Varför vill någon bli "plit"?

Krönikan, Borgen, Taxa, Badehotellet, Riget ... Hur många som helst förtjänar att räknas upp. Inget slår danska tv-serier! Knappast ens de välgjorda brittiska. Och inte en chans när David Dencik och Sofie Gråbøl med bravur kliver in i huvudrollerna. 

Vi ser den nyproducerade Huset (2023) på DR med de ovan nämnda. Och sugs omedelbart in i intrigen, spända på vad som skall hända. 

Riktigt otäckt. Serien utspelar sig i ett slitet fängelse med akuta renoveringsbehov som bland personalen går under namnet "Huset". Och där de mörkhyade fångarna tagit över ruljangsen med droghandel, beskyddarverksamhet och hela baletten. 

"Plitarna" gör mer halvhjärtade än tappra försök att parera aggressiva utbrott, de hotas och angrips. Vardagen i fängelset är minerad mark. Våldet aldrig längre än en armslängd bort.

En imam dyker upp, radikal islamisering pågår även bakom galler. Bönemattor rullas ut i cellerna. Det talas arabiska. 

Jag kan inte låta bli att fundera på om förhållandena är densamma i svenska knaster. Så är det. Rapporter inifrån dessa pekar entydigt i den riktningen.

"Huset" röner kritik centralt ifrån för slapphet gentemot internerna, riskerar nedläggning. Enligt myndighetsplanen skall det ersättas av ett modernare, i flera avseenden ”bättre” fängelse. 

Jag har alltid varit fascinerad av det som Erving Goffman kallade totala institutioner: fabriker, skolor, fängelser, sinnessjukhus. Vad  tror sig den som inhyser uppnå med att under övervakning placera ett antal människor under samma tak eller bakom samma taggtråd, vad vill densamma skörda för resultat? 

Vilka är de uttalade eller tysta förväntningarna på vad som under en tidsmässigt begränsad tid skall ske? Infrias samma förväntningar? Vad försvårar eller förhindrar avsikten med olika typer av internering? 

När Thomas Bodström var socialdemokratisk justitieminister byggdes "högsäkerhetsanstalter", bland dem Saltvik utanför Härnösand, hur "effektiva" blev dessa? 

Och undran infinner sig osökt, hur omänskliga? Var går gränsen för det totala ”ingreppet” i en rättsstat som Sverige? Skall det finnas särskilda centra där de som har dömts till att utvisas från landet förvaras i väntan på verkställighet? Idén har lyfts på högsta politiska nivå.  

"Empiriskt material", som de säger i Upsala, rörande totala institutioner har jag själv insamlat genom att gå i skolan, jobba några månader på fabriksgolvet på Sandvik samt vikariera under flera år till och från på mentalsjukhuset Ulleråker med start 1970. 

Jag insåg att den totala institutionen utmärks främst av en materiell, fysisk framtoning. Den utformas på ett speciellt sätt som snabbt tydliggör för betraktaren vad det syftas till. 

Ta Kumlabunkerns utseende, se foto ovan, rymning skall till varje pris stoppas. Det är det primära. "Vård" som i kriminalvård? Knappast. Trots att "fängelse" är en beteckning som inte används. 

Jag läser, nyfiken på utformningen av totala institutioner, Archaeologies of Internment (2011), redaktörer Adrian Myers och Gabriel Moshenska. En rad akademiker medverkar i antologin, skriver såsom akademiker plägar göra, men orkar man smälta det är boken superintressant.

Auschwitz-Birkenau, detta mastodontläger på den polska landsbygden ingår som ett exempel, förstås. För att inte säga utgör paradexemplet. Men även andra, mindre välbekanta inrättningar analyseras. Francos många koncentrationsläger bland dem. 

Människor nedbrytande, i Birkenaus fall avlivande, institutioner på mer eller mindre djävulska vis. 

En återkommande iakttagelse: du kan aldrig ta kål på allt vad motstånd heter, det söker sig alltid nya vägar. Motståndets estetik, Peter Weiss term, är mångskiftande. 

När fångar har tillfrågats hur de klarar en inlåsning, har svaret lytt: Genom att masturbera, hata plitarna samt fundera på hur man rymmer. 

Kanske en liten tröst för den som hatar lydnadens och underkastelsens fenomen. Men inte hjälper det de mördade i Tredje rikets läger.

Jag njuter av Huset trots att serien är pepprad med skrämmande inslag. Kan inte låta bli att tänka: hur i hela friden lyckas staten att rekrytera nya "kriminalvårdare" till dessa helvetesställen? 

Vem orkar som, inte särskilt högt avlönad, anställd leva med daglig ångest och risk för eget liv?

Vilka är "plitarna"? Deras motiv? För att citera en fånge, ej från den danska serien: "Jag har ett tidsbegränsat straff, men du [fångvaktaren] blir kvar här." 

Ikväll avsnitt 5 av 6, Fler säsonger, tack! 

SVT, köp genast in serien! 

När livet är fint som snus

Den anställningsbefriade livet är fint som snus! Skriv upp det! Min chäfsallergi på väg att läka.

När jag, långt från det kriminaliserade fosterlandets elände, om eftermiddagen, tillsammans med en välfylld skål jordnötter och en Cola zero, ligger avslappnad på min säng i Tversted, skymtar jag genom det smala fönstret vendsysselhimlen med sina som alltid lågt överflygande moln. 

"Himlen har landat", en iakttagelse från poeten Bo Setterlind. Känns nästan så.

Jag tycker om att likt Kronblom sträcka ut mig på sängen och göra - ja, ingenting. I princip. Datorn inom räckhåll. Försökte mig nyss, på Netflix, på en polsk film från 2023: Forgotten Love. Men tröttnade ganska snart. Kostymfilm. 

Och som i alla kostymfilmer skall det "kostymeras" så in i baljan. Så att det skymmer intrigen. Man ser inte skogen för alla kostymer, förlåt jag menar träd.

Jag har inget emot polsk film. Kieslowskis Dekalogen såg jag med största förtjusning. Liksom filmer av Wajda: Marmormannen och Järnmannen. Urstyva filmkonstnärer. 

Polanski är väl också polack? I Gefle fanns förresten en bilförsäljare med samma efternamn, på långt håll släkt med regissören.

Det bästa med horisontalpositionen, med den sinneslyftande utblicken mot skyn, är att den tillåter tankarna, låter pretto så bättre skriva associationerna, att komma och gå precis som de vill, ostyriga far de hit och dit. 

Med den avbrutna kostymfilmen landade jag i den polska diskursen (upsalaterminologi, di akademiskt skolade svänger sig med tockna ord). 

Jag minns polenfödda studentskan Anna, en av de mest begåvade lärjungarna under mina många är som handledare. 

Hon skulle avsluta sina studier med en magisteruppsats i företagsekonomi. Frågade om hon fick skriva om Polens historia. Självklart! Bra blev den. Utan nämnvärd handpåläggning från min sida. Hon var självgående.

Jag minns polska intellektuella i Upsala, i exil efter militärkuppen 1981. Skarpa i bollen. Utomordentligt stimulerande att umgås med. En vän med Adam Michnik. Vi försökte få honom till Upsala under stödarbetet för Solidarnosc. Men planen gick inte i lås.

Jag minns när jag och min närstående i vår gröna, gamla Audi letade oss fram till Auschwitz. Färdades på den kuperade polska landsbygden, plötsligt dök den välbekanta ingången till förintelselägret Birkenau upp. 

Där höll dödsängeln Mengele till. Han undgick nazijägarna och repet. Dog en naturlig död. Hans kranium används i läkarutbildningen i Argentina. Det skulle han bara veta. 

Filmen Den tyske läkaren handlar om Mengele i Sydamerika. Se den!

Jag kan inte bara ligga utsträckt och inte tänka på någonting, aldrig semester i hjärnkontoret. Önskar det vore som i Snobben, Charlie Brown får frågan om vad han tänker på: Jag har inte kommit till på-stadiet ännu. 

Avundsvärt. Tankar utan objekt. Meditativt.

Evigheten på sidan om världen

Jag läser i min Samsung (!) Kristian Lundbergs Gud är inte ett främmande namn (2016). Jag klassificerar, som vore jag den värsta bibliotekarie, den "bönebok". En naken och självutlämnande text - inga skyddsnät eller försiktiga förbehåll. 

Lundberg medverkade från och till på samma kultursida som jag i Gefle Dagblad. Efter att Gunilla Kindstrand efterträtt Björn Widegren, "Busige Björn", bullrigt högröstad och lokalt smått legendarisk, som kulturredaktör. 

När jag och många andra hade hoppats på den högst egenartade stilisten, begåvade Sanna Wikström. (Bilden) Med initierade utblickar mot graffiti och andra utominstitutionella konstarter. Till skillnad från den mer konventionella, estetiskt konservativa Widegren.

Men icke och jag fattar inte, eller så gör jag det, varför Widegren och tidningsledningen valde bort en självklar efterträdare. 

Under många år en lojal, extremt flitig medarbetare. Allätare vid kulturens smörgåsbord. Som klippt och skuren för kulturredaktörjobbet. (Sedan flera år sorgligt nog framliden.)

Kindstrand var i och för sig bra, men ingen "Busen" Widegren. Lite för fin i kanten, avslipad och snäll. Miljöskadad av att ha umgåtts för mycket med likasinnade i kulturens finrum i kungliga huvudstaden. 

Jag har inte läst mycket av Lundberg. En gång medlem av det beryktade författarkollektivet Malmöligan med framträdande namn som filmaren Lukas Moodysson och poeten Clemens Altgård (numera kulturredaktör på Opulens). 

Jag minns att jag skrev om en av hans böcker, recensionen syndikerades.* Jag berördes starkt av hur Lundberg brottades i och med sin vardag, sitt djupa existentiella mörker. 

Hur svårt han hade det. Och som han förmådde förmedla det, en ordmakare av Guds nåde. 

Han dog 2022. Sjukdom? För egen hand? Jag vet inte, jag behöver heller inte veta. Men mörkret fanns där. Hela tiden. En följeslagare, en kall skugga genom dagar och nätter. Även det farliga brännvinet hängde på, hack i häl under livsvandringen. Kanske inte mot slutet.

Googlar på honom, han bodde i Malmö. Hittar hans boplats vid Davidshall mitt i Malmö. Ett kvarter vi strosat många gånger i, trevliga restauranger i klassiskt urban miljö. I en stad som vi kommit att tycka mycket om och längtar till. Pärlan vid Sundet.

Trots sitt dåliga rykte: gängkriminalitet med skjutningar och explosioner. Inget vi märkt något av. Peppar, peppar.

Jag skriver dessa rader i annexet till huset i Tversted. Under våra sedvanliga höstveckor i Nordjylland. En utmärkt tid på året att vara i Krøyerland. Off-season som "destinationsforskarna" säger. Få turister - inte som under högsäsong när landskapet svämmar över av sådana. 

Ett och annat tyskregistrerat fordon, ättlingar till ockupanterna. De gör inte mycket väsen av sig, ligger lågt. Fritidshus må de penningstarka, till skillnad från oss u-landssvenskar, icke köpa. De saknar den efterfrågade, "särskilda" anknytningen till Danmark. Ockupationen räknas inte...

Naturen anlägger ett barskt ansikte, inte lika behagande som annars. Hård vind går över heden, gräset böjer sig nådigt. Hjortar söker nyponbuskarnas knoppar. Djuren förlänar landskapet en pastoral framtoning. De betraktar på vederbörligt avstånd storögt och vaksamt oss, men flyr inte. 

Jag saknar mina sommarvänner småfåglarna, men de har flyktat söderut. Förutom medlemmar av familjen Ärlandson. Sädesärlor vippande sturskt omkring på verandan, pickande mörkt bröd som i smulor serveras där. Borde de inte vara i Egypten vid det här laget?

Likaså den lilla fågeln med röd fläck på bröstet, vi söker via Google dess art. Ingen sädesärla. Precis när jag skriver detta, dyker plötsligt en talgoxe upp. 

Jag älskar denna plats på jorden. På sidan om världen - fast det naturligtvis inte är så. Jag kunde bo här permanent. 

Men jag känner mig gammal och trött. Märk väl: jag är inte ute med håven. Så att någon vänlig själ ska känna sig tvungen att protestera: "Men du som är så pigg och spänstig för din ålder!" (hm). 

Mina sekundärnarcissistiska behov pockar inte längre på tillfredsställelse. Inte enbart positivt. Ty var hämta energi när behovet av att bekräftas svalnat? Denne grårygg söker inte sin flock, i likhet med Enslingen på Österlen.

I fjärran Vesterhavet som sträcker sig bort mot horisonten. Vågorna skänker ett evighetsperspektiv som gör Ekstrand lugn till sinnet och förtröstansfull. 

Föraning om en väntande himmel. Nära marken förbifarande moln förstärker detta. 

Lundberg skulle förstå exakt vad jag försöker säga. Utan att jag ordar så mycket mer om det. Jag låter honom få sätta punkt för denna sinnesstämningsrapport: "Guds tystnad är inte detsamma som hans frånvaro." 

* Bla i denna avis: https://www.st.nu/2016-08-26/han-fyller-tvattmaskinen-och-tanker-pa-holderlin 

Ta inte mitt Sandviken ifrån mig!

I augusti 1968 begav jag mig ned  till Upsala för att läsa sociologi. Visste absolut nada om själva ämnet. 

Eftersom svenska (stort A på studentuppsatsen) var mitt bästa ämne, hade jag funderingar på nordiska språk och litteraturhistoria (ämnen som jag, i och för sig, inte visste särskilt mycket om). Men valde sociologi på rekommendation av en bekant efter en blöt afton på Odengrillen. 

Första veckorna i lärdomens stad skavde. Ekstrand led av svåra acklimatiseringsproblem. En totalt främmande miljö, jag passade inte in. Fria studiegångar tillät "alltför" mycket egen tid. Ovant för en recentior uppvuxen med "arbetslinjen" som rättesnöre. 

Läsa böcker, det gör man ju på fritiden! Inga böcker på blanka förmiddagen. Hur skulle det se ut? Då jobbar man. På en bonad, arvegods från min mormor, i mitt föräldrahem: "Flinkt arbete leder snarast till vilan".

Så fort jag hann tåget hem till Sandviken. Min flickvän, sedermera första hustru och mor till mina barn, hade ett år kvar på gymnasiet. Att hon fanns där, tretton mil bort, drog. 

Men jag längtade också, och ännu mer, det trygga och välbekanta. Det som format mig. Ljusår från Upsala.

Brukssamhället var ett mynt med två sidor. Tillhörighet och gemenskap på den ena. Sociologen Brian Jacksons begrepp working class community, baserat på studier av gruvsamhällen i norra England, kunde även tillämpas på Sandviken och svenska brukssamhällen.

Sträng social kontroll och konformitet på myntets andra sida. Du måste sköta dig och vara ordentlig. Arbeta och göra rätt för dig. Utan att ifrågasätta normer och spelregler. För att få kvarstanna som medlem i denna, kollektivet betonande, working class community. 

Gamla kompisar, som bott kvar i Viken, har på senare år delgivit mig bilden av en den växande otrygghetens stad i den allt grövre kriminalitetens tecken. Om kvällarna går man helst inte ut. Ett helt annat Sandviken än det jag växte upp i. Jag har i tysthet värjt mig. 

Knappt velat lyssna på dessa uppgivna kamrater från min ungdom. Ta inte "mitt" Sandviken ifrån mig! 

I torsdags sköts det från en plötsligt uppdykande fyrhjuling rakt in i en välbesökt pub mitt i stan. Mannen som var utsedd måltavla dödades. Men också en sjuttioårig man, blind, sköts ihjäl. Två andra gäster skadesköts allvarligt. 

"På fel plats vid fel tillfälle" som det cyniskt, låter urskuldande, har hetat vid andra tillfällen. Som om det var fråga om en ren olyckshändelse. Blixten slog ned. Och man "råkade" träffas. Rena oturen. 

Mot detta fruktansvärda som skedde denna höst i min uppväxtstad kan jag inte värja mig. Grinden till det som var "mitt" Sandviken är stängd. Den uppväxt som skedde på rätt plats vid rätt tillfälle.

Bild: visit.sandviken.se

Ur den kommande "Berliner Kinder"

Eländiga stad som förstör luftrören med sin dåliga luft, ansåg den polske författaren Witold Gombrowicz. Svor dyrt och heligt på att aldrig återvända. Efter att ha tillbringat en kort tid i Berlin. Han tilltalades aldrig av staden, kom aldrig in i den. 

Berlin brydde sig inte det minsta om honom, gjorde sig inte till för hans skull, särbehandlade honom inte, bjöd inte in honom. De fick aldrig kontakt, ljuv musik uppstod inte mellan de båda. 

Berlin och Gombrowicz hade inget annat val än att gå skilda vägar. Och så var det bra med det. Ingen epilog annan än författarens bittra omdöme. Som alla försmådda förtalade Gombrowicz på det mest nedriga och orättvisa sätt den som försmått honom. 

Svartmålade och blev onyanserad. Ingen misskund. Ingen förlåtelse. Som efter en sårig skilsmässa.

”Den där grå kalla krigets huvudstad”, undslapp sig en icke tysktalande korrespondent för ett svenskt tv-bolag. Lyckades heller inte hon ta sig in i Berlin, begärde förflyttning. 

Bilden av det grå Berlin. Starkt färgad av ockupationen när Muren skar genom staden. Terrorbalansen kramade Berlin, kollektiv fruktan förhärskande. 

Grå som ockupationens sinnesstämning. Grå som framtidslöshetens färg. Grå som nederlagets. Grå som den dominerande färgen i realsocialistisk verklighet. Grå som i grå förljugenhet. Grå som vore det Berlins alldeles egen färg. 

Men så det genuina Berlin. Bortom politiska inmutningar av staden, avspärrningar och erövringar, stridsvagnar och soldater talande främmande tungomål. Bortom spökskrivare, brödskrivare och propagandister.  

Bortom staden sänkande och förmörkande bilder. Bortom elakt förtal och ideologiska tillrättalägganden. Bortom förskingring och fallande bomber. Europas hjärta. Bultande och rött. Europas centralpunkt. 

Allt annat periferi och långt borta. Oviktigt och provinsiellt. Leda och landsbygd. Instängda och inskränkta människor. Fördömande och intoleranta. Rädda och förföljande. Det räcker med att förflytta sig några mil utanför Berlin. 

Så möter man en annan, mer beskuren och solkig verklighet. Hotfull och farlig. Fredlöshet råder, jakt pågår. På det som avviker, inte passar in. Allt det som inte är vi och välbekant, utan ”dom” och något annat.

Varför åka någon annanstans? Med vilket skäl? Varför resa bort från denna stad? Ens för någon dag.

En lycka att få tillbringa en vår här, ingen annanstans. Ljuden och färgerna. Fåglarna och dofterna. När mars omärkligt och mjukt har glidit över i april. Aldrig så vackert i Berlin som om våren. Den årstid när staden är som bäst, inte döljer någonting. 

Julmarknadernas, med av Glühwein och rostade kastanjer doftande decemberberlin, tillhör barnasinnet. Sommaren de festande, dansande unga som orkar vara uppe hela natten. 

Hösten markerar ett återupptagande, ett tillnyktrande. Tillbaka till plikterna och arbetet, efter sommarens värme och sorglöshet. 

Våren, som på ingen annan plats på jorden. Bara ordet på tyska, det mest expressiva av språk: ”Frühling.” Det är tidigt. Något kommer att börja, har ännu inte gjort det. Du är inbjuden.

Ingen anledning för ett nyförälskat par att åka till Venedig eller Paris. Annars intecknade och kulturminnesskyddade som romantiska platser. Stämplade och godkända. Svärma i gondol i staden som gungar på vatten. 

Stad som långsamt sjunker. Från Point Neuf, eller någon annan av de besjungna broarna, stirra ner i Seines månskensbelysta vågor. 

Det är i Berlin man skall vara. Berlin tillhör de älskande, det är deras stad. Om våren, när lindarna slår ut och Spree glittrar. Den förr delade staden kastar av sig vinterkläderna, solen värmer frusna ansikten. Om våren är Berlin förtrollande.

Våren i Berlin tar en i sitt grepp, ingen kommer undan. De förälskades Berlin. Kärlekens huvudstad.

Den nämnde, kanske från födseln av ohejdad vana hypokondriske och överkänslige Gombrowicz, som fräsande omtalade Berlin som den hälsofarliga staden där man drar på sig luftrörskatarr, kan inte ha upplevt Berlin om våren. 

Han måste ha varit i Berlin om vintern. Kanske med den fördömande inställningen klar på förhand. Hade bestämt sig för vad han skulle möta. Blind för det genuina Berlin. Sittandes fast i en ogin och förvanskande förhandsinställning.

Om våren faller man pladask för Berlin. Man kan inte värja sig, man är försvarslös. Sinnena öppnas. Som när man slår upp fönsterluckor, njuter av att vintern äntligen är över, ännu en vår har installerat sig.

Inte massinvandringen som är problemet

Den hugade läsaren kunde tro, om han (eller hon, aldrig "hen"!) fastnar med blicken i rubriken, att Ekstrand fått hjärnsläpp och sällat sig till dem som på olika sätt målar upp SD som vårt största problem. Har samme man rentav drabbats av SD-tourettes som Magdalena Andersson? 

Även kallad "Mållösa" efter senaste botteninsatsen i riksdagen. En oppositionsledare som inget har att erbjuda, ingen egen politik. Alltmer strama käkar, mun som ett smalt streck.

Ingen fara, kära eventuellt oroliga! Varken hjärnsläpp eller tourettes hos Ekstrand! Så illa är det inte. Jag har "koll" - slarvig nutidssvenska för att försöka låta ungdomlig eller som en nyhetsuppläsare i TV4 - på karln. 

Han tänker snarare att nog kunde det "få" välla in människor i vårt land, "bara" de försörjde sig och uppträdde såsom vi andra alltid gjort. Men så är ju inte fallet. Vi "importerar" undergrävare av vårt samhällsskick. Vi är våra egna värsta fiender, kunde det drastiskt formuleras. 

Det som bekymrar Ekstrand är att det liberala samhällssystemet sedan länge är under attack. Med det alla grundvärderingar, för att inte säga värden, som skyddar den enskilde individen, dennes rättigheter. 

Medborgerliga rättigheter som vi - har uppfattat som självklara och orubbliga, skrivna i sten.

Den sekulariserade, liberala rättsstaten - där rättvisan är "blind" och icke tar snedvridande hänsyn av olika slag - hotas av ett alternativt rättsbegrepp som tar sin avstamp i religionen (islam) och klanen (större och viktigare än den enskilda individen).

Draghjälp ges av alla "wokare" som de kallas. De finns inom msm (main stream media), på universiteten och i statliga myndigheter. Till råga på allt även inom polisen.

Ekstrand börjar fatta, även om det klingar konspiratoriskt och förmodligen överskattande maktens intelligens och klarsyn, varför det i skolan nedmonterades allt vad bildning och kritiskt tänkande heter.  

De unga generationerna tränas inte i att tänka, de saknar därför argument, förmår inte att föra ett logiskt samtal. De uppträder istället affektivt och impulsivt. Låter känslorna styra. Är du för eller mot? Säger du ja eller nej till klimatet. Känn efter! 

Inte för inte är Greta Thunberg de ungas idol och härförare. Inte reflektera - demonstrera. Refugees welcome! Fridays for future. Skolstrejk för klimatet. Sök uppmärksamhet - inte eftertänksamhet. 

Den politiskt sluge Freddy Reinfeldt - med sitt nyspråkspåfund "jobbskatteavdrag" - visste vad han gjorde, när han uppmanade oss att öppna våra hjärtan. Huvudsaken att vi inte tänker, håller huvudet kallt. 

Ta ett fenomen som "influerare", Bianca Ingrosso och kompani. Med miljoner sig själva fördummande "följare" som köper de varor det görs reklam för, kopplat till Biancas livsstil. 

Förr var filosofer och författare våra influencers. Samtidens "inflytare" utgör ett tidsandans tecken i skyn.

 

Samma tidsanda skaver, framkallar samtidsolust. Ekstrand längtar tillbaka, han vill vända åter - ja, han vet att det är omöjligt. Till det samhälle och den tid som rustade honom för hans liv. 

I honom gnager hopplöshet: läget är bortom återvändo. Ekstrand lär personligen inte få uppleva historiens dom. Den torde inte bli nådig, borde inte bli det.