onsdag 18 september 2019

Mönstersamhället som dog










Konsul Göransson, mannen som på 1800-talet anses ha grundat staden vid Storsjön, var inspirerad av en annan fabriksägare: Robert Owen. Det mönstersamhälle som den senare drömde om att skapa på jorden. Harmoniskt och välordnat.

Inga klassmotsättningar. Inga otäcka fackföreningar eller bråkiga socialister. Endräkt och samarbete. Konfliktfritt. 


Betrakta gamla foton av Sandviken och Bruket! Välinrättat med raka gator. Överblickbart. Ett läger. Ett samhällsläger. Om än dekorerat med syrénbersåer och hallonbuskar. 

Patriarken tog i sin upphöjda välvilja hand om de sina. Trygg anställning och bostad, om än en anspråkslös sådan, mot att man lät sig disciplineras och utsugas. Inga fackföreningar - till en början. 

När Metallavdelningen äntligen bildades, fanns representanter från bolaget med på det konstituerande mötet. 

Efter att man hade försökt att bilda en gul fackförening men misslyckats. Motståndet för starkt. En latent stridsvilja hos arbetarna. Klasskänsla. Kanske, slår det mig, borde man skriva Sandvikens dolda historia? Bortom sentimentalitet och bruksromantik. 

Mina morföräldrar levde från vaggan till graven i detta mönstersamhälle. Den förment förverkligade samhällsutopin. Min mor växte upp i det. 

Tryggt och säkert. Även under min uppväxttid långt senare. Ljusår från dagens skrämmande medierapporteringar om det som pågår runt om i fosterlandet.

Men nu har det rämnat. Sedan flera år är gatorna i Sandviken otrygga och farliga. Kriminalitet. Våld. Överfall. Övergrepp på kvinnor. Massinvällningens pris. Migranternas närvaro. Någon annan förklaring finns inte. Försök inte. 

Kommunens ekonomi är katastrofal. (Expressen 190915) Trots en av landets högsta kommunalskatter. Ett underskott på 67 miljoner som torde växa ytterligare. 

700, en siffra som kanske späs på i skrivande stund, lever på socialbidrag, som maskerande kallas försörjningsbidrag.

Hur många i olika, konstgjorda och döljande "åtgärder"? Enligt Ylva Johansson-diskursen. Vet inte. Men sådant är ju socialdemokraterna bra på, om något. "Arbetslinjen"? Pyttsan. 

Politikerna, med det socialdemokratiska kommunalrådet Kärnström ( den glade figuren på bilden) i spetsen, står villrådiga med byxorna nere. Han, ingen annan heller, vet inte vad som skall göras. Förutom att hoppas på att staten skall skjuta till pengar. 

Hjälp oss i vår nöd! Intet förmå vi själva. Barmhärtighet, hys barmhärtighet snälla staten. 

Höja skatten? Spelar det förhatliga SD rakt i händerna ännu mer. Skicka i väg resursslukande migranter, skyffla över dem på någon annan kommun? Knappast? 

Sölvesborg kommun är inne på den idén. Kanske bara ett provocerande, debattframkallande utspel. 

Få migranter i arbete? Hur då? De varken vill eller kan arbeta. De njuter av det arbetsbefriade livet medan urinnevånarna knegar på i sitt anletes svett och försörjer dem. Ungdomarna till migranterna fixar kosingen via rån och stölder. Sköta sig? Fuck, no. 

Varken barn eller gamla fredas.

Lägg till bedrägerier och annat fuffens. Ingen går längre säker i den forna idyllen Sandviken. 

Man kan förstås hitta på ännu fler skensysselsättningar. Men det genererar inga pengar till kommunen. 

Läget är mörkt. Nattsvart. Min mor skulle gråta blod om hon såg vad som sker. Mönstersamhället som dog. Snarare: dödades. För det föregicks inte av någon naturkatastrof. 


tisdag 17 september 2019

Israels järnhand













Fotot ovan taget från mitt hotellrum i Ramallah på Västbanken. Från fönstret kunde jag i fjärran urskilja Jerusalem. Längre bort låg inte staden. Blicken fångade även muren. Även om den inte framträder klart och tydligt på bilden. 

Runt hörnet betande getter och en gränspostering. 

Denna skammens mur som Israel uppförde trots världssamfundets protester. Med hänvisning till att stoppa terrorister. 

Två vistelser blev det i Ramallah på Västbanken för min del. Sex veckor sammanlagt. Gästföreläsningar om ledarskap vid Birzeit University, i byggnader med en svindlande arkitektur. Nå, om sanningen skall fram inte mycket bevänt med den varan andra perioden. 

Studenterna utlyste strejk, ockuperade universitetsområdet. Bevakade så att ingen enligt dem obehörig slapp in. Rektorn var vid grindarna men rönte ingen förhandlingsframgång. 
Efter strejken relegerades ett antal utvalda ledare för densamma. 

Dessförinnan och under strejken träffade jag och inspirerades av driftiga studenter med fyndiga affärsidéer. Kreativa entreprenörstyper. Inget val. Det finns inte många anställningar att erbjuda på Västbanken. 

Internationella organisationer. Restaurangnäringen. 

Jag och en kollega lekte med tanken att starta ett forskningsprojekt för att jämföra Birzeit och studenterna i Gävle. Mentalitet och framåtanda. De senare motsatsen till driftighet och entreprenörsanda. Anställningsinriktade. 

Därför försökte jag också anordna en tankestörande utbildning, kanske snarare anti-utbildning eftersom man inte kan utbilda sig till entreprenör, under rubrik "När huvudet brinner". 

Men chäferna, som älskade att sabotera mina utbildningsidéer, satte käppar i hjulet. Inga pengar beviljades heller till vår forskning av samma kålrötter till chäfer. 

Till Västbanken anlände jag med fruktansvärda, jo ordet är det rätta, fördomar. Att flyktinglägren skulle bestå av tält. Militanta palestinier, med en kalashnikov i nypan, i gatubilden. 

Flyktinglägren, som funnits sedan 1948, påminde snarast om slitna betongförorter i Sverige. Inget tillfälligt.

De militanta var inga sådana, utan akademiker och vanliga medelklassmänniskor som jag. Som trots Israels järnhand över Västbanken försöker att leva ett normalt, småborgerligt liv. Det förundrar mig än i dag. Hur orkar de?

Palestiniernas sätt att leva vardagsliv förstärkte det orimliga, för att inte säga absurda, i Israels ockupation som dagligen visade sig genom check points runt om på Västbanken. 

Jerusalem ville jag besöka. Först måste en gränskontroll passeras med trakasserande behandling av unga, israeliska soldater som gapade och skrek och viftade med tunga vapen.

Det som pågår på Västbanken tycks mig obegripligt att det får fortgå. Mitt sinne var mörkt dessförinnan. Efter Västbanken ännu mörkare. 

Fotnot: Texten föddes spontant när jag hörde Netanjahu i tv tala om annektering av Jordandalen.  

söndag 15 september 2019

Skyll inte på Gud!















Söndagsbetraktelse.

Min mor var kyrkvärd. Vi bodde några hundra meter från kyrkan (bilden) belägen uppe på en ås med utsikt över staden i skuggan av Verket. Hon var nog en av de mest plikttrogna som någonsin tjänat Svenska kyrkan som på hennes tid fortfarande var statskyrka. 

I princip varje söndag, i ur och skur och så länge benen bar (samma gällde för 1 maj-tågen), knallade hon uppför backen och stod på sin post. Först hade hon förberett lunchen, alltid himmelskt (!) god, som bara väntade på uppvärmning. 

Rullader. Dillkött. Kåldomar. Kalops. Svensk husmanskost - finns inget bättre.

Hon älskade sitt uppdrag. Och prästerna uppskattade den plikttrogna, hjälpsamma. Framförallt sympatiske kyrkoherden Gunnar som talade dalmål, iförd basker cyklade omkring på stan, gick på Bolaget. En folkkär prälle. 

Han förmådde inte jordfästa mamma, bekände han i förtroende sent om sider för mig. Han skulle inte klarat av det känslomässigt, var för fäst vid mamma.

Mamma var djupt troende. Men vacklade i sin tro när kräftan svårt bröt ned henne. Hon medgavs permission från sjukhusets kvinnoklinik för att hemifrån i radion kunna lyssna till den förbön som hölls för henne i anslutning till högmässan. På Gunnars initiativ. 

Jag satt bredvid hennes säng. Hon förblev tyst. Ingen kommentar. Varken under eller efter högmässan. Sedan på nytt åter till sjukhuset, med ambulans. Trött och blek. Avmagrad. Dödsmärkt. 

Inte många månader kvar. Avled i samma hus som jag föddes. Berättade hon för mig. 

Hur kunde Gud låta henne lida svårt, hon som var så troende? Hur kunde han svika henne i hennes livs svåraste stund? Så har jag aldrig tänkt. Men jag vet att förebråelsens tanke rördes vid av min framlidna syster. Som själv icke var troende, vad jag vet.

Efter Auschwitz, mänsklighetens slutstation som någon rubricerat lägret, föddes tanken. Kopplad till idén om gudsbevis. Om Gud funnits, skulle han inte tillåtit att en inrättning som Auschwitz, helvetet på jorden, hade uppförts. 

Nej, det köper jag inte. Auschwitz skapades av människor. Helvetet på jorden står inte någon djävul bakom. Det gör människor. Helvetet är de andra, som Sartre skrev. Och Gud har inget med det att skaffa. 

Vi är inga marionetter. Vi måste ta fullt ansvar för våra handlingar och våra liv. Inte gömma oss bakom, eller hjälplöst vädja till en osynlig makt som vi högmodigt anser i förekommande fall borde ha ingripit. 

Vi undgår inte lidandet under vår livsvandring. Korset måste bäras. Även om orden i lidandets stund blir högst förståeliga: - Min Gud, varför har du övergivit mig?

Mammas vacklande, hennes eventuella vacklande skulle jag vilja precisera det i skrivande stund, talade jag aldrig med henne om. När Gunnar uppsökte henne på lasarettet i Gefle, bad tillsammans med henne, tror jag hon fann tröst. 

Utan att hoppas på ett mirakulöst ingripande.  



lördag 14 september 2019

Låta bli att minnas












Jag irriteras på mitt dåliga minne. Tappar namn. Boktitlar. Filmer. Förr, när det nu var, behövde jag inte hålla på som dessa dagar. Att utan starkt sökarljus famla därinne bland vindlingarna och vrårna. Släppa eller försöka klämma fram, inte ge upp? 

Det senare förespråkar minnesforskare som jag glömt namnet på. Andra rekommenderar: det du far efter kommer bara du slappnar av och väntar. 


Förargligt är det. Och det bara fortsätter: - Vad var det han hette, du vet han som var med i den där filmen, få se vad hette den nu, då?

My hometown looks the same. As I step down from the train. Rader i den bitterljuva sången från anno dazumal.

En biltur för ett par år sedan med en jämnårig kompis från ungdomens dagar. Utmed memory lane. Gled långsamt genom vår uppväxtstad. Delad historia som vi gemensamt behövde rekapitulera och bekräfta.

Han pekade och vände sig med ivrigt ansikte gång på gång mot mig när vi passerade adresser som för båda borde varit emotionellt laddade och framträdande. Inte bara för platsidentifieraren bakom ratten. Med till synes hästminne.

Det han pekade på sa mig absolut ingenting. Tomt. Svart. Borta. Men jag höll masken. Låtsades vara med på samma trip back to the golden sixtiees. 

Vi hade för vana att träffas en gång om året och tillsammans återfinna det som var. Men denna gång fungerade det inte. Något hade hänt sedan senast - med mig. Och jag är ganska så säker på att detta var vår sista biltur i det förflutnas uppväxtstad.

Vad är att minnas? Egentlligen. Vilket är minnandets väsen?

Jan Myrdal är inne på det i sin senaste bok. Skeendet ändrar sig inte men minnet av det. Lät det som i en intervju. Därför skriva om samma skeende ytterligare en gång, som Myrdal gör i sin bok. I mina öron inte glasklart vad han menade. 

Ett skeende som inte förändras men låter sig minnas på nytt? Med andra ord. En ny version. Tja. Vielleicht. 

Vad är att låta bli att minnas? Är det det jag gör - som under bilturen med
ungdomskompisen? Jag vill inte minnas. Stänger dörren. Medveten eller omedveten handling? Förnekelse?

Begripligt om det rörde sådant jag önskar jag hade ogjort. Men allt jag inte minns utgör knappast sådant. Vill jag ändå tro. Även om jag har mycket Scheisse på mitt samvete.

Vid en kurs i projektledning jag ledde ett samtal med en av deltagarna, en forskningssjuksköterska. Hon redovisade de tecken som signalerar när du börjar bli dement. Riktigt obehagligt. Läskigt. Det samtalet tänker jag glömma. 

Och därmed varningssignalerna.

Bild: presenterna.se

fredag 13 september 2019

Yrkespolitikerns liv liknar analfabetens










Annie Lööf i tv-rutan. Utan förvarning. Blodtrycket stiger. Jag retar mig så in i baljan på hennes blotta uppenbarelse att jag har svårt att höra vad hon säger. Beskäftig. Syster Duktig, lyssnar inte på någon annan. 

Arbetsgivaravgiften skall sänkas. Enligt JÖK:en. Nu, deklarerar Alfred E Neumankopian Lööf, och hon låter som Ylva Johanssons papegoja, skall det bli lättare för ungdomar, nyanlända och de "som står långt från arbetsmarknaden" att "komma in" på den senare. 

De två sistnämnda grupperna kan nog klumpas ihop till en. Kanske alla tre.

Nyanlända är väl för övrigt ett överspelat, eller relativt, begrepp.Hur länge är man nyanländ och förtjänar särbehandling? Livet ut? Och vad med "ungdomar"? Medelålders, skäggiga afghaner?

Halleluja! Nu är det äntligen slut på den plågsamma, arbetsfria och bidragsberoende tiden för analfabeterna i Filipstad och på andra orter. De torde jubla. Nu får de ju knega och vara som vi svenskar. Göra rätt för sig, betala höga skatter. Även kvinnorna. 

Arbetslinjen für alles! 

Sänkta arbetsgivaravgifter skapar fler jobb, hävdar regeringen. Sakkunniga utredningar visar något annat. Men dessa kan ju den maktfullkomliga regeringen blankt strunta i. Ideologi går före vetenskap. 

Regeringen vet inget om, eller så är den tvärtom väl medveten om företagandets villkor. Därför statsråden valt att bli yrkespolitiker med livstidsanställning. Den vägen slippa marknadsutsatthet och otrygghet. 

Arbetslöshet må komma och gå. På kort eller långt sikt bestå. Lööf och kompani berörs icke. Deras bekymmerslösa liv är analfabetens. Men på en mycket, mycket högre ekonomisk nivå, förstås. Gräddfilens bekväma existens.

Jag är så innerligt trött på detta eviga arbetslinje-idisslande. Vem tror längre på det? Vem låter sig luras? Att de orkar. Men det är klart. Vad skall de annars säga? De har ju inget att komma med. Nada. 

Symbolpolitik, inget annat. Det handlar inte om jobben. Utan om statens oinskränkta makt. Att lägga sig i och klåfingrigt detaljstyra. Krångla till det för företagarna som en effekt. 

Såsom själv varandes småföretagare är jag den förste att vittna om detta. Storebror Skatteverkets idoghet när det gäller att kontrollera och jaga oss småfiskar torde vara unik i världen.

Analfabeterna i Filipstad och annorstädes - ljusår från arbetsmarknaden - kan vara lugna. Det är bara att lunka på och njuta av den arbetsbefriade tillvaron. Utan att behöva bekymra sig om försörjningen. Som politikerna.

Bild: Ivrig väntan på jobb.

torsdag 12 september 2019

Fri ande på fyra tassar












Pappa kunde bli så arg på henne att han skrämde mig. När hon inte kom, fast han med allt strängare röst anropade henne. Hon hörde honom, det är jag övertygad om, men var upptagen med något hon inte ville avbryta. Lydnad hennes natur totalt främmande.

Hon slank gärna snabbt ut om morgonen. Och kunde sedan vara borta många timmar. På strövtåg ute på Bruket. Det hände inte sällan att hon lomade hem tilltufsad efter slagsmål med katter. Jag tror att det var hennes favorithobby. Jaga katter med avslutande råkurr. 

Alltid med oss på bilsemestrarna. Vi delade baksäte och leverpastejsmörgåsar i PV:n. Jag minns fotografier från vältummade album där min mor håller henne i koppel medan det dricks frukostkaffe utanför tältet. Sussi med blicken strikt riktad åt annat håll. 

Man kan riktigt se hur hon längtar efter att få kasta sig ut på nya upptäcktsfärder. Världen glittrar för den med drag under tassarna!

Ett foto är oförglömligt. Jag är inte gammal. Sover fridfullt i en eka vid mina morföräldrars sommarstuga. Sussi håller vakt vid min sida. Modersinstinkten starkare än den i vanliga fall obetvingliga äventyrslusten. Den sovande pojken måste skyddas. 

Jag hade en kompis som stammade, hette Birger och led av hundrädsla. Jag lyckades övertala honom att komma hem till mig. Förmanade Sussi: - Nu biter du inte Birger! Han smög sig darrande in. Jag begav mig ut i köket efter Trocadero och smörhönor. 

Inifrån mitt rum: - Aj! Sussi kunde inte hålla sig i skinnet. Så fort jag vände ryggen till ett nafs. Kanske mest på lek. Men Birger uppskattade det inte. Första och sista gången han träffade Sussi.

Sussi var min förtrogna. Jag viskade hemligheter in i hennes öra. De stannade mellan henne och mig. 

En dag åkte pappa tystlåten med ledsna ögon i väg med Sussi. Hon var sjuk. Underlivskräfta. Att det var illa ställt med henne fattade även jag. Om än motvilligt. Pappa kom tillbaka. Kopplet i handen. Bedrövad min. Ställde undan hennes matskål. 

Kopplet behöll han. 

På kvällen uppsnappade jag ordet "slaktmask" inifrån sängkammaren. Jag försökte, vågade inte fråga pappa, ta reda på vad det var. Ordet fasansfullt för en pojke med livlig fantasi. 

Sussi har varit död i många år. Många, många år. Men ibland löper (!) tanken till denna frimodiga varelse på fyra tassar. Däruppe bland molnen går ingen katt säker. Jag lovar! 

Fotnot. Sussi var en typisk welshterrier med rasens alla utmärkande egenskaper.


onsdag 11 september 2019

Skattebetalare bättre än medlemmar











Det tycks mig ändå märkligt att det inte har diskuterats mer i offentligheten. Det är klart, någon offentlig, transparent diskussion önskar inte de politiska partierna om detta. Att de numera är medlemsoberoende och i princip finansierade av skattemedel. 

Det luktar gamla Östeuropa och ett totalitärt politiskt system. Inga från staten fristående och oberoende partier. Alla agerar under samma paraply. Som fanns det bara ett parti. Bortsett från nyansskillnader. Uppvisade skenmotsättningar, låtsad oenighet. 

Det starkt centraliserade ombudsmanna-LO håller förstås S under armarna med saftiga miljonbelopp. Utan att tillfråga de enskilda medlemmarna, där alltfler numera sympatiserar med SD. 

Glöm medlemsstyre, folkrörelse och interndemokrati. Orden betyder ingenting, tillhör historien och nostalgin. Fenomenen existerar inte längre. Redan den tyske sociologen Robert Michels siade varnande om detta. I arbetarrörelsens gryning. 

Han var klarsynt, tysken, förutsåg utvecklingen mot elitstyre, företrädare som alltmer avskiljer sig från dem de förväntas representera och deras intressen. 

Skattefinansieringen gör de toppstyrda, oligarkiska skulle Michels säga, partierna opåverkbara och utom räckhåll. De kan i allianser ostört hitta på vad som helst. Decemberöverenskommelser. Januariöverenskommelser. 

Försämra pensioner och höja bensinskatter. Öppna gränser. Instifta rättsvidriga gymnasielagar. 

Ljuga friskt och lova stort i valrörelser som lika gärna kunde avskaffas.  

Agera högt över huvudet på den disciplinerade, blågula valboskapen. Som finner sig i allt. Och, fantastiskt nog, fortsätter att fäaktigt traska till valurnorna. Som om det betydde något. Ett kollektivt självbedrägeri? 

En symbios med medierna har ingåtts, det är som i den danska tv-serien Borgen. I Sverige har Mats Knutsson givit symbiosen ett ansikte. Han spelar visserligen kritisk journalist ibland. Men alltid innanför ramarna. 

Skattebetalarnas anonyma skara ställer inte till det. Ett idealläge för de härskande. Det är, nota bene, endast medierna som kan fälla ett statsråd eller en riksdagsman. Det krävs dock en rejäl skandal. Inget mindre duger. 

Och att medierna startar ett drev, som det heter. Ingen skandal utan ett drev. 

När jag på 1970-talet skrev om fackets självständiggörelse och ett ökat medlemsoberoende, hördes ett satans liv från Norra Bantorget och fackförbunden. Den hätska reaktionen blir bara förklarlig om det trampats på en öm tå.

Någon debatt om de skattefinansierade partierna och konsekvenserna för demokratin har åtminstone inte jag noterat. Det är Löfven och hans likar, oavsett partibeteckning, säkert glada för. 

Det är bara för nomenklaturan att fortsätta på den inslagna vägen och samtidigt inrätta levnadsvillkor för sig själv på nivåer där vanligt folk inte befinner sig. 

Politik als Beruf, som en annan tysk sociolog, Max Weber, observerade i sina studier av det framväxande, moderna samhället. 

Yrkespolitiker med sina kostsamma entourage. En svällande, självgående förvaltning. 

Vi behöver ett bättre ord. Kanske dags ersätta ordet demokrati med demokratur, som föreslagits. Vi behöver ett ord som tillåter oss att vara sanningsenliga. Och vi måste sluta rösta. Sluta legitimera denna demokratur. Det kan vi lämna till systemmedierna. 

Bild: Nybliven EU-kommissionär som föredrar skattebetalare framför medlemmar.