måndag 27 april 2020

Döden väntar även på de omistliga
















Jaha, nu har även P O Enquist lämnat jämmerdalen. Efter lång sjukdom, som det meddelas i aviserna. Stroke och hjärtproblem. Tydligen också kräfta. Livet är att bära det kors var och en av oss blivit tilldelad. 

Född året före min syster. Åttiofem hann han bli. Skänktes fem livsår mer än kollegan, som han delade Upsalaår med på 50-talet när universitetet fortfarande var ett universitet värt namnet och inte en "värdegrundad" utbildningsfabrik, Lars G. Den senare född 1936. 

Gustafsson kunde för övrigt med sin knarriga röst uttala "P O" på sitt alldeles speciella sätt. Storebrorsaktigt, liksom tillrättavisande och en gnutta överseende, fast han var den yngre av dem.

En efter en av dem man läste och som fanns med som självklara referenser i ens krokiga bildningsgång och intellektuella rådbråkande går. Gustafsson (stimulerande mest för hans vägran att vara entydig, hans okuvliga integritet), Enquist (viktiga hans inlägg i Expressen). 

Myrdal hänger fortfarande med, om än inte lika viktig som tidigare som referens. Men våga inte dö, gubbe!

Enquist hade, liksom undertecknad, en stadig relation med det tyska. Minns honom i något sammanhang, minns inte själva sammanhanget, där han på stapplande tyska samtalade med Günter Wallraff.

Man kan nog, om den långe gänglige mannen från norrskenets trakter som i sin ungdom var bra på att glida över höjdhoppsribban, säga att han med sin utblick var en centraleuropeisk intellektuell. 

Om än mycket svensk. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra. Bottna i Sverige, för att kunna bottna i Europa. 

Samlingen Berättelser från de inställda upprorens tid är det första verket jag kommer att tänka på, när jag tänker Enquist. (Läste faktiskt hans licentiatsavhandling om den märklige Thorsten Jonsson, den senare nog bortglömd numera. En valfrändskap för Enquist.) 

Kanske för att titeln griper tag i en problematik som alla år fängslat mig och som jag inte kan släppa: varför ställer vi in, eller uppskjuter, motståndet? Varför gör vi inte revolt fastän vi har alla skäl i världen att göra det? Varför fogar och förminskar vi oss i liv och samhälle? 

Jag har inget bra svar på dessa själen utomordentligt besvärande frågor. Bara teorier. Anför dem inte denna gång. Bara tröttsamt.

Minns särskilt från den ovan nämnda samlingen kapitlet om Josef Bachmann som i januari 1968 försökte skjuta Rudi Dutschke utanför ett apotek i Västberlin. En förvirrad figur som inte kunde tänka, indoktrinerad av den hetsande Springerpressen, tog sitt liv i fängelset.

Enquists dramatik tycks mig mycket ojämn. Pjäsen om HC Andersen berörde mig inte. Tribadernas natt om Strindberg såg jag på Dramaten. Kalkonvarning. Även om Järegård var underhållande i huvudrollen som Strindberg. Kanske dock mer Järegård än Strindberg. 

Det glesnar i de omistligas led. Inte kommer det några nya, några ersättare värda namnet. Rent allmänt förefaller landet fortsätta att avintellektualiseras, det offentliga samtalet blir bara allt gräsligare. 

Med sådana som den där förskräcklige  Schulman, som smutskastade morfar Stolpe i en bok han kallade "roman". I samma Aftonsnaskan kollega med Skugge, av alla fåniga tyckare. Kulturchef efter Åsa Linderborg (född i röda maj 1968) en S-politruk.

Varför måste även P O Enquist kliva av?

Vågar snart inte öppna, som jag varje morgon gör, tyska tidningar på nätet. Rätt som det är har väl en sådan som Botho Strauss tagit ned skylten också. Eller Peter Handke. 

Iskallt väntar döden på alla utan undantag. Även de omistliga. 




6 kommentarer:

  1. Men Västerbottens-litteratur kan vara problematisk. Tycks liksom hylla den torftiga människan som hukar inne i ett "fuse" & längtar efter socialdemokratiska storpappor. En bild som verkar älskas av lena medelklassfigurer i radions P1. Kanske det finns ett annat Norrland, bortom detta?

    SvaraRadera
  2. Jag tänker omedelbart Helmer Grundström och hans skoningslösa poesi.

    SvaraRadera
  3. Du har rätt i att PO var en av de stora. Själv hade jag störst utbyte av Kapten Nemos bibliotek. En bok som på ett märkligt gripande sätt förde mig tillbaka till barndomen. Det kanske stämmer att han var ojämn som dramatiker. "Järegård mer Ernst Hugo än Strindberg" Absolut! Men å andra sidan har jag aldrig sett Ågust trovärdigt gestaltad. Någonstans!

    Hyllningarna av honom är översvallande och reservationslösa. Mer än vad den avlidne Lars G bestods. Beror förmodligen på att P O aldrig skaffade sig några tongivande hätska ovänner i Kultursverige.

    Apropå Västerbottensförfattare och sosseriet, så rekommenderar jag dig Joakim en läsning av Musikanternas uttåg. Hur arbetarrörelsen kom att förena sig med nykterister och frikyrkofolk.

    Kom också osökt att tänka på en sedan länge avliden västerbottensförfattare, nämligen Torsten Jonsson som avled vid fyrtio. Men hann under sin korta författarbana utvecklas till en enligt mening fulländad stilist. Tonsäkrare dialoger hittar man inte hos någon annan svensk författare.

    SvaraRadera
  4. Tack för en i vanlig ordning lyftande kommentar, Mats! Jonsson nämnde jag, läste honom för länge sedan med stor behållning. Nekrologerna är okritiska, det hör väl till god ton att de är sådana. Tids nog kanske det kan komma en mer kritisk, reflekterande granskning av P O E.

    SvaraRadera
  5. Undrar just om inte många norrlänningar föredrar Teratologens dovt morrande prosa framför litterära porträtt av underdåniga hjon. Finns det någon som inte läst Musikanternas uttåg?

    SvaraRadera
  6. Jag minns från många år tillbaka en kollega som hette Rosenberg och som var mycket förtjust i pseudonymen Teratologen. Uttrycket "prostata-usling" brukade han krydda sina meningar med. Håller med: inte förtjust i porträtt av underdåniga hjon.

    SvaraRadera