Ska jag vara ledsen över Weißensee?

Jag kan knappast vara ensam om att ha uppskattat, för att inte säga suttit som klistrad vid serien "Weißensee" som visades för ett antal år sedan på SVT. Om den östtyska familjen Kupfer där pappan och äldste sonen är städslade av Stasi. 

   Båda högt upp i hierarkin. Pappa Hans är idealist, fortsätter att tro på det socialistiska lyckoriket och på DDR. 

   Äldste sonen, Falk, är hårdhudad och karriärinriktad. Förhör med plågoandens tonfall fångar i Stasi-fängelset i Hohenschönhausen. Ligger inne med en kommunistisk vulgärretorik enligt standardformulär 1A. 

  Världen är svart och vit. Fienden finns på andra sidan muren. De krigsglada "imperialisterna" som är ute efter DDR.

   Han är gift med en törstig ryska. De har en son som Falk vill göra elitidrottare av. Det går så där. Martin, yngste sonen i familjen, jobbar som polis, förälskar sig i en systemkritisk kvinna. Fadern har för övrigt haft ett förhållande med en "republikfiende". 

   En artist utrustad med Gisela May-röst. Lysande spelad av Katrin Hass, i verklighetens DDR dömd systemkritiker.

   Det totalitära smyger sig in i och färgar de nära relationerna. Det höjer seriens dramaturgiska värde.

   I de första säsongerna är det fortfarande DDR. I de senare, efter murens fall 1989 och DDR:s upphörande 1990, får vi följa hur realsocialisterna byter skjorta och anpassar sig till det kapitalistiska system de tidigare fördömt. Utan några större problem.

 

När vi dessa varma junidagar befinner oss i Berlin, står ett besök i Weißensee högt upp på bucketlistan. Jag har rört mig mycket i Berlin. Men aldrig varit där. Vi kvistar dit med gul spårvagn. Det tar en bra stund. Mycket att fästa blicken på under färden.

   Vid sjön ser det ut precis som i serien. Jag går genast igång, föreslår ivrigt: - Vi letar upp huset där de bodde och tar ett foto. Så kan jag använda det som illustration till en text.

   Vi passerar ett hus, dolt i den frodiga sommargrönskan, som kunde ha varit det i serien. Ser nästan på pricken ut som det. Två våningar. Trappa ned till trädgården. Men det är fel färg. Och plötsligt grips jag av onda aningar. Slår mig ned på en bänk. Fram med mobilen. Googlar.   

   Serien var ingalunda inspelad på plats i Weißensee! Utan i Potsdam. 

   Inte bodde det några Stasi-höjdare i Weißensee. De bodde i Hohenschönhausen. I en avspärrad enklav. Högsta hönset Mielke i Wandlitz utanför Berlin. Tillsammans med Honecker och de andra i parti- och statsledningen.

 

Vi avslutar, trötta i fötterna och starkt påverkade av värmen, vår tur ut till Weißensee med en Bratwurst och en rejäl portion pommes med ketchup och mayo. På en anspråkslös servering vid badplatsen. Det kostar pengar att bada. Ett vändkors är uppställt. 

   Vakter håller ett öga på badgästerna. Det plumsas och simmas i vattnet. 

   Jag vet att man i Berlin haft problem med ungdomsgäng som trakasserat de badande. Runt om på olika badplatser. Oroväckande rapporter om det i Berliner Morgenpost.

Ska jag vara ledsen över att jag har förlorat illusionen om Weißensee? Tja, Men korven smakar himla gott. Pommes fritten likaså. 

FOTNOT Jag chansar. Letar efter "Weisenßee" bland streamingtjänsterna, finns på Netflix. Det får bli att se om. Nu när illusionen är krossad.

Foto: Eva Åsén Ekstrand

/Även publicerad på lindelof.nu 250701/

Angelus Novus, Walter Benjamin och en skavande samtid

Bara att erkänna. Jag umgås gärna med döda filosofer och författare. Ingen nekrofili inblandad, nota bene. I så fall på ett intellektuellt plan. Äh, varför hymla och reservera mig. Jag talar om livgivande, kvardröjande alster. 

   Den av nazisympatier befläckade Martin Heideggers monumentala "Varat och tiden" ägnar jag en omläsning varje år. Och upptäcker nya saker varje gång. 

   Skimrande pärlor i den täta texten. Hans existensfilosofi förtjänar dessa omläsningar. Sentensernas påminnelse om att vara rädd om det korta och enda livet

   Roligt nog påstod någon hux flux häromdagen att filosofen från Freiburgs universität, som föreläste på ett klassiskt tyskt, manusnära och föga publikfriande, manér så att studenter svimmade av syrebrist, aldrig läste några böcker. Han hade inte tid. Måste tänka. 

   Sant eller eller inte. Kul, hursomhelst. Ännu ett bidrag till den välfyllda, privata kuriosasamlingen.

   

Eftersom vi befinner oss i Berlin, till Bode Museum på Museumsinsel för Paul Klees akvarell "Angelus Novus" från 1920 som har lånats in från Jerusalem. En unik händelse. Konstverket, föreställande en ängel vänd mot det förflutna som förs av en storm mot framtiden, inspirerade Walter Benjamin till hans historiefilosofiska teser. 

   Det sista han skrev. Manuskriptet togs om hand av Hannah Arendt.

   Benjamin tog den 26 september 1940 sitt liv på flykt undan nazisterna. Efter en mödosam klättring, någon atlet var han förvisso icke, över de svårbemästrade Pyrenéerna, från Frankrike till Spanien. I Portbou sattes punkt för hans korta leverne. 

Vi besökte hans grav där. Vackert belägen på en höjd. Och beskådade hotellet där självmordet ägde rum. Egendomlig känsla stå på gatan och titta upp mot fönstren. I vilket rum skedde det?

   Han är inte lätt att läsa, denne Benjamin, det ska gudarna veta. Men den teoretiskt snårige begick den kanske allra bästa boken om Berlin: "Barndom i Berlin kring 1900". 

   Använde minnet och sinnena för att framkalla en doftande, färgstark bild som föder oemotståndlig längtan att återkomma till staden med sin speciella atmosfär.

Min vän publicisten Knut i Upsala delar min oro inför världsläget. Men till skillnad från mig söker han energiskt källor utanför de blågula. De senare är ju fullkomligt omöjliga. Om det så gäller Ukraina eller Gaza. 

   Glöm analys och nyansering. Argumentation och kritiskt tänkande. Ideologi och propaganda är vad som bjuds. Krigshets. Opinionsbildningen är så sanslös att taket lyfter sig.

Mitt platoniska umgänge med de döda är väl en flykt från samtidens skavande. Skulle någon terapeutiskt klok muttra. Liksom jag på olika vägar försöker att fly åldrandet. Krämporna. Höll på att skriva "misären". 

   Jag försöker att mentalt intaga ett kort livsperspektiv. En dag i taget. Hålla hoppets låga vid liv. Fråga mig bara inte vad jag hoppas på. 

FOTNOT. Det kändes som om det var läge att se om Wim Wenders mästerverk "Himmel över Berlin". (Tredje gången för min del.) Det var det!

Fotot på Angelicus Novus: Wikipedia

Hur många var egentligen inte nazister?

 

Till fots på väg till huset, museet, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945 passerar vi egnahem med vita gardiner och välskötta trädgårdar. Småborgerlig idyll i dess prydno. Bara trädgårdstomtarna, som tyskar i gemen älskar, saknas. Osökt går tanken till Hans Fallada och hans Pinnebergs.

   Allt är lugnt och stilla denna nästan kvävande varma junidag. De krig som rasar ute i världen når inte Karlshorst. Tjugofem minuter med S-Bahn in till Friedrichstrasse mitt i den tyska huvudstaden. Stadsdelen ligger liksom stillsamt slumrande på sidan om världens larm och oro.

   Hur många av dessa som en gång bodde här var nazister, beredda att heila för den dyrkade Führern? Blundade när judiska grannar hämtades för att tas till Grunewald, därifrån med godsvagn till Auschwitz?

   Och i samband med de allierades denazifieringsprocesser efter kriget, hur många svor på att de inte hade varit nazister? Det har blivit något av en vandringsmyt, åtminstone försök till det i Tyskland, att påstå att alla var offer för den nazistiska regimen. De som icke gjorde motstånd lika mycket offer som dem regimen förföljde och mördade.

   För ett antal år sedan skrev Peter Schneider en bok om nazismens barnbarn. Han intervjuade ättlingar till aktiva nazister. Bland dem ungdomar som imponerades av de tuffa männen inom Himmlers SS. I sina stiliga, svarta Hugo Boss-uniformer. Med dödskalle-emblemet synligt. 

   En av de intervjuade: - Min morfar var med i SS. Honom har jag sett på fotografi. Ingen satte sig på honom. Till skillnad från min farsa som kryper för sina chäfer. Min morfar, det var en riktig man, det. Frestande kommentera: övermänniskoidealet lever. De starka skall krossa de svaga.

   Och så vad jag har hört från tyska gymnasielärare. De har slutat med vad de trodde var upplysande och demokratistärkande resor med sina skolklasser till koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Elever har inte dragit sig för att munhuggas med och håna guiderna. En gång rått till en överlevare med nummer på armen: - Det där har du väl själv ristat in.

   Undersökningar visar att de unga inte läser böcker. Det är nätet som gäller. Sociala medier. TikTok. Hur skaffar de sig kunskap om historien? Och vilken typ av kunskap som böcker annars förmedlar?

   Inte att förvånas över att nazismen och Förintelsen blir lätta att förneka. I vandringsmytens verklighet är allt möjligt.

Foto: Det hus i Karlshorst där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945.

/Även publicerad på 8 dagar 250628/

Åter "hemma" i Berlin, revoltens och de handgångnas stad

"Man föds inte till berlinare, man blir det." Brukar det heta. Det var ett par, tre år sedan planet senast gled in över Tysklands huvudstad. Men nu äntligen tillbaka i mitt älskade Berlin. För berlinare blev jag i själ och hjärta för flera decennier sedan. Och kärleken består. 

   Den urbana, speciella atmosfären som alla berlinälskare förknippar med staden (då kanske främst det av  DDR "omringade" men förgångna Västberlin) -  vem har väl fångat den bättre än David Bowie i sin nostalgiska hyllning Where Are We Now? (finns på YouTube). 

    Men denna atmosfär påverkas svårt av allt nedrivande och  byggande. Runt Alexanderplatz och Potsdamer Platz "manhattanifieras" det med resandet av skyskrapor. Östberlin genomgår en ansiktslyftning, en total make over. 

   Jag brukar bo i stadsdelen Dahlem, ganska långt från centrum. Nära

studentrevoltens Freie Universität. Men denna gång inhyser vi oss i Karlshorst, där kapitulationshandlingarna undertecknades 8 maj 1945. Huset där detta ägde rum är museum.  Vi har förstås besökt det. Informationstexter på tyska och ryska.

   Kriget var över. Men vad bestod? Vad med den av de västallierade påbörjade avnazifieringsprocessen? Efter att Göring och de andra höjdarna rannsakats i Nürnberg och dinglat i repet. (Förutom Tredje rikets rustningsminister Albert Speer som skickligt slingrade sig undan dödsstraffet.) "Ni har Hitler i er", som Ulrike Meinhof utbrast många år efter krigsslutet. 

   En stor del av förklaringen till den våldsamma, så kallade utomparlamentariska oppositionen och studentrörelsen, tillika den Rote Armee Fraktion där Meinhof tillhörde de ledande, var övervintrandenazister i dåvarande förbundsrepubliken. 

  Ända högt upp i statsledningen, nära kanslern. Locket på efter 1945. Glöm nazismen och judeförföljelserna. Det "tyska undret" skulle iscensättas. Med Marshallhjälp och förment demokratiska förtecken. 

   Jag blickar ut från hotellfönstret, ner på alla anonyma människor som rör sig på trottoaren i småslumrande idyllen Karlshorst, undrar över deras livshistoria, hamnar i gamla tankespår. Förundras än en gång, kan inte låta bli fast jag borde veta bättre vid det här laget, över alla tjänstvilliga handgångna som finns i alla politiska system. 

   Inte "bara" i realsocialismens DDR. Svårt dock att inte på plats påminnas om filmen De andras liv. Den framlidne Ulrich Mühe fantastisk i en av de bärande rollerna.

   Ända fram till nu trodde jag att filmen delvis var inspelad i det fruktade Stasifängelset i Hohenschönhausen. Men så var inte fallet. Föreståndaren till museet, det forna fängelset döptes om till ett sådant efter DDR:s upphörande,  sade nej, eftersom det enligt honom existerade inga mänskliga, medkännande Stasi-officerare, som den Mühe gestaltade. 

   Filmen rönte också kritik av östtysk publik på den punkten. Tidigare riktades samma kritik mot boken och på den byggande filmen Er ist wieder da. Hitler, som återuppstånden, men framställd som alltför sympatisk, enligt kritikerna. Vart tog monstret vägen?

   Stasi höll ständigt ett vakande öga på undersåtarna i DDR.  Avlyssnade dem i deras bostäder. Skickade yrkesförbud (per definition kunde det dock enligt makthavarna inte finnas något sådant i en socialistisk stat) på misshagliga konstnärer. 

   Straffade hårt alla "republikfiender". Om de inte sköts i ryggen nära muren under flyktförsök.

   Och jag betänker alla så kallade "Informella Medarbetare" hos Ministeriet för statssäkerhet som under fingerat namn till och med rapporterade om sina allra närmaste. 

   När Stasi-arkiven öppnades efter DDR:s fall 1990 chockades många när de förstod att informationsgivaren funnits under samma tak. 

   Om Nazityskland har det sagts, att Gestapo inte behövde så många på sin avlöningslista. Tyskarna rapporterade ändå villigt till den hemliga statspolisen. Och blundade, lojala mot Hitler och bödlarna, när judar förföljdes. 

   I Havanna lärde jag mig att det fanns kvartersspioner. Ja, de kallades väl något annat. Kanske "kvartersvärdar" eller någon liknande, förskönande eufemism.

   Inget samhällssystem skulle bestå en enda dag utan alla handgångna som villigt är beredda att ange oss andra. Det gäller även Sverige, det påstått demokratiska. Kanske landet med det mest lydiga folket i världen? 

   Sambandet mellan lydnad och medlöperi förtjänar att betonas.

   Socialdemokraterna, vars pionjärer stämplades och straffades för sitt politiska agerande, spionerade under kalla kriget på kommunister på arbetsplatserna. Med benäget bistånd av LO-folk. 

   Wolf Biermann, den musicerande dissidenten som låstes ut från DDR av Honecker och kompani, varnade en gång: - Den du minst misstänker, där har du din angivare. Ofta påminde jag mig det när jag jobbade inom högskolevärlden. 

   Försök inte inbilla mig att rapportörer till makten inte tjänade där! I smyg. Och under akademisk täckmantel.

Foto: Videon "Where Are We Now?"

/Även publicerad på lindelof.nu 250627/

 

Måndagskvällens LEK: Semikolon och universitetsstudier

Det var Kurt Vonnegut som muttrade det: - Semikolon använder man bara för att skryta med att man pluggat på universitetet. Jag har läst Vonnegut. Men inte noterade jag frånvaron av semikolon. Bara att han var lätt att läsa. I den meningen att det flöt på. 

   Själv använder jag aldrig semikolon. Inte för att jag inte vill skryta med mina universitetsstudier. Skulle aldrig drömma om det. I den miljö jag härstammar från betyder dylika heller ingenting. Det heter ju också "ligga vid universitetet". Och det säger väl allt. 

   Osökt kommer jag att tänka på Gustaf Fröding, en gång Upsalastudent. Litteraturforskaren Svedjedal har nyligen utkommit med en bok om honom som erhållit finfina recensioner. Fröding låg vid Upsala universitet i sex terminer, om jag förstått det rätt. 

   Inga studielån. Pengar hemifrån. Säkert förekom reverser studenterna emellan. Vanligt på den tiden. Piraten har skrivit om hur skuldförbindelserna möjliggjorde att man kunde klamra sig fast termin efter termin vid universitetet.

   Utan studieresultat. Man levde livets glada dagar där i Piratens Lund. Hängde på lokal. Punchen flödade. Stack över till Köpenhamn med ångbåt när andan föll på.

   Fröding tenterade en enda gång under sin inskrivning vid uni. Osäker på om han blev godkänd. Ett strålande exempel på de överliggare som inte längre finns. Vem, som för decennier sedan studerade i Upsala, kan väl glömma Bok-Viktor?

   Jag brukar spana efter överliggarna på Carolina. Men där häckar bara unga svärmorsdrömmar och välsminkade jäntor som avundas Bianca som influencer. 

   Ligga hade, apropå skalden, en dubbel innebörd. Han låg vid universitet. Desto mer på studentbordellen på Dragarbrunnsgatan. Adressens nummer har jag glömt. Annars skulle jag söka upp det hus som knappast ligger (sic!) kvar.

   Dragarbrunn, som Upsalasonen Thörnqvist förevigat i sin hyllning till gatans Gun, skrider vi över varje gång när vi kommer från tåget på väg upp till Carolina. Passerar den bilskola där jag i av universitetet hyrda lokaler hösten 1968 kämpade mig igenom en kurs i statistik. 

   Inledningen till alla mina år i lärdomens stad. 

   Tja, inte tror jag att lärdom och bildning längre är något mål i sig. Inte var det det på min tid. Man läste böcker för att slå andra i huvudet med dem. Bildligt talat. Och man skrev. Kanske med semikolon.

Bild: Sveriges Radio

Även publicerad på lindelof.nu 2025-06-15

Apostlahästarna

Bästa sättet att upptäcka en stad på är att kasta sig upp på apostlahästarna och bara rida ut. Utan några bestämda mål. Oplanerade exkursioner är min melodi. Inte veta på förhand vad som kan dyka upp. Äventyret, mina vänner, äventyret. Runt hörnet väntar det ovissa.

   Serendipityprincipen brukade konstnären Hans Limbus Tjörneryd förfäkta. Att finna det man inte visste att man skulle finna. Men det förutsätter att sinnet är öppet som en oskriven bok. Så där som hos Pippi Långstrump som fantasifull sakletare.

   Jag minns min jungfrutur till Paris hösten 1978. Finansierad av Uppsala universitet där jag var doktorand. Året därefter disputerade jag under buller och bång. Men det är en annan historia.

   Hösten 78 bjöd på sommarvärme i ljusets stad. På gränsen till att vara för varmt för att använda apostlahästarna. Men försedd med mineralvattenflaskor modell större knallade jag oförtrutet på, gata upp och gata ner. Boulevard ska det väl heta. På de finas språk.

   Markerade mot aftonen med kulspetspenna på en stadskarta vart jag hade tagit mig runt. Många kilometer måste det ha blivit. Förbluffande och imponerande många. 

  Jag flanerade inte. Det gick undan. Om inte det är detsamma som att flanera. Lite osäker på vad som är vad. Men jag stannade ofta till, när det dök upp något som knep mitt intresse. Och därvidlag är Paris en outtömlig skattkammare.

   Charles Baudelaire brukar hedras som flanörerna anfader. Hans diktsamling "Fleur du mal" fanns med i bagaget och jag satt, medan apostlahästarna återhämtade sig, i Luxemburgträdgården och läste den. På stapplande franska. Ljudade högt ibland. 

   Medan barn stojade och lekte inte långt ifrån mig. På något underligt vis fann jag kombinationen tilltalande. Barn och Baudelaire. Barnens kreativitet - och poetens. Hotad av vuxenlivets förstelning. Nyfikenhetens död.

   Fransmannens grav uppsöktes på Montparnasse-kyrkogården. Han vilar tillsammans med sin morfar. Jag har inte tagit reda på varför. På samma kyrkogård det såta (?) paret Sartre och de Beauvoir. Inga apostlahästar för deras del. Snarare Gauloisie och vin. Och skrivandet.

   Till min sorg går jag inte lika bra och raskt längre. Apostlahästarna tjänar mig inte som förr. Jag märker det under denna tur till Berlin. Sjudagarsbiljetten att färdas med på U-Bahn och S-Bahn kommer väl till användning. Värd sina nästan femtio euro. Teuro som tysken säger.

   Nå, Berlin, liksom Paris för den delen, förutsätter inte att jag oförväget ska rida ut. Den tiden är förbi.

Foto: Skriftställaren i Karlshorst, Berlin

Och en annan gång...

Läsanvisning: Nedanstående utspelade sig för länge sedan, när mobiltelefonerna ännu icke uppfunnits. Så gammal är Skriftställaren.

Jag har bestämt för mig att jag har haft flera fotoalbum i min ägo. Ett, se ovan, som jag särskilt vårdade, startades av mina föräldrar när storken nyss landat i järnbärarbygd. Det framgår av det pappa med sin vackra handstil präntat på insidan. 

   Allra första fotot, som klistrades in, föreställer sladdisen som baby, naken på en filt. Gossen ser glad ut. Inte ett hårstrå på knoppen. Stora, utstående öron. Kanske alla bäbisar har elefantöron? Och det rättar till sig med tiden. Nä, inte sant. På ålderns dar återkommer de. 

   Jag minns en gammal, i dubbel bemärkelse, vresig högskolekollega jag i hemlighet kallade "Pellefant".  Snacka om elefantöron! Skvallrig var han, så öronen passade bra.

   Elak har jag alltid varit. Med en fallenhet att förse människor med öknamn. Eller smeknamn, om man så vill. Det är som en mani. Kanske förtjänar jag en diagnos? Förutom den att jag lider av hyperlexi. Dock med mycket god, ilsnabb, läsförståelse. 

   Genom utlåning av albumen, och genom dödsfall när det skall städas och rensas ut, har dessvärre fotosamlingar hamnat i förskingringen. Ett album med svarta pärmar har, efter vissa ansträngningar, återvänt. Och jag kastade mig bums över det. Snart växte besvikelsen.

   På de ofta otydliga fotona radar människor upp sig som jag, gäller så gott som alla, inte vet något som helst om. De är döda, avkodade. Albumet tillsammans med dem. Som dokumentation värdelöst. En punkt har definitivt satts. 

  I albumet med ljusa pärmar hittar jag foton från när vi tältade på Öland på 1950-talet. Dit tog man sig med färja den gången. Det kändes som att resa utomlands, riktigt spännande. Mamma sitter i bh med en kaffekopp i ena handen. Hemmets i den andra. En högtidsstund.

   Sussi drar i kopplet, längtar strövtåg i den oupptäckta, öländska vildmarken. 

   På ett annat foto tittar pappa ut genom tältöppningen. Skärmmössan på sned. Ansiktet ett enda stort solvargsgrin. Jag får för mig att mamma och pappa tyckte om att ha semester. Bila och tälta. Vara lediga. Annars hette det att man måste jobba och göra rätt för sig. 

   Inga foton från när vi tältade utanför Göteborg. Jag tror att mamma och pappa ville vänslas. Föreslog att jag skulle sova i bilen tillsammans med Sussi. "Det blir väl roligt!" Nåja. Tycker ni, ja. Men jag teg. Surmulet. Kastade onda ögat på mina dagars upphov.

   Hämnden är ljuv. Eller inte. På natten trasslade jag med benen in mig i ratten, satte igång ett förfärligt tutande som föranledde folk att oroligt, förmodligen upprört, komma springande, undrande vad som i hela friden stod på, knackade på bilrutorna för att väcka den djupt sovande. 

   Därefter minns jag ingenting. Nada. Blackout.

   Om jag hade ett foto från den natten på Bästkusten, vilket jag inte har, skulle jag inte kunna höra bilhornet. Tystnad råder, liksom i de flesta fotona när jag försöker att lyssna in mot dem. Det är knäpptyst. Case closed.