Old soldiers never die

Jag har varit inne på samma tema flera gånger förut. Förlåt tjatet. Men det är ju utmärkande för en sådan som jag: gubbtjatigheten.Eller vad Lars Gustafsson nu kallade det i den sällsamt förnöjsamma boken Fru Sorgedahls vackra vita armar.

Jag tjatar så fort jag hinner om den utbredda åldersfascismen i detta lilla land i Europas utkant. 

Kanske är fascism ett på tok för starkt och överdrivet ord i sammanhanget. Okej, om vi byter det mot diskriminering, då? Bättre, så? Eller klandervärt bemötande? Det senare låter som hämtat ur - ja, jag vet inte vad. 

Kanske en svårtuggad SOU om den gerontologiska - som krångelakademikerna skulle säga - kränkningen som utbrett samhällsfenomen.

Tillåt mig som den grumpy old man jag är att få ge tillbaka lite. En replik, eller kalla det vad ni vill, till de ungglopar som utan att vara torra bakom öronen fnyser åt oss seniora, hedervärda medborgare. Skyddsvärda som vännen Veronica vänligt nog uttrycker det. 

När jag fortfarande kvitterade ut en månatlig lön - internationellt och relativt sett en pinsamt blygsam sådan - som föreläsare vid en högskola märkte jag att det blev längre och längre för varje läsår som gick mellan mig och dem som förväntades uppmärksamt lyssna på mig.

Och det berodde inte på mig, skriv upp det. Försök inte. Jag förändras icke. 

Studenter, enligt officiell benämning. Elever, i bästa fall, i praktiken. Allt sämre kvalitet på de välfriserade huvudena. Gymnasialt präglade. 

Mindre och mindre av gemensamma referensramar. Mer och mer blåsta, för att inte huttla med orden, tycktes de mig, de illiterata nätsurfarna. Den socialdemokratiska, intellektuellt nedrustande utbildningspolitiken har burit frukt. Konspirationsteori? Äh!

Under ett undervisningspass tvingades en mig närstående få höra när hon råkade använda ett inte särdeles svårförståeligt begrepp: "Vilka fina ord du kan!" 

Samtidigt som den vid passet närvarande - åtminstone i en fysisk, stillasittande mening - mumsade i sig en så kallad u-båt. 

Landgång tror jag att vi sade på den gamla (!), goda (i dubbel bemärkelse) tiden. Rejält tilltagna, avlånga smekor med mycket pålägg. Min salig mor var fena på dylika.

Det pinsamma är att den trögtänkta som pulade i sig en smörgås inte fattade att hon borde knipa. Utan att skämmas släppte hon ut kommentaren ur sin med macka välfyllda mun. 

På min uni-tid skulle jag inte ha drömt om att avslöja min okunnighet. 

Knepiga ord förekom, förvisso, för en akademiskt oskolad från ett arbetarhem. Okända. Nå, hem till studentbaracken på Villavägen direkt efter föreläsningen på Uppsala Universitet för att slå upp dem i SAOL! Det jag gjorde, främmande för unggloparna, var att bilda mig.

Inte konstigt att påfund som trigger warnings och safe spaces numera krävs inom högskoleutbildningarna. De studerande - som anser att de skall kunnna arbeta heltid samtidigt som de studerar på heltid - klarar inte av minsta krävande resonemang. 

Läser en artikel i anrika studenttidningen Lundagård - historiskt sett har den haft mycket namnkunniga redaktörer (en av dem på bilden) - författad av en studentska, ovanligt klok. Borde klonas. 

Hon ondgör sig över att det nedbrytande värdegrundsviruset fått fäste även på ett gammalt (!) hederligt universitet som det i Lund. Där hon är inskriven på ett program som det heter. 

Tar mig för den höga pannan. Blundar, lutar mig tillbaka och minns hur det var en gång i tiden. Hur bra det var. 

Så där som alla gamlingar säger: en gång i tiden. Nå. Gammal är äldst! Old soldiers never die, som min första svärfar sade. Frivillig i finska vinterkriget. En kämpe.