Puckhuvudena har råd

På Acorn följer jag, i princip betar jag av ett avsnitt sent varje eftermiddag i gott sällskap med en skål jordnötter, den brittiska serien Kingdom. Den fryntlige Stephen Fry spelar en landsortsadvokat med egen firma. 

Usch, det låter en aning nedsättande, jag hör det själv: landsortsadvokat. Skicklig är han hursomhelst, den gode advokaten. Rättsmedveten, med patos. Det sistnämnda för det mesta. 

Inför den dominanta, självupptagna halvsystern som bor under samma tak förvandlas han till en liten tjänstvillig gosse.

Fry talar en ytterst njutbar och tydlig engelska samt agerar mycket välklädd brittisk gentleman som kör cab. Tittar till sin faster och dricker te med henne då och då. Hans auntie bor på ett mycket trivsamt äldreboende. Ljusår till svensk förvaringsvård.

Ingen serie med mord och våldtäkter och tocke sådant där som bara stör ens redan dåliga nattsömn. Kanske är serien inte av högsta klass. Men jag säger bara: exteriörerna. En liten idyllisk stad på den pittoreska engelska landsbygden. I regionen Norfolk.

Invid ett lugnt strömmande vattendrag. Harmoni på land och i luft. Charmigt bara förnamnet. Nice.

Det kunde vara hämtat från Richard Cromptons böcker om busfröet Bill. Det är som om tiden stått stilla. Alla känner alla. Tävlingar om vem som kan framodla värsta grönsaken. Varje vecka quiz på mysiga puben The Startled Duck.

Det pimplas te och tuggas scones eller sandwiches så fort man hinner och konverseras om - alls ingenting. 

Som Elias Canetti i sin bok från landsflykten i England under andra världskriget konstaterade: engelsmännen äger som inga andra den välutvecklade förmågan att kallprata. Small chat. Favoritämnet: vädret. 

I Kingdom kliver jag under stigande förtjusning in i en homogen kulturell miljö med värderingar som alla invånare delar. Inga samhällsfientliga inslag i den organiska samhällsbilden. Lokalsamhället som ideal och verklighet. Jag skulle vilja slå mig ned där. 

Klart jag skulle! 

Men jag har inte stålarna. Jag blev inte yrkespolitiker. Eller börshaj. 

Läste någonstans att efter den populära filmen Notting Hill med Julia Robert och Grant i huvudrollerna rusade bostadspriserna i höjden i den stadsdel i London som dessförinnan inte varit någon Chelsea eller liknande. 

Det riskerar väl hända samma sak med staden där Kingdom utspelar sig. Illiterata mångmiljonärer till fotbollsspelare köper upp husen. Som de tydligen gjort i byar utanför Manchester. Om de fixar glo på serien, förstås, de illiterata. Slita sig från datorspelen.

Utanför Gefle inhandlar mångmiljonärerna från hockeyrinkarna i NHL hus, eller låter bygga lyxhus, utmed det som numera kallas Guldkusten och där förr bara fiskare bodde. Av de senare numera inte många kvar.

En av lirarna Nicklas Bäckström. Ingen Einstein, inget läshuvud. Puckhuvud. 

Jag får nöja mig med att fantisera och drömma om hur jag skulle vilja bo. Samtidigt grymta över det usla pensionssystem politikerna försåg oss med. De undantog sig själva - förstås.