Solitären har utbyte av sig själv

Långsamt läste jag, drog ut på det. För att inte läsa ut och framkalla saknad. Carl-Johan Malmbergs Guldåldern. Men nu är den utan återvändo och pardon läst och inställd på bokstaven M i bokhyllan. Nära Marx, Henry Miller, Moa Martinsson och andra. Jag förundras över att jag vid senaste flytten lyckades få till något av en alfabetisk ordning i de överfulla hyllorna. 

Jag antar att flera skulle finna Malmbergs bok påfrestande egocentrisk. Han skildrar sitt till synes privilegierade, inget riktigt jobb skulle farsan ha muttrat, vardagsliv med basen på Östermalm och där cykeln används som fortskaffningsmedel. 

Stockholmscentreringen riskerar störa den som inte älskar Fjollträsk. Det äts lunch på Sturehof. Man förväntas veta var haket ligger. Jag har ingen aning. Det hämtas färdigmat i Östermalmshallarna. Fint skall det vara. Inget inplastat käk från populasens ICA eller Coop. 

Till fisksoppan, hämtad från de snofsiga hallarna, inmundigas förstås riktig champagne, även om det är vardag, det vill säga om Malmberg för ovanlighetens skull har gäster. Märken anges som jag aldrig hört talas om. Långt från Henkell Trocken och liknande bubbeldricka, om man säger så.

Boken vill jag skall vara som jag, understryker Malmberg. Utan ironi och humor. Det är också den bild jag alltid haft av Malmberg. Typisk kulturman kanske Witt-Brattström skulle slå fast. Kompis med Stig Larsson och Horace, han som använder ord som vivör om tvivelaktiga mansfigurer. Två kompisar till Malmberg som knappast kan beskyllas för att vara några muntergökar. 

Men förbaskat bra skriver han, Malmberg. En stilist som få. På ett avgörande sätt gör han sig inte till, även om man skulle kunna tycka att han koketterar med namedropping och manér. Citat på utrikiska som inte översätts - målgruppen är definierad. Nordjylland avhängt, som de säger i dansk tv när det blir för svårt och akademiskt.  

Det är nära att jag drar till med att det finns en konsekvent och orubblig strävan att vara autentisk. Utan att fjäska för någon. Det här är mitt liv. Take it or leave it. Respektera mig, strunt samma om ni älskar mig eller icke. Otidsenlig är ett av Malmbergs honnörsord. Samtidigt ett ideal, han strävar målmedvetet efter att vara otidsenlig. Den enda genuina hållningen för en skapande människa, enligt honom. 

Jag bortser från det förväntat politiskt korrekta han skriver om afghaner och minst sagt tveksamma uppehållstillstånd. Där sitter han fast i den påbjudna diskursen bland huvudstadsintellektuella. Men lite mer kritisk kunde han ju försöka vara, han som inte vill traska patrull och jama med. 

Jag läser en solitär som är mycket ensam. Men som vågar vara i ensamheten. Även om sjukhusinläggning - privata Ersta - krävs från och till. Han har ett stort utbyte av sig själv. Och umgänget med döda författare och konstnärer - valfrändskaperna. Där kan jag känna igen mig själv och mitt eget, stora ensamhetsbehov. 

Och nota bene, jag kan höra den feministiska invändningen: solitären behöver inte vara en man. Såsom det en gång hävdades om flanören. Att endast män flanerar. M på mitt sista jobb var en solitär. Och kvinna. Jag tror att hon skulle uppskatta boken. Möta en själsfrände. M begåvad liksom Malmberg. Begåvning kanske adelsmärket för solitärer?

Malmberg, en solitär som funnit och vårdar sin egen ton. Boken stannar kvar som en stilla eftertankes mjuka rörelse. Inte många av dem jag läser gör det. 

De deformerades land?

Äta sova dö (2012) var Gabriela Pichlers debutfilm. Hyllad, tilldelad priser. Realistisk och rak, perspektivet konsekvent underifrån - den förtryckta invandrardominerade underklassens. Häromkvällen såg jag hennes andra film, Amatörer, på C More. 

Svårt till en början att komma in i den splittrade, till synes osammanhängande, filmen. Svårt få grepp om vad den ville. Det kändes som att kastas hit och dit. Skakig kamera, Dogma-feeling. Mobiltelefonsfotografering. Låg budget. Improvisationer. Och som i debutfilmen: amatörskådespelare. 

Svensk landsbygd på sidan om Europavägarna. Nedlagda fabriker. Arbetslöshet - alternativt okvalificerade, dåligt betalda jobb. Migranter som förpassats till en liten, gudsförgäten håla. Förlorarnas verklighet. De avhängdas. I medieskugga. 

Jag är på väg att stänga av och söka något annat, alltmer otålig. Men så tar det sig. Huvudfrågan sätter sig: hur ge en bild av dagens Sverige? Det torde ju bli en splittrad bild av ett land som förlorat sin homogenitet och sammanhållning. 

Ett annat Sverige än det jag växte upp i. Där jag kände mig hemma och trygg. Ett Sverige som är mig främmande, stöter bort och skrämmer mig. Jag mår inte bra i det. Något väsentligt har gått förlorat. Detta är inte mitt land. 

En gammal kvinna på ett vårdhem som talar tamil. Vilket ingen i personalen med västgötadialekt förstås gör. Man frågar sig hur hon i hela friden hamnade i Sverige. Invandrare som hackar sig fram på dålig svenska. Rädda att förlora sina städjobb om de inte håller tyst och bara knegar på. Arbetsgivarens dröm. Lydiga underställda som håller käften.  

Invandrartonåringar som inte respekterar svensk lag och tradition utan beter sig oförskämt och illa. Maktlösa, svaga kommunalpolitiker som tafatt på gränsen till det löjeväckande försöker locka arbetsgivare att etablera sig i Lofors - Hofors skrev jag nästan i hastigheten - som orten heter i filmen.

Filmen ger säkert mer än att tugga i sig vetenskapliga rapporter eller offentliga utredningar om det samtida, blågula läget. Lofors öde är många orters. Orter på dekis. Framtidslösa. 

Ingen hoppingivande eller ljus bild Pichler med invandrarglasögonen på förmedlar. Även om det finns tendenser till nyansering och sprickor. Nästan helt fri från politisk korrekthet. Jag vet inte vad som skall till för att ändra detta besvärliga samtidsläge. Det känns kört. Hur blev det så här? Vem ville det?

Flera invandrare i filmen är mycket tjocka, en på gränsen till det monstruösa. Deformerade. Inte Wahlgrens värld om man säger så. Fnitter och lösögonfransar. Plastikkirurgi. 

Jag kan inte låta bli att undra vad Pichler vill med sin casting. Om det nu inte görs omedvetet från regissörens sida - fulhetens seger. Att alla skall få finnas? Typ Per Johanssons utvecklingsstörda i Hudiksvall. (Av vilka det dock krävs att de underhåller oss normala, är snälla och duktiga.) Eller att till Sverige kommer de defekta? Här är de välkomna. Glöm de perfektas samhälle.

Filmen stör sinnets ro. Kanske är det bra. 

Korkad detsamma som korrekt?

Jag får väl skylla på tecken på ohälsa, bestående hög feber, som medför att jag inte förmår hålla min elakhet i schack. Att jag inte kan låta bli att tänka lea tankar om uppburna figurer i värdegrundslandet.

Henrik Schyffert med sina tätt sittande, kisande ögon och usla stå upp-komik. Överhuvudtaget förefaller det vara en beklämmande nivå på svenska ståuppare. Underliv och svordomar. Privata, ofarliga ämnen. Ingen politik. Lenny Bruce har de väl aldrig hört talas om.

Denne Schyffert som utan att låta sig hejdas vräkt ur sig dumheter om att invandringen  kostar varje svensk en isglass och en kvällstidning. Så sluta tjafsa om hur dyrt det blir att öppna dörren för hundratusentals inströmmande som inte kan försörja sig själva. 

Hur han kommit fram till beräkningen vet han förmodligen inte själv. Kanske någon likasinnad polare i det strömlinjeformade Söderreservatet som tutat i honom det: - Där fick de, de främlingsfientliga högerextremisterna. Hö, hö.

När jag var barn i Sandviken sa vi: - Du är ju dummare än tåget till Årsunda. Försök till avvärjning: - Men det går väl inget tåg till Årsunda? Svaret, blixtsnabbt: - Nej, just det. Du hör ju själv.

Där har vi Schyffert. Årsundatåget. Korkad i kvadrat men uppburen och hyllad.

Sedan vår riksbekanta sob sister Elin Ersson (bilden nedan) som stoppade en lagenlig utvisning genom att förhindra att ett plan kunde lyfta. Tyvärr hade hon i hastigheten tagit fel på person. Ombord fanns ingen stackars ensamkommande afghan att gråtande känna sympati för. Utan en förhärdad våldsbrottsling. Så där högg hon, den godhjärtade aktivisten, i sten. 

Den samvetslöse våldsbrottslingen torde belåtet ha lett i mjugg och bums messat sina landsmän: - Ta till Sverige, vad du gör!

Jag kunde räkna upp flera namn som illustrerar hur dumhet och politisk korrekthet går hand i hand. Malena Ernman ytterligare ett. Vars klimatstrejkande dotter förmodligen är mer känd än modern vid det här laget.

Tv-journalisten Önnevall. Flyktingsmugglaren. Lagbrytare. Som hålls om ryggen av SVT.

Nå, man kan inte rå för att man haft otur i den genetiska given. Problemet, vilket växer till ett demokratiskt sådant, är att det blir omöjligt att föra ett kritiskt, offentligt samtal. Affektioner och stämplar ersätter argument. Med korkade dör samtalet innan det ens hunnit börja. 

Ett närliggande exempel kvinnan i hijab på välkomstskylten till Gävle. (Kommunikationschefen Johan Adolfsson, denne skattefinansierade olycka, kvalar förstås med bred marginal in i kategorin ovan: Korkad och korrekt.) Reflektion trängdes undan i det deformerade, offentliga samtalet av moraliserande fördömanden av oss, rasister hela bunten även Skriftställaren, som varit kritiska till det omdömeslösa tilltaget. 

Omöjligt samtala om det gemensamma, som sagt. Bottennappet denna gång var när vi kritiska uppmanades att skämmas. The bottom was nådd. 

Den blågula båten fortsätter sjunka samtidigt som nivån på samtalet gör detsamma. De två samspelar. 

Tillbaka in i feberdimmorna. Och läsning av Kalle Anka.

Feberns förbjudna tankar

Många år sedan. Läget i världen och på hemmaplan bara blivit värre och värre. Osäkrare och farligare. Dystert att behöva konstatera det. Lätt hamna i undergångstankar.  

Jag glömmer aldrig när jag träffade den mytomspunne Markus Wolf, träffande kallad "Mannen utan ansikte" eftersom han länge lyckades hålla sig inkognito fram till att han i smyg fotograferades under ett Sverigebesök, i Berlin. Chef för HVA, Stasis utlandsavdelning. Med rykte om sig att vara mycket effektiv. 

Wolf avslöjade för mig att Mossad ringt honom tidigt om morgonen för en säkerhetskonsultation. 11 september hade nyligen inträffat i USA. Israel behövde konsultera en expert om hur agera. Om än med egna, inhemska erfarenheter av terrordåd.

Varför kontaktar inte, om man inte redan gjort det, SÄPO Mossad? För tips och vägledning om hur man krossar det inhemska våldet, den växande kriminaliteten och förebygger terrordåd icke minst i spåren av att IS-terrorister kommer tillbaka. Akuta samhällsproblem som myndigheterna förefaller stå helt hjälplösa inför. Bortom fager, eller stapplande om man så vill, retorik. 

För det är klart att det går. Det går att slå tillbaka, ta tillbaka förlorad samhällsmark. Men det krävs okonventionella, säkert förmodligen stötande, medel. Striden mot samhällets undergrävare måste tas med gråzonens och överträdandets verktyg. 

Samhällsförstörarna, har vi genom bitter erfarenhet tvingats lära oss, besegrar man inte med silkesvantarna på. Eller med snällhet och kloka argument.  

Nyckelorden är identifiering, infiltrering och inkapacitering. Därmed flyttas rädslan, det var fruktansvärt att höra en av de i Sverige bosatta yazidierna i Opinion live i SVT häromkvällen berätta om sin stora skräck för de återvändande mördarna som slaktat många av hans släkt och vänner, från vanliga människor till förövarna. De senares skyddade liv upphör att vara det. De blir fredlösa. Samhällets fördömda. I och med att kriget mot dem tas. 

På köpet får vi informella informatörer som ökar effektiviteten i insatserna. Alla är fegt ju måna om sitt eget skinn. Beredda att ange och peka ut - om man har kniven på strupen. 

Inrättandet av folkdomstolar, vilande på det folkliga rättsmedvetandet och inte tandlös Morgan Johansson-lagstiftning, möjliggör det som den borgerliga rättsstaten inte förmår. Och som den gång på gång klart och tydligt visar alla oss som med skattemedel håller den under armarna. Och förtvivlas över mildheten i sanktionerna. Förstår den inte. Slapphäntheten. Övergivandet av offren. 

De samhällsfiender som hänsynslöst och cyniskt omänskligt rånar gamla, överfallsrånar på gatorna, begår våldtäkter och misshandlar får sitt rättmätiga straff. Rättvisa skipas, samhällsmoralen stärks. 

Inget av detta kommer att ske. Därmed återstår bara: rädda sig den som kan. Gated communties och i värsta fall emigration. Som i Sydafrika och andra länder. Vad med dem som inte har råd? They are doomed. Från politiker och poliser finns inget att hämta.

Nota bene. Hög feber ursäktar Skriftställarens ocensurerade tankar. I vanliga fall hyser han stor tilltro till politiker och rättsväsende. Det låter flott skriva så.

Ohälsa och lyckan i slow reading

Den förbaskade febern ger inte med sig. Envis och ihärdig, försöker på sitt diffusa vis säga mig och mina specialister något. Men vad det är för fel på mig kan ingen med säkerhet slå fast. Det blir spekulationer och teorier. Ett återinsjuknande, en tumörernas återkomst, är inte helt uteslutet. 

Ett överambitiöst immunförsvar som rycker ut med alltför stark kraft vid minsta retning? Likt ett sårat lejon i bushen. 

Det liknar hur mitt älskade Brynäs har spelat hockey den här tålamodsprövande, bedrövliga säsongen. Desperat är ett ord man numera flitigt använder inom hockeyn. Blåmärkeshockey, man offrar allt, täcker skott, tjurrusar, hjärnomskakas. Men inga mål.

Tar bussen hem på förmiddagen efter många och omfattande, delvis obehagliga för att inte säga vidriga, provtagningar på Infektionskliniken. 

Lawrence Anthonys Mannen som talade med elefanter läste jag ut i går, efter alltmer långsam läsning. En bok som gjorde mig lycklig - och lugn till sinnet. Afrika, det arkaiska och ursprungliga Afrika, där liv och död är nära varandra. Försonade. I Afrika lever man, ögonblickslever. Åh, vad jag kan längta dit. Men senast där var jag sjuk. 

Börjar på den utsökte stilisten, encyklopedikern Carl-Johan Malmbergs Guldåldern. Daterade anteckningar, dock ingen dagbok. Jag faller pladask, stil och innehåll oskiljaktiga. Och det sällsynta inträffar ännu gång: jag läser en bok där jag bromsar in för att inte läsa ut. Jag, annars snabbläsare. 

Vilken lycka!

Liksom det finns slow food finns det slow reading.

Malmberg har jag träffat IRL en gång. Många år sedan. Koreografen Cristina Caprioli skulle sätta upp en pjäs om Pasolini. Hon visste att jag skrev om honom, hon hade använt texter ur min hand vid två uppsättningar (förutom att hon stal titeln Olydnadsparagrafer utan att tala om från vem), det var så vi kände varandra, och bjöd in till ett publikt samtal på Stadsteatern i Stockholm där också Malmberg deltog.

Jag kommer inte ihåg någonting av det där samtalet. Bara att Cristina berättade att hon träffat Laura Betti, Pasolinis favoritskådespelare, och att hon var gaggig, för att inte säga helt väck. 

Malmberg skriver om åldrandets plåga. Jag känner igen mig, alltför väl. Men svårt förlika mig. Och irriteras av att den rökande, falska blondinen Marita i My Way-butiken på hörnet yttrar medan hon beklagande tittar på mig: - Det är inte lätt att bli gammal. 

Och orolig är jag över vad provsvaren skall visa, vad som skall hända framöver med nya behandlingar och sjukhuskontakter. Jag skulle ljuga om jag påstod något annat.

Skriver Malmberg för att säga att jag ÄLSKAR boken. 

Jag trodde det var slut mellan mig och Hans

"Hans, tack för tjugo år av liv!" Skrev jag på det lilla kortet som jag satte på rödvinsflaskan från Stellenbosch. En ort fem mil öster om Kapstaden och som jag vet att Hans besökt. Belägen mitt i ett högkvalitativt vindistrikt. Jag har själv varit där. 

Hans heter Hagberg i efternamn, onkolog och en våra främsta experter på lymfom. I tjugo år har vi haft kontakt. Efter att mina tumörer upptäckts och Akademiska tagit hand om behandlingen. Subtypen, mantelcellslymfom, var sällsynt och nya metoder, hittills obeprövade, måste ges en chans. Utgången minst sagt oviss.

Jag tillhörde en grupp försökskaniner. Prognosen mörk, nästan becksvart. Men jag lever fortfarande. Till skillnad från andra i samma patientkategori.   

Min och Hans kontakt har tunnats ut. Vi har under de senaste åren träffats en gång per år. Samtalat inte bara om mitt hälsotillstånd utan även andra saker. En vänskap har vuxit fram. 

Vid Akademiska Sjukhuset, Ackis i folkmun, är Hans verksam. Och där jag en sommar jobbade som kulvertneger, nästan längst ned i sjukhushierarkin. Vaktmästare i grå byxor, grå skjorta, blå slips och vit, kort rock. En enorm sammanhållning rådde bland oss i sjukhusets underjord där vi hittade som i vår egen ficka. 

En chef som i alla lägen försvarade oss. Till skillnad från de andra gökar jag plågades av under mitt yrkesverksamma liv. Utseendemässigt en kopia av Sigge Fürst - som de yngre förmågorna förstås aldrig hört talas om. 

Jag trodde det var sista gången vi skulle ses, Hans och jag, denna bistra fredagsförmiddag i mars med snöblandat regn. Nu blev det inte så. Envis hög feber medför nya provtagningar och fortsatt kontakt. Så tjugoårsfirandet kom av sig. 

Livsdagarna är räknade. Vi får aldrig veta hur många de är. Mina dagar, efter sjukdomsupptäckten, kändes som att de plötsligt var räknade. Men så blev det inte. Grabben från Sandviken visade sig vara en seg en. Stod pall för en mycket tuff behandling med ofrånkomliga, bestående biverkningar.

Lärdomar? Ödmjukhet. Inte ta något för givet, allt kan snabbt ändras. En dag i taget. Försöka leva avslappnat. Leva för det som är viktigt. 

Så där som alla borde leva. Utan att först behöva drabbas av en livshotande sjukdom. 

Den schweiziske läkaren Peter Noll, själv dödssjuk, skrev en mycket bra bok om detta: Den utmätta tiden. Läs om du inte redan gjort det.

Skipa rättvisa utan nåd och förbarmande!

Härförliden i Sydafrika var ett av målen viltreservatet Thula Thula. Två timmars bilkörning från Durban på vägar som inte är några sådana värda namnet, med talrika potholes som riskerar framkalla punktering och annat elände. Men ohälsa hos Skriftställaren satte irriterande nog p för turen till reservatet. 

Besöket förhandsbetalt. Nu har vi det innestående efter kontakt med reservatet. Förhoppningsvis kan det bli av till nyår. Rättare sagt: det skall bli av till nyår. Om det är något jag vill se innan det är dags att ta ned skylten så är det Thula Thula. 

Lawrence Anthony startade Thula Thula. Läser man hans Mannen som talade med elefanter  - jag gjorde det på planet hem, sögs in i boken och blev kvar där - inser man att man bara måste bege sig till denna plats på jorden. Thula Thula är som en magnet som drar den som älskar Sydafrika till sig. Landets natur och djur. Färger och dofter. Nätter och gryningar.

Mångsidigt och sammansatt. Paradiset på jorden. Men politiskt sett instabilt och något av en krutdurk. Revanschism och hämnd i luften. Hudfärg rangordnas före kompetens på universiteten. 

Anthony dog hastigt 2012. Blott sextiotvå år gammal. Hans aska spridd i den flod som flyter genom reservatet. Hans ande fortsätter därmed vila över det. Något som djuren förstås känner. Hans franskfödda änka fortsätter att driva reservatet. Hoppas få hälsa på henne till nyår.

Anthony blev känd, legendarisk är inget överord, när han tog sig an en flock vilda, traumatiserade elefanter som ingen annan klarade av. De hotades med avlivning. Mellan elefanterna och Anthony växer långsamt en stark och märklig relation fram. En kommunikation utvecklades mellan Lawrence och djuren bortom tillrättaläggande förklaringar. 

Det som sker är magiskt, om det slitna ordet tillåts. Läsaren sitter med gapande mun och klappande hjärta. Anthony lär sig läsa av, ännu mer lyssna av, de mäktiga djuren. Hotade av tjuvskyttar. Många människor i Sydafrika har aldrig sett en elefant i vilt tillstånd. 

Det finns inga baktankar eller dolda motiv hos den afrikanska kontinentens giganter. De är inte lömiga och falska som människor. Men de kräver respekt. Annars riskerar man dödas av dem. Det gäller att vara extremt lyhörd. Det är Anthony. 

I boken uttrycker Anthony sin kärlek till zuluerna och deras traditionsstarka kultur. Reservatet ligger ju i zululand. Jorden ägs av zulustammar. 

En dag stöter Anthony på två zuluer som mellan sig släpar på en svårt misshandlad man. Anthony frågar vad som pågår. Den misshandlade har våldtagit en kvinna, får han veta. För det skall våldtäktsmannen dränkas. 

Anthony försöker få exekutörerna, som håller honom högt, att låta bli. Men varnas bestämt för att lägga sig i. Rättvisa skall skipas. På zuluernas urgamla vis.

I Sverige diskuteras fram och tillbaka vad som skall hända med IS-mördarna som har svenskt medborgarskap och kan återvända till landet. Människor bosatta i Vivalla, tidigare idyll men numera IS-fäste, förmedlar oro i en av radions nyhetssändningar. Plötsligt slår det mig: rättsstaten riskerar skydda mördarna från det straff de borde ha. 

De kommer lindrigt undan. De som slaktat andra. Inte visat någon misskund. Halshuggit oskyldiga inför kamera. Tagit kvinnor som sexslavar. Men nu "ångrar" de sig och vill hem till den omhändertagande snällismens Sverige. Kyss mig därbak, får man lust att utbrista. Fan tro´t. 

Befann de sig i zululand skulle offrens efterlevande få ta hand om dem. På det sätt de förtjänar. Utan förbarmande och nåd. 

Liksom de våldtäktsmän och grova förbrytare som närmast fritt härjar i Sverige. 

De kan skatta sig lyckliga att den humanitära stormakten daltar med dem. I zululand skulle processen göras kort med dem. Fråga mig inte vad jag skulle tycka om det i förekommande fall ...