måndag 18 mars 2024

Att ta sitt liv på allvar

















Varje gång på väg till Grisslehamn, för att dagskryssa med Eckerölinjen till Åland, passerar vi kyrkogården i Häverödal. Där vilar Vilhelm Ekstrand. Jag har många gånger tänkt att jag ska leta upp hans grav. 

Men det har ännu inte förverkligats. Kanske främst av transporttekniska skäl.

Sedan vi slutade (?) att åka på speedway i Hallstavik, för att på klassiska arenan Orion (jodå, jag vet mycket väl att den numera i sponsorstider fånigt nog heter Credentia) heja på Rospiggarna, med bilen har vi inte rört oss i de trakter där kyrkogården ligger. 

Och bussen, alltid fullsmockad med, efter att med hjälp av medhavd dryck ha påbörjat festligheterna direkt efter avfärd från Gefle Central, högljudda kryssare ur kategorin mogen ungdom, kör raka spåret till färjeläget. 

Jag brukar försöka hinna vinka från fönstret bort mot gravarna.

Min pappas farbror Vilhelm bodde i ett rött, pyttelitet hus med vita knutar inne i mörka skogen utanför Häverödal. Något av ett äventyr att få följa med och hälsa på honom. 

Efter att ha parkerat bilen vidtog en promenad några minuter mellan träden. En glad Vilhelm fanns väntande på plats utanför huset. Kaffekoppar framdukade. Läsk till gossen. 

Hans levnadssätt så fjärran det liv som präglade mina föräldrars i grottekvarnens brukssamhälle. Det senare inordnat och skötsamt. Fyrkantigt. Noga anpassat efter ”vad ska folk tycka”. För guds skull, gör som alla andra. Stick inte ut. Var inte ”händig”.

Vilhelm saknade, till skillnad från farsan, fast anställning, tjänade en slant då och då på att hoppa in som daglönare. Inga stora utgifter. Pank och fågelfri heter det i visan. 

Pank kanske han var. Men inte fågelfri, i en bokstavlig mening. Där i skogsgläntan hade han blivit en del av naturen, accepterats av djuren som ett självklart inslag i den. 

Småfåglar flög ogenerat omkring honom, när han rörde sig utomhus i sin tämligen slitna, blå kavaj. Till denna keps som han artigt lyfte på för mamma. Vilhelm var en gentleman. 

Nyfiket frågade jag mina föräldrar om Vilhelms levnadsöde. Bakgrunden till hans eremitliv var att han i ungdomen förälskat sig i en rik bonddotter och hon i honom. Men fullkomligt uteslutet att det kunde bli de två, Vilhelm betraktades av den välbeställda bonden som en fattiglapp och inget att satsa på. 

Olycklig, förmodligen djupt sårad, kapade Vilhelm alla förtöjningar, drog till skogs och blev kvar där. 

Under min vistelse som visiting professor på Harvard Business Schooli Boston tog vi oss till Walden i Massachusetts och civilisationskritikern David Thoreaus litterärt förevigade hus. Jag hyste stora förväntningar. Men blev smått besviken. 

Inte hade Thoreau tillämpat sina teorier och bosatt sig en bra bit på sidan om civilisation och bekvämlighet, som man lätt kunde få för sig om man läst hans kultbok. 

Tydligen bar någon tjänstvilligt en korg med mat och dryck till honom varje dag. Thoreaus, som det förefaller, bortskämda Waldenliv i jämförelse med Vilhelms enkla skogstillvaro, ingenting att skryta om. 

Många i Sandviken drömmer i hemlighet om ett annat liv än det Verket tillåts stjäla från dem. Men tystar sina drömmar, sin inre röst. Väljer självförnekelsens breda väg, hand i hand med alla andra drömsläckare. 

Vilhelm, han tog sitt liv på allvar. Kompromisslöst. Om det inte passar så, mot skogen!

/Också publicerad på www.lindelof.nu 18 mars 2024./


fredag 15 mars 2024

Som att öppna fönster för grabben från Bruket














Igår, närmare bestämt 14 mars 1883, avled Karl Marx i London. Jag har inte, med anledning av detta, noterat några minnesrunor. Kanske i det som återstår av vänsterpressen? Nå, i veckans Prollen, som jag prenumererar på, inget vad jag kan se. Missade de det? 

Jag minns det som igår. Höstterminen 1968. Flyttade in med mat på burk, som mamma tillsammans med kokkaffepaket skickat med mig från Sandviken, i studentkorridor i Kåbo i Upsala. Blåsenhus hette området. Barackerna rivna sedan länge.

En av de första böcker jag nyfiket skaffade, på legendariska Lundeq där jag kom att bli en flitig kund, var Kommunistiska manifestet. Det var som att öppna fönster och släppa in friska vindar för brukspojken som inte läst särskilt mycket dessförinnan! 

Boken, i pocket, har jag kvar. Med Marx skäggiga nuna på omslaget. När jag kikar i den konstaterar jag att så gott som varje rad är understruken med blå kulspetspenna. Jag svalde allt med hull och hår.

1989 föll äntligen muren. Efter det var Karl Marx, som fortfarande sitter staty tillsammans med kumpanen Friedrich Engels i Östberlin, liksom realsocialismen mer än död. 

Bort all marxistisk litteratur från kurslitteraturlistorna. Skulle man därefter nämna Marx, måste det vara en av bröderna.

Utanför Humboldt och Freie, universiteten i Berlin, barska väktare som frågade tillströmmande studenter: ”Ni har väl ingen marxistisk litteratur i väskan?”

Det kunde vara sant. Nu är det sannerligen långt till den röda hösten. Om jag fortfarande är marxist? Skriv upp det!

/ Även publicerad på www.lindelof.nu 15.03.2024 /


onsdag 13 mars 2024

I huvet på en gammal gubbe















"När man är en glad pensionär / Då är man aldrig nånsin sur och tvär" (Thore Skogman: Pensionärsvisan)

Låt gå för att jag, gamle man, borde veta bättre. Vara klok som en bok och utan gnissel och gnäll acceptera, resignera höll jag på att trycka dit i hastigheten, den anvisade platsen i den knarrande ålderstrappan. Intaga en stoisk hållning, i gammal (!) god, grekisk anda.

Men jag skulle gärna se att jag inte blev en enda dag äldre än i skrivande stund. Nej, bara lugn, jag hyser inga morbida planer på att ta ned skylten. Tycker bara det är så orättvist att vissa, typ Ekstrand, föds tidigare än andra. Ojämlikt. Låter det knasigt? Bjuder på det.

Nåväl, det räcker så bra som det är med alla år, en himla massa, som jag har samlat på mig. Och fort gick det. Rena expressåldrandet. Almanackans blad ramlade av fortare än gulnade dylika om hösten.

Apropå att åldras så är det inget för mesar, tror jag den oförlikneliga Bette Davis (blev 81 år) träffsäkert uttryckte det. Eller om det var, också hon oförliknelig, Mae West (död vid 87 år). Se där. Minnet inte lika glasklart som förr. Men klart jag kan fuska och googla. 

Eller anlita det där AI:et som alla tjatar om i tid och otid. Vad det nu är. Nå, spelar roll. Innebörden ändras inte, beroende på om det är rätt upphovskvinna eller inte.

En kompis i Sandviken, ett par år yngre, rena ungdomen, rekommenderar att man, när man mödosamt med stel lekamen böjer sig ner för att sätta på sig stödstrumporna eller de brungula morfarstofflorna, passar på och plockar upp skräp från golvet på samma gång. 

Den filuren använder galghumorn för att hålla Gammeln stången. Alla knep är förstås bra, utom de dåliga.

"Jag bär mina rynkor med stolthet", hört från en svensk skådespelerska. Kan det ha varit Evabritt Strandberg (född 1943)? Jaja, man försöker så gott man kan att lura sig själv i mötet med det obarmhärtiga spegelglaset. Inget att moralisera över. Man är inte mer än människa.

Jag hamnade en gång, på flygplatsen i Alicante, i samspråk med en engelsk gentleman, av exemplaret mogen ungdom, som avslöjade att han aldrig tittar sig i spegeln när han rakar sig. Nyfiket, i smyg, betraktade jag hans kinder. Kanske värt att ta efter? Undgå bitter insikt?

Nå, vad är det för fel på ett slätstruket ansikte, apropå det åldrade ansiktets ristningar? Strandberg var ju en riktig puma som ung. Bara man inte är slätstruken som person. Har man hört henne sjunga Jacques Brel fattar man att slätstruken är då grebban definitivt inte. 

Schyst pipa, ungdomligt (!) uttryckt.

I en närköpsbutik på holmen där jag bor fällde innehavaren, själv inte purung, suckande alltid samma yttrande när jag klivit in för att handla något. Efter att hon pliktskyldigt frågat hur jag hade det "nuförtiden". Ödesmättat uttalat som om jag var på väg mot kyrkogården.

Och oberoende av vad jag svarat: "Ja, inte är det roligt att bli gammal." Som ett mantra. 

Jag slutade handla där. Butiken gick för övrigt i konkurs, där fick hon. Men nog hade hon rätt. Jag ville bara inte ständigt bli påmind om det. Det sköter jag så bra själv. Och alla glin, inte torra bakom öronen, som odlar ålderismen. Rena fascismen i sin människosyn.

Så, vad du gör, apropå det sista: bli för f-n inte gammal i Sverige! 

Foto: Två glada, gamla gutter i Oslo.

[Även publicerad på www.lindelof.nu 14 mars 2024.]

måndag 11 mars 2024

Landet som försvann
















"På den tiden / när vi såg varandra i ögonen / och hälsade på gatan" (Rasmus Dahlstedt)

Den föga mysiga om man skall vara ärlig, liknar mest en skolmatsal, restaurang Kvarnen i Gefle är belägen i det hus där Skatteverket och Pensionsmyndigheten förr höll till. Med andra ord inget muntert hus ur medborgarsynvinkel. 

En statlig myndighet som klämmer dig på för hög inkomstskatt. En annan som månadsvis hånar dig med att betala ut småpengar i pension. Efter det stora pensionsbedrägeriet.

Ändå begav jag mig till samma hus, där besk myndighetskultur sitter kvar i väggarna, i lördags för att åhöra ett samtal mellan journalisten Gunnar Sandelin, som jag känner sedan min tid som krönikör på SSR-tidningen, och skådespelaren, poddaren och poeten Rasmus Dahlstedt. 

Utgående från den senares diktsamling Hemmahörande (2023). 

Ett, med vemodet som underton, gott samtal om ett förlorat Sverige mellan två personer åldersmässigt, men inte åsiktsmässigt, långt ifrån varandra. Sandelin som alltid skarp och övertygande med starka argument, faktamässigt förankrade. Han tummar aldrig på det.

Poeten mer svävande och dunkel, men sympatisk med sin klarsyn på hur teatern impregnerats med genustänkande och värdegrunder, krönt med anställandet av "intimitetskoordinatorer" (sic!). 

En annan, ideologisk och "normkritisk", teater än den han en gång i tiden drömde om som ung elev på Teaterhögskolan i Göteborg. Heder åt Dahlstedt att han inte bara fogade sig!

Ett par mil väster om Gefle mitt barndomens och ungdomens Sandviken som inte längre är mitt. Sandelins verklighetsbild däremot min. Skrämmande att han, sanningssägaren, belades med ett, i praktiken, yrkesförbud. Bespottades och avfärdades med ovärdiga epitet. 

Ett mycket högt pris har han tvingats betala för sin omutlighet. När alla andra journalister jamade med och villigt åtog sig uppgiften som samtyckesproducenter åt den politiska makten. 

På Kvarnen möts han med värme, sympati och igenkännande av oss, ett femtontal grånade i publiken, som kommit för att lyssna denna småkalla lördagseftermiddag. I pausen gräddtårta. Jag frestas men avstår, sockerråtta som jag är.

Nyss rörde vi oss i Oslo, min närstående och jag. I hjemmefrontens spår. Var finns den svenska hjemmefronten mot den invasion, eller vad den ohejdade migrationen förtjänar att kallas, som landet utsatts för genom politiker som dåraktigt ville förvandla oss till en "humanitär stormakt"? Uppmanade oss att sluta tänka: "öppna edra hjärtan".

Men Svensson lyder. Apropå Pensionsmyndigheten, så finner han och hon sig i usla pensioner, letar röda prislappar i butiken, drar åt svångremmen. 

Påstås det av politiker och main stream media att det råder "elkris", anpassar sig genast han och hon lydigt, tvättmaskinen används på småtimmarna när priset anses vara som lägst. 

Blågula hjemmefront, var är du? Jag spanar och spanar. Nej, det är inte sant. Jag har slutat. Givit upp. Med sorg över och saknad efter det land som var. Den tyvärr framlidne Per Landin skrev en bok om DDR, "landet som försvann". Samma kunde sägas om Sverige. 

Men det hade inte behövt ske. Samtiden är onödig, för att citera Jan Myrdal.

Även publicerad på www.lindelof.nu 12 mars 2024.
 

söndag 10 mars 2024

Barcelona i skuggan av döden



 













”Jag vill inte ha med döden att göra” deklarerar huvudpersonen, Vilhelm Mobergs alter ego (?) i Din stund på jorden”Och hur tror du då att du får mat på bordet”, replikerar slaktaren snabbt, han som i sitt yrkesutövande har att avliva levande varelser. 

Moberg sätter fingret på den oupplösliga relationen mellan liv och död, det ena kan inte tänkas utan det andra. Ett återkommande tema i hans författarskap.


Planen var att bege oss över dagen till Zaragoza, drygt trettio mil bort från Barcelona, med snabbtåg. För att besöka Memorial del Cementerio de Torrero som hedrar alla de som dödades av Francos rebellarmé under inbördeskriget.


Hela tiden finner de med historiskt klarsynta ögon nya massgravar i den spanska jorden. 


I år är det åttiofem år sedan det spanska inbördeskriget slutade med de fascistiska kuppmakarnas seger. Klappjakten på dem diktator Franco betraktade som fiender fortsatte dock utan fördröjning ända fram till hans bortgång 1975. 


Det spanska inbördeskriget, ett oläkt sår i nationens hud, är ett känsligt ämne att ta upp när man är i Spanien. Jag minns när vi guidades i Alicante där ett skyddsrumsmuseum upprättats. 


Med intakta skyddsrum från inbördeskriget. Klottret på väggarna kvar. Varningarna för spioner. Den kvinnliga guiden uppträdde avvaktande och försiktigt fram till att jag öppet uttalade min sympati för den folkvalda republiken. 


”Man kan ju aldrig veta vem man guidar.”


Hon avslöjade att det fanns starka krafter i Alicante som helst såg att museet, påminnelsen, inte fanns. 


Och Partido Popular, högerpartiet med starka sympatier för Franco och längtan efter det förflutna, har hotat med, om de kommer till makten, att riva upp den minneslag - ”lagen om det demokratiska minnet” - som antogs. 


Kollektiv glömska skall gälla. Tystnad, locket på.


Är man inte inläst på inbördeskriget vet man inte vad man mer exakt skall söka efter för spår av detsamma i Barcelona. Där våldsamma gatustrider rasade på trettiotalet. 


Minnesmärken lyser talande nog med sin frånvaro, om man bortser från talrika kulhål i husfasaderna.


Nå, det blev ingen resa till Zaragoza. Det får anstå till en annan gång. Jag känner mig som Mobergs huvudperson. All död, det blir för mycket att ta in. 


Vittnesmålen från Israels pågående folkmord i Gaza. Så rysliga att jag värjer mig.

Foton på döda kvinnor och barn.


Alla oskyldiga som dödas i Ukraina. I ett utdraget krig som Nato vägrar låta övergå i vapenvila och förhandlingar.


Tidigt i livet fick döden fäste i mitt medvetande. Och jag har en närmast neurotisk tendens att så fort jag hör om någon som dött, så googlar jag för att försöka ta reda på ålder. Och hur nära det kommer mig i ålderstrappan.


Jag flyr döden och samtiden med hjälp av TV-serier. SVT Play går inte att få in. Därför måste den norska Makten vänta till nästa vecka när vi är tillbaka i Sverige. 


Men Heartbeat, om en polisstation på Yorkshires landsbygd på sextiotalet, kan jag se i datorn. Flera avsnitt på raken. Med popmusiken från då i bakgrunden. 


Den musik som jag ända sedan tonåren älskar. Eric Burdon och The Animals, Kinks, Hollies. Glada, livsbejakande toner.


Och en stund, en på det hela taget inte alltför lång sådan i mitt varande, lyckas jag hålla döden borta ur tankarna.


Foto: Gränd i Barcelona.


FOTNOT Texten skrevs under vår senaste vistelse i Barcelona, 12/2 - 19/2 2024.


torsdag 7 mars 2024

Ockupation och hjemmefront


 






Det inger en märklig känsla att vid mitt allra första besök i den norska huvudstaden röra mig i stadsdelen Grünerløkka.

Den har rönt samma öde som Söder i Stockholm och Haga i Göteborg. En gång genuin arbetarstadsdel, sedan utsatts för gentrifiering. Den välbeställda ”kreativa klassen”Richard Floridas term, har flyttat in, ”avproletariserat” Grünerløkka.

Numera är det ”posh”, som ungdomarna säger, att för dyra pengar bo i Oslos Notting Hill.
Men det är inte det som framkallar känslan. Utan att befinna mig på den plats där familjen Braude bodde, med adress Øvre Gate 4.

De flydde från Litauen undan nazisterna. Trodde att de funnit en fristad i det fredliga Norge och kunde andas ut. 

Men runt hörnet väntade den tyska ockupationen och den efterföljande jakten på judar. In i det sista försökte de, framförallt fadern, att blunda och ignorera faran för sina liv.

Boken Det största brottet (2016) av journalisten och författaren Marte Michelet, den har också filmatiserats (2020), skildrar familjens öde. Medryckande skriven, svår att lägga bort och inte sträckläsa inför turen till Oslo i spåren av ockupation och hjemmefront.

Sonen Charles Braude, även kallad ”Jeppe” och duktig boxare i flugvikt, överlevde ockupationen, liksom systern som hann till Sverige, inte de övriga fyra familjemedlemmarna som dödades i Auschwitz.

Charles, som i likhet med övriga manliga familjemedlemmar till en början internerades under omänskliga förhållanden i det av landsmännen administrerade koncentrationslägret Berg, klarade livhanken genom att han var gift med en kvinna rasbestämd som ”arisk”.

Efter kriget lyckades de, sorgligt nog, inte återfinna kärleken till varandra. Efter att de återförenats, hon hade befunnit sig i Sverige. Dit hon raskt begav sig efter att ha varnats för att gripas för involvering i hjemmefronten.

Modern Braude var på väg att fly och hinna undan deportationen, men upptäcktes i sista stund.
Boken, som behandlar mycket mer än Braudes som jag fokuserar på, har rönt kritik och väckt debatt i Norge. Kanske för att den repar bilden av en kompakt hjemmefront.

Tjänstvilligt, utan att tveka, bistod norsk polis, när nazisterna hade beslutat att skicka judarna till Auschwitz. Till en början avvaktade ockupanterna, ville hålla sig väl med norrmännen, befarade protester vid alltför hårda tag mot Festung Norwegen.

Jag har alltid känt den största beundran för det civilkurage och mod som norrmännen, i betydligt större utsträckning än danskarna under besættelsen, demonstrerade.

Förstärkt av alla filmer, bland dem Hjältarna från Telemarken (1965), Max Manus (2008) och Den 12:e mannen (2014), samt TV-serien Kampen om tungvattnet (2015), om det aktiva motståndet under ockupationen.

Bekämpandet av ockupanterna från allra första dagen, 9 april 1940, med tyska krigsfartyg under insegling till Oslo. Ett av dem, kryssaren Blücher, sänktes.

Jag har tänkt: klart att nationalkänslan mot den bakgrunden är stark, titta bara på syttende mai varje år! Det makalösa firandet av nationaldagen. Alla ute på gatorna med norska flaggor i näven. Men Michelets bok låter mig inte behålla denna beundran oreserverad.

Vad med de ”vanliga” norrmännen, grannarna till de tvångsförflyttade, hur betedde de sig? Som ”vanliga” människor i andra, av nazisterna ockuperade länder? Lika gement, rädda om det egna skinnet? Ett känsligt kapitel, svårt att dra fram i ljuset.

Ett skammens svarta kapitel definitivt när norsk polis villigt lånade sig till att deportera judar.
Ett hundratal taxibilar rekryterades tidigt om morgonen den 26 november 1942 för att förpassa 529 judar till SS Donau i Oslo hamn, sedan vidarebefordran till Stettin i Polen, därefter i godsvagnar till Auschwitz. De flesta dödades direkt efter ankomsten.

Det finns ett suddigt fotografi – jag tänker Nacht und Nebel som ”slaktaren i Lyon”Klaus Barbie, hotfullt upplyste dem som skulle skickas till lägren om vad som väntade – där man ser skeppet seglande iväg i dimman, med bevittnande människor på kajen.

En mycket otäck bild. Eftersom jag med facit i hand vet vad som ska ske med dem ombord.

Nå, Ekstrand. Motstånd eller anpassning? Hur hade du agerat om du tillhört de ockuperade? Var ärlig! Handen på hjärtat.

Jag vet inte. Vågar inte säga att självklart hade jag tillhört hjemmefrontens mer militanta del och aktivt bjudit motstånd. Med risk för eget liv.

Vi lämnar Grünerløkka. Jag traskar på, försjunken i tankar.


FOTO. Ekstrand utanför Braudes hus i Grünerløkka.

Även publicerad på lindelof.nu 6 mars 2024.


onsdag 6 mars 2024

First impression never lies

















"Norge, Norge, det är ett ruttet land. Norrmän, norrmän, ett jävla rövarband." (Alfredson & Danielsson: Norgevisan)

Första intrycket ljuger inte, brukar det heta. Kanske gäller det främst om människor. Och enligt min mångåriga, "bittra" höll jag på klämma dit, erfarenhet stämmer det i nio fall av tio. Jag har i alla fall mycket svårt att ompröva det första intrycket jag får av en annan människa. 

Kanske gör jag det bara lätt för mig, slipper fundera mer på saken. Blott Gud vet hur det ligger till med det. Inte tänker jag konsultera min psykoanalytiker för att försöka förstå mig på mitt mellanmänskliga relaterande.

Min första tur till Oslo. Innan jag landade på Gardermoen var den primära bilden av den norska huvudstaden att det skulle vara förskräckligt dyrt. Annars var förväntningarna ganska nollställda. Nå, jag hade förstås läst på om ockupationen och hjemmefronten. 

Och tv-serien Makten är jag förtrogen med, om den norska socialdemokrati som traskat samma väg som den svenska. Från befrielserörelse till försvarare av det bestående. Mammas socialdemokrati är död, har jag skrivit flera gånger. Den norska systerorganisationen likaså. 

Men maffigt hus på Youngstorget mitt i huvudstaden har Arbeiderpartiet uppfört. Rena palatset à la Ceausescus monstruösa koloss i  Bukarest. Många våningar, många funktionärer blir det. Bit inte den hand som föder dig, du ombudsman i den rörelse som stelnat.

Oslo har blivit en stor, positiv överraskning. Växelkursen hyfsad. Priserna överkomliga. Förutom om man får för sig att spisa middag på restaurang. Så bäst låta bli för en som utsatts för ett blågult pensionssnyderi av Göran Persson och hans kumpaner.

Verkligen en stad att långsamt flanera i. En atmosfär som gynnar denna ädla konst. Mysiga kaféer. Gator att beträda med upptäckarblicken påkopplad. Människors vänlighet. Upplevde detsamma under min tid som gästprofessor på Konstakademien i Trondheim. 

Norrmän! Bra folk. Jag söker upp min gamla student Lars Inge, anställd på Vinmonopolet utmed paradgatan Karl Johan. Kärt återseende efter alla år. Han påminner om en kurs jag höll i ekonomisk historia. Det var tider, det.

Inte hinner man med mycket på några få dagar. Vissa platser återvänder jag aldrig till. Men tillbaka till Oslo ska jag bara. Och som jag har konstaterat en gång: du återvänder aldrig till samma stad, eftersom du inte är samma person. 

Återkomsten är med andra ord en öppen historia, spännande bara förnamnet. Men det får inte dröja för länge. Tiden är ju inte på gammel-Ekstrands sida. Och någon Mick Metusalem Jagger är man definitivt inte.