Virusdagar. Med skogspromenader på behörigt avstånd från andra, eventuellt smittade, människor. Även omläsningens dagar med avstängd radio. Lägger bort Lars Gustafsson för ett tag. På skrivbordet väntar Yllet.
Ger mig för andra gången på Alfred Döblins Resa i Polen, utgiven 1925.
Året dessförinnan begick Döblin (bilden) sin resa till det egendomliga, skulle Gustafsson kunna säga, landet. Med en historia som få andra länder. Väpnad kamp för nationellt oberoende. Ryssar på polsk jord.
Döblin, han som skrev mästerverket Berlin Alexanderplatz. Och som Rainer Werner Fassbinder gjorde sin tv-serie baserad på. Också den ett mästerverk.
Döblin reser med tåg från Berlin in i Polen. När vi bodde i Berlin hösten 1993 överraskades jag över att det var så nära till Polen från den tyska huvudstaden.
Vi kunde på förmiddagen tuffa i väg på dagsutflykt med vår begagnade gröna Audi, komma åter om aftonen till Kreuzberg.
Var exakt gränsen löpte före andra världskriget är mig i skrivande stund obekant.
Jag vet bara att Tyskland sträckte sig betydligt längre österut. Men efter villkorslös kapitulation och Röda Arméns framfart ritades kartan om. Kartor är förvisso mänskliga skapelser. Inte skrivna i sten. Men över huvudet på dem som älskar sin Heimat.
Döblin skildrar, som översättaren Peter Handberg, en sentida östfarare, också är inne på i sitt förord, en förlorad värld. Den värld som Döblin med öppna sinnen skänker liv kommer att utsättas för nazisternas projekt att förinta. Judarnas värld till en inte ringa del.
En fascinerande, mångfacetterad värld som Döblin fångar med en visualiserande text som återger som vore den fotografisk, även ljudupptagande. Detaljerad och inzoomande. Myllrande och sjudande. Bullrande och sjungande.
En värld att som en alltmer av texten överväldigad läsare ohjälpligt dras in i.
Häromkvällen avslutades tv-serien The Mir på Acorn. Polsk. Men de pratade engelska, ibland amerikanskt brett. Efter en stund vänjer man sig. Fångas av gastkramande handling. Serien utspelar sig under realsocialismen. Skickligt återges miljöer och tidsanda.
När människorna i serien - polsk noir - rör sig i de mörka, hotfulla skogarna tänker jag genast massgravar. Den förintelse av judar som ägde rum i Polen. Pogromerna. Grymma människor, värre än djur i sin utstuderade bestialitet.
Om jag förstått saken rätt är det nu enligt polsk lag förbjudet att framhålla Polens roll i Förintelsen. Medskyldiga polacker? Det skall sopas undan med juristers hjälp.
Den värld Dublin med sina välutvecklade estetiska tentakler rör vid är på sätt och vis oskuldsfull. Den kan inte veta att Förintelsen inte är många år borta. Västerut har nazismen börjat röra på sig men varningssignalerna är ännu inte tillräckligt starka.
Döblin var själv jude. Hans böcker kastades på bålet på Opernplatz i Berlin av nazisterna. "En riktig tysk är ingen intellektuell" enligt hakkorsets horder. Man plågar och mördar, tänker inte, skriver inga böcker. I motsats till Döblin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar