jag nu gjort. Det tog mig många år, och böcker, att nå fram till den texten. Livsbejakande och ljus. Vardagslivsbejakande? Tja, varför inte. 

Gäller bara att få fatt i den flämtande ögonblickskänslan. 

Och jag tror det var den Heidegger ville berätta om på sitt svårtillgängliga språk. Den vägledande frågan löd: vad är att leva, att vara till? Jag tillägger: när är det som bäst? Skriv om det!

Foto: SVT.se

Heliga kor

Av ekonomiska eller åldersdiskriminerande, kanske både och, skäl erbjuds jag inte längre att skriva några krönikor i Hela Hälsingland (HH) och Gefle Dagblad (GD). Krönikorna i Universitetsläraren upphörde i och med min utstämpling för snart tre år sedan. 

Jag trivs i och för sig med min blogg. Här jag kan skriva precis vad jag vill. Skriva måste jag. Jag lever skrivande. Lider av "grafomani", skulle Horace med sitt eleganta ordval kanske säga. 

Inte sant. Inget tvång. Bara lust. Livsmening som alstras. Samtidigt som jag skriver detta, läser jag Duras med sin lakoniska stil: Att skriva. Finner inte lust där. Endast ensamhet. 

Jag är ingen Bianca eller Läckberg, ingen sådan där "influencer". Men glad för dem som läser mig. Bland dem vet jag att det finns författare. Kulturredaktörer. Förläggare. Radiojournalister. Fritänkare. Konstnärer. Drop-outs från universitetet. Uttråkade anställda. 

En härlig blandning. Love you all.

Jag har gästspelat i nättidningar. Det finns ju utmärkta sådana. Stefan Lindgrens 8 dagar. (Stefan var för övrigt den som fick mig att starta min blogg.) lindelof.nu. Genomgående hög kvalitet. Professionella pennfäktare.

Jag kan sakna krönikörskapet. Det tillstås. Kanske några läsare också gör det. Kan ibland, faktiskt ganska ofta, få höra om trista tidningar man sagt upp prenumerationen på. Ointressanta kultursidor i framförallt GD. 

Var är debatten? Glöden? Det oroande? Tankeprovocerande? Gossen Ruda?

En sak jag lärt mig under skrivandets år är att det finns heliga kor. Sådant man inte skriver om. I varje fall inte elakt, kritiskt eller avslöjande.

Kungen och hans amorösa eskapader med "kaffeflickor" var länge en sådan ko som lämnades i fred. Inte längre. Boken Den motvillige monarken bröt is. 

Men efter vad jag förstått blev det svårt med jobb för författarna efter utgivningen. Och den efterföljande extrema uppmärksamheten runt den bladvändande stollen på tronen. 

När jag en gång skrev kritiskt om nationalhelgonet och ikonen Astrid Lindgren, minns 
inte i vilket publicistiskt sammanhang, blev det ståhej. Upprörda röster, som om jag stuckit hål på barndomens såpbubblor.

Min övertygelse är att vrede är uttrycket för öm tå som det trampats på. Varför annars gå igång på alla cylindrar?

För något år sedan retade jag upp förskollärarna genom att i en krönika i HH använda ordet "dagis". Herre, min skapare. FÖRSKOLA, heter det! FÖRSKOLA! Är krönikören helt vrickad? Ärligt talat visste jag inte att ordet "dagis" var tabu. 

Mina döttrar gick ju på dagis i Uppsala. Alla sa dagis. Och dagisfröken. Inte förskollärare. 

Vill jag reta upp Sandviksborna, är det bara att dra till med något ofint om konsul Göransson. Välgöraren. Stadens grundare. Guds ställföreträdare på jorden. Som öppnade paradiset för människorna. Det vill säga fabriksgrindarna. 

När jag inte dragit mig för att i GD att repa den tillrättalagda bilden. Då reser sig löneslavarna. Fabriksmänniskorna. Inte särskilt lustigt, egentligen. Berättar om en inlåsande mentalitet som sitter som Sandviksstål (!) i de arma, förtryckta själarna.

Vill man göra det enkelt för sig som skribent, skall man bara låta de heliga korna få beta där fridfullt i gräset. Låta dem hållas. Men vem vill läsa en sådan skribent? Inte jag i alla fall.

Foto: Arne Wennberg - Wordpress.com

Fula läten smittar

Ord smittar och oskicket sprider sig. Ordmissbruket. Det senaste jag därvidlag kommer på är "absolut". 

En tidigare chäf till mig som jag nyligen hade kontakt med, inom parentes en miserabel figur rakt igenom, min sämsta chäf av dem alla i ett långt yrkesliv, och jag ångrar att jag skrev henne på vad jag tyckte var förekommen anledning, använder gärna just det ordet. 

Missbrukar det. Med ett onödigt, den oklara texten gödslande utropstecken efteråt. 

Och hon är inte ensam om att vara smittad. Till saken hör att denna chäf alltid saknat språkkänsla. Så hon är lättsmittad. Inget eget språk. Speglar en språkvanvårdande personlighet. 

Den utomordentlige österrikiske stilisten Karl Kraus, slår det mig plötsligt, skrev bra om detta, kopplingen mellan person och stil. Stilen avslöjar personligheten. Stilen är inte "bara" en språkfråga. I detta synsätt på vad en stil är, ryms en etisk dimension. 

I Go´kväll i SVT som äntligen är tillbaka, finns inget bättre tv-magasin med sin blandning av högt och lågt, böcker och matlagning (framförallt den rundnätta Susanne är en favorit vid grytorna), gästades säsongspremiären 20 augusti av en transa (heter det så?). 

Saga Becker. Fascinerande med en mansröst, djup och fyllig sådan, i en kvinnokropp. Sött ansikte. 

Men jag störs, förlåt en konservativ gammal man, av ringarna hon placerat i näsan. Som en ko, eller en tjur. Tjudrad, heter det så? Fult mode. Med ring i nosen ser en människa i mina ögon korkad ut. Kossorna har inget val. Annars valde de väl bort ringen. 

Sagas liv har varit mycket svårt, berättar hon i SVT. Kamp för att bli sedd. Erkänd. Älskad. Accepterad. I ungdomen funderade hon på självmord. Men nu är hon Guldbagge-prisad skådespelerska. Pris häromåret för bästa kvinnliga huvudroll. 

Och färsk romanförfattare. I Go´kväll bjuds på dyrbar, måste förlaget tycka, gratisreklam för hennes debut. Lägg till en vänlig intervju av programledaren, den vackra Pia Herrera, med kopplingar till Havanna på Kuba. .

Människor som visar existentiellt mod och kämpar för sig själva, vägrar att vara ett grässtrå bland andra strån som böjer sig för vinden, väcker alltid mitt intresse. Människor som frigör sig, tar strid för att få vara sig själva. 

Om så med könsbyte, eller vad det i detta fall skall kallas. Könskorrigering? Hemskt ord. Låter som något Mengele kunde kommit på. I sadistisk anda. 

Men jag störs av att Saga Becker säger "eeeh" i var och varannan mening. Irriterande. Jag får alltmer svårt att höra vad hon säger, hänger upp mig på detta "eeeh". Riskerar att sluta lyssna. 

Och hon är inte ensam om lätet. Jag hör det plågsamt ofta. Även från journalister och dem som borde vara språkvårdare. Detta eeeh. Släpigt. Fult. 

Bort!

Bild: Saga Becker utan ring i näsan. Wikipedia.

Vad säger du, Årsunda?

På min tid, fy satan vad ålderstiget och mossigt det låter, kunde man ta både realexamen och studenten. Jag tror att jag tillhör den allra sista kullen som tog studenten enligt den gamla examensordningen. 

Innebärande muntliga förhör, externa censorer närvarande i salen. Jag ser framför mig  Markurells i Wadköping. Den mustiga tv-uppsättningen.

Edvin Adolpson lysande i huvudrollen som den illistige krögaren Markurell, skamlöst mutandes censorerna. Utan att de lärda riktigt fattat galoppen. Medan de smörjer kråset med delikatesser och förstklassiga viner som Markurell förplägat dem med.

Sprang ut, gjorde vi, som det hette på den tiden, till väntande familjer med plakat och blommor på skolgården. Min mor, trots läshuvud måste hon avbryta sin skolgång, med en tår i ögonvrån. 

Jag i illasittande kostym och för liten studentmössa. Tillika långt hår. Jag hade ihärdigt vägrat kostym, mössa och klippning. Men efter långdraget tjat fått ge mig. Och fallit till föga, i sista stund. 

Nå, håret lyckades jag freda någorlunda hos mammas frissa Evy. Hon vågade inte annat. 

Om någon underkändes denna vår 1968, tvingades slokörad smyga ut bakvägen, minns jag inte.

Sandvikens Högre Allmänna Läroverk (SHAL), hette skolan jag bodde bara ett par stenkast ifrån. Vördnadsbjudande namn på den inrättning jag senare, när jag läst Foucault, IIlich och Nils Christie, kom att kalla "disciplineringsanstalt". 

Jag minns lektorer, disputerade vid Uppsala Universitet och mycket ämneskunniga. På den tiden, risk att jag skriver detta "på den tiden" alltför ofta, var det fint att vara lektor. Högt anseende. 

Inte som nu. När man riskerar stryk och skolan bli anmäld till DO, om man försöker hävda sin rätt och auktoritet. Dagens skola är helt urspårad. Glad mina barn hann undan eländet. 

Alltid när vi färdas i bil utanför Sandviken och passerar små orter, minns jag åren på SHAL. En tyskalektor med slickat, bakåtkammat hår, smått läskig typ från stan (Gävle), tilltalade med sarkastisk ton dem som kom från dessa orter med ortens namn:

- Vad säger du, Årsunda?

- Någon kommentar från dig, Österfärnebo?

Läraren var inte en utstuderad djävul som han i Hets och som Stig Järrel (bilden) fångade på pricken. Men djävlig var han. Elak och dum. Utan att anmälas, eller riskera sanktioner för sitt beteende. 

Liksom en plågande, kortvuxen gymnastiklärare som hånfullt kommenterade oss långbenta. Skickade oss till hållningsgymnastik. Än i dag kan jag höra hans släpiga röst och hur han, plågoanden, uttalade "Ekstrand".  

Vi elever som inte kom från de små orterna på landet skrattade åt tyskalärarens försmädligheter. Men jag vill minnas en smula ansträngt. 

Klasskamraterna från landsbygden tog i bästa fall realen. Men gick inte längre. Säkert spelade tyskalärarens fasoner in.

Själv trökade jag mig igenom gymnasiet, många frånvarotimmar och vi kompisar skrev sjukintyg till varandra. Efter det Uppsala, ljusår bort. Men det är en annan historia. 

Bild: Wikipedia

Det dummaste man någonsin läst!

Samtiden präglas, och plågas, av att allt skall filtreras genom den förhärskande politiska korrekthetens normerande filter. Det skattefinansierade Nationalmuseum har exempelvis försett konstverken med politiskt korrekt information så att man som besökare ser och tolkar dem rätt. 

Genusglasögon på. Postkolonial blick. Det förflutna skall bedömas med dagens påbjudna normer. I förekommande fall skrivas om, korrigeras. Som när Pippis pappa inte längre får heta "negerkung". 

Ideologin sätts före konsten. Samma som i Tredje Riket, Sovjet, DDR och Nordkorea. Konsten tilldelas en instrumentell funktion, det blir konsekvensen. Den skall uppfostra och upplysa. Om det för dagen sanna och korrekta. 

Vi medborgare har bara att lyda och anpassa oss. Tiga och jama med.

Jama med i det som av makten och dess ideologer är fastslaget som ovillkorligt sant och korrekt. Maktens beskyddare, dit också uppburna opinionsbildare hör, är många. Nationalmuseums korrigeringsprogram torde de älska. 

Jag fick för mig att göra experimentet att flytta det politiskt korrekta synsättet till ishockeyn och mitt favoritlag Brynäs. Vad händer om pk-perspektivet läggs över en hockeymatch? Dras till det yttersta med modeord som "rasism" och "kolonialism"? 

I Gavlerinken har den årligen återkommande internmatchen Svarta mot Vita nyligen spelats. Med spelare från Brynäs damlag för första gången på isen. 

Den matchen, som lockar stor publik, kunde som jag såg det tjäna som ett passande underlag för en politiskt korrekt drapa enligt den rådande diskursens spelregler. 

Jag skrev en insändare som publicerades både i Gefle Dagblad, där den slogs upp med bild--by-line, och Arbetarbladet:

https://www.gd.se/artikel/insandare-svarta-mot-vita-det-later-urgammalt-och-unket

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ingen genomskådade mitt experiment och hejdade sig med ett: Så idiotiskt kan väl ändå ingen tycka och uttrycka sig! Jag blev hudflängd. Minst sagt. Idiotförklarad. Kallad "tomte". 

 Detta var det dummaste man någonsin läst! Löjligt. Nonsens. Absurt.

Det har varit lugnt och skönt ett tag i Gävle. Men nu är han på gång igen, den där Ekstrand. Suckade någon. (Man undrar vad de dagligen verkande journalisterna i Gävle tycker om det indirekt utfärdade betyget? Lugnt och skönt i vanliga fall, hm.) 

Efter 45 ilskna kommentarer på Arbetarbladets FB-sida ryckte kloke vännen Anders Konnskog ut och försökte få de rasande att förstå att det var ironi. Det undrar jag om de överhuvudtaget köpte. 

 I så fall torde mer än en ha känt sig dum och kanske ångrat sin impulsiva reaktion. 

Tja, vad ska man säga? Kanske glädjas över att vanligt folk är beredda att freda hockeyn mot det fördummande pk-språket? Eller: Ironi, det är svårt, det. 

Kanske borde jag veta bättre som erfaren skribent än att begå mitt experiment. Med risk för att göra mig lustig på andras bekostnad. Nå, det får jag ta i så fall. 

Humorlöst verkar det vara i min hemstad. Dessvärre. 

Heja Brynäs, guldet skall hem!