Mycket i Berlintidningarna dessa pandemiska dagar med anledning av att 75 år hunnit gå sedan krigsslutet. Lika många år sedan Führern 30 april tog sitt liv där nere i bunkern, med Röda Armén ståendes blott ett par stenkast bort. En tidsfråga innan allt skulle vara över.
Filmen Der Untergang gestaltar detta på ett dokumentärfilmsliknande, närvaroframkallande sätt. Som åskådare förflyttas man till de stridsintensiva dagarna i Berlin i april 1945. In i det sista försökte Tredje Riket hålla ut - till priset av många människoliv. I onödan.
Platsen för Hitlers sista dagar har blivit ett mycket populärt turistmål. En parkeringsplats breder sig ut över bunkern, det vill säga resterna av den. Försedd med informationstavla, karta över de forna rummen under jord.
Under många år inget som kunde uppfattas som ett minnesmärke, ingen kultplats för nynazister skälet. En gräsbevuxen kulle, det var allt.
Så länge som Hitlers livvakt Rochus Misch (bilden nedan), en högrest man, var vid liv (ända in på 2000-talet), ställde denne mer än gärna upp och berättade för besökare med öronen på helspänn om hur det var att tjänstgöra hos Hitler.
"Chefen" som adjutanter, sekreterare, kökspersonal och andra kallade honom. En omtyckt chef, skall tilläggas. Omtänksam och förekommande, enligt de underlydande. Mönsterchef.
Hitlers och Eva Brauns kroppar brändes efter självmorden. Makabert nog överlevde en av Hitlers kroppsdelar branden, en bit av käken, hamnade i händerna på Röda Arméns soldater, sedermera förvarades den på ett sjukhus i Magdeburg.
Risk för relikstatus. Var kroppsdelen nu befinner sig är mig okänt.
Mycket spaltutrymme, jag reagerar på det, ägnas åt Röda Arméns befriande roll. Tyskarna befriades från nazismen av ryssarna, heter det. Och borde än i dag visa större tacksamhet. Tonen smått förebrående.
Och som om det totalitära DDR, med den absurda muren löpandes rakt genom Berlin, aldrig funnits som en konsekvens av de röda trupperna på tysk mark.
Mindre sägs också om alla våldtäkter i samma Röda Armés spår. Ingen kvinna gick säker. Inte gamla och sjuka, inte ens inlagda på sjukhus fredades. Barbariskt, omänskligt.
De uniformerade horderna var skoningslösa. Med befälens goda minne, får man antaga. Hämnd skulle utkrävas för gräsligheterna i öst.
Nå, de västallierade var inte mycket sämre. Ett nedtystat kapitel. Vi söker ju det svartvita, inga nyanser, vi vill ha en grov gräns mellan onda och goda, good guys och bad guys. Enklast så.
Utrymme i spalterna också åt den herostratiska, osannolika uppröjningen. Betraktar man fotografier från Berlin våren 1945, fattar man inte hur det blev möjligt att bygga upp den hänsynslöst sönderbombade staden på nytt. Efter att "Timmen noll" proklamerats.
Dog nazismen?
Konstig fråga. Boken Er ist wieder da, som också filmatiserades, en fantasi om hur det skulle vara om Hitler återuppstod och kom tillbaka till dagens Tyskland, blev en veritabel bästsäljare.
En utställning om nazismen i Deutsches Historisches Museum utmed Unter den Linden i Berlin blev en gigantisk succé. Strängt fotoförbud rådde.
Definitivt inga selfies med nazistiska artefakter eller koryféernas ansikten i bakgrunden tillåtna.
Jag har varken förr eller senare bevittnat ungdomar så andäktigt vandra runt på en utställning, i detta fall beskådande de autentiska föremålen från Tredje Riket.
Bysten på Hitler slogs dock sönder av en rasande åskådare.
Utställningen föregicks av en högljudd debatt om den överhuvudtaget var lämplig att visa. Vad fruktade de som ville stoppa den? Att monstret skulle vakna på nytt? (Jag rapporterade om det i Fria Tidningen: http://www.fria.nu/artikel/86431)
Dog nazismen?
Som skrupelfria tv-bolagsmoguler brukar säga när tittarsiffrorna dalar och något akut måste göras: - Vi slänger in en dokumentärserie om nazismen!
Bilden överst: Kanske den allra sista bilden på Hitler, slutet är mycket nära.
- Jag fattar inte att folk inte kan vara som folk! kunde min morfar Alfred spontant utbrista. Jag förstod omedelbart vad han menade. Svårare än så var det inte. Och jag brukar citera det. Det finns alltför ofta skäl att göra det. Folk är ju inte som folk.
"Mer som stockholmare", som göteborgarna säger. Men det var en parentes.
Vardagen i Sandviken, i det brukssamhälle i skuggan av Verket där man förväntades knega och inte grubbla så mycket, var full av "utbristningar". De var liksom självklara, det var vardagsmat. Ingenting man behövde stanna till inför och analysera.
Plocka sönder, vrida och vända på. Sådant höll man på med i Upsala. I en annan värld. Ljusår bort.
Om någon ändå inte kunde låta bli att verbalt fingra på en utbristning, kunde han eller hon blixtsnabbt få höra: - Har du läst i Upsala? Det räckte för att få tvärstopp på den jobbige.
När jag väl ankommit till lärdomens stad, fortfarande var det 1968 och en atmosfär av röda flaggor och revolt, var det andra utbristningar som gällde. I dem florerade ord som "proletariat" och "klasskamp". Rättare sagt stod de som spön i backen.
Det egendomliga, för att använda ett av Lars Gustafssons favoritord, var inte orden i sig själva. I Sandviken, ljusår bort, förekom de förstås aldrig. Utan att de uttalades av vad vi i Sandviken kallade "Hedgrindsungar". Det vill säga barn till herrskapsfolk.
För det var herrskapsfolk som bebodde de flotta trähusen nere vid Storsjön. Tjänstebostäder åt höjdare på Sandvik. Hedgrind: grindsamhälle utan grindar. Sandviken var en strängt segregerad stad, rena Sydafrika för att överdriva. Om än utan kåkstäder.
Tyst tänkte jag när jag i Upsala lyssnade på de retoriskt slipade Hedgrindsungarna, som inte var några sådana men samma andas barn, när de orerade som värst: De kommer att bli som sina föräldrar när de väl rasat av sig.
I grabbarnas fall raka av sig Karl Marx-skägget, eller det tappra försöket att anlägga ett dylikt, och fördöma sin röda ungdomsförvillelse, tjejerna bli lika trista och uttorkade som sina morsor.
Och så blev det ju.
Min morfar hade en annan utbristning som jag ofta citerat: - Man får inte vara dum för då kan man bli bas.
Ju äldre jag blir, desto vanligare blir det med utbristningar för min del. Varför hålla på och plocka sönder klokheter när livet är så kort? Och folk är ju som de är. Inget att göra åt.
Foto: Min hattprydde morfar stolt och glad, på barnvagnspromenad i kvinnligt sällskap.
Jaha, nu har även P O Enquist lämnat jämmerdalen. Efter lång sjukdom, som det meddelas i aviserna. Stroke och hjärtproblem. Tydligen också kräfta. Livet är att bära det kors var och en av oss blivit tilldelad.
Född året före min syster. Åttiofem hann han bli. Skänktes fem livsår mer än kollegan, som han delade Upsalaår med på 50-talet när universitetet fortfarande var ett universitet värt namnet och inte en "värdegrundad" utbildningsfabrik, Lars G. Den senare född 1936.
Gustafsson kunde för övrigt med sin knarriga röst uttala "P O" på sitt alldeles speciella sätt. Storebrorsaktigt, liksom tillrättavisande och en gnutta överseende, fast han var den yngre av dem.
En efter en av dem man läste och som fanns med som självklara referenser i ens krokiga bildningsgång och intellektuella rådbråkande går. Gustafsson (stimulerande mest för hans vägran att vara entydig, hans okuvliga integritet), Enquist (viktiga hans inlägg i Expressen).
Myrdal hänger fortfarande med, om än inte lika viktig som tidigare som referens. Men våga inte dö, gubbe!
Enquist hade, liksom undertecknad, en stadig relation med det tyska. Minns honom i något sammanhang, minns inte själva sammanhanget, där han på stapplande tyska samtalade med Günter Wallraff.
Man kan nog, om den långe gänglige mannen från norrskenets trakter som i sin ungdom var bra på att glida över höjdhoppsribban, säga att han med sin utblick var en centraleuropeisk intellektuell.
Om än mycket svensk. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Bottna i Sverige, för att kunna bottna i Europa.
Samlingen Berättelser från de inställda upprorens tid är det första verket jag kommer att tänka på, när jag tänker Enquist. (Läste faktiskt hans licentiatsavhandling om den märklige Thorsten Jonsson, den senare nog bortglömd numera. En valfrändskap för Enquist.)
Kanske för att titeln griper tag i en problematik som alla år fängslat mig och som jag inte kan släppa: varför ställer vi in, eller uppskjuter, motståndet? Varför gör vi inte revolt fastän vi har alla skäl i världen att göra det? Varför fogar och förminskar vi oss i liv och samhälle?
Jag har inget bra svar på dessa själen utomordentligt besvärande frågor. Bara teorier. Anför dem inte denna gång. Bara tröttsamt.
Minns särskilt från den ovan nämnda samlingen kapitlet om Josef Bachmann som i januari 1968 försökte skjuta Rudi Dutschke utanför ett apotek i Västberlin. En förvirrad figur som inte kunde tänka, indoktrinerad av den hetsande Springerpressen, tog sitt liv i fängelset.
Enquists dramatik tycks mig mycket ojämn. Pjäsen om HC Andersen berörde mig inte. Tribadernas natt om Strindberg såg jag på Dramaten. Kalkonvarning. Även om Järegård var underhållande i huvudrollen som Strindberg. Kanske dock mer Järegård än Strindberg.
Det glesnar i de omistligas led. Inte kommer det några nya, några ersättare värda namnet. Rent allmänt förefaller landet fortsätta att avintellektualiseras, det offentliga samtalet blir bara allt gräsligare.
Med sådana som den där förskräcklige Schulman, som smutskastade morfar Stolpe i en bok han kallade "roman". I samma Aftonsnaskan kollega med Skugge, av alla fåniga tyckare. Kulturchef efter Åsa Linderborg (född i röda maj 1968) en S-politruk.
Varför måste även P O Enquist kliva av?
Vågar snart inte öppna, som jag varje morgon gör, tyska tidningar på nätet. Rätt som det är har väl en sådan som Botho Strauss tagit ned skylten också. Eller Peter Handke.
Iskallt väntar döden på alla utan undantag. Även de omistliga.
Gunnar Ekelöf (på bilden i tankfull pose), en av de främsta modernistiska europeiska poeterna och som jag ofta återvänder till, medverkade i Grönköpings Veckoblad.
Jag borde, skäms att tillstå det, vara mer förtrogen med denna muntra publikation än vad jag är. Jag har försummat den.
Huruvida Ekelöf, som begick den uppsluppna diktsamlingen Strountes, är upphovsmannen till en text i samma illustra veckoblad om desperatismen - den enda ism som enligt textmakaren återstår efter alla andra ismers död - det må akademikerna träta om.
Tyvärr har jag inte texten framför mig. Och den lades ut under pseudonym. Men det lutar starkt åt att det var Ekelöf. Outsidern. Och som visste som den ensamme vandrare han var: "Det som är botten i dig är också botten i andra." (Ur Färjesång.)
Kanske är det så, i dessa dystra, svarta onådstider. Desperatismen det enda som återstår. Den enda möjliga hållningen. Låt oss med andra ord vara desperata!
Mycket tilltalande för en solitär och antikollektivist som undertecknad att det inte går att basera någon rörelse eller något politiskt parti på denna sympatiska icke-ideologi. Skulle jag bestämt vilja hävda.
Vi genuint desperata är inga anarkister, inga samhällsomstörtare, heller inga världsförbättrare, inga Greta Thunberg, inga aktivister av vilket slag det än vara månde.
Vi är, med Ekelöfs ord, bara sorgsna. Det räcker. Det egendomliga ordet sorg är, för övrigt, så vackert. Och det kan, om man så vill, förses med ett prefix såsom om och då blir det omsorg.
Tänker genast Martin Heidegger som betagande filosoferade om detta. Utifrån att vi är i världen. All filosofi startar i detta faktum, hur kunde det vara annorledes.
Den största sorg är omsorg. Mina ord, inte den tyske filosofens.
Plötsligt minns jag från den avbrutna hockeysäsongen, som för oss Brynälskare sannerligen var ett mycket sorgligt (!) och hemskt kapitel.
Den förre lagkaptenen Jacob Blomqvist, som förtvivlat i C More under direktsändning med svettig panna utbröt: "Vi måste vara mer desperata!"
Enär Brynäs var på väg mot ännu en snöplig och förnedrande förlust.
Slitvargen och kämpen Blomqvist, med det hårdast klappande av alla Brynäshjärtan, erbjöds inget förnyat kontrakt med Brynäs. Det står klart nu. Föll för åldersstrecket, kan inte uteslutas i åldersdiskrimineringens land. Fånigt nog.
Så han kan nog tänkas ansluta sig till oss sorgsna. Förlåt, jag menar desperata.
En åskådare indoktrinerad med amerikansk filmdramaturgi, som av verken obetingar kräver en början och ett slut, kanske skulle säga att den danska dokumentären De skygger vi arver från 2019 aldrig kommer till skott.
Det är som om den söker sig själv, om ni förstår vad jag menar.
Frågar sig själv: Vad mer exakt vill jag förmedla? Detta självrefererande och kritiska reflekterande runt, den både explicita och implicita, kärnfrågan vad vill jag med min dokumentär? griper omedelbart tag i mig.
En dokumentär som till väsentlig del handlar om sig själv.
Ett barnbarn, Susanne Kovács (bilden), försöker energiskt, nästan tjatigt, förmå sin gamla farmoder, koncentrationslägerfånge i Ravensbrück och Mauthausen, att berätta om sina erfarenheter.
Det är primärt känslorna hon är ute efter. Farmoderns inre värld, emotionella reaktioner. Men den gamla kvinnan slår stillsamt, ibland tämligen bryskt, ifrån sig.
Hon vill lägga det organiserade helvetet bakom sig, har ingen lust att tala om vad hon varit med om, fast barnbarnet insisterar med kameran påslagen.
Det som hände, det hände. Enligt den tidigare fången som överlevde de fruktansvärda lägren. "Mänsklighetens slutstation" som någon sade om Auschwitz.
Efter kriget kom farmodern med maken till Danmark, de blev danska medborgare. Det judiska skall inte framhävas, de är från och med nu danskar, inte judar längre. Deras konsekventa livshållning i och med att de trätt in i det danska samhället.
Inget i hemmet eller vardagslivet får signalera eller påminna om något judiskt. Sekularisering ett för svagt ord i sammanhanget, det är betydligt mer än så.
Någon explicit förklaring gives vi icke. Förträngning? Förnekande? Självhat? Frestande att amatörpsykologisera. Eller tänka: det judiska tog nazisterna. Det förintades i lägren.
Barnbarnets fader har mycket svårt att tala om sina föräldrar med dottern. Fadern misshandlade honom under uppväxten.
Men han vägrar skylla det på nazisterna och föräldrarnas traumatiska upplevelser. "Man tror att alla som satt i lägren var goda människor." Underförstått: så var det icke.
En smått förbryllande kommentar. Jag förstår det som att sonen vägrar låta fadern komma undan med vad han gjorde mot honom. Ingen bortförklaring, ingen rationalisering. Fadern var en sadistisk tyrann och skall inte förlåtas.
"Det er et yndigt land." Mitt i alltihopa dansk, småborgerlig idyll där man hygger sig, spiser lægekage och hissar dannebrogen. Trevliga små hus, välskötta trädgårdar. Fasan kryper in och gömmer sig bland de välansade buskarna.
Men är städse närvarande, färgar dokumentärens atmosfär.
Barnbarnet når aldrig fram till sin farmor. Tll slut ger hon upp. Inser att hon måste släppa det - vad det nu är hon fått för sig att hon måste förstå. Det står aldrig riktigt klart varför hon måste få veta. Hur det mer precist skall hjälpa henne i hennes liv.
Farmodern dör strax efter den inspelning där hon framstår som mycket, mycket trött - blundar stundvis - och färdig med livet.
På egen begäran läggs hon i anonym grav. Liksom försvinner spårlöst. Som om hon aldrig varit där.
Det är en egendomlig dokumentär. Vad handlar den om - egentligen?
Jag ser den en solig våreftermiddag med persiennerna för fönstret och blir mycket starkt berörd. Jag kan inte någorlunda utförligt svara varför.
Glider med den bekväma Toyotan ned till Gammelstilla (intressant ortsnamn), beläget drygt fem mil sydväst om Gefle. Underbaraste vårdag. Vindstilla. Soligt och varmt. Men även denna dag skuggad av det förbaskade, envisa viruset.
Vi tillhör en så kallad riskgrupp, uppmanas av svenska staten att ligga så lågt vi bara kan. Undvika andra människor. Hålla oss undan. Helst aldrig kliva ur nattkläderna och lämna hemmet. Rena husarresten i så fall. Djur i bur.
Det närmast pastorala Gammelstilla - gammalt och stilla är det på min ära - med inte alltför många bostadshus i trä, en idyll slumrande vid en för dagen spegelblank insjö. Folktomt. I stort sett. Ett par njuter av solen utanför sitt hus. Vinkar till oss - på behörigt avstånd.
Kanadagäss som i samlad tropp uppskrämda snabbflyger över våra huvuden. Hiskeliga läten, varnar kanske för oss vinglösa nere på marken. Vi som älskar djur. Det kan gässen förstås inte veta.
Många positiva reaktioner strömmar in på morgonens text i Gefle Dagblad (200421) om medborgarlön som länkades till FB-gruppen Medborgarlön istället för arbetslinjen som publicisten Lennart Fernström och jag drog i gång. Och som har över 8 000 medlemmar.
Ett inlägg från undertecknad i debatt med moderat politiker fylld med de sedvanliga klyschorna. För att travestera Povel Ramel: "Vi har hört det förut. Det var dåligt redan då."
Moderaten förfäktar arbetslinjen som ju blott en disciplinerande ideologi är. För att hålla människorna på mattan.
Göra dem ofria. Tummen i ögat. Själv är moderaten yrkespolitiker. Tryggad försörjning livet ut.
Tjugofem år sedan min första bok om medborgarlön: Den befriade tiden. Hette i den första versionen Den välsignade tiden. Titeln inspirerad av filosofen Ernst Bloch.
Jag kom åter till Gefle våren 1994 efter en höst i Berlin på Freie Universität. Testade idén, fick plötsligt för mig att jag skulle göra det när det stod något annat på schemat, om medborgarlön på en grupp studenter.
De hundratalet hårt tyngda av studielån i salen togs på sängen, gick samfällt i taket. Minst sagt.
"Få lön utan att arbeta! Helgalet! Är du inte riktigt klok?!"
Jag hukade mig bakom katedern när invändningarna haglade som värst.
Bestämde mig efter de hätska, obearbetade reaktionerna för att samla ihop argumenten för medborgarlön till en bok. Gert, djupt saknad, på bokförlaget Korpen gav ut den. Nina Lekander skrev mycket uppskattande om den i Expressen.
Även andra. I DN valde någon, minns inte namnet, den till Månadens bok.
Medborgarlönen fanns 1995 inte på den offentliga dagordningen. Om man googlar på medborgarlön i dag får man däremot upp hur mycket som helst.
I reaktionerna från läsare fanns ett ord som hopp. Jag promenerar, stavarna kvar i bagageluckan, där i solen i Gammelstilla och känner tacksamhet över att med mina ord kunna inge andra människor hopp.
Den redan nämnde filosofen Bloch (piprökaren på bilden) som utestängdes från DDR av politrukerna utvecklade en hoppets filosofi. Bloch byggde sitt samhällsbegrepp på visionen om det som ännu icke är men som kan skapas.
Ett annat och bättre samhälle är inom räckhåll. Det är faktiskt möjligt att förverkliga det. Projektet börjar i våra huvuden - och hjärtan.
En ljus filosofi att bli glad av. Mättas med tillförsikt och handlingskraft av. Man blir glad av att läsa hans Das Prinzip Hoffnung från 1954.
Kanadagässen fortsätter att hiskeligt låta däruppe i skyn, kanske besjunger de våren eller kallar till flockmöte? Frestelsen som bär Janssons stolta namn smakar utmärkt som matsäck. Livet smakar likaså i denna stund bra.
Inget att dividera om! Aldrig är det så vackert i Berlin som om våren, det vill säga i skrivandets stund. Blundar och framkallar Unter den Lindens grönskande lindar, även om en hel del huggits ner på grund av ett sargande tunnelbanebyggande.
Spree glittrande under pråmar och sightseeing-båtar. Berlinare hängande på utomhuskaféer som det finns hur många som helst av. Lyckliga ansikten vända mot den värmande solen.
Romanen Berliner Kinder (titeln en blinkning till ölmärket Berliner Kindl), manuset förvarat djupt inne i min dator, utspelar sig om våren i Berlin. En ljus historia, ännu en kärleksförklaring till staden som inte liknar någon annan.
Även om huvudpersonen, en åldrad författare (hm!), i boken dör, vårdad uppe på högsta våningen på ett av världens största sjukhus, beläget i Östberlin - Charité. (Ni har väl sett tv-serien med samma namn? Annars - gör det bums! Den innehåller allt.)
I går skulle jag med Mac:en och Alfred Döblin, läser om honom, i bagaget ha anlänt strax efter lunch till Europas hjärta. Om det gått enligt planerna. En djupt efterlängtad resa. Allt betalat och klart. Flyg med SAS till Tegel. Blir inget.
Men de har lovat mig en voucher. Jag tror det när jag ser den.
Booking.com som jag har en mångårig relation med - låter lite knasigt använda ordet "relation" - vägrar att betala tillbaka pengarna för hotell. Först telefonkontakt med en trevlig, ung man. Sedan övergick det i icke undertecknade mejl från dem. Rena Kafka.
De kan fara och flyga, vilket jag inte kan.
Verkar inte som om jag heller kan få hotellet att tillhandahålla mig en voucher. 380 euro som jag lika gärna kunnat spola ned i toaletten. De är borta.
Och inte satan vet jag när det där förbaskade viruset skall sluta att styra allt. Om jag får tro Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost, mina dagliga aviser från Berlinfronten, så är inte förbundsstaterna överens om ett datum när det är dags att allvarligt lätta på restriktionerna.
Brandenburg mest liberalt därvidlag, har jag fått för mig.
Mutti, som själv varit drabbad och hemförlovad, verkar vara den makthavare på tysk botten som driver den hårdaste linjen. Uppvuxen i DDR, aktiv inom FDJ (Freie Deutsche Jugend, DDR:s motsvarighet till Hitlerjugend) vet hon förstås hur en totalitär slipsten skall dras.
Jag bläddrar med hjälp av datorn bland fotografier jag tagit genom alla år. Fyller med mig med Sehnsucht. Letar fram filmer på Youtube. Från Wannsee. Schwanenwerder. Dahlem. Kreuzberg. Måste avbryta. Sluta hälla salt i såret. Acceptera bistert faktum.
Ulf Lundell är beryktad för sitt, jag tvekar inte att kalla det helkorkade uttalande om att en "inställd spelning är också en spelning". Äh. Kyss mig där solen aldrig skiner!
"Jag tänker leva tills jag dör"
Text och musik: Mikael Wiehe, inspelning tillsammans med Lasse Stefanz
I en av sina böcker, minns i hastigheten inte vilken, fastställer Lars Gustafsson: "Objektivt sett är detta mitt sista årtionde." Detta utsägs i en roman och herr Gustafsson blandar ogenerat, som han plägade göra, det fiktiva med det självbiografiska.
Liksom han till synes förstrött, bara så där, på ett elegant och avspänt sätt strör in vardagsfilosofiska funderingar.
Man vet aldrig säkert var man har honom. Därför älskar jag hans romaner. Nästan alla. Hans förflyttningar, hans identitetslekande, är frihetsskapande. Inget är förutbestämt. Förutom döden.
Gustafsson gick bort 2016. När han, i den bok jag inte minns titeln på, tror sig våga förutspå att det är hans livs sista årtionde befinner han sig också tidsmässigt i detsamma. Vet vi hans läsare med facit i hand. Sorgligt nog.
Naturligtvis, skulle han själv kunnat yttra med sin knarriga röst, är tanken fullkomligt omöjlig. Även om det omöjliga är möjligt, för att travestera Aristoteles. Så kan man ju bara inte tänka. Risken uppenbar att man lamslås. Eller undermineras av tyngande dödsångest.
Själv är jag inne i samma decennium som det Gustafsson åsyftade med sin ödesmättade profetia. Det mellan sjuttio och åttio. Och jag kan, i mina mörkaste stunder, tänka samma sak. Nära utbrista med desperation i stämman: Hur fan hantera det?
Klockan tickar på, obönhörligt och utan nåd. Hur jag än håller på och försöker förtränga så går mitt liv mot sitt slut.
Liv till varje pris. Formuleringen förknippar jag med Bo Widerberg. Både hans filmestetik - minns bilderna i Elvira Madigan (med den debuterande ungflicksljuva Pia Degermark i den kvinnliga huvudrollen) när Widerberg fångar det icke manusstyrda tillfället - och hans liv.
Tror Stefan Jarls utmärkta dokumentär om människan och filmregissören, icke minst vännen, Bo också hette så: Liv till varje pris. I dokumentären ingående en rörande kärleksförklaring från Tommy Berggren till den för tidigt bortgångne Widerberg.
Nå, varje morgon, på tröskeln till ännu en livsdag, samlar jag ihop mig. Och tar med gott humör, för det mesta, ny sats. Jag har märkt att jag mår bättre om jag inte ligger och drar mig för länge. Som om jag, om jag stannar kvar i bingen, behövde vila ut efter en festnatt.
Den tiden, med festnätter, är sedan länge över. Ännu inte mitt liv. Återigen, men något omformulerat: ett liv till varje pris! Eller med mannen bakom mästerverket Berlin Alexanderplats, Alfred Döblin: "Livet måste alltid väckas; man glömmer det alltför lätt."
Bild: Pia Degermark som Elvira Madigan.
"Att lägga alltför stor vikt vid politiska partier leder till mycket ont. Till exempel: politiska karriärer avgörs i högre grad av lojaliteten mot partiledningen eller till och med partiapparaten än av väljarnas önskemål och politikernas kompetens.
Valaspirationer eller kampanjmanövrer blir viktigare än samhällets påtagliga intressen. Alltför stort spelrum ges åt makthungriga människor, som under vissa omständigheter med hjälp av partitillhörighet, karriärbefrämjande servilitet mot partiledarna och ett skickligt duckande bakom partiets vapensköld kan nå en ställning och ett inflytande som inte alls motsvarar deras kvaliteter.
Samhället lever till slut från val till val; allt politiskt beslutsfattande är helt överskuggat av partiernas valtekniska manövrerande och kalkylerande; ingen tänker på något annat än hur det egna partiet skall placera sig i nästa val.
Ur Václav Havels Sommartankar
Förlåt den publicistiska dödssynden att klistra in ett hiskeligt långt, kanske ett för läsaren tålamodskrävande citat! Men jag tycker det är så träffande och bra.
Den tyske sociologen Robert Michels, som gick från socialismen till fascismen, var för övrigt inne på samma tankar redan i början av 1900-talet. En tidig observation.
Omedelbart, hur kunde det vara annorledes, ser jag våra svenska politiker framför mig när jag läser Havel. Oavsett partifärg, lika goda kålsupare allihop.
Medelmåttiga, hukande under partipiskan. En sådan som socialdemokraten Elin Lundgren från min hemstad Gefle. Som röstar med partiledningen oavsett egen ståndpunkt. För så gör man bara, avslöjar den lojala i en intervju. Uppenbarligen utan att skämmas.
Hon är inte unik. Snarare urtypen för detta slag av parlamentarisk politiker. Handlar nog mindre om personlighet, mer om det politiska system som genererar exakt de politiker systemet behöver. Någon annan politikertyp är inte möjlig inom ramen för detta system.
Jag handledde en uppsats för en massa år sedan som skrevs av en studentska som sedermera blev professor på Handelshögskolan i Göteborg med inriktning mot intersektionalitet. (Fråga mig inte vad det är, snälla. Jag kan inte svara.)
Uppsatsens rubriken löd, hoppas jag minns rätt i hastigheten, Det omöjliga dissidentskapet.
Titeln, som handledaren själv kläckte, var förstås dubbeltydig. Ett av de i uppsatsen
förekommande casen, som det heter på akademiska, och som analyserades var Václav Havel. Glömt vilka de andra var. Möjligtvis polacken Adam Michnik.
Havel kastade stalinisterna i kurran. Där blev han länge kvar. Efter att realsocialismen äntligen brutit samman kom han ut och valdes till populär president.
Vad jag sitter och funderar på är om Havel förmådde göra något annat än att bli ett det konventionella parlamentariska systemets offer. Fast och inlåst i ett politik-begrepp som han dessförinnan var mycket kritisk mot. Och som inledningscitatet avslöjar.
Jag är inte så säker på att han, om han nu försökte, lyckades. Med övervintrande politruker och statstjänstemän. Sega strukturer. Inbyggt institutionellt motstånd.
Jag minns att han till presidentpalatset i Prag bjöd in artister som Mick Jagger och Frank Zappa. Rådgivare - att ta på allvar? Kanske mest som en chic dekoration.
Den politikertyp som Elin Lundgren personifierar kommer vi fortsätta att få dras med. Tur jag inte röstar. Skulle inte drömma om att göra det.
På Acorn följer jag, i princip betar jag av ett avsnitt sent varje eftermiddag i gott sällskap med en skål jordnötter, den brittiska serien Kingdom. Den fryntlige Stephen Fry spelar en landsortsadvokat med egen firma.
Usch, det låter en aning nedsättande, jag hör det själv: landsortsadvokat. Skicklig är han hursomhelst, den gode advokaten. Rättsmedveten, med patos. Det sistnämnda för det mesta.
Inför den dominanta, självupptagna halvsystern som bor under samma tak förvandlas han till en liten tjänstvillig gosse.
Fry talar en ytterst njutbar och tydlig engelska samt agerar mycket välklädd brittisk gentleman som kör cab. Tittar till sin faster och dricker te med henne då och då. Hans auntie bor på ett mycket trivsamt äldreboende. Ljusår till svensk förvaringsvård.
Ingen serie med mord och våldtäkter och tocke sådant där som bara stör ens redan dåliga nattsömn. Kanske är serien inte av högsta klass. Men jag säger bara: exteriörerna. En liten idyllisk stad på den pittoreska engelska landsbygden. I regionen Norfolk.
Invid ett lugnt strömmande vattendrag. Harmoni på land och i luft. Charmigt bara förnamnet. Nice.
Det kunde vara hämtat från Richard Cromptons böcker om busfröet Bill. Det är som om tiden stått stilla. Alla känner alla. Tävlingar om vem som kan framodla värsta grönsaken. Varje vecka quiz på mysiga puben The Startled Duck.
Det pimplas te och tuggas scones eller sandwiches så fort man hinner och konverseras om - alls ingenting.
Som Elias Canetti i sin bok från landsflykten i England under andra världskriget konstaterade: engelsmännen äger som inga andra den välutvecklade förmågan att kallprata. Small chat. Favoritämnet: vädret.
I Kingdom kliver jag under stigande förtjusning in i en homogen kulturell miljö med värderingar som alla invånare delar. Inga samhällsfientliga inslag i den organiska samhällsbilden. Lokalsamhället som ideal och verklighet. Jag skulle vilja slå mig ned där.
Klart jag skulle!
Men jag har inte stålarna. Jag blev inte yrkespolitiker. Eller börshaj.
Läste någonstans att efter den populära filmen Notting Hill med Julia Robert och Grant i huvudrollerna rusade bostadspriserna i höjden i den stadsdel i London som dessförinnan inte varit någon Chelsea eller liknande.
Det riskerar väl hända samma sak med staden där Kingdom utspelar sig. Illiterata mångmiljonärer till fotbollsspelare köper upp husen. Som de tydligen gjort i byar utanför Manchester. Om de fixar glo på serien, förstås, de illiterata. Slita sig från datorspelen.
Utanför Gefle inhandlar mångmiljonärerna från hockeyrinkarna i NHL hus, eller låter bygga lyxhus, utmed det som numera kallas Guldkusten och där förr bara fiskare bodde. Av de senare numera inte många kvar.
En av lirarna Nicklas Bäckström. Ingen Einstein, inget läshuvud. Puckhuvud.
Jag får nöja mig med att fantisera och drömma om hur jag skulle vilja bo. Samtidigt grymta över det usla pensionssystem politikerna försåg oss med. De undantog sig själva - förstås.
Under många år inget som kunde uppfattas som ett minnesmärke, ingen kultplats för nynazister skälet. En gräsbevuxen kulle, det var allt. 
Mindre sägs också om alla våldtäkter i samma Röda Armés spår. Ingen kvinna gick säker. Inte gamla och sjuka, inte ens inlagda på sjukhus fredades. Barbariskt, omänskligt. 
En utställning om nazismen i Deutsches Historisches Museum utmed Unter den Linden i Berlin blev en gigantisk succé. Strängt fotoförbud rådde. 
