Hur gick det sedan för den omöjlige Havel?

"Att lägga alltför stor vikt vid politiska partier leder till mycket ont. Till exempel: politiska karriärer avgörs i högre grad av lojaliteten mot partiledningen eller till och med partiapparaten än av väljarnas önskemål och politikernas kompetens.

Valaspirationer eller kampanjmanövrer blir viktigare än samhällets påtagliga intressen. Alltför stort spelrum ges åt makthungriga människor, som under vissa omständigheter med hjälp av partitillhörighet, karriärbefrämjande servilitet mot partiledarna och ett skickligt duckande bakom partiets vapensköld kan nå en ställning och ett inflytande som inte alls motsvarar deras kvaliteter. 

Samhället lever till slut från val till val; allt politiskt beslutsfattande är helt överskuggat av partiernas valtekniska manövrerande och kalkylerande; ingen tänker på något annat än hur det egna partiet skall placera sig i nästa val.

Ur Václav Havels Sommartankar

Förlåt den publicistiska dödssynden att klistra in ett hiskeligt långt, kanske ett för läsaren tålamodskrävande citat! Men jag tycker det är så träffande och bra. 

Den tyske sociologen Robert Michels, som gick från socialismen till fascismen, var för övrigt inne på samma tankar redan i början av 1900-talet. En tidig observation.

Omedelbart, hur kunde det vara annorledes, ser jag våra svenska politiker framför mig när jag läser Havel. Oavsett partifärg, lika goda kålsupare allihop. 

Medelmåttiga, hukande under partipiskan. En sådan som socialdemokraten Elin Lundgren från min hemstad Gefle. Som röstar med partiledningen oavsett egen ståndpunkt. För så gör man bara, avslöjar den lojala i en intervju. Uppenbarligen utan att skämmas.

Hon är inte unik. Snarare urtypen för detta slag av parlamentarisk politiker. Handlar nog mindre om personlighet, mer om det politiska system som genererar exakt de politiker systemet behöver. Någon annan politikertyp är inte möjlig inom ramen för detta system. 

Jag handledde en uppsats för en massa år sedan som skrevs av en studentska som sedermera blev professor på Handelshögskolan i Göteborg med inriktning mot intersektionalitet. (Fråga mig inte vad det är, snälla. Jag kan inte svara.) 

Uppsatsens rubriken löd, hoppas jag minns rätt i hastigheten, Det omöjliga dissidentskapet.

Titeln, som handledaren själv kläckte, var förstås dubbeltydig. Ett av de i uppsatsen 
förekommande casen, som det heter på akademiska, och som analyserades var Václav Havel. Glömt vilka de andra var. Möjligtvis polacken Adam Michnik. 

Havel kastade stalinisterna i kurran. Där blev han länge kvar. Efter att realsocialismen äntligen brutit samman kom han ut och valdes till populär president. 

Vad jag sitter och funderar på är om Havel förmådde göra något annat än att bli ett det konventionella parlamentariska systemets offer. Fast och inlåst i ett politik-begrepp som han dessförinnan var mycket kritisk mot. Och som inledningscitatet avslöjar.

Jag är inte så säker på att han, om han nu försökte, lyckades. Med övervintrande politruker och statstjänstemän. Sega strukturer. Inbyggt institutionellt motstånd. 

Jag minns att han till presidentpalatset i Prag bjöd in artister som Mick Jagger och Frank Zappa. Rådgivare - att ta på allvar? Kanske mest som en chic dekoration. 

Den politikertyp som Elin Lundgren personifierar kommer vi fortsätta att få dras med. Tur jag inte röstar. Skulle inte drömma om att göra det.