En studentska, tack!

En studentska och en kaffe

Som jag understrukit flera gånger förr,  jag vet att jag är en tjatbox av födsel och ohejdad vana, så drog jag mig i många år för att bege mig till det Upsala där jag bodde på olika adresser i två decennier. Blåsenhus. Djäknegatan. Geijersgatan. Kolargatan. Flogsta.

   Man undrar förstås över varför denna avighet mot lärdomen och den eviga ungdomens stad? Gluntarnas och studentnationernas. Besjungen av Ulf Peder Olrog och Owe Thörnqvist. Pelle Svanslös stad. 

   Svårt att bortse från en oerhört besvärlig, fysiskt och psykiskt krävande tid på Ackis, när jag behandlades för en sällsynt tumörtyp. 

Men det fanns flera skäl. Ett trassligt privatliv stannade kvar som ett oluststråk i minnet. Problem med att få fatt i mig själv. Innan jag, lite bättre, kunde förstå mig på den där besynnerliga jeppen Ekstrand. 

   "En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror mot jaget konungen som härskar över dem", skrev Gunnar Ekelöf.  Vi har en tendens att vara osynliga för oss själva, glida undan våra jag. Och denna osynlighet riskerar dessvärre att bestå hela livet. 

   Farligt, när osynliga utses till chefer. Självinsikt ingen. Tar projicerande ut detta på medarbetarna.

   Fråga vilken psykoterapeut som helst. Men se upp så att det inte är en som sysslar med KBT. Det vill säga ingen "riktig" terapeut. Även om de i dagens anti-humanistiska klimat skär guld med täljkniv.

 

Kanske den polariserade atmosfären på Sociologen spelade in, lade sordi på tillbakablickarna, tvättade bort vemod och upsalaromantik från dem. Men om sanningen skall fram så var det, skam att säga, stimulerande att vistas i det konfliktfyllda. Hellre öppna konflikter än ränksmideri och hugg i ryggen. 

   Och stimulerande tillhöra Gruppen för arbetarrörelseforskning, förkortat GAF, som i belackarnas ögon blev RAF. Ni vet stadsgerillan i Tyskland.

   Tre av oss i GAF reste upp till Malmfälten. En stor och bestående upplevelse för mig att få samtala med delar av ledningen för gruvstrejken, Harry Isaksson, Elof Luspa och andra, det gav en inblick bakom kulisserna som var få förunnad. 

   Att resa, med många timmars tåg från akademikernas fäste till Gällivare Central, var som att bege sig på en upptäcktsfärd till ett annat land. Och så är det. Sverige är inte ett och samma. 

Stojet runt min avhandling bidrog till att förknippa Upsala med något negativt, att värja sig mot, sky. Det hade blivit för mycket, helt enkelt, med all uppståndelse. 

   Ett återseende med denna stad skulle innebära en rekapitulation av år där ljus och mörker blandades. Med mig själv förändrad, icke längre densamme som den jag en gång var. Du stiger inte ned i samma flod två gånger, visste redan Herakleitos. 

Men nu lockar och drar Upsala ånyo, borta aversion och avståndskänsla. Jag kvistar gärna ned från Gefle, sitter på Carro med datorn, avrundar dagen med ett besök på Hambergs Fisk invid där Gillet en gång låg. Den restaurangen håller vi högt, min livskompanjon och jag. 

   Häromdagen trotsade jag yrsnön och tuffade med Mälartåg till Upsala. Satt ett par timmar på Carolina, omgiven av högljudda studenter, stängd läsesal, det byggs om. Sedan på moddiga gator, snöras och istappar från taken, till Ofvandahls på Sysslomansgatan. 

   Där jag ofta häckade förr, i traditionstapetserade rum, tränade på att vara en kaféintellektuell, cigg i nypan.

   På samma kafé kunde en av mina husgudar, Michel Foucault, en gång i tiden iakttagas innan han tvingades lämna Upsala för Paris. Jag undrar var han närmare bestämt hade sitt bord. Knappast att någon av dem som jobbar där nu kan upplysa om det. 

Dyrt som attan på Ofvandahls denna januari. Trettionio kronor för ett litet bakverk, fyrtioen för blaskigt kaffe. Men skoj är det att knalla fram till disken och, likt Gustaf Fröding och hans punschpimplande kumpaner om än i skummare lokaler, be om en studentska. 

FOTNOT "Ett klassiskt svenskt bakverk som liknar en mazarin, men kännetecknas av sin gröna glasyr." (AI)

Från Bordellmamman till Epstein

Foto: Bokus.com

Begick den internationellt ökände lyxhallicken Jeffrey Epstein självmord eller inte i sin cell i New York? Visste han för mycket och måste röjas ur vägen? Israeliska Mossad har nämnts i sammanhanget. Och varifrån fick han alla sina pengar? 

   Han var ju rik som ett troll med flotta bostäder och egen ö, dit han i sitt privata jetplan forslade maktens gubbar som det kliade i byxorna på. 

   Frotterade sig med hot shots som nu svär sig fria så att det står härliga till. Trump en av dem. Bill Clinton, fångad på bild när han ömt kramas med en ung skönhet i bikini, det är inte Hillary, i en inomhuspool. 

   Det ryktas att Epstein i smyg spelade in kändisarna i för dem komprometterande akter. Bland dem den där engelske prinskorven, vad han nu hette, som enligt egen uppgift aldrig svettades - eller var det tvärtom?   

   Nå, det brittiska hovet tröttnade på karlfan och det privilegierade livet var över, nästan i alla fall. Prinstiteln tror jag rök. Men inte lär han väl behöva uppsöka arbetsförmedlingen eller socialbyrån. 

   Inspelningarna använde Epstein i utpressningssyfte. Ja, inte vet jag. Pedofiler som pedofiler. Och de paraderar denna gång utan att Dumpen behöver lura in dem i en fälla. Bildmaterialet är, vad ska man säga, överväldigande och ovedersägligt. Så går det när män tänker med puppen.

B var studentska hos mig. Hon hade arbetat på Hasselakollektivet, Franshammar, och berättade mycket om den auktoritära pedagogik som tillämpades där. Om Tommy Sandlin använde uttrycket "sossehockey", kunde man om Hassela säga "sossepedagogik". 

   Det skulle göras Svenssons av de vilsna ungdomarna. Och det med hårda bandage. 

   K-A Westerberg, Hasselarörelsens grundare, var inte att leka med. Det skulle inte förvåna mig om Busen på Brynäs, som förvandlades till en prydlig Svensson i kostym och slips, Lasse Strömstedt, var uppbjuden till de mörka helsingeskogarna för att föreläsa om hur man tar sig i kragen och sköter sig.

Ni har väl sett honom, förresten, i SVT när han tillsammans med Björn Gustafsson, "Studierektor Bertilsson" i Kalmar, uppfinningsrika som få, hittar på hyss? Framlidne Lasse spelar sig själv, det var han bra på. Jag har sett serien flera gånger, behållningen stor. 

   Måtte de inte plocka bort den från Öppet arkiv. Då går jag till Europadomstolen. Minst.

   Ta bara exteriörerna. Trivsamma Kalmar med sina mysiga kaféer! Bland dem Kullzénska. Slottet! Stagneliusskolan! Föder längtan att med hjälp av SJ och Krösatåget återvända. Och, nu jädrar, Kalmar HC är bara ett par poäng efter Löven i hockeyallsvenskan. Tänk om de går upp och får spela i SHL! 

   Vi såg dem i Hatstore Arena mot folkkära Brynäs i just allsvenskan. Massor med brynäsfans anslöt sig.

Nå, tillbaka till B efter ett par felskär, för att stanna i hockeyspråket. Under en tid praktiserade hon som socialarbetare i Stockholms city. I nära samarbete med poliser. De spanade från sina bilar på den verksamhet som kvinnan som gick under namnet Bordellmamman bedrev. 

   Uttryckte uppgivenhet, ty vad skulle de göra, när de observerade höga polisbefäl som gled in som kunder att förlusta sig med de trasiga småflickorna från behandlingshem. Ingripa? Med risk för svåra sanktioner? En svensk medarbetare tiger, som bekant.

 

I kundkretsen fanns välkända socialdemokratiska statsråd, välkända partiledare från de borgerliga partierna och välkända höjdare inom näringslivet. Även fruntimmer. Klart de förnekade allt. 

  Men flickorna som, till skillnad från oss andra, inte kände igen kunderna, kunde peka ut dem. Utan några baktankar. En torsk med trasiga kalsonger och gummisnodd runt plånboken. När han, "mysgubben", dök upp på tv-skärmen skrek de rakt ut. "Det är ju han!"

   Inte hjälpte det att Olof Palme ljög så näsan växte på honom, för att skydda sin justitieminister Lennart Geijer. 

   Mellan Epstein och Bordellmamman löper en röd tråd. Vidrigt är bara förnamnet. Eller på ren svenska: för jävligt.

FOTNOT Bordellhärvan: makten, männen och mörkläggningen, av Deanne Rauscher, Gösta Elmquist och Janne Mattsson.

Sluta äta - eller vad göra?

Här, SUPER SPAR i Tversted, handlar vi varje höst

Jag har vistats mycket i Danmark och genom åren reagerat på, till och med irriterats så smått över det ständiga snackandet från morgon till afton om priser. Vad saker och ting kostar. Hur man ska få mesta möjliga för de surt förvärvade pengarna. 

   Särskilt priserna på livsmedel har ventilerats nästan till förbannelse. 

   Som svenskar, med en blågul krona som på grund av ogynnsam växelkurs inte är mycket värd gentemot den danska, har vi medlidsamt upplysts om i vilka butiker man måste handla. Och vilka som bör undvikas. 

   Brugsen (Konsum), särskilt Superbrugsen, ska man definitivt inte välja. Dyrt!

Någon av lågpriskedjorna - SPAR, Netto, Lidl - däremot. Alla dessa som poppat upp med standardiserade butiker runt om i Danmark och som jag har för mig är tyskägda. Att de skulle vara så mycket billigare tror jag är en myt. 

   Men dansken vill gärna tro att det inte är det. Oavsett vad stickprov pekar på. I avsaknad av lokala handlare. Den køpmand som förr fanns i varje by och bidrog till känslan av hygge som de småborgerligt sinnade danskarna älskar.

Det privata är politiskt, löd ett av feministernas slagord på det röda 60-talet. Inte glasklart vad som menas. Men en innebörd torde vara att det privata blir politiskt när vi talar med varandra om det. Då upphör det att vara privat. Att gå och handla till exempel.

   Varje år uppmärksammas i mainstreammedia när pensionärsorganisationerna beger sig ut för att jämföra priserna i matvarubutikerna. Handlarnas motdrag är att sänka priserna när de grå pantrarna är på intåg. Sedan höja igen när de tågat ut. Samtidigt låtsas som ingenting.

   Vad detta visar, om inte annat, är att prissättningen inte slaviskt måste följa några järnhårda ekonomiska lagar. Det finns ett handlingsutrymme. Priserna kan sänkas. Och det utan att regeringen inför tillfälligt prisstopp eller sänker momsen på mat.

Jag minns när jag läste nationalekonomi i Upsala i början på 70-talet. Diskussionens vågor gick höga om hur ett pris på en vara egentligen sätts. I skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan, hette det från föreläsarna i ämnet mikroteori. 

   Prissättningen sköter sig själv enligt den "osynliga handens" princip (Adam Smith). Det sker automatiskt. Priset blir alltid det rätta, enligt denna abstrakta modell.

   Men, vänta nu. Om "marknaden" inte är fri och öppen, vilket är premissen, med många aktörer inblandade som konkurrerar med varandra. Om oligopol råder. Priserna sätts på en skev marknad, dominerad av några jättar? 

   Och man misstänker kartellbildning? Som i Sverige i skrivande stund. Vad blir då ett "rättvisande" pris? 

   På den borgerliga diskursens Nationalekonomen i Upsala gavs inte utrymme att applicera Marx arbetsvärdelära. Den vägen skilja mellan pris och värde, kopplat till nedlagt arbete.

När priserna skjuter i höjden, vad göra? Om man inte vill sluta äta. Är man anarkistiskt lagd väljer man den individualistiska lösningen. Söker sig till butiker där man själv plockar frukt och grönsaker. Väger två äpplen men stoppar tre i påsen. Snyder, som dansken säger, sin ICA-handlare. 

   Om man har samvete till det.

   Men om man inte är anarkist. Vad med utövandet av en mer kollektiv konsumentmakt som Ralph Nader en gång drömde om?

   Kanske det enda vi gemensamt kan är att slå dövörat till när butiksföreståndare tvår sina händer och hävdar att de är offer de också. Är det inte kriget och Putin så är det inflationen eller något annat som bestämmer hur de prissätter. 

   Det låter som medeltida kosmologi, mörka makter bortom kontroll regerar. Profitörer och köpare sitter i samma båt.

Idogt måste vi konsumenter med tunna pluskor, framförallt vi pensionärer som snuvats på en pension som går att utan bekymmer leva på, sluta att fogligt leta röda prislappar. Gemensamt, med samlade krafter, punktera föreställningen om den utifrån styrda, opåverkbara prissättningen. 

   Och den maktlöse, stackars handlaren som aldrig kan sänka priset på nödvändighetsvaror.     

   För att citera den italienske Nobelpristagaren Dario Fo i en pjäs: "Vi betalar inte, vi betalar inte." 

Så blir det politik av att gå och handla. Det privata är, som de visste på 60-talet, politiskt! Och kanske borde jag lyssnat mer på danskarna och deras prismedvetenhet.

Publicerad på 8 dagar 2026-01-15

Skriftställaren som Tintin

På väg bli Tintin?

Stoppa pressarna! Skriftställaren har börjat klippa sig hos en riktig frisör. De senaste åren har han, med åldern och de grånade tinningarnas rätt, sökt sig till omskolade migranter från Mellanöstern som utlovat pensionärsrabatt. Såväl i Lisch by Vänern som i Gefle by Östersjön. 

   Högst 250 bagis har det kostat. Efter att snåljåpen Ekstrand jämnat till beloppet uppåt. 

   Men så fick jag för mig att testa en nyöppnad salong, med det häftiga namnet Funkyman, på andra sidan ån. Steve McQueen, med fet cigarr i nypan, poserar tufft på en affisch utanför salongen. Då fattar man att hit söker sig de salta killarna i stan. James Bonds oäkta kusiner i provinsen. 

   Shaken, not stirred. Ni hajar?

   Nu har jag agerat kund två gånger. Glad i hågen begivit mig över bron från Holmen till fastlandet. Förväntansfull. 550 kronor kostar det. Då ingår tvätt av håret och massage av skulten. 

   Känns ovant. Tvätt och hårdhänt borstning, i det senare fallet i en måhända fåfäng strävan att inte bli flintis, brukar jag varje morgon fixa själv. 

Nå, verbet "klippa", som om det handlade om gräs, tycks mig skorra i sammanhanget. "Frisera", kanske passar bättre. Det är ju sannskyldiga proffs, barberare, jag frotterar mig med. Många års yrkeserfarenhet. 

   Och inte knallar jag dit och ber likt en Holmens tosse, som inte vet bättre, om att få bli "klippt". Någon måtta får det vara.

   

De kan sin sak, de två manliga salongsinnehavarna. Och jag uttrycker mig därför mer åt det högtidliga, nästan sakrala, hållet: "Jag lägger mitt huvud i dina händer!" Jolligt, skulle mina kompisar från Verket i Sandviken muttrat. Eller: "Nu börjar det verkligen märkas att du läst i Upsala!"

   Jag har bara att finna mig i hur frisyren ter sig efter den ytterst kompetenta handpåläggningen. Hålla god min. Hosta fram det slitna kreditkortet. Jag tycker att jag liknar Tintin med min uppåtstående lugg. Men vad gör det om hundra år.      

   Bara inte Facebook hör av sig igen och menar att jag kränkt upphovsmannarätten för, ja, vem denna gång? Hergé är väl sedan länge död, eller har jag missat något?

Jag vågar inte be om en Yul Brunner. Att få bli snaggad. Jag minns när pappa Gösta och jag, även min svåger Birger, klippte oss hos Svahn, alltid prudentligt klädd i vit rock som fick honom att påminna om en apotekare, på Köpmangatan i Sandviken. 

   En gång hade han anlitat en yngre förmåga som jag tror hette Blom. 

   När jag kom hem, efter att Blom med apparaten i högsta hugg "tagit hand" om mitt barr inför det väntande sommarlovet, blev pappa, efter en snabb okulär besiktning, arg över resultatet. Jag vet än i dag inte varför.

   Men tillbaka för att ställa Blom till svars skulle vi. Jag drogs med fast jag inte ville. Stretade emot. Pappa skällde efter noter ut stackars Blom som blev allt rödare i ansiktet under denna avbasning. Pinsamt bara förnamnet. För den generade grabben i dörröppningen till salongen.

I de sena tonåren lät jag mitt hår växa fritt. Föräldrarna tjatade på mig så fort de såg mig. Hotade med utegångsförbud efter klockan 17, indragen månadspeng och gud vet vad. Men jag höll ut. Jag var ju solosångare i ett rockband. 

   Det tarvades, av "yrkesmässiga" skäl, ett långt hår. "Alla" rockmusiker värda namnet hade det. Med mustasch till lockarna liknade mig, inget jag blev förtjust över, en skribent på Sandvikens Tidning vid Frank Zappa. När det var Donovan jag tidigare liknats vid. Av en sommarförälskelse.

På omvägar snappade jag upp att mitt hår varit en punkt på dagordningen i lärarkollegiet på Sandvikens Högre Allmänna Läroverk. Skolsköterskan, ett omutligt fruntimmer med skinn på näsan, stoppade vad som kunde blivit en tvångsklippning.

   Åtminstone ett föga genomtänkt försök till övergrepp på en elev. Kanske påverkade mitt långa hår mina slutbetyg, sänkte dem. Jag håller det inte för uteslutet. Inte när det gäller engelskan och svenskan, stora A på studentuppsatsen i båda ämnena. 

   Lektor Danielsson hyste ett gott, snarare ont, öga till mig. Nu gavs chansen att "klippa" (sic!) till hippien. Fult.

 

Vägen till repet i Nürnberg

Bild: Bokus.com

 

På Filmstaden i Gefle, i en "riktig" biograf för ovanlighetens skull och till seniorrabatt, såg jag filmen "Nürnberg" med den australiensiske skådespelaren Russell Crowe i huvudrollen som Hermann Göring. (Skrev om den på 8 dagar 251208)  

   Tillbaka till Nürnberg, och rättegången 1945-1946 mot nazistiska toppar, tas jag med boken "Vägen till Nürnberg" (utgiven 2016, översatt till svenska 2018).

   Skriven av av advokaten och juridikprofessorn Philippe Sands, i en undersökandets detaljerade och dokumenterande form som är mycket klargörande. Vi vet att de flesta av de rannsakade i Nürnberg, bland dem Göring, dömdes till döden genom hängning. 

   Men det gick inte som på räls fram till repet. Sands rekonstruerar det komplicerade mönstret bakom domarna. Alla frågor och problem som poppade upp under den utsträckta processen, och som måste besvaras och lösas. Motsättningar på kärandesidan.

   Fyra allierade inblandade nationer som drog åt olika håll, ville lägga tyngdpunkten i åtalet olika. Mest stack väl Sovjet ut. Högst förståeligt. Särskilt hårt drabbat genom Operation Barbarossa och nazisternas härjningar på rysk botten. 

   Med användandet av Einsatzgruppen. Slaktandet av människor.

Hur skulle åtalspunkterna formuleras, med risk för diverse svårförutsägbara implikationer? Det fick inte handla om hämnd eller reduceras till ett de segrandes skådespel för gallerierna. 

   Det var ingalunda självklart att åtalet skulle innefatta "folkmord" (ströks också) och "brott mot mänskligheten" (behölls). Ty vilka kunde konsekvenserna bli? 

   Minns behandlingen av indianerna i Nordamerika, folkmord? Eller England och Frankrike som brutala kolonialmakter, brott mot mänskligheten? När skall rättvisan tillåtas tala, och var skall gränsen dras enligt en universell rättsuppfattning? 

   Skulle det internationella samfundet, och med vilken status, placeras över nationen, i detta fall Tyskland? Hur motivera detta inskränkande av den nationell suveräniteten och jurisdiktionen? 

   Borde inte de anklagade ställas till svars av Tyskland självt? 

   Skulle åtalet omfatta även tiden före krigsutbrottet 1939, med förbrytelser mot judarna som under Kristallnatten, eller inte? Sovjet drev på att förbrytelserna tidsmässigt skulle kopplas till kriget och förhistorien i Tredje riket lämnas därhän.

 

Hur se på det individuella ansvaret hos de åtalade i Nürnberg? Skulle de kunna gömma sig bakom att de bara gjort sin plikt som underordnade statstjänstemän? Endast lytt order för att de kunde inget annat. 

    Så som Eichmann sedermera försökte rättfärdiga sin aktiva medverkan i den slutgiltiga lösningen inför rätten i Jerusalem.

    Relationen mellan antisemitiska, rasistiska utsagor och handling? Behöver det första sammanbindas med det senare?

    Hans Frank, generalguvernör i Polen, försökte smita ut den vägen, urskulda sig. Alla hans hårda ord i dagböckerna, som han av outgrundlig anledning sparade och användes mot honom, betydde enligt honom ingenting vad beträffar efterföljande dödande handlingar. 

   Mördandet var en annan sak än orden. Oavsett vad han plitade ned i sina dagböcker. Och han hade aldrig dödat någon, vare sig jude eller någon annan.

   Auschwitz låg utanför hans befogenheter, däremot inte Treblinka och Majdanek. Men han hade inte varit lägerkommendant som han betonade. Han tvådde sina händer. Antydde dock, likt den munvige Albert Speer som undgick galgen, att det förelåg ett kollektiv ansvar.

Det är oavbrutet fascinerande att följa Sands när han reder ut och klargör det hela, hur domstolen efter svåra förhandlingar kunde landa i de domar som utfärdades. Jag hade en mer allmän, ganska så ytlig, uppfattning om Nürnbergrättegångarna i Justitiepalatsets sal 600.

   Nu förstår jag till fullo vikten av att man drev det så ihärdigt och konsekvent på det formella, juridiska planet som man gjorde. Som om det vore frågan om "vanliga" brott. Rättssäkerheten måste även denna gång beaktas, ingen dömas ohörd. 

   Så att ingen onödig skugga efteråt kunde falla över kärandesidan.

   Vittnen skulle kallas. Ovedersägliga bevis framläggas. Förövarna dömas på basis av obestridliga fakta. Brotten mot mänskligheten knytas till de inblandade individerna. Inte sväva fritt i luften.

Den bild Sands förmedlar av Nürnberg är långt ifrån den amerikaniserade varianten i filmen med samma namn. Sands är juridiskt skolad och kontrollerar nitiskt att allt gick rätt till, i lagens anda. Så här långt efter Nürnberg är jag beredd att se det med hans ögon. 

   De anklagade var extrema brottslingar och förtjänade sitt straff.

 

Nästa bok som jag avser att läsa blir även den ur hans hand, om Chile och Pinochet, samt de nazister som genom "råttlinjen" kunde ta sin tillflykt till Sydamerika. Spanien utfärdade en arresteringsorder på Pinochet när han befann sig i London. För mord på spanska medborgare.

   Men han lyckades undkomma, återvända till Chile för att dö där.

   Jag önskar att Sands, på samma juridiskt korrekta sätt, ville ta sig an Israel, agerandet i Gazaremsan och på Västbanken. Världssamfundet, även politiker i Sverige, vägrar tala om detta agerande med det rätta namnet på förbrytelserna. 

   Men Netanyahu är efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Den tillskapades efter Nürnberg. Han kommer, vad det lider, att ställas till svars för allt dödande. Min och många andras förhoppning.

   Däremot luktar det, enligt min mening, Nato och unken kalla kriget-propaganda om kravet att Putin skall ställas inför domstolen i Haag. 

Publicerad på 8 dagar 2026-01-12

Dissidenternas like och spionchefen

Foto: SVT Play

Fråga mig inte hur det gick till. Jag är förvånad själv. Inte minst över min oförvägenhet den gången. Inte min vanliga stil. 

   Jag brukar alltid i Berlin ägna en av dagarna åt att promenera förbi där vi bodde i lånad lägenhet hösten 1993, på Alte Jacob Strasse i Kreuzbergs utkant, kasta ett getöga upp mot vardagsrumsfönstret. Efter att med U-Bahn nått Hallesches Tor.

   Sedan fortsätta förbi där muren en gång brutalt skar av och delade staden i väst och öst. Vidare över en bro och så till vänster mot Nicolaiviertel, stryker förbi en port med entrétavla över dem som bor där. 

   Genom att Jan Guillou gjorde en intervju med mannen som bodde i just den uppgången, vet jag vart fästa blicken bland alla namn: Wolf.

Dömd till kvartersarrest när Guillou träffade honom efter Anschluss. Markus Wolf. Chef för Stasis utlandsspionage HVA . (Fotot nedan, från Wikipedia.) Länge anonym. Inte för inte benämnd "Mannen utan ansikte". 

   Men så, under ett besök i Sverige, fotograferades han i smyg av Säpo. Och hans identitet kunde röjas.

   Det har påståtts att John Le Carré använde honom som förebild för ryssen Karla i sina böcker. Men det låter jag vara osagt. 

1986 lämnade han sin tjänst. På egen begäran. Jag misstänker att han sedan länge förstått vartåt det lutade med DDR. Muren skulle inte stå i hundra år till, som Honecker lovade när DDR 1989 fyllde fyrtio år. 

   Försökte han lura sig själv, den grå statschefen med den pipiga rösten? Skulle inte förvåna mig. Eller togs han med överraskning, som Ceausescu i Rumänien, när det demonstrerades mot honom och hans anhang? 

Lägenheten, utomordentligt fint belägen i ett hus med Spree nedanför fötterna, utsikt mot Domen en bit bort, begärde Wolf som avgångsvederlag.

   Porten brukar alltid vara låst. Men så denna söndagsmorgon hade tidningsbudet, antar jag, glömt att låsa. På DDR-tiden hade samma stackars bud väl hamnat i Stasis Gefängnis Hohenschönhausen. 

   Jag slank in. Smet ut ganska snart igen. Men fick en fix idé. Satte mig på en bänk i närheten och skrev för hand en förfrågan om kontakt, lade i familjen Wolfs brevlåda. 

   Återvände till det typiska DDR-hotellet Unter den Linden, som då fortfarande fanns. I korsningen Friedrichstraße - Unter den Linden. Hörde inget från Wolf. Men väl hemma i Sverige, det hade väl gått ett par veckor, seglade det plötsligt in ett mejl från honom.

Det ledde till en längre mejlväxling mellan oss om Europas framtid och den politiska utvecklingen. Wolf, utgivare av böcker, mer beläst än de flesta. Författare och titlar kunde bollas som aldrig annars. Intellektuellt stimulerande för undertecknad. 

Jag var hembjuden till Andrea och Mischa Wolf. Men tackade nej. Tack och lov. Det var inte endast utrikesspionage - han avskydde ordet "spionage", menade att det handlade om informationsinhämtning för att undvika ett tredje världskrig - han ägnade sig åt. 

   Han höll även ett öga på universiteten och republikkritiska, det hette så, studenter, kunde jag så småningom utläsa av för honom komprometterande dokument.

Den oväntade kommunikationen mellan mannen som alltid stod på dissidenternas sida och den mot DDR-staten lojale spionchefen minns jag, som vore det igår, när jag ser den norska tv-serien "Agenten. Pappas liv och løgner" (2025). 

   Egentligen handlar den inte om faderns hemliga liv som agent åt CIA och andra underrättelsetjänster, utan om en sons sökande efter sin far, vem han var, egentligen. Ett slitstarkt tema. Det vet alla vi söner. Fråga bara mig.

FOTNOT 9 november är ett ödesmättat datum i Tysklands historia. Och en 9 november gick Wolf bort. 2006.

Existentiell rastlöshet

Den resande Skriftställaren i Kairo

Söderkisen Stig Claesson, uppvuxen under de svåraste, fattigaste förhållanden som präglade hans personlighet och politiska läggning åt vänster, och som, efter vad jag kan förstå, inte tyckte om att kallas "Slas", var en jäkla baddare på att publicera sig. 

   Runt åttio utgivna böcker blev det, om jag räknat rätt. Men den typiska stilen. En "Slas", förlåt nådige herrn i författarnas himmel, kände man omedelbart igen när man började att läsa en bok ur Claessons hand. En alldeles egen röst, icke att ta miste på.

   Mot bakgrund av att han fötts med "ett saltkorn i halsen", som man sade under min uppväxt ("kalvar skall dricka mjölk", ett annat talesätt), kunde produktiviteten tyckas närmast förbluffande. Men han är i gott sällskap. 

   Flaskan och pennan kan ingå ett, om än inte alltid lyckligt och harmoniskt, äktenskap. 

   Även om Jan Myrdal brukade citera ytterligare ett folkligt talesätt: "Först tar mannen supen, sedan supen mannen." Han refererade ibland till den svåger, kanske ex-svåger rättare sagt, som skrev boken "Systemet" (ett annat ord för "bolaget") och som enligt Myrdal söp ned sig.

   Det räcker, ur nämnda äktenskapsperspektiv, med att nämna Gunnar Ekelöf (läs förresten Jesper Högströms biografi!) och Ernest Hemingway (besök, för all del, hans bostad på Kuba och barerna där han hängde i Havanna!). 

   För att inte tala om universalgeniet Pentti Saarikoski. Aldrig en rad, dikt eller översättning (till exempel från grekiskan till finska) utan att ha alkohol i kroppen.

   Vad med kvinnliga saltkorn, för att inte fastna i könsblindhet? Hur var det med den oförvägne krigskorrespondenten, jag tänker på spanska inbördeskriget som hon bevakade med republiksympati, "Bang"? Danskan Tove Ditlevsen? 

   Jag är medveten om att jag rör mig försiktigt, som Bambi på isen. De feministiska litteraturvetenskaparnas vassa blick sticker i nacken. Nå, jag gör så gott jag kan. Och söker ingen akademisk meritering.

Claesson var inte "bara" en hejare på att skriva, även en fullfjädrad resenär. Direkt efter andra världskriget begav han sig till Jugoslavien, tillsammans med många andra volontärer, för att deltaga i återuppbyggnaden  av landet efter nazisternas reträtt. 

   Medverkade i dragandet av järnvägsspår. 

   Om detta har han förstås skrivit, "Brev till en hembygdsgård" en av böckerna, fattas bara. Han levde ju sitt liv skrivande, med de sparsmakade, avskalade orden i sin makt. Och skrivit har han om frändskapen med Pär Rådström, flera gånger medresenär. 

   Boktiteln "Om vänskap funnes", just om relationen med Rådström, är ovanligt välfunnen. Claesson var en fena på att rubricera sina stilistiskt lakoniska böcker. 

   Det ser så enkelt ut i dessa. Men det vete fasen om det inte låg mycket arbete bakom. Det enkla är det svåra. Inte bara att trycka på knappen.

Kanada och Paris fanns bland målen på Claessons karta. (Västergötland, på vischan, som de säger i Tjockholm, i en stuga utan moderna bekvämligheter, blev han dock alltmer troget.) 

   En förlorad värld där det, inte som nu, kostade skjortan att resa och att bo på hotell, turistskatten ännu inte uppfunnen. 

   Sartre gjorde det senare hela livet, kvartade på hotell. En avundsvärd tillvaro, slippa vardagligt hushåll, kunna koncentrera sig på skrivandet. Det viktigaste i tillvaron. 

Vad drev Claesson att skriva och resa? Jag tittar djupt in mig själv, söker identifikation, försöker att förstå min egen, ständiga längtan ut och bort. Även om jag försöker att hålla mig på Holmen, alltid med datorn i knäet, nära till bokstävlarna. 

   Existentiell rastlöshet, är det det vi talar om? Jag smakar på begreppet. Det känns inte fel.

   Förstärkt med den allt starkare insikten, allt medan åren går som de plägar göra, att man lever bara en gång. Och fort går livet. Skriv (!) upp det!