Cyklar långsamt förbi det som dessa allt varmare aprildagar blott är resterna av det Gefle Galvan som startade på 1920-talet. Hundra år av industrihistoria är definitivt över. Den i blått lysande skylten, jag höll att på skriva landmärket, försvann för ett tag sedan.
Gud vet vart den tog vägen. Var finns närmaste industrikyrkogård? Nu rivs fabriken snabbt. Man kan följa den fortlöpande demonteringen från dag till dag.
Inte långt från där jag bor, på andra sidan ån, planeras för bostäder på den gamla Läkeroltomten där också fabriksbyggnader rivits. Något enstaka kontorshus uppfört i röd tegel behålls.
Pastilldoften (1909 lanserades den världsberömda tabletten) man kunde känna när vinden låg på åt rätt håll är borta.
Godisfabriken står det på en skylt. Efter att man utlyst en namntävling. Kanske är det inte namnet på platsen utan på en kommande bostadsrättsförening för välbeställd medelklass.
Det känns som om de allra sista resterna av det industriella Gefle sopas bort. Vad kommer i stället? Vad ska folk leva av? Som signaturen Unicabox och sedan? oroat uttryckte det häromdagen i en insändare i en lokaltidning.
I och för sig, i virustider kanske vi pausar dylika framtids- och överlevnadsfrågor. Vad vet jag. Och de politiska partierna har för övrigt inga svar att lämna. I de döda ideologiernas epok.
Den från Gefle bördige Lennart F Johansson begick ett manus, Tretton dagar, som 1970 blev en tv-film i regi av Keve Hjelm som också spelade en av huvudrollerna. Denne fullkomligt lysande Hjelm. Vem minns väl inte honom i Bosse Widerbergs mästerverk Kvarteret Korpen!
Lysande i Tretton dagar också Göran Stangertz som spelade en ung förmåga som försöker bryta sig ut till ett annat och friare liv än fabriksmänniskans. Men tas ned.
Den bistra sanningen: De som omger oss, våra närmaste, kan vara våra värsta fiender.
Han kunde ha blivit ett farligt exempel på vad som i princip alltid är möjligt. Fram till att han gav upp utgjorde han ett vandrande störningsmoment, rubbade cirklarna, provocerade. Måste hindras.
Filmen levandegjordes genom att den hämtade interiörer från Gefle Galvan. Exteriörer från det arbetarklassens Brynäs som en gång var. Johansson besatt koden. Själv uppvuxen bland blåställ.
Det är inte "bara" gamla fabriker som skattar åt förgängelsen. Också de värderingar och hållningar som försvarades inuti fabrikerna försvinner. Nja, inte lika fort. Nu tog jag i. Man må riva väggarna där dessa värderingar och hållningar satt ingrodda.
Men de senare är sega.
Fabriken är själens fängelse. För att travestera Michel Foucault. Nja. Vi själva är vårt tänkandes fångar. Och vi stannar kvar i fängelset. Rädda för vad som finns utanför. Angst essen Seele auf. (Fassbinder) Det är vi själva som måste sparka upp celldörren och kliva ut.
Så som Stangertz karaktär i Tretton dagar i sin förtvivlan försökte.
Snart tomt där Galvan stod. Men tänkandet bygger sin egen imaginära fabrik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar