Dessa egendomliga virusdagar när smittade människor dör på löpande band, enligt klickjagande medier med Aftonsnaskan och Excessen i spetsen, ägnar jag mig åt att på nytt vitaliseras av att läsa Lars Gustafsson.
Först med hjälp av lånade volymer från Stadsbiblioteket.
Men nu har jag övergått till att leta bland mina egna hyllor under bokstaven G. Där paraderar stolt en massa spännande pjäser. Gyllensten. Gombrowicz. Gadamer. För att nämna tre.
Skarpa gubbar! Inte haft det stora nöjet på länge att återknyta bekantskapen med giganterna.
Risk att jag fastnar, blir stående med ryggen mot den förskräckliga samtiden. Satan, vad jag har läst mycket under mina dagar som bookaholic! Salig blandning. Borde vara vimmelkantig vid det här laget.
Lars Gustafssons poesi har aldrig fångat mig. Plockar i stället fram romaner. Blicken krokar i, medan jag blåser bort damm från det framplockade, Bilderna på Solstadens murar som ju inte är någon roman. Låter den stå kvar. Refererat till den många gånger. Utopikritisk.
Börjar på En kakelsättares eftermiddag. Utspelar sig i Upsala på 1980-talet. Som vanligt är Gustafsson noga - misstänker att inte alla skulle hålla med om det - med platsangivelser. Gator och torg. Stadsdelar. Det Upsala som gårdagen var, växer fram under hans penna.
Och jag känner igen mig. Inre bilder framkallas, film som vevas. Det var ju min hemstad under tjugo år. Adresser runt om i lärdomens stad.
Av okänd anledning vänder jag på boken för att läsa på baksidan. Ingen baksidestext. Noterar en liten lapp med pris och bokhandel: 205.00 Hallbergs Bokhandel ab. Den bokhandeln finns sedan länge icke. Köptes upp av Akademibokhandeln.
Bokhandlare Hallberg ägde ett förflutet inom ett stort svenskt skogsbolag. Så han hade förvärvat professionell erfarenhet av papper. (Förlåt.) Han var imponerande bra på att kränga böcker, en riktig nasare.
Mindre bra på att läsa dem. Ingen idé att konsultera honom, anlita som smakråd.
"Den antiintellektuelle bokhandlaren" som en antikvariatsinnehavare i Gefle fyndigt benämnde honom.
En ytterst beläst och välorienterad antikvariatsinnehavare med trivsamt värmlandsidiom som tvingades ligga i för att få ihop till bröd på bordet. Medan bokhandlaren drog på en flera veckor lång cykelsemester söderut. Till Madeira och andra paradisställen.
Egendomligt alltihop, kunde Lars Gustafsson ha sagt. Det blir det när man läser Gustafsson som frihetsskapande och överrumplande öppnar dörrar där man minst anade dem. Ur boken: "Allt var hans värld, och ingenting i denna värld var på allvar hans."
Filosofen Gustafsson kunde skruva till det, han! Det välbekanta blir med ens gåtfullt. Vardagen rämnar. Allt är möjligt, allt kan hända, du kan bli vem som helst.
Jag njuter av att följa kakelsättaren, Gustafssons antihjälte. En andra gång. Trettio år sedan. Nästan.
Jag har varit inne på samma tema flera gånger förut. Förlåt tjatet. Men det är ju utmärkande för en sådan som jag: gubbtjatigheten.Eller vad Lars Gustafsson nu kallade det i den sällsamt förnöjsamma boken Fru Sorgedahls vackra vita armar.
Jag tjatar så fort jag hinner om den utbredda åldersfascismen i detta lilla land i Europas utkant.
Kanske är fascism ett på tok för starkt och överdrivet ord i sammanhanget. Okej, om vi byter det mot diskriminering, då? Bättre, så? Eller klandervärt bemötande? Det senare låter som hämtat ur - ja, jag vet inte vad.
Kanske en svårtuggad SOU om den gerontologiska - som krångelakademikerna skulle säga - kränkningen som utbrett samhällsfenomen.
Tillåt mig som den grumpy old man jag är att få ge tillbaka lite. En replik, eller kalla det vad ni vill, till de ungglopar som utan att vara torra bakom öronen fnyser åt oss seniora, hedervärda medborgare. Skyddsvärda som vännen Veronica vänligt nog uttrycker det.
När jag fortfarande kvitterade ut en månatlig lön - internationellt och relativt sett en pinsamt blygsam sådan - som föreläsare vid en högskola märkte jag att det blev längre och längre för varje läsår som gick mellan mig och dem som förväntades uppmärksamt lyssna på mig.
Och det berodde inte på mig, skriv upp det. Försök inte. Jag förändras icke.
Studenter, enligt officiell benämning. Elever, i bästa fall, i praktiken. Allt sämre kvalitet på de välfriserade huvudena. Gymnasialt präglade.
Mindre och mindre av gemensamma referensramar. Mer och mer blåsta, för att inte huttla med orden, tycktes de mig, de illiterata nätsurfarna. Den socialdemokratiska, intellektuellt nedrustande utbildningspolitiken har burit frukt. Konspirationsteori? Äh!
Under ett undervisningspass tvingades en mig närstående få höra när hon råkade använda ett inte särdeles svårförståeligt begrepp: "Vilka fina ord du kan!"
Samtidigt som den vid passet närvarande - åtminstone i en fysisk, stillasittande mening - mumsade i sig en så kallad u-båt.
Landgång tror jag att vi sade på den gamla (!), goda (i dubbel bemärkelse) tiden. Rejält tilltagna, avlånga smekor med mycket pålägg. Min salig mor var fena på dylika.
Det pinsamma är att den trögtänkta som pulade i sig en smörgås inte fattade att hon borde knipa. Utan att skämmas släppte hon ut kommentaren ur sin med macka välfyllda mun.
På min uni-tid skulle jag inte ha drömt om att avslöja min okunnighet.
Knepiga ord förekom, förvisso, för en akademiskt oskolad från ett arbetarhem. Okända. Nå, hem till studentbaracken på Villavägen direkt efter föreläsningen på Uppsala Universitet för att slå upp dem i SAOL! Det jag gjorde, främmande för unggloparna, var att bilda mig.
Inte konstigt att påfund som trigger warnings och safe spaces numera krävs inom högskoleutbildningarna. De studerande - som anser att de skall kunnna arbeta heltid samtidigt som de studerar på heltid - klarar inte av minsta krävande resonemang.
Läser en artikel i anrika studenttidningen Lundagård - historiskt sett har den haft mycket namnkunniga redaktörer (en av dem på bilden) - författad av en studentska, ovanligt klok. Borde klonas.
Hon ondgör sig över att det nedbrytande värdegrundsviruset fått fäste även på ett gammalt (!) hederligt universitet som det i Lund. Där hon är inskriven på ett program som det heter.
Tar mig för den höga pannan. Blundar, lutar mig tillbaka och minns hur det var en gång i tiden. Hur bra det var.
Så där som alla gamlingar säger: en gång i tiden. Nå. Gammal är äldst! Old soldiers never die, som min första svärfar sade. Frivillig i finska vinterkriget. En kämpe.
"Blod är tjockare än vatten", framhöll alltid min salig mor. Med det avsågs att släktbanden är starkare än alla andra tänkbara mellanmänskliga band. Själv anlände hon inte överdrivet önskad och efterlängtad till denna värld. Tyvärr den bittra sanningen.
Min mormor blott sjutton år fyllda när hon blev gravid. Min morfar, som med hjälp av intyg från bolagsläkaren om att han var mogen gå skift, skickades ned i Verket tretton år gammal, drömde om att emigrera till Amerika.
Följa i farfaderns fotspår. Inte binda sig vid Bruket och det själsdödande Verket. Men livslång bundenhet blev det. Han kom aldrig i väg att söka lyckan västerut. Familj med hustru och så småningom fem barn att försörja. I en etta på Bruket.
Ett liv som inte blev som han drömt om en gång i tiden. Aldrig pratade han om det. Bar det inom sig.
Min FB-vän och tidigare grannflicka (herregud vad länge sedan!), som alla vi grabbar i kvarteret svärmade för men utan att ha minsta chans, Anette, avslöjade för mig att mina morföräldrar hade min mamma runt ett år innan de gifte sig. Inget jag dessförinnan känt till.
Inte vet jag om det skvallrades om det på det intoleranta Bruket där man snålt höll ögonen på varandra, skulle inte förvåna mig.
En effekt av omständigheterna runt hennes födelse, så förstår jag det, blev att min mor alltid med emfas underströk: "Barn är Guds välsignelse". Enligt henne fanns inga oönskade barn. Alla var välkomna.
Det underlättade när jag, inte ens tjugotvå fyllda och ännu ogift, en smula nervös skulle låta henne få veta att mitt första barn var på väg.
Något hon redan anat. Kloka kvinnan som älskade den medryckande sången Jesus älskar alla barnen. Och som fortsätter: alla barnen på vår jord. Klämde gärna i med den. Till eget gitarrackompanjemang.
Det hände att vi stred om detta att blod är tjockare än vatten. Hon tyckte inte att jag var tillräckligt släktkär. Det kunde jag få höra. Rösten förebrående.
Om jag förstått saken rätt är blodet medborgarskapsgrundande i två länder på jorden: Israel och Tyskland. Jag lekte förut med tanken att begära medborgarskap i det land som alltid känts som hemma: Tyskland. I mina ådror flyter ju tyskt blod.
Vi kan förflytta oss långt tillbaka, riktigt långt. Rötterna sträcker sig djupt ned i marken. 1400-talets sydöstra Tyskland. (Så långt når släktforskaren Gunnar.) Som då inte var ett sammanhängande land.
På Västra Kyrkogården i Göteborg - jag har på densamma uppsökt Tottas, Afzelius och Brandebys gravar och stått en stund med kepsen avlyft - vilar en man vid namn Olle Eklund. Far till skådespelaren Jakob. Ni har väl sett Johan Falk på tv? Ruskigt bra.
Olle var också skådespelare. Son till en av mina fastrar. Så vi var kusiner.
Jag träffade aldrig honom. Han dog alltför tidigt, blott fyrtiosju år gammal. Jag är nyfiken på honom. Nästa gång i Göteborg skall jag leta upp hans grav. Viska: "Olle, du vet väl att blod är tjockare än vatten?"
Cyklar långsamt förbi det som dessa allt varmare aprildagar blott är resterna av det Gefle Galvan som startade på 1920-talet. Hundra år av industrihistoria är definitivt över. Den i blått lysande skylten, jag höll att på skriva landmärket, försvann för ett tag sedan.
Gud vet vart den tog vägen. Var finns närmaste industrikyrkogård? Nu rivs fabriken snabbt. Man kan följa den fortlöpande demonteringen från dag till dag.
Inte långt från där jag bor, på andra sidan ån, planeras för bostäder på den gamla Läkeroltomten där också fabriksbyggnader rivits. Något enstaka kontorshus uppfört i röd tegel behålls.
Pastilldoften (1909 lanserades den världsberömda tabletten) man kunde känna när vinden låg på åt rätt håll är borta.
Godisfabriken står det på en skylt. Efter att man utlyst en namntävling. Kanske är det inte namnet på platsen utan på en kommande bostadsrättsförening för välbeställd medelklass.
Det känns som om de allra sista resterna av det industriella Gefle sopas bort. Vad kommer i stället? Vad ska folk leva av? Som signaturen Unicabox och sedan? oroat uttryckte det häromdagen i en insändare i en lokaltidning.
I och för sig, i virustider kanske vi pausar dylika framtids- och överlevnadsfrågor. Vad vet jag. Och de politiska partierna har för övrigt inga svar att lämna. I de döda ideologiernas epok.
Den från Gefle bördige Lennart F Johansson begick ett manus, Tretton dagar, som 1970 blev en tv-film i regi av Keve Hjelm som också spelade en av huvudrollerna.
Denne fullkomligt lysande Hjelm. Vem minns väl inte honom i Bosse Widerbergs mästerverk Kvarteret Korpen!
Lysande i Tretton dagar också Göran Stangertz som spelade en ung förmåga som försöker bryta sig ut till ett annat och friare liv än fabriksmänniskans. Men tas ned.
Den bistra sanningen: De som omger oss, våra närmaste, kan vara våra värsta fiender.
Han kunde ha blivit ett farligt exempel på vad som i princip alltid är möjligt. Fram till att han gav upp utgjorde han ett vandrande störningsmoment, rubbade cirklarna, provocerade. Måste hindras.
Filmen levandegjordes genom att den hämtade interiörer från Gefle Galvan. Exteriörer från det arbetarklassens Brynäs som en gång var. Johansson besatt koden. Själv uppvuxen bland blåställ.
Det är inte "bara" gamla fabriker som skattar åt förgängelsen. Också de värderingar och hållningar som försvarades inuti fabrikerna försvinner. Nja, inte lika fort. Nu tog jag i. Man må riva väggarna där dessa värderingar och hållningar satt ingrodda.
Men de senare är sega.
Fabriken är själens fängelse. För att travestera Michel Foucault. Nja. Vi själva är vårt tänkandes fångar. Och vi stannar kvar i fängelset. Rädda för vad som finns utanför. Angst essen Seele auf. (Fassbinder) Det är vi själva som måste sparka upp celldörren och kliva ut.
Så som Stangertz karaktär i Tretton dagar i sin förtvivlan försökte.
Snart tomt där Galvan stod. Men tänkandet bygger sin egen imaginära fabrik.
Jag har sett utdrag i tysk tv från Åsa Sandells match i Max Schmeling Halle i Östberlin mot Muhammad Alis dotterdotter. Åsa, som även kan sätta kulturredaktör (jag tror det var på HD) på sitt visitkort, inga dåliga grejor på min ära, framstod som en tvättäkta fighter.
Härlig att se! Fajtades oförtröttligt in i det sista, vägrade ge sig. Men föll på poäng mot den tekniskt sett skickligare motståndaren. Som i sin undanglidande, fjäderlätta stil påminde om morfadern. The greatest of all times.
Publiken hade Åsa (bilden) tveklöst på sin sida. Den jublade och hejade på för fulla muggar. Alla älskar en fighter. Det har gått några, för att inte säga många år men jag glömmer inte den storartade, heroiska insatsen.
Kanske kunde man, utan att ta i för mycket, kalla Åsa en kvinnlig Bosse Högberg. Den saltstänkta grabben från Sveriges framsida, det var en riktig fighter, det! Bröt en gång inte en match fastän käken var avslagen.
På nätet svischar dagligen Mikaela Lauren, vän med henne på FB, förbi. Det lilla jag sett av henne, säkert alltför litet för att göra en rättvis bedömning, övertygar mig inte om att hon var en boxare av världsklass.
I bästa fall en tapper fighter. Men långt från Åsa Sandell. Och definitivt ingen tekniker.
Min pappa försåg mig med boxningshandskar, mörkbruna till färgen. Tunga att bära. Själv var han lovande som amatörboxare. Kanske hoppades han på att det skulle bli en pugilist av sonen. I så fall i en tyngre viktklass, pappa var kort till växten och gick i flugvikt.
Det roliga med flugvikt är att det går undan. Förtjänar att framhållas.
Mitt problem har ständigt varit mitt bristande tålamod. Jag har, jobbar dagligdags med att försöka ändra på det, alltid betett mig för impulsivt.
Glömmer att boxning, såväl som livet, till syvende och sist handlar om the nobel art of self-defense. Jag tappar alltför lätt garden i min spontana iver.
Åker på en snyting. Jagar ilsket för att slå tillbaka. Exponerar mig därmed för angrepp. Dödssynd att i ringen förlora humöret. Då är man förlorad.
I Gefle har vi den anrika boxningsklubben Falken. Den tidigt bortgångne Anders "Lillen" Eklund (bild) från Norduppland en av stjärnorna. Mycket orättvist nedskriven, nämast hånad, av Fjollträskjournalisterna. Förtjänar en plats bland de stora i Sverige.
Vore jag jollig och hänfallen till att använda lättköpt metaforik, skulle jag säga att boxning är som livet. Det senare dock med alltför få ronder. Och lätt åka på en knock.
Dessa panikslagna virusdagar tillhör jag en så kallad riskgrupp i mer än ett avseende. Gammal som gatan, enligt unggloparna som i sin enfald inbillar sig evig ungdom, och dessutom sedan tidigare dåligt immunförsvar.
Bör därför ligga lågt, socialt sett. Hålla i strikt fysisk mening social distans - det nya modebegreppet. Något jag i för sig gör även under virusbefriade dagar. Ingen väsentlig skillnad.
Har jag bara tillgång till min MacBook Air med nätuppkoppling och mina böcker - de dödas valfrändskaper som jag många gånger föredrar framför de levandes - är jag mer än nöjd.
På Systemet häromdagen från en medelålders förmåga bakom kassa-apparaten: det onda ögat. Budskapet tydligt för att inte säga glasklart: Vad gör du ute, gubbstrutt?! Jag försökte generat skämta men kom av mig.
På ICA där man kan handla med självbetjäning. En butiksanställd som blixtsnabbt backade när hon upptäckte mig. Med baken rakt in i hyllan med vita bönor, de få kvarvarande burkarna ned i golvet.
Vi behövde fråga om en vara. Hon svarade tillsnörpt med krampaktigt tillbakahållen andning, allt blekare i ansiktet på grund av syrebrist. Och höll det påbjudna avståndet på 2 meter.
Försökte, kanske man snarare skall säga. Inte lätt att göra det i det trånga avståndet mellan gondoler. Hon luktade ängslan. Såg ut som om hon letade efter en alarmknapp.
Jag är en känslig själ som alla vet och upplever det hela särdeles obehagligt. Kan jag anmäla någonstans att jag känner mig kränkt? Hets mot riskgrupp? Men som paria är man väl rättslös.
Det värsta är resor som måste avblåsas. Har en sådan inbokad till Berlin - jag behöver Berlin för livsandarnas skull - nu i april. Visserligen har det antytts från tyska myndigheters sida att faran över skall blåsas 19 april, mitt avresedatum, men det tror jag inte på.
SAS är på mig om att byta till mig en voucher mot den biljett jag håller hårt i. Jag vägrar halsstarrigt in i det sista acceptera att det inte blir någon resa.
Berlins största stadsdel heter Pankow. Där Walter Ulbricht bodde. Länge avspärrad del av staden. Så sent som hösten 1993, när vi bodde i Berlin, kunde man inte ta sig med U-Bahn dit. Tåget stannade vid Vinetastraße. Ändstation på linjen. Stationen före Pankow.
400 000 människor bor i Pankow. Där har boende högaktningsfullt struntat i att respektera vädjan om att stanna inomhus. I den forna DDR-stadsdelen samlas människor i parker för picnics och lekar. En kollektiv olydnad som i DDR hade givit Stasi och Volkspolizei gråa hår.
I går morse i Berliner Zeitung läste jag att nu införs kännbara böter för den som inte har ett godtagbart - vad i hela friden det nu är - skäl att vistas utomhus. Det kommer att krävas åtskilliga kontrollanter. Kein Problem i Tyskland.
För det var de ju fena på i DDR, och dessförinnan Tredje Riket: kontrollera befolkningen.
Det totalitära samhället växer fram i skuggan av viruset. Vad händer om och när viruset klingat av? Varför släppa greppet?
Löfven torde tycka att viruset kom som på beställning. Nu vänder opinionssiffrorna för den gruvligt misslyckade statsministern och partiledaren.
Jag har dåligt samvete för att jag inte på länge försökt höra av mig till honom, ekonomiprofessorn och samhällsfilosofen, som jag i en recension av en av hans böcker benämnde "Mannen på ön".
Jag försökte att vara fyndig. Det hade dubbla betydelser. Dels syftade det på Capri där han och hustrun Marianne hade, det lär nog vara sålt vid det här laget därav valt tempus, ett hus högt uppe i Anacapri. Inte så långt från Axel Munthes mytomspunna Villa Michele.
Nära privatbostaden samhällsfilosofens egenhändigt inrättade Capris filosofiska park. Ett äventyr att bli guidad genom denna skapelse - följa de långa trådarna i den västerländska idéhistorien - av honom.
Dels avsåg jag hans solitära position. En tänkare med en obändig integritet som aldrig först låtit fingret i luften avgöra vad man kan skriva om - eller hur. Så att man inte drar på sig lämlarnas argumentsfattiga vrede. Därmed en typiskt osvensk hållning.
Antitesen till vindflöjel. Sådana där anpasslingar och opportunister som de går tretton på dussinet av, främst bland de osjälvständiga akademikerna vid våra klena universitet.
Jag minns ett direktsänt SVT-program som vi båda medverkade i. När vi satt i green room, eller vad tusan det heter, och väntade på sändning passerade en rad politiska höjdare som kände honom långt tillbaka.
Men som nu knappt låtsades om det. Beröringsskräck tror jag man kallar det.
Hälsade som bäst mycket avmätt. Lillpuppen Feldt, ni vet den där högersossen med "löntagarfonder är bara skit, men nu har vi baxat dom ända hit”, och andra yrkespolitiker.
Medborgarlön skrev han tidigt om. En idé som dessa virusdagar, med uppsägningar och ekonomisk utsatthet, seglar i stark medvind, kanske starkare än någonsin. Insåg tidigare än många andra att den fulla sysselsättningens arbetslinje var dömd att blekna.
Men det gick naturligtvis inte att säga högt på den tiden i det parti där han ansågs vara en av de bärande ideologerna med boken Funktionssocialism.
När han sedermera hävdade biologins och genetikens överordning gentemot den sociala faktorn, då tog det närmast hus i helvete hos tyckarlämlarna.
Och när han hädiskt skrev att utjämningssträvandena på skolans område gjorde bara saken etter värre. Lika bra att låta bli.
Det var som att svära i kyrkan. Beröva socialdemokratiska utbildningsideologer deras självpåtagna mission. Slakta helig ko.
Vi är födda olika, utrustade olika, vi är olika intelligenta. Naturens obönhörliga, någon har säkert behov av att säga grymma, lag. Det kan inga politiska strävanden, hur än S-märkta och godhjärtade, ändra på.
Numera anses det kanske inte lika kontroversiellt att försvara en biologisk diskurs. Vad vet jag. Kanske är det värre än någonsin dessa identitetspolitikens gräsliga, antiintellektuella dagar. När hudfärg och etnicitet är det primära.
Han har, det skall bestämt understrykas, aldrig dragit några extrema politiska slutsatser av sina vetenskapligt baserade påståenden om olikheten mellan individer.
Även om de okunniga lämlarna stämplat honom som både det enda och det andra. Så där som de brukar hålla på med alla utstickare som vägrar att lämla.
Hans övertygelse tvärtemot vad de pådyvlat honom: olikhet kräver respekt och medkänsla. Här kommer idén om en medborgarlön, en basal trygghet omfattande alla, in ännu en gång.
Senaste, jag vägrar att skriva sista, gången vi träffades in real life var mitt i Rom. Där han och Marianne besitter (besatt?) en fantastisk våning i ett kvarter uppfört under Mussolini.
I samma kvarter ståtar ett hus med en beryktad balkongscen från en film med Loren och Mastroianni. På rak arm tror jag den mycket förnöjande filmen hette Una giornata particolare. Och att Ettore Scola regisserade.
Il professore uttryckte, medan vi intog en aperitif i den trivsamma våningen, utsikt åt alla väderstreck, och stämde av våra aktuella livslägen, att han tyckte att orken blivit sämre. Av åldersskäl.
Det sades utan sorg i stämman. Mest lakoniskt konstaterande. En vis mans stoiska självinsikt.
Därefter knallade vi ned på en liten ristorante i kvarteret och avnjöt en utsökt god fiskrätt.
Min födelsedag, jag fyllde ojämnt, firades det året i Ostia utanför Rom, dit vi hyst in oss på ett hotell med 50-talsatmosfär för att uppsöka stranden där Pasolini mördades. Tidigt på morgonen ringde han och Marianne och gratulerade.
Jag älskar Mannen på ön. Och hans Marianne.
Fotnot. Bokomslagen blott ett axplock ur en rik produktion.
