måndag 10 december 2018

Larry gör mig på gott humör
















När Skriftställaren tänker radio, tänker han genast Tio i topp på lördagseftermiddagarna under de bitterljuva tonåren. Han kan fortfarande i sitt inre höra den knattrande mentometern när publiken röstade. Ett leksaksgevär, muttrade en bister figur. Fejk. Spelar roll. 

Ljudet signalerar lördagseftermiddag och väntande afton med mellanölskasse tillsammans med vapendragaren och bandkollegan Conny. Den senare alltid uppsnofsad med lockarna på plats.

Begreppet radio för mig är i strikt fysisk bemärkelse en gulbrun transistorapparat med handtag en varm sommar i mitten på 60-talet i Brantevik på fagra Österlen. Utan att fråga syrran som apparaten tillhörde lånade jag den. Sedan knallade vi omkring bland talrika komockor på Grönet utanför Brantevik, släta klippor och brusande hav på sidan om oss, blonda söta Agneta från Helsingborg och jag. 

Sommartoppen var det den gången. Farmer John med Hep Stars. Du liknar Donovan, sa Agneta. Av för mig svårbegriplig anledning tyckte hon om PJ Proby. Han som byxorna sprack på under ett framträdande. 

Kjell Alinge lyssnade jag med stor förtjusning på. Hans fullkomligt galna och oförutsägbara program tillsammans med sidekicken Janne Forsell . En gång meddelade han att han skulle göra provokationsradio genom att utbrista "alla i Säffle är fula". Radiogeni. En särskild radiobegåvning som man numera bara återfinner hos multikonstnären Mikael Strömberg. 

Skvalradio sa man på den gamla, goda tiden. Radio som står på i bakgrunden medan man arbetar eller håller på med något. En ljudkuliss. Det har jag alltid haft svårt för.

Vissa morgnar efter sömnklena vita nätter dröjer jag i sängen och lyssnar på finsk radio. Fattar inte ett jota. Men det gör mig trygg att höra tungomålet. Njuter av vemodig tango. 

P4 i Radio Gävleborgs regi var ett tag rena plågan. Det jollades i etern så att huden knottrades. Framförallt en kvinnlig programledare, utelämnar som den gentleman jag är hennes namn, som fick mig att inse: hellre kinesisk dropptortyr än detta. 

Men numera lyssnar jag gärna på Larry Forsberg i samma kanal. Han har ett avspänt sätt att göra radio på som får mig på gott humör. Folklig men utan att jolla till det. Superprofessionell bakom micken. Hör jag Larry i radion ändras snabbt en mörk sinnesstämning till ljus. 

Radion är att föredra framför teven för den fantasifulle och kreative. Man framkallar bilderna själv. Och det känns mer "autistiskt" med radion än dumburken, som en trogen radiolyssnare konstaterade. Jag antar att han menade autentiskt. 

Plötsligt minns jag Lennart Hyland och hans smattrande sportreferat. Det var radio så det stod härliga till, det! Rolle Stoltz på Hovet en gång: Snacka långsammare, Hyland! Vi hinner inte med. 

söndag 9 december 2018

Hellre en värdegrundare i skogen än tio på universitetet














Jag älskar de gamla folkliga talesätten. Typ: Den som spar han har. Bättre än fågel i handen än tio i skogen. Hellre brödlös än rådlös. Flinkt arbete leder snarast till vilan. Det sista kunde läsas på en väggbonad i mitt uppväxthem i Sandviken. 

Bonaden, ur min mormors hand, ärvde jag och den följde ofta med mig när jag föreläste om medborgarlön. Till publikens förtjusning (?) höll jag upp och visade den.

En gång på Ulleråkers mentalsjukhus, där jag vikarierade som skötare för att dryga ut studielånet, fanns inlagd på en avdelning på akutkliniken en speciell kvinnlig patient. En vuxen, ogift bonddotter - gammö sa man förr - från Uppland som blivit kvar hemma på gården. Dagarna i ända satt hon i kofta och med håriga ben vaggande i en stol, upprepade mekaniskt med entonig stämma talesätt som dessa ovan.

Hon lät som en bandspelare, hade väl matats med klokheterna ända sedan barnsben. Och så hade det snurrat till. Psykiskt sjuk? Knappast. Med medicinerades tungt. Efter att de vitrockade fascisterna okänsligt diagnostiserat. Jag har glömt diagnosen, men minns jag tjuvläste hennes journal. 

Hennes far, den rika storbonden med många tunnland och kossor, besökte henne vid ett enda tillfälle med vindruvor och Året Runt i nypan. Storvuxen och skräckinjagande. Inte alltför nytvättade gummistövlar. Bakom stängd dörr hörde jag henne inför fadern upprepa talesätten. Samt krydda med ett avslutande, en smula obehagligt, hånskratt. 

Bondens min kunde jag tyvärr inte se från korridoren där jag smög omkring. Men han försvann skyndsamt från avdelningen. Återkom inte mer under dotterns inläggningstid.

Med en sådan vän behöver vi inga fiender. Kunde det sägas om Svenska Akademien med den bisarre, för att låna hans eget uttryck, Horace Engdahl. Svårt att bli klok på den karln. Antingen är han ute efter att skjuta Akademien i sank. I en intervju meddelade han med självbelåten ton att han njuter av att vara Sverige mest impopulära person. Nå, det är väl att ta i. 

Eller också vet han inte vad han gör. Men det är ju en omtalat skarp karl. Kanske är han undergångsromantiker. Han har ju skrivit om romantiken, om jag inte missminner mig. 

Men inte är han någon Strindberg såsom i den bittra Strindbergsfejden! Då handlade det om samhälle och politik. Det vilar något solkigt över Engdahl. Man misstänker jäv och kameraderi. Arnault och Stig Larsson som kompisar. Hörde jag det feminister brukar kalla homosocialitet?

Vilka litterära eller andra kulturella meriter har förresten den där fransosen, förutom att ge sig på kvinnor? Varför i hela friden annars, som Engdahl gjorde, föreslå honom till livslång, statlig inkomstgaranti?  

På de svenska universiteten häckar värdegrundare, identitetspolitiker, genusforskare och kulturrelativister i en osalig blandning. De kan sägas ha intagit lärosätena. Och det gamla talesättet gör sig ånyo påmint om än en smula omstuvat: Med sådana vänner behöver den fria, kritiska tanken inga fiender. Nä, det blir ju helt knasigt och fel. De är ju samma tankes försvurna fiender.  

Kanske bättre: Hellre en värdegrundare i skogen än tio på universitetet

Bild: Rune Eriksson

fredag 7 december 2018

När själen inte urholkas av rädsla





















Det rör sig i min förenklande föreställningsvärld om två olika konstbegrepp. Två motsatta sätt att se på fenomenet konst och vad konst är. 

Det ena synsättet, kunde kategoriseras det förstelnande, placerar konsten som föremål på museer och i gallerior. Att betittas och förhålla sig passiv till. Eller inhandla och spekulera med. Kanske placera i bankvalv.

Den tyske allkonstnären Joseph Beuys företrädde ett rakt motsatt konstbegrepp med en aktivistisk innebörd. Beuys förespråkade och praktiserade vad han kallade social konst. Aktioner, installationer, performances, happenings, sociala skulpturer. En konst som utspelar sig på gator och torg. Där människorna är.

En ingripande, påverkande konst. Berörande. Provocerande. Irriterande och ofin. Engagerande. Indragande. Relationistisk. Man kommer inte undan, kan inte värja sig. Förblir inte en passiv, betraktande åskådare. På ett eller annat sätt deltager man. 

En konst som skapas och iscensätts i situationen, med ett stort mått av oförutsägbarhet och risk. Man kan aldrig förutsäga vad som kan hända. Det är bortom den sociala konstnärens kontroll. En konst som åstadkommer det andra yttringar såsom böcker, artiklar och uttalanden inte förmår. Där man kan värja och distansera sig. Bläddra förbi eller inte lyssna. 

Pussy Riots sociala konstutövande i Putins Ryssland, landet österut långt från avstalinisering och demokrati, uppfyller alla kriterierna ovan. Och det med råge. Mest känd och mycket omtalad aktionen i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva när gruppen framförde punklåten Jungfru Maria fräls oss från Putin

I det mycket medvetna syftet att demaskera  de intima men mörkade relationerna mellan kyrkan och den politiska makten. Aktionen retade upp makthavare, prelater men även vanliga ryssar. Den sociala konsten har inga självklara bundsförvanter.

Beuys avskedades från sin konstakademiprofessur i Düsseldorf. Maria Aljochina i Pussy Riot ställdes inför rätta och dömdes till två års lägervistelse. Förvisades till en institution långt borta i Uralbergen - så där som dissidenter förpassades under Sovjettiden. 

Ingen särbehandling för att hon var kändis och medialt påpassad. Stöd från Madonna och Patti Smith. Hårda bandage - andra presumtiva dissidenter och revoltörer till varnagel.

Aljochinas konkretiserande, detaljerade och sinnliga skildring (jag läser den som en förlängning av aktionen i katedralen) inifrån den korrigerande - det heter att den dömde skall korrigeras - inrättningen framstår i stora delar som en omänsklig helvetesvistelse i den bistra kylan. Glöm nåd och barmhärtighet. Medkänsla och omsorg. Rena Gulag såsom Nobelpristagaren Solzjenitsyn upplevde  och ocensurerat skrev om det - till förtryckarnas förtret.

Förnedringen är vardagsmat och normalitet. Underlivsundersökningar. Avskärmning. Korrumperade fängelsechefer. Råsällar till plitar som bryter mot reglementet. Uppskrämda medfångar som hållna under stövelklacken räds kontakt med Masja. Hot. Bestraffningar.

Hon skall brytas ned. Med syftet och förhoppningen att hon skall börja ifrågasätta och tvivla på sig själv och sitt systemkritiska handlande. ”Korrigeras.” Hon uppmanas, även av medfångar, att ligga lågt och inte förvärra för sig själv. Plitarna, som inte får bukt med henne, förlorar bonusar de annars skulle kunnat utkvittera. Inte undra på hon väcker extra aggression. 

”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte", påminner Masja oss. Och det är exakt det hon gör. Hon låter sig inte dämpas. Utan kämpar dagligdags, knäcks inte. Hungerstrejkar. Protesterar. Skickar inlagor. Hämtar styrka från att citera Bukovskij, Castro och Paul McCartney. 

Plågoandarna lyckas inte bryta ned henne. Förre KGB-agenten Putin, som Pussy Riot liksom den mördade Anna Politkovskaja känner den djupaste avsky inför, må vara en ny tsar och majoriteten av folket lika förslavat som under kommunisttiden. 

Men upp mot Kreml och Putin ställer sig en kvinna som vägrar att förminska sig och vara en bland anonyma undersåtar. Uppträder som den rättänkande, frimodiga medborgare vi alla borde vara. Men det förutsätter en själ som inte urholkas av rädsla.

PS. Inför OS i Ryssland 2014 benådade Putin Aljochina. Han ville väl inte tappa ansiktet inför västmakterna.

tisdag 4 december 2018

I Gävle skulle Göring ha välkomnats

















Huset på fotot, som togs denna råkalla snöbefriade decemberdag medan Skriftställaren strosade runt i funderingar, var en gång i tiden regementschefen Fock på I14:s tjänstebostad. Hans dotter hette Carin, i prästbetyget stavat med K. Hon kom att gifta sig med Hermann Göring, var hans livs stora och bestående kärlek trots ett nytt äktenskap, tillika den nationalsocialistiska rörelsens maskot enligt Hitler, men gick tidigt bort. 

Görings påkostade schabrak till jaktslott utanför Berlin namngavs efter henne: Karinhall. (Wijkmarks debutroman Jägarna på Karinhall utspelar sig i och runt jaktslottet.) Och där begravdes hon också. Men Karinhall sprängdes skyndsamt och Carins stoft grävdes upp när Röda Arméns hämndlystna horder var på intågande. 

Sedan har stoftet varit på villovägar. På Ekerö utanför Stockholm lär hon aldrig ha legat. Trots namn på gravsten. Det var en annan kvinna som vilade där och som man trodde var Carin. Om jag är rätt underrättad passerade den senares stoft Patologen i Uppsala för inte så många år sedan. Det kunde säkerställas genom ett DNA-test. Fråga mig inte hur kvarlevorna hamnade där. Kanske vilar den rätta Carin äntligen på Ekerö nu. 

Görings en smula avlägsna koppling till min hemstad Gävle har inbjudit till fantasieggande, platsbundna skrönor. Var det ändå inte så att han gifte sig med Carin i Valbo kyrka inte så långt från Gävle? Nej, han och Carin gifte sig i domkyrkan i Berlin, Hitler och nazitopparna hedrade med sin närvaro. Fanns det fotografier på honom och hans gemål i det gula huset efter att det inte längre användes som tjänstebostad och I14 var nerlagt? 

Ryktet har envist gått. Men jag har aldrig fått det bekräftat. Tillstås skall att jag har varit i huset och snokat. 

Ett tag lekte jag med tanken att skriva en pjäs om Göring och hans kvarvarande, spökande ande på Kungsbäck där Fock var chef. På vars regementsområde högskolan flyttade in och på köpet fick med sig kaserndisciplinen i de tjocka väggarna som förväntades stå emot granatattacker.

Sant är att vi i det gula huset arrangerade en seminarieserie på temat Marx vid brasan. Seminarierna hölls i ett murrigt rum med öppen spis på bottenvåningen. En av inledarna ekonomen Kurt Wickman. Stalinisten som i en gräslig bok (han hade nog helst velat makulera vartenda exemplar, men ett finns i säkert förvar i min bokhylla) hämningslöst hyllade Josef Stalin men som blev nyliberal och förblindad marknadsfundamentalist. 

Göring höll fast vid sin nationalsocialism, han. Ända in i självmordet i cellen i Nürnberg. Efter en rättegång där åklagarna hade stora problem i argumentationen med en avgiftad, nedbantad och högintelligent Göring. 

Sant är också att det fanns gott om övertygade nazister i Gävle när det begav sig. Så hade Göring dykt upp i Gävle, hade han blivit välkomnad. 

måndag 3 december 2018

I alla fall snäll


















När min mor inte kunde komma på att något annat att säga om en människa: "Han är i alla fall snäll." Det rörde sig oftast om sådana hon annars kallade tråklås. Något av det värsta man enligt henne kunde vara. Tråklås, besittande den föga hedrande konsten att kunna "tråka ut en hel församling" som hon också sa. 

Ursprungligen syftade hon väl på någon av de statskyrkopräster, söner till präster som lydigt gått i fädrernas fotspår, som definitivt inte hade ordet i sin makt utan svårt prövade församlingens tålamod från predikstolen med bleka betraktelser. Jag minns särskilt en erbarmligt oinspirerande kyrkoherde i Sandviken. Jesus Kristus! 

Här kommer man hem och är snäll, tjatar den alkoholiserade familjefadern i Lars Ahlins novell. Han kommer hem pirum men kommer hem snäll. Hustrun förväntas vara snäll tillbaka. Inte klandra honom för att han festar. Agera medberoende. 

Jag minns en tv-filmad version av novellen med Keve Hjelm i huvudrollen. Lysande, som alltid. Han var extra bra på att spela fyllesentimental alkoholist, Keve. Oförglömlig hans insats i Kvarteret Korpen. Som det ryktas att han spelade in med sprit i kroppen, inte nykter en enda inspelningsdag. Allt för rollen.

Hon är le men hon är bra. Förre LO-ordföranden Arne Geijer om Marit Paulsen, när hon fortfarande var kvar på verkstadsgolvet och ännu inte hamnat inom politiken som tog henne ända till EU-parlamentet. Le. Rak och kritisk menade han väl med att använda ordet le. För det var hon. När hon var som bäst. Sedan blev hon folkpartist. Mjukades upp. Slocknade. Vingklipptes.

I min mammas värld var att vara le nästan värre än att vara ett tråklås. Han är så le mot henne, kunde hon säga. Omskrivning för hustruplågare.

Själv är jag pinsamt medveten om att jag ibland kan vara le. Elak och dum. Tar ut saker på andra. Ingen sida jag tycker om hos mig själv, försöker försvaga den. 

Men jag vill heller inte att man om mig ska säga: Han är i alla fall snäll.

Insändare i GD i dag:

"Som läsare av GD ser jag fram emot en skön stund varje morgon med tidningen. Men varför ska Lasse Ekstrand så ofta förstöra min sköna stund med sina tråkiga inlägg? I almanackan står det 2018, livet går vidare även för dig, Lasse. Man ska få lyfta sina tankar och funderingar, men vem håller med dig i dag?"
Thomas

Foto: Peter Robsahm


söndag 2 december 2018

Man borde ha två liv












Sitter med datorn i knäet i Linköpings stadsbibliotek. Ett av de trivsammaste bibliotek jag vet att slå sig ned på med datorn. Rymligt och ljust. Bekväma, vridbara fladdermusfåtöljer. Summa summarum en alldeles utmärkt skrivplats! Bortsett från stojande barn. Men glada låter de med sina lekar. 

Första advent. I morse såg jag i datorn, i sällskap med ett rött ljus jag tänt och ställt i hotellfönstret, andra avsnittet av Albert och Herberts julkalender. När Herbert framför till Albert att han tänker fira jul i alperna och inte på Skolgatan i Haga som vanligt. Jag avslöjar inte hur det går ...

Jag har gjort det till en älskad tradition att se denna julkalender varje år. Kan inte vara utan den. Även om jag sett den många gånger vid det här laget. 

Grå decemberdag i Östergötland. Inte ett snökorn. Småruggigt i luften. Kikar ut genom de stora fönstren. Domkyrkan sträcker sitt mäktiga torn upp mot skyn. Klockan dongar tunga slag. Det kallas till gudstjänst. 

Inte så långt från där jag sitter urskiljer jag svarta träd med slingrande grenar.. Det är som om de vore armar som sträcker sig upp mot himlen. Men inte resolut och mäktigt som domkyrkans torn. Mer trevande och osäkert. 

Såsom livet. Inte spikrakt. Trevande och osäkert. 

"Nästa år fyller du gubbe", som någon skrev när han gratulerade mig på min sextionioårsdag. Själv har han redan fyllt gubbe. Krokig har han blivit. Böjd rygg. Inte särskilt spänstig i stegen. Tvärtom. Och inte lär det bli bättre av att han blivit änkling efter ett flera decennier långt äktenskap. Ensamhet att lägga till den ensamhet som åldrandet innebär, med den obönhörligt väntande döden som man måste möta ensam.

I januari skall jag träffa min specialist och vän onkologen Hans på Akademiska i Uppsala. Vi träffas numera en gång per år. Jag har påmint honom om att vi i januari kan fira tjugoårsjubileum. Tjugo år har gått sedan mitt insjuknande. Tjugo år av tankar om livet och livsmeningen, hur den varje dag måste skapas. Och så alla år dessförinnan. 

Jag tycker, om jag får säga det själv, att jag kommit en bit på vägen i mitt livsreflekterande. Jag har blivit lite klokare. Men jag skulle gärna se att jag hade ett liv till. Och kunna ta med erfarenheterna och reflektionerna till detta. Även om det känns som att jag fick ett andra liv efter att ha överlevt det svåra tumörangreppet. 

Min senaste bok bär titeln Döden 31 sortier. Denna söndag skulle jag vilja påbörja en bok med titeln Livet 31 återkomster. 


lördag 1 december 2018

Varför läser jag Ekelund och inte Läckberg?















Gefle Antikvariat, saligt i åminnelse. Ett av de största i det avlånga landet i volymer räknat. Den oförtröttlige eldsjälen och Kristinehamnsbördige Conny Persson - "det ordner sig", menade han alltid på sin trygga Värmlandsdialekt, hur svart det än bokslutsmässigt framstod - ägde och drev med ekonomiskt dödsförakt detta underjordiska antikvariat med hyllor som gungade och bågnade av allt läsvärt. 

Förväntansfull klev man alltid nedför trappan. Stadens larm och samtidens oväsentligheter lämnade man kvar däruppe ovan jord. Man försjönk som i en grotta. Ville länge stanna därnere.

I ett skåp bakom glas och låst dörr förvarades dyrgriparna. Rariteterna. Bland dem Vilhelm Ekelund. Conny avslöjade en gång för mig att två säger två, inga fler, personer i Gefle frågade efter just de böckerna bakom glas. Den framlidne dramaturgen och vännen Joakim Stenshäll den ene. Skriftställaren den andre. 

Klart man kan hamna i oroliga funderingar om vart den bildade borgerligheten, finns det något sådan?, håller till i Gefle. Och då syftas inte på kulturtanterna med snälla och ofarliga Folkteatern som sitt andra hem. 

Ekelund, den kryptiske aforistikern med minst sagt sparsamt säljande böcker. Läckberg, den illa skrivande deckarförfattaren. (Jag har försökt läsa henne, jag lovar, men det gick bara inte.) Men den säljande och mycket rika.

En sommar ägnade jag mig helhjärtat åt vad som i andra sammanhang kallas industrispionage. Spionera för att lära sig hur man gör. Härma och ta efter, göra minst lika bra. Kineserna har alltid varit styva på det. Med miniatyrkameror. Och lömiga leenden. 

Jag kastade mig för över och slukade den ena volymen efter den andra av Simenon, Hammett, Dürrenmatt, Chandler och de andra hårdskjutande grabbarna. De som kan skriva. Rakt på. Enkelt, Mitt ideal. Alltid varit. Därför blev jag heller aldrig någon framgångsrik akademiker. Jag skrev helt enkelt för bra. 

Nå. Inte utmärkande för Ekelund att skriva enkelt. Ändå har han alltid tillhört mina favoriter. Kanske för att han aldrig fjäskade. Skrev inte för att behaga. Eller sälja. Ingen Läckberg. 

Lägg till att han var kattvän och gick i exil. Det senare ville även Skriftställaren göra. I det sjunkande fosterlandet.

Inte skrifver jag som den kryptiske Ekelund. Jag vill skriva enkelt om det svåra. Inte svårt om det svåra. Stilen, stilen!

Inte vet jag om jag lyckas. Det är upp till läsaren att avgöra hur mina texter låter. Ingen annan.