tisdag 18 juni 2019

Radikalpessimisten på rödvit mark










Genom åren har epiteten, snarare stämplarna, skiftat. Dylika drar man på sig alldenstund man inte nöjer sig med att vara ett anonymt grässtrå bland alla andra: ”negativ”, ”deprimerad”, "mår inte bra", ”kritisk”. 

Det sistnämnda urhasplat från en av dessa fullkomligt onödiga typer som leker chäfer. Dessa "icke-människor", för att citera den persiske poeten. 

Håhåjaja.

Min vän Lars Ragnar, en pennans man och överlägsen de flesta dylika,, benämnde mig radikalpessimist. Jag kan inte förstå det som något annat än en hedersbetygelse. I mina ögon är det fint att vara radikalpessimist! Man befinner sig i celebert sällskap: Schopenhauer, Nietzsche, Ågust, Thomas Bernhard och grabbarna. 

En det becksvartas och dysterhetens individualistiska aristokrati.

Som inga illusioner eller maktens infama lögner biter på. Grabbar som inte viker undan. Inga mesar. Raka motsatsen till flockdjursbeteende och medelmåtteri. Utmärkande för gänget dessutom att de är utmärkta stilister. Svärtan slipar stilen. Optimism och snällhet tuktar. 

Kanske  har jag alltid varit radikalpessimist. Förr kallade jag mig katastrofteoretiker. Korta stunder glad. Till och med sprallig. Men runt hörnet väntade, det visste jag. Och det var bara en tidsfråga. Olyckan. Katastrofen. Undergången. Sjukdomen. Utan pardon.

Just nu, på den rödvita sidan om vattnet, känner jag mig mer som en klarsynt realist än en radikalpessimist. När jag på avstånd betraktar fosterlandet. Och jämför. Kanske är jag radikalrealist. Om sådana finnes. Kompromisslöst observant. 

I Danmark varnas så fort man hinner för en svensk samhällsförsämring. Sverige, med tygellös invandring och dödsskjutningar, hålls fram som ett avskräckande exempel. Med all rätt. Vad finns att invända för den som har ögon att se med?

Den bisarre Löfven står på Järvafältet och bluddrar om att orättvisorna måste bekämpas. Samtidigt som hans arvode kraftigt höjs och eländet fortsätter. Sure. I praktiken bekämpar han ingenting. Landet förfaller under hans styre. Jag menar brist på styre.

Önskar jag kunde stanna här, där jag kan andas. På håll följa den arma, sjunkande skutan. Ännu bättre: vända den ryggen. Vila i min radikalpessimism. Umgås med mina döda valfrändskaper.

Bild: Fosterlandets kust sedd dagtid från den danska sidan


måndag 17 juni 2019

En tysk är en humanist, om så nazidoktor










"Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag." Fred Åkerströms basröst till den sinnliga texten. Min mors dödsdag, 17 juni. Trettiotre år har gått. Ofattbart. 

Tidigt uppvaknande med något förhöjd temp. Ofrihetsskapande med dessa dagliga temperaturmätningar, jag påverkas till humöret. Men nödvändigt hålla ett öga på kroppstemperaturen.

Före morgonkaffe och ymer med hallon och jordgubbar stavgång. Mobilen påslagen för att mäta antalet steg. Gräset glittrar. Småfåglar kvittrar. Fasaner låter. Hjortar flyr skyggt. I skyn skriande måsar. Inga örnar som majestätiskt kretsar högt däruppe. 

I fjärran ljudet från Vesterhavet som varje sommar tycks krypa allt närmare.

Dasein. Heideggers uttryck för att existera. Vara här, översätter jag det med. Jag har svårt att vara här, det vill säga så starkt närvarande i det omedelbara och tätt omgivande som jag skulle önska. Tankar och associationer smyger sig in i medvetandet. Alltid varit så.

Började i går kväll se den omdiskuterade tyska serien Charité i krig. Charité, sjukhus i Östberlin. Läste om den mycket uppmärksammade serien när jag vistades i Berlin förliden april. Vågade inte hoppas på att den skulle visas i Sverige. Men nu på Netflix.

Vi ser tre femtio minuters långa avsnitt på raken. Man fångas, sitter som trollbunden. Klaustrofobin i det totalitära systemet. Angivarna. Medlöparna. Serien skickligt gjord.

Bröderna Bonhoeffer förekommer. von Stauffenberg. Magda Goebbels. Det experimenteras med handikappade barn som definierats som mindervärdiga. Utförs barmhärtighetsmord. Nazidoktorer hyllar Führern. Sådana som efter kriget hamnade i det som blev DDR. Dekorerades. Goethe och Schiller kunde de citera utantill. En borgerlig tysk är en bildad humanist. 

Men i Tredje Riket hette det: En riktig tysk är ingen intellektuell. 

Nazisters övervintrande utan att straffas, både i väst och öst, drev på 60-talets studentrörelse som utvecklades till utomparlamentariska grupper och militanta stadsgerillor. Våldets allians med tysk historia, ett pågående förhållande.

Året är 1943. Tyskland har i princip redan förlorat kriget. De allierades bombplan släpper sin dödande last över Berlin. Sirenerna tjuter. Människorna flyr ned i skyddsrummen. Den store, snarare misslyckade Ledaren utmärker sig genom sin frånvaro. 

Men lojalitetens band är starka. In i det sista. Att ifrågasätta den slutgiltiga segern? Defaitism. Straffas med döden. 

Krøyerland bleknar. Tv-serien har bitit sig fast, kastar långa skuggor. Jag längtar efter att få se de resterande tre avsnitten. Det blir i kväll. 

Förbannar att jag förlorat så mycket kraft under våren.

söndag 16 juni 2019

Tillbaka i Krøyerland!











Tillbaka i det skimrande Krøyerland. För vilken sommar i ordningen, det kan jag inte på rak arm säga. Men det är fler än trettio. Varför for helvede mand åka någon annanstans? 

Skulle det magiska ljuset över landskapet vara en illusion, en fiktion, ett påhitt? Som en sipp akademiker, konstvetare knuten till Skagens museum, påstod i dansk tv. Äh! Man ser väl det man ser. Om man inte är en torrlagd akademiker som trasslat in sig i abstraktionerna och inte tar sig ut.

Vinden från det närliggande Vesterhavet sveper genom gräset. På ett vajande strå en liten fågel. De senaste somrarna tycker vi oss ha noterat att det inte är lika mycket småfåglar som förr. När de använde verandan som landningsbana. Kände sig så trygga att de till och med kunde lämna sina ungar där. Som om de ville visa upp dem.

I morse blev jag glad när en sädesärla plötsligt kikade in genom fönstret. Hoppas han (trodde någon jag skulle skriva hen?!), jag döper alla sädesärlor till Ärland, berättar för de andra att vi är här. Och att de kan hoppas på att snart vankas det frön. Solrosfrön. 

Djur pratar med varandra, det har jag lärt mig av den framlidne Lawrence Anthony som startade viltreservatet Thula Thula i Sydafrika.

I afton det okuvliga fruntimret Vera på tv. Kriminalkommissarie ingen sätter sig på. Jag har lite svårt för henne, hur hon matronizing behandlar medarbetarna. Men min yngsta dotter älskar henne. Liksom Vera skinn på näsan. 

Och så säsongsavslutning, snyft, på Landet runt. Ett av mina absoluta favoritprogram, Henrik Kruusval oslagbar som roande programledare. Tack för vpn som gör att det går att se programmet utanför landets gränser.

I går afton mycket i tv om Dannebrogen med anledning av att det är 800 år sedan den vackra flaggan föll ned från skyn. Dronning Margrethe - hon skulle nästan kunna få Skriftställaren att bli monarkist - talade felfritt, utan manus (!), till skillnad från stollen till kusin på den svenska tronen. 

I Danmark vågar man öppet deklarera att man älskar sitt land, fosterlandet. Man får vara nationalist. 

På andra sidan vatten självföraktets land där jag mår allt sämre av att bo. Med Cynikern och hans anhang i spetsen. Nedrivarna. Samhällsförstörarna. Vad är det för fel på dem? Kollektiv hjärnblödning?

Läser, svårt att lägga bort, Duras krönikor i Liberation, attans vad bra hon skriver med sin korthuggna, "isländska" stil, sommaren 1980. Solidarnosc bildas i Polen, Duras vill kvista dit men det säljs inga flygbiljetter, militärerna vill inte ha åskådare eller vittnen. 

Minnen från solidaritetsarbetet i Sverige. Den varuinsmugglingsresa som aldrig blev av för min del. Hade till och med gått med på att raka av mig skägget och klippa håret för att inte väcka uppmärksamhet.

På plats i annexet för att skriva en bok om livskänslan.

Såsom denna borde alla dagar vara! Livsdagarna. Och dagen startades feberfri. Bara en sådan sak.


lördag 15 juni 2019

Skulle Stefan Löfven vara bättre än andra?












Cynikern, mannen i Rosenbad som bortom fal retorik i praktisk politik mycket tydligt visar vad han står för, får sitt arvode som statsminister höjt med 4 000 kronor i månaden. Det får människor med vanliga löner eller låga pensioner att ilsket gå i taket. Som man kan utläsa på sociala medier. 

En provokation mot pensionärerna, ryter någon. Denne usle lögnare, enligt en annan. Jag tror till och med någon drog till med det starka "landsförrädare". Syftande på vettlös massinvandring samt slapphänthet mot kriminella och islamister, antar jag. 

Upprördheten bygger på att Löfven inte skulle vara värd denna höjning.  Som om det handlade om det. Att kunna sätta ett värde, eller pris, på Löfvens insatser. I själva verket handlar det ju om en politisk klass, i vilken den gamle fackpampen Löfven numera ingår, som berikar sig själv så mycket det bara går. Fram till att skutan sjunker.  Som i DDR.

Och ger blanka f-n i hur pensionärer och vanlisar, sjukskrivna och andra, har det. Om de har det mycket sämre än politikerna själva. 

Och standardargumentet från de självberikande politikernas, riksdagsmän som statsråd oberoende av politisk färg, sida lyder alltid: Vi sätter inte själva vår lön. 

Det är någon nämnd som gör det. Som vore den oberoende och saklig. Som handlade det, för att tjata om det igen, om saklighet eller skälighet. 

Det politikerideal som Pariskommunen, tyvärr alltför kortlivad, förfäktade är också mitt. Politiken är inget yrke, definitivt inget livstidslångt sådant som det blivit. Det är ett tidsbegränsat uppdrag, skall inte vara något annat. Hedersuppdrag, kunde man dra till med om man ville vara högtidlig. Att få företräda andra. Det var min salig mors, aktiv socialdemokrat, bestämda uppfattning. 

Ersättningen för det offentliga uppdraget bör inte skilja sig alltför mycket från vanliga medborgares lön. Man skall inte kunna bli mångmiljonär på politiken, som Margot Wallström. På att aldrig ha ett "riktigt jobb" som min morfar skulle ha sagt. Han som gick ned i Verket vid 13 års ålder och blev kvar där tills pensionering.  

Ideal är en sak, verklighet något annat. 

Att moralisera är dock bortkastad energi. Att moralisera över skrupelfria sossar som Löfven och kompani likaså. Som om de vore annorlunda eller bättre. Glöm det.

Avslutningsvis en hypotetisk fråga: om det inte gick att berika sig genom politiken, vad för slags politiker skulle vi då få? Sämre kan det väl knappast bli?

fredag 14 juni 2019

Värre än ett fängelsestraff










Jag läser en starkt berörande recension av en dansk bok som handlar om en man som av kvinnan berövas sina barn. (https://www.expressen.se/kultur/har-ar-en-smabarnspappas-stora-mardrom/) 

Han anklagas för saker han är oskyldig till. Men hjälp av skickliga advokater - jag tänker på de där man brukar se i svensk tv som försvarar imamer och andra figurer, advokater som älskar spektakulära, medieuppmärksammade rättsfall - lyckas modern driva igenom att han skall hållas borta från barnen.

Ingen rök utan eld, som det brukar heta i dessa samanhang. Eller: i de lugnaste vatten. Man blir aldrig frikänd. Man kan inte bli det, ligger i sakens natur. 

Som i den danska filmen Jakten där en oskyldig man döms av folkdomstolen på basis av falska rykten om barnövergrepp. Och får det oförskyllt mycket svårt. 

Vi vet ju från flera fall i Sverige, bland dem da Costa samt fallet Kevin, att man kan få barn att vittna som man vill. Bara man är tillräckligt ihärdig och manipulativ. Inte ger sig. 

I det första fallet hängde medierna på och dömde de misstänkta, en obducent och en allmänläkare, på förhand. Till och med en sansad och klok person som P O Enquist lät sig ryckas med.

Någon skrev: "Man kan ju se på dem att de är skyldiga."

Att inte låta barnen få tillgång till fadern, som i den recenserade boken, blir ett sätt för modern att hämnas oförätter hon ansett sig utsatt för av mannen. Barnen används som ett verktyg. Det har ingenting med kärlek till barnen att göra. 

Grymt mot dem. Och grymt mot fadern.

Det kan pågå i många år. Ett straff hårdare än en lång fängelsedom som man avtjänar. Eftersom sedan är det klart. Man har sonat. Men hämnden sätter ingen punkt. Den kan vara livslång.

Jag känner personligen till flera fall. Män som lever sina liv olyckliga. Utan sina barn. 

torsdag 13 juni 2019

Kamporganisation? Nej, pamporganisation!










Under ganska många år var jag aktiv på lokal nivå inom SACO, närmare bestämt Universitetslärarförbundet. (Medverkade dessutom under en period som krönikör i förbundstidningen Universitetsläraren.) Två år avslutningsvis som föreningsordförande på en högskola. 

Ibland undrar jag, så här i efterhand, om det verkligen var värt att lägga ned tid och energi på det fackliga uppdraget. Ett resultat för egen del: ofrivillig pensionering. Ett mönster lät sig urskiljas. Jag var inte den ende bland förtroendemän som arbetsköparen strävade att göra sig kvitt, när personen i fråga fyllde 67. En förtäckt form av union busting, svår att leda i bevis. 

Många inom högskolevärlden vet knappt vad en fackförening är. De är fackligt medvetslösa, därmed lättmanipulerade av arbetsköparen. Ordet solidaritet kan akademiker inte stava till. 

Jag minns årsmöten som inte var särskilt välbesökta, om man säger så. Engagemanget, bättre: det snöda egenintresset, vaknade när det stundade löneförhandling. I och med införandet av personlig - officiellt hette det individuell - lönesättning försvårades det fackliga arbetet. 

Vi lyckades behålla ett moment av kollektiv förhandling. Och kunde därmed korrigera de värsta förslagen från arbetsköparen. 

"Illojala" medarbetare straffades i lönekuvertet. Kritiska. Trotsig uppsyn, höll jag på skriva. Vissa, ja-sägare och lismare, gavs helt orimliga, för att inte säga provocerande påslag. (De avsevärda löneskillnaderna inom samma yrkeskategori därmed totalt orättfärdiga.) 

I det läget sitter facket på pottan. Att sänka lönen för medarbetare skulle ju vara rena självmordspolitiken.

Jag tar åt mig äran att jag bromsade lönesättande samtal, att lön skall sättas direkt i samtal med chäf. Med de chäfer, de missfoster med chäfsuppdrag som fanns på högskolan, hade det lett käpprätt åt skogen. Genom att listigt förhala och inte gå på konfrontation, "vi behöver utreda detta mer", infördes inte dylika samtal under min tid. 

Ironiskt nog skrev jag redan på 70-talet om hur de av S instiftade arbetsrättsliga lagarna skulle komma att bakbinda facket. Så blev det. Och jag måste, snacka om ironi, själv pröva på det. Framförallt i samband med uppsägningar. Där vi i facket blev helt överkörda. Jag kunde ligga sömnlös över att jag inte bättre förmådde försvara mina medlemmar. (https://universitetslararen.se/2015/06/08/ingen-avundas-fackpampens-vardag/)

Efterhand blev jag en mästare på protokollsanteckningar (reservationer och protesterande kommentarer) efter sega MBL-sittningar. Men vad hjälpte det? En pågående dokumentation av maktlöshet. Facket inlåst i den arbetsrättsliga järnburen. 

Den svenska fackföreningsrörelsen är extremt toppstyrd. Den vill inte ha någon aktiv, lokal verksamhet. I toppen sitter mycket högt avlönade, heltidsanställda funktionärer. De befinner sig ljusår från medlemmarna. Inte sällan avslöjas skandaler, missbruk av medlemsavgifterna. 

LO:s ställningstaganden vad gäller strejkrätt och annat bevisar vad det är för organisation. Gruvarbetarna uppe i malmfälten jag en gång kände sa: - Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.

Hårda ord. I skrivande stund svårt säga emot. 

onsdag 12 juni 2019

Det inställda folkupprorets tid











Inom statsvetenskapen återfinns det träffande begreppet non-decision making. Jag tolkar det på olika sätt. Inte nödvändigtvis och bokstavligen som att beslut icke fattas. Men att de fattas utan insyn och transparens. Och inte sällan urholkade och i viss mån andra beslut än de förväntade eller utlovade.

Eftersom jag lider av en självplågeriets personlighet lyssnar jag i P1 till den bedrövliga partiledardebatten i riksdagen inför sommaruppehållet, långt sådant i yrkespolitikernas fall. Kristersson, den kortvuxne grabben från Strängnäs, eldar på av bara den. Han gör det bra.

På varenda punkt där han kritiserar den icke-handlande, till synes lamslagna regeringen, med Cynikern och Mållgan i spetsen, kan jag hålla med honom. Men att det skulle leda till några transparenta beslut från regeringens sida som skulle innebära att man tar kontroll och bryter det pågånde samhällssönderfallet, nya sprängningar natten till i dag i Malmö, glöm det.

Åkesson upprepar gång på gång när han står i talarstolen: - Löfven är oss svaret skyldig. Och det är många frågor han kräver svar på. Glöm det. Att han inte tröttnar. 

Jag hör inte repliken från Cynikern, om det kom någon, men i så fall lägger han väl bara på den urtjatiga skivan om nynazism och högerextremism. Han kan inte längre beskyllda SD för arbetarfientlighet, det ombesörjer han ju bäst själv.

Stänger av radion. Orkar inte mer, finns en gräns även för en obotlig självplågare. Lyssnar på Händel och längtar till Nordjylland. Bort från eländet.

Skummar tidningar på nätet. Fastnar på en bild med Alfred E Neuman och Ebba Bukt. Glatt skrattar de tillsammans under en kaffestund. Stort och glatt. Verkar bundisar och kompisar. 

Pratbubblan given: - Korkade valboskap som tror att vi är osams!

Återigen tänker jag: Politikerna är inte det största problemet. Myglarna. Lurhuvudena. Ljugarna. Utan folket. Förslavat och oförmöget göra uppror. Vi lever och kommer att fortsätta göra det, i det inställda folkupprorets tid, för att travestera titeln på en bok av Enquist.