Rastlöshetens vita hår

"Livets vardaglighet." Jag läser om detta hos Marguerite Duras i boken Att skriva. Hon kan verkligen fånga den beska känslan i denna vardaglighet. Enformigheten och banaliteten. Om man inte skriver, som ju Duras gjorde. 

När hon inte skrev var whiskyflaskan aldrig långt borta. Tröstaren och sömngivaren. Något hon inte sticker under stol med.

Hennes avskalade, mycket säkra och strama ordkonst framkallar gåshud. Oreserverat älskar jag hennes koncisa, lakoniska stil. Jag letar efter semikolon. Men finner inget.

Ett tecken jag också själv nogsamt undviker. Det drar ned tempot. Skridskoåkningen i texten. 

Jag har alltid haft svårt för att leva vardag. Det började redan i unga år i Sandviken. Tidigt kom jag att avsky det inrutade livet. Det liv som styrdes av den fördömda Fabriken. Maskinernas tyranni. Det döda kapitalet, enligt Karl Marx. 

Produktionslivet. Utslitningslivet. Trälandets liv. 

Vällingklockan. Nej, Hesa Fredrik. Tutan, ljudande eller stum, nere från "det svarta helvetet" som någon kallade det (syftade på Fagersta Järnverk): - Skynda dig på, kom och jobba! Eller: - Nu tillåts du cykla hem och återhämta dig. Jag hör av mig igen. Lita på det!

Vår hund Sussi hade på känn när Hesa Fredrik skulle låta. Och min far dyka upp. Utstämplad. Trött. Inte många timmar på kvällen innan han ville gå och sova. - Titta in i huvudet, som han sa. 

Några sekunder före Hesa Fredrik kunde Sussi ge kort skall. Betingning. Som Pavlovs hundar.

Det är roligare att vara full än nykter. Bästa förklaringen till att man dricker, berusar sig. Alkoholism är ingen sjukdom, trots att MM-folkets affärsidé hävdar det. Denna torftiga, människoreducerande Minnesotamodell med sina infantiliserande AA-möten. 

Och där återfall är tillåtna. I den kroniska sjukdomens skugga.

Drickandet kan göra vardagen roligare. Mer uthärdlig, skulle nog Duras säga. Till en början. Men Cornelis visste: - En sup är en för mycket. Hundra är för lite. 

Jag har blivit bättre på att leva vardag. Livskamraten har stor förtjänst i det. Åldern kanske bidrar. Rastlösheten har fått vita hår. Men jag älskar det utomvardagliga! Festen. Resan. När det inrutade bryts. Oförutsägbarhet träder in. Äventyrets starka smak. 

Exkursionen kan börja. Upptäckter och intryck fiskas. 

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en bok med titeln Livets känsla. Men det har jag nu gjort. Det tog mig många år, och böcker, att nå fram till den texten. Livsbejakande och ljus. Vardagslivsbejakande? Tja, varför inte. 

Gäller bara att få fatt i den flämtande ögonblickskänslan. 

Och jag tror det var den Heidegger ville berätta om på sitt svårtillgängliga språk. Den vägledande frågan löd: vad är att leva, att vara till? Jag tillägger: när är det som bäst? Skriv om det!

Foto: SVT.se