onsdag 30 september 2020

Nog kunde han gott och väl mäta sig med Chaplin











Häromaftonen, på C More, såg jag Flyg-Bom från 1952 med Nils Poppe i huvudrollen. I en biroll den alltid lika småtrevligt underfundige John Botvid som obetalbar lappgubbe - håll i er alla pk:are! - med egendomlig norrlandsdialekt. 

Jag stornjöt så fort han visade sig i en dialekten perfekt matchande utstyrsel. Mössa med tofs och allt. Bara renarna som saknades.

Inte den bästa av Bom-filmerna men särskilt intressant med alla drömsekvenser. Och ånyo hänförs man av Poppes fantastiska timing och mimik. Jag vågar påstå att hans non-verbala register, vad avser bredd, slår till och med Chaplins. 

Notera Poppes fenomenala sätt att använda ansiktet. Hans uttrycksfullhet, slagkraftigare än Chaplins. Aldrig en miss i det konstfärdiga minspelet. 

Det gömmer sig en anarkist i mimikens blixtrande rörlighet, precis som hos Chaplin. Indrivare och översittare hinner inte med i svängarna. I Flyg-Boms fall en oresonlig hyresvärd samt en stroppig flygmajor. I den senare rollen Gunnar Björnstrand.

Jag har sett alla Bom-filmerna. Svårt att plocka ut en favorit. Och jag ser gärna om dem ännu en gång. Tröttnar aldrig på Poppe, jag menar Bom.

Det vilar något, vad skall jag säga, smått melankoliskt över personligheten Bom. Han är förvisso en extrem pedant - pedanten i mig erkänner sig därvidlag underlägsen. Men samtidigt ryms i Bom mycket känslosamhet. Ett stort och varmt hjärta.

Poppes artisteri bländar. Blicken. Leendet. Hysset. Klacksparken. Dragningen. 

Clownens typiska personlighet? Ja, kanske.

Sommarteatern på Fredriksdal i Helsingborg som Poppe drev under många år har jag aldrig haft nöjet att få uppleva. Men jag har sett åtskilliga för tv upptagna föreställningar. 

Poppes förmåga att halsbrytande och oförutsägbart improvisera och locka motspelerskorna till skratt. (Peter Flack därvidlag hans like.) Bland hans aktriser prima primadonnan Berit Carlberg. The one and only.

Nå, Eva Rydberg som axlat hans mantel och tagit över Fredriksdal är inte så dum hon heller som teaterchef och spelandes första fiolen. Hon har förstås gått i lära hos den allra främste. 

Poppe hade många strängar på sin lyra. Minns hans berörande insats i Bergmans Det sjunde inseglet. 

Om Thor Modéen konstaterade samme Bergman att han var ett geni och därför måste hans filmer - ofta bespottade, typ Harry Scheins utfall om Pensionat Paradiset - till varje pris bevaras åt eftervärlden. Detsamma kan med fog sägas om Nils Poppe: ett geni. 

Nota bene: Alla Bom-filmerna finns på C More. Tag och se!

måndag 28 september 2020

Nacht und Nebel









Antropologen Claude Lévi-Strauss beskrev dimma som ett gränstillstånd. Jag minns att jag återgivit hans resonemang någonstans men inte var. Om hur han närmare utvecklade sin teori som till skillnad från mitt minne definitivt inte var dimmig, förlåt lustigheten. 

Jag vill däremot bestämt minnas att han hämtade inspiration till en fantasieggande analys från en urbefolknings mytologiska föreställningar om dimman. 

Det vilar något vackert över denna särskiljande bild av dimman som naturfenomen, dess hemliga essens. Dimma att omslutas av, försvinna in i, dröja sig kvar i, röra sig i utmed en osynlig gräns.

När dramaturgen Joakim Stenshäll fortfarande levde testade jag en idé på honom om att sätta upp en dimomhöljd föreställning där skådespelarna, publiken skulle inte kunna varsebli dem på scenen utan blott höra deras röster, famlade runt i dimma och vrålade ut det mest förbjudna och stötande. 

Förargelseväckande och provocerande. Mobbens hatiska och råa ord. Ansiktslöst. Om judar och religion. Allt som anses gott och oantastligt. Konventionellt och moraliskt. Det upplysta borgerskapets käpphästar. 

Idén kom osökt till mig när jag läste om dimmaskinerna på Hitlers berg i Österrike. Anfallande flygplan skulle mötas av artificiell dimma och sikten störas. Kan inte svara på om de någonsin användes.

Dimman är suggestiv, lockande med sitt upplösande av det skarpa och tydliga, möjliggörande ett undkommande i olika avseenden. 

Regn har jag däremot alltid haft svårt för. Jag förknippar ända sedan barndomen regn med de stäckande fenomenen inställande och förhindrande

Planer som snarast måste bordläggas på grund av vädret. Utflykter. Fotbollsmatcher. Roliga saker. Regn stavas besvikelse.

Det vilar något tröstlöst över regnet. Framförallt när det inte faller så kraftigt. Utan mer strilande monotont. Som livet i dess värsta gråstunder. 

Nacht und Nebel i nazisternas språkbruk. De människoförintande lägren skymtar i horisonten. Claus Barbie, slaktaren i Lyon, skrämde sina redan plågade offer: - Jag skall skicka dig till en plats som är värre än helvetet. Där finns ingenting annat än natt och dimma.

Jag har för mig att det var benämningen på politiska fångar, motståndarna till mördarregimen: NN.

Enda möjligheten att bryta regnets dysterhetsframkallande sinnestillstånd, på med gymnastikskor. Ut och promenera raskt. Skaka av mig.

Som jag ofta fått höra i mitt liv: - Du måste skaka av dig!


lördag 26 september 2020

Har jag läst tillräckligt?










- Får du inte ont i huvudet av att läsa så mycket? Frågan skickades utan elaka baktankar mot mig från min syster när jag låg i Upsala. Hon var själv en läsande människa. Hjalmar Bergman hennes stora favorit. Farmor och vår herre särskilt.

Jag läser mindre och mindre skönlitteratur. Det fanns en tid i mitt liv som sträckte sig över många år när jag läste en bok om dagen. Som doktorand tränade jag upp en snabbläsningsförmåga alldenstund jag varvade barnpassning (dåligt ord) med bokslukande. 

Skulle jag resa någonstans måste jag planera hur många böcker som skulle packas ned för att inte riskera sitta boklös i hotellrum eller på flygplats. Jag planerade antalet böcker minutiöst. Liksom inför somrarnas återkommande vistelser i Danmark. Böckerna krävde en egen väska. 


Det senaste året har jag ägnat mig åt omläsning, något jag aldrig gjort tidigare bortsett från några enstaka undantag, och det har varit överraskande givande. Västeråssonen Lars Gustafsson var riktigt rolig att möta på nytt. 


Att kunna notera återkommande stildrag som jag tidigare inte uppmärksammat. Men gjorde det nu när jag nu på raken läste flera skönlitterära verk och som alltid med inslag av självbiografi. (https://www.opulens.se/litteratur/coronaomlasning-den-gackande-lars-gustafsson/)


Ny, hur man nu skall avgränsa det, svensk skönlitteratur följer jag inte överhuvudtaget. Namn på författare kan svischa förbi i rubriker. De är mig totalt okända. Och det stör mig inte ärligt talat. Kanske missar jag något. Men jag vet i så fall inte vad. 


När litteraturkritiken för femtioelfte gången debatteras på förutsägbara kultursidor får jag lust att osäkra min pistol. 


Filmer och tv-serier har efterhand trängt undan böckerna, jag har blivit en riktig serienörd. Nå, litteraturdocenten Johan Lundbergs bok När postmodernismen kom till Sverige läste jag alldeles nyssens. Men inte i ett sträck. 


Eftersom jag själv ingående sysslat med och även skrivit om de författare, Foucault, Derrida och andra, han behandlar borde jag ha varit mer intresserad och på kanske. Men icke. 


Kanske är det åldern som man brukar säga när man inte kommer på något annat. Det skönlitterära läsandet känns inte längre lika viktigt. (Med undantaget centraleuropéerna.) Bokslukandet har upphört. 


Hyllorna i det privata biblioteket som dignar från slukandets år står och samlar damm. Dessa böcker om vilka jag förr sa: det enda jag äger. 


Jag minns ett samtal med framlidne vännen och förläggaren, tillika mycket produktive författaren Gert Nilson som menade: —Jag tycker att jag har skrivit tillräckligt med böcker.


Kanske har jag läst tillräckligt? Jag hör själv hur knasigt det låter.


Bild: Christen Købke, To læsende børn, hirschsprung.dk.


torsdag 24 september 2020

Brömmapöjkarna, vad är det för ett jävla namn?





- Brömmapöjkarna, vad är det för ett jävla namn? Underförstått: kan verkligen ett riktigt fotbollslag heta så? Riktiga fotbollslag heter GAIS, som min vän Håkan i Göteborg skulle säga, eller Iffiff som di  säger i Malmö. 

Utbrottet,  fritt återgivet, återfinns i en av författarkollektivet Kennet Ahls böcker.

Han som fäller yttrandet är på väg att ha 13, kanske var det 12 på den tiden, rätt på stryktipset. Då gör de där förbenade med det konstiga namnet mål och det blir ingen storvinst. Soffan hivas ut från balkongen i vrede och besvikelse.

Igår såg jag detta BP möta mitt hjärtas lag SIF på Jernvallen. "VM-arenan" som den tydligen är omdöpt till. Förpliktigande. En publik på femtio personer, coronan. En trist tillställning med ett evinnerligt bollande fram och tillbaka. Och mycket hemåt. Så där som de håller på i bandy.

Nå till slut vann rödvästarna rättvist med matchens enda mål, inföst i slutminuterna. 

Inte är det samma arena som när jag förväntansfull gick på match i Sandviken på 50-talet! Borta mässingsorkestern som tutade friskt. De fladdrande blågula flaggorna. Feststämningen är förskingrad. 

Läktare har plockats bort och ersatts med fula plank med reklam på. Målramar som lämnats kvar på sidan om planen så att man ser dem under matchen. Inte särskilt trevligt, om man säger så. En fotbollsarena är ju en helig plats!

Nä, sannerligen. Bättre var det förr. Med korvgubben Jakob som i vit mössa och jacka knallade runt med sin vagn på löparbanorna. Han som hävdade att han jobbat på lyxkrogar i kungliga huvudstaden.

Höststämning i går. Vemodsframkallande. Anade Hantverkarbackens - "Hackkörven" i folkmun - hus inte långt borta där min syster levde som änka de sista åren. "Tyskhusen" som baracker granne med Jernvallen kallades och där min första förälskelse bodde. Nu rivna.  

Allt som är fast förflyktigas. 

Inte blev det bättre av Mittmedias töntiga kommentator, som prenumerant på GD följde jag matchen i datorn. Han drog sig inte för att upplysa oss skärmåskådare om att Sandviken ligger ett par mil från Gävle. Var han från Fjollträsk, tönten? 

Ge mig ett S! Ge mig ett I! Ge mig ett F! Vad blir det? S I F! En gång till: S I F!

Bild: Curt Cahlman, legendarisk back. Publikfavorit.

onsdag 23 september 2020

Nuets olidliga omöjlighet












Hur fort går lusen på tjärstickan, sa vi när jag var barn. Hur mycket är dinkan?

Tiden är en fiende om man med de konventionella instrument som står en till buds mäter och därmed definierar och bestämmer vad tid är. En fiende om man försöker hålla ett vakande öga på den. 

Gagnlöst. Tiden flyr, du gäckas, du äts upp. En övermäktig fiende är den uppmätta tiden. Du betraktar inte samma urtavla två gånger.

Jag har äntligen lyckas lägga bort tidmätaren efter alla neurotiska år med ett ofrihetsskapande klockberoende. Alla taffliga knep för att inte glo på klockan hela tiden (!). Armbandsuret nedstoppat i fickan. Fastsatt i bältet.


Jag skaffade till och med en sådan där gammeldags rova med kedja för att försvåra för mig att kontrollera tiden. Inte hjälpte det. Allt blev bara svårare.


Willy Brandt och Breznev delade ett svårt nikotinberoende. Skaffade på varsitt håll en specialtillverkad låda att förvara cigaretterna i. Tidsinställd. Det ryktades att Breznev på olika mer eller mindre listiga sätt försökte manipulera lådan att öppnas bortom inställningen. 


Jag förstår honom. Är man beroende så är man. Och en neurotiker som älskar att bedra sig själv.


Min oförmåga att vara i nuet förstärktes av klockberoendet. Tendensen att resa mot framtiden och framkalla ängslan över det jag inte kan veta något om. Den ännu starkare tendensen att resa bakåt och hamna i vemod. Sörja den tid (!) som oåterkalleligen flytt.


Alla hurtiga, jag var nära att skriva patetiska, uppmaningar du kan rikta till dig själv utan att därför leva efter dem: Fånga nuet. Seize the moment som Robin Williams lärare manar sina elever i den romantiska filmen Döda poeters sällskap. Carpe diem. Memento mori.


Williams brottades privat med svåra problem, diagnostiserades och medicinerade, tog till slut sig själv ur tiden. Orkade inte mer. 


Jag läser i Gefle Dagblad 21/9 om M, en av mina tidigare studenter, mycket begåvad men en rastlös och sökande yngling. Lämnade de akademiska studierna och planerna på att doktorera, är sedan länge yoga-lärare i min hemstad. Förefaller harmonisk. 


Han säger sig ha funnit metoden, kanske bättre skriva sättet, att upplösa ängslan och oro. Kanske borde jag kontakta honom, jag blir nyfiken. Boka tid (!).


Bild: Kronos.


tisdag 22 september 2020

När jag slutade att vara en samhällsvetare utan samhälle












Jag vet inte allvarligt talat varför jag har problem, ett alltför starkt ord i sammanhanget i och för sig, med att läsa litteraturdocenten Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020). Jag läser och lägger bort, börjar om på nytt men lägger efter några sidor undan boken igen. 
 

Lundberg skriver mestadels alldeles utmärkt och är ordentligt påläst. Inget slarv. Så varför i hela friden haltar läsningen?


I skottgluggen den svårt skamfilade Akademiens Horace Engdahl, postmodernismens härförare i Sverige enligt Lundberg. 


Engdahl är inte de centraleuropeiska förgrundsfigurerna Heidegger, Derrida eller Roland Barthes. I en principiell mening är han en epigon. Om än en stilistiskt välutvecklad sådan. I rollen som kulturelitens posör.


Huvudet intellektuellt kortare än sina valfrändskaper. Karriärhjälpare skulle nog Lundberg snarare säga. Engdahl har behövt och använt stora europeiska namn för att göra karriär i lilla Sverige. Han har instrumentaliserat dem. 


Och varit ytterst framgångsrik, samlat på sig ett stort kulturellt kapital för att använda Bourdieus slitna term. 


Många teoretiker, utan att fastställa enhetlighet eller självklarhet, föser Lundberg in under den totaliserande rubriken ”postmodernister” och det är förmodligen det som främst stör mig. 


Det finns en iver i detta infösande som väcker frågor om det är originalen eller uttolkarna som Lundberg skjuter in sig på. Vad motiverar boken? Engdahl skjuter han ju snart hål på. I Knut Ahnlunds fotspår. Den senares lustmord på Horace var för övrigt rena underhållningen.


Kanske har Lundberg, förstå mig rätt, i för hög grad ”nått” originalen via epigoner och uttolkare. 


Han börjar med Engdahl, Anders Olsson och Danius. Och hamnar hos deras inspiratörer, Heidegger med flera. Han går ”bakvägen” så att säga. 


Det mycket komplicerade teoribygget hos exempelvis Heidegger kräver mer än impressionistiska anmärkningar och sammankopplingar. Eller guilt by association.


Tar man den västerländska filosofihistorien på det allvar den förtjänar är det omöjligt att avfärda eller reducera Martin Heidegger. Inte ens om man kastar in hans sympatier för nationalsocialismen och Hitler som ju till råga på allt också svalnade.


I litteraturlistan saknar jag sociologen Zygmunt Bauman, hans bok om Auschwitz som inspirerade Sven Lindqvist till Utrota varenda jävel


Där Bauman driver en bärande tes om hur Auschwitz, denna ”mänsklighetens slutstation” som någon skrev, blev möjligt och hämtar teoretiskt stöd hos de modernitetskritiker ("postmodernister") Lundberg strävar efter att distansera sig från. 


Är det en medveten utelämning eller känner inte Lundberg till Bauman? Svårt tro vare sig det ena eller det andra.


Jag minns när vi några få eldsjälar med entusiasm drog igång kursen Kunskap och tystnad  med underrubriken En kurs i ovisshet vid Högskolan i Sundsvall med de författare som Lundberg brännmärker på litteraturlistan.


Och jag samlade ett antal texter ur min hand till samlingen Days of future passed: Sociologin och det postmoderna samhället, lutade mig mot Michel Foucault och andra.


Det kändes som om det alltmer förslappade och bekväma tänkandet avideologiserades, bort marxism och behändigt färdiga tankemönster, och befriades genom läsningen av Foucault och de andra ”postmodernisterna”. 


Jag var inte längre en vatten trampande samhällsvetare utan samhälle. Inte längre teoretiskt arbetssökande


Nej, jag blir inte riktigt klok på Lundberg, jag har därtill svårt för guilt by association. Men jag fortsätter att läsa. 


Aversionen mot den värdegrundsbaserade, intellektuellt förfallna högskolan delar vi helt och fullt. Den som förvägrar Lundberg en professur. Men varför söka legitimitet hos dem som förtjänar förakt? 


Så tänkte jag själv under alla högskoleår tills Uppsala Universitet uppmanande frågade mig varför jag inte sökt en docentur. 

söndag 20 september 2020

Ett annat Berlin





Författaren Peter Handberg om Berlin: 

”Jag hyste stor kärlek till staden, kanske för att här fanns så djupa ådror av sorg och levande bevis på livets omöjlighet /…/ för mig genomströmmades staden av liv och död, de enda verksamma ingredienserna i en verklig kärlek.” 

Jag har under några bemaskade dagar promenerat runt och verkligen försökt att framkalla den vitaliserande känsla som alltid tidigare infunnit sig i Berlin. 

Ett stort antal gånger under årens lopp. Det är ju därför det har varit ett måste med minst två resor per år till Europas hjärta. 

Känslan av att kunna andas, känslan av befrielse, det blågula åsiktsjärngreppet som släpper. Det sistnämnda särskilt under högskoleåren. 

Det blev inte möjligt denna gång att som annars knalla runt i universitetets korridorer, omslutas av atmosfären, läsa på affischer, notera intressanta ringföreläsningar. Universitetet tillbommat. Mensan nedsläckt. Den förbaskade coronan. Ödsligt, ödsligt, ödsligt.


Trädstammarna som annars kläds med affischer så det står härliga till nu naket kala. En affisch upptäcker jag. Blott en enda. I år trettio år sedan återföreningen. Det skall firas med pompa och ståt. Men inte av dem bakom affischen. Trettio år räcker, heter det. Det är nog nu.


Vad vill man, bygga upp Muren igen och återinrätta Stasi? Som undertecknare står FDJ, Freie Deutsche Jugend, det statsbärande partiet i DDR:s ungdomsförbund. Spooky. Liket lever. 

Den bisarra affischen signalerar inte ironi.


Tunnelbanan. Alla maskförsedda resenärer. Tyst och dämpat i vagnarna. Inga musikanter som trudeluttar med hopp om inkasserandet av slantar, inga tiggande hemlösa med den sedvanliga tillönskan om en bra dag. 


I morgontidningarna ryktas om höjda biljettpriser. Coronan igen. Det går ju att skylla allt på viruset. Som om ett gigantiskt samhälleligt lydnadsexperiment iscensatts. Det testas: hur långt kan vi gå?


Även i detta besmittade land hostar regeringen upp pengar, stora pengar, skattebetalarnas pengar. Jag vet inte om det föregås av någon konsekvensanalys. Eller gör man som den svenska regeringen, vräker ut miljarder hit och dit utan en sådan analys? 


Som handlade politikerna brådstörtat i panik. Frestande tänka ansvarslös symbolpolitik. 


Merkel deklarerar att hon kan tänka sig att ta emot 1 553 (jo, exakt den siffran) från Lesbos. Men alla minns med skräck 2015 och den tomma försäkringen wir schaffen das. Eländet drog in över Europa. Även vårt land som aldrig mer blir sig likt. 


I morgon åter i Gefle. På insändarsidorna i Gefle Dagblad fortsätter debatten om man skall heja på okända eller inte. Brynäs försöker ladda inför uppskjuten säsongspremiär. Nyckelspelare skadade. En Coop-butik har öppnat nära där jag bor. Alla i grannskapet jublar.


Mein Gott!


PS. Och inte lyckades jag skaffa en biljett till den omtalade, hyllade Hannah Arendt-utställningen i Deutsches Historisches Museum. I och för sig roligt att den drar publik, med mask på.