"Äntligen stod prästen i predikstolen"

Påskdagen inseglar ett mejl från Per, präst i Landskrona och hängiven BOIS-supporter, som jag känner från högskoletiden när han var studentpräst. Tog med mina företagsekonomistudenter på vad han kallade en livsresa och som onekligen berörde dem. 

Bland annat stannades det till vid krematoriet under den utsträckta promenaden utanför högskolans arkitektoniskt blytunga byggnader (tidigare ett regemente). En påminnelse om var allt slutar. Eller börjar, om man så vill. 

För en gångs skull undslapp sig studenterna inte det sedvanliga om att det hade varit "flummigt" eller utstötte ett surt "vad har vi för nytta av det här?". Som de i sin fyrkantighet annars plägade göra så fort det inte handlade om ekonomistyrning och redovisning. Siffror.

Jag tycker om Per och är glad att vi håller kontakten. Han fiskar intryck, söker inspiration och funderar - vill öppna kyrkan och göra den angelägen. Och så förstås klassiska BOIS som han håller på! Undrar om de fortfarande bär sina svartvita, randiga dressar. 

Snyggt och sobert. Samma färger som Den gamla damen i Turin. 

De statskyrkopräster, då var det forfarande statskyrka, som jag stötte på i Sandviken där min mor var kyrkvärd var ena sega, urtrista figurer. Inte drev dessa - som inte brann, inte hade det heliga ordet i sin makt - mig till kyrkan direkt. Tvärtom. Själsdödande, för att ta i.

"Äntligen stod prästen i predikstolen," Vem glömmer väl denna rad som väcker den största förväntan när man vet vem som åsyftas? Vad skall nu hända, när han tar till orda? Han, den ostyrige rebellen. 

Jag hade som tonåring läst Gösta Berlings saga och via denna skaffat mig ett ideal, romantiskt förvisso, om hur en präst bör vara. 

I jämförelse med den passionerade Gösta Berling skrumpnade prästerna i Sandviken. Grå statstjänstemän och inget annat. 

Nå, något enstaka undantag fanns, en som bröt på dalmål och uppskattade ett gott rödvin. Men långt från mitt ideal. 

Återkommen till Gefle mötte jag så småningom i olika sammanhang - som inledare till ledarskapsseminarier, även som gästpredikant - levande präster. Kristina, Bengt, Stefan och Peter. 

För att bara nämna några som Gud skickade i min väg. Jag vägrar tro det var en tillfällighet. 

Intellektuella präster dristar jag mig till att benämna dem. Tro och vetande kan samsas. Inte dogmatiska, utan reflekterande prällar. Samhällsengagerade. Någon av dem ofta drabbad av djupt tvivel vilket bara förstärkte min sympati. Även Jesus tvivlade som bekant. 

Per undrar om jag känner till Carl Fredrik Hägg. Konstnär. Satiriker. Samhällskritisk. Bara en sådan sak! Att undra om det. Dags återvända till den beske Hägg! 

Bild: Lars Hanson som Gösta Berling.