tisdag 10 december 2019

Greta d.ä. och Greta d.y.












Min mor hette Greta. Egentligen Margareta. Men kallades alltid bara Greta. Hennes namne, operasångerskan Malena Ernmans opinionsbildande dotter, väcker heta känslor, har jag inte kunnat undgå att notera i det nyhetsflöde som jag inte kan stänga av. 

Antingen dyrkar man henne, eller icke. Tydligen. Själv vet jag inte vad hon mer exakt vill uppnå. Men mycket skicklig på det företagsekonomerna kallar personal branding är hon. Eller snarare de bakom henne som drar i trådarna. Kanske utan att hon förstår det själv. 

Min Greta var omtyckt av de allra flesta. Jag hörde aldrig någon tala illa om henne. Aldrig ett ont ord. Driftig som få. Samhällsengagerad. Föreningsmänniska ut i fingerspetsarna. Ordförande i husmodersföreningen. Socialdemokrat. 

Hon, som tilldelades ärofull Hjalmar Branting-medalj för sina lojala insatser inom rörelsen (den finns i förvar hos mig), skulle säkert gråta blod om hon bevittnade dagens förskräckliga socialdemokrati. Med den eländiga ordföranden.


Samhällsengagerad samtidigt som hon skötte hemmet och lagade den godaste mat. Köttbullar med gräddsås. För att inte nämna kåldolmarna. Oslagbara. 

Min Greta var en stark kvinna. Det utmärkte överlag kvinnorna i Sandviken. Brukets kvinnor. Den slitsamma vardagens bärare. Männen ingenting utan dem. Som hos elefanterna: matriarkat rådde. 

Den framlidne Lawrence Anthony, som tillsammans med sin hustru startade reservatet Thula Thula i Sydafrika (i vår skall vi dit, ett tidigare besök satte min feber stopp för) skrev en underbar bok om detta. 

Om sin förtroendefulla, nära relation med vilda elefanter. "The Elephant Whisperer" heter den. Läs och förundras! 

Men inte skulle Greta d.ä. kallat sig feminist. Trots kamp för kvinnliga präster och annat. Sådant jag först efter hennes död fick kännedom om. Medan hon levde var hon i första hand min mamma. Den rollen skymde mångsidigheten, den utåtriktade insatsen. 

Jag intervjuades i början på 1980-talet av dåvarande SACO/SR-tidningen. Hade skrivit kritiskt om moderna managementteorier. Stort uppslag med bild på gossen och allt. Visade stolt mamma som kastade ett hastigt getöga:

- Det där manaschement, vad är det för något?

En sådan mor kan man bara älska. 

måndag 9 december 2019

Den vär(S)ta fienden











Morgonen den 9 december 1969 bröt en vild, det vill säga icke sanktionerad av facket, strejk ut i malmfälten, i Svappavaara. Den trappades upp och kom att hålla på i 57 dagar. Med mycket starkt stöd, även ekonomiskt, från många människor runt om i landet.

 Pinsamt för S. LKAB var ju statligt. 

Men gruvarbetarna hade fått nog. Droppen var de så kallade 31 teserna. Ett auktoritärt, hårdhänt och omänskligt chäfskap skulle införas. Gruvarbetaren reduceras till en producerande maskin. Berövad allt människovärde.

Jag kom att känna flera i strejkkommittén. Främst Harry Isaksson och Elof Luspa. De besöktes däruppe långt från Upsala och universitetets ankdamm. Att komma hem till Elof och Maja Luspa i det avlägsna Puoltikasvaara, det var som att hamna vid vägens slut. 

Gästvänligheten varm och generös. Det bjöds på renkött, hjortron och vargtass. Elof hade köpt ut rödvin på Systemet i Gällivare. Vi från Upsala var ju rödvinsdrickare, visste han efter att hälsat på söderut. Själv tålde han inte vin. Och vinet han fick med sig var starkvin (!).

Livliga diskussioner uppstod. Men jag minns hur jag, uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem, studsade till när Harry sa: 

- Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.

Strejken föregicks av korkade uttalanden från horkunden Gunnar Sträng. De som påstod att det rådde antagonism mellan parterna på arbetsmarknaden var ute i ogjort väder. 

Sara Lidmans bok "Gruva" var inte representativ för hur det var på LKAB. Gubben svamlade. Långt från gruvgångarnas verklighet.

Gruvarbetarna hade inte "bara" LKAB emot sig. Utan även LO och S. Arbetsköparens förlängda arm.

På 70-talet togs MBL som en direkt följd av strejken och andra vilda strejker i dess spår. Ett försök att placera initiativet hos facket. "Tutan" som MBL kom att kallas. Bakband facket. Kan själv som tidigare facklig förtroendeman vittna om detta. Den arbetsrättsliga buren. 

Det har strejkats igen ganska nyligen uppe i malmfälten. Efter en dödsolycka, en ung kvinna. Men en mindre strejk. Arbetsmiljön i gruvorna förefaller värre än någonsin. 

Med facit i handen. Efter alla år. Ännu mer på senare år, efter Löfvens agerande med JÖK:en, kriminaliteten och välfärdens förfall är jag beredd att hålla med Harry. Men byter "arbetarklassen" mot "folket". 

Att människor går till SD? Ja, vem är förvånad? Löfven må gapa och brunsmeta hur mycket som helst. Han har förlorat all verklighetskontakt. 

Klassamhället starkare än någonsin. De ekonomiska och sociala klyftorna. Det skulle behövas en ny, stor strejk som rejält skakar om S och LO. 

Men det verkar mycket osannolikt. För att inte säga uteslutet. Det politiska läget mörkare än en gruvort. Och S har jag för den delen givit upp hoppet om för mycket länge sedan. 

söndag 8 december 2019

Var fick han allt ifrån?










Stadsbiblioteket i Linköping, med dess mycket trivsamma atmosfär, uppsöker jag gärna vid besök hos min äldsta dotter som bor och verkar i staden. Slår mig ned i en bekväm fladdermusfåtölj med datorn i knäet. 

Utsikt mot domkyrkans torn som angivande färdriktning sträcker sig rakt mot himlen. När jag nyss strök förbi kyrkan hukade en äldre kvinna vid porten under ett paraply och tiggde. Anropade mig på ett främmande språk. 

Regnigt och grått i det Linköping jag kommit att tycka om. En stad som till skillnad från min hemstad verkar vara på offensiven. Men deprimerande väder. Snön borta. Försvagar julstämningen.

Utanför biblioteket har det rests en sten med ett poem ur Tage Danielssons, stadens store son, hand. Om hur varje droppe måste hålla någon annan "oppe". Klokt och välment. Som allt han skrev.


Danielsson har aldrig tillhört mina favoriter. Det vilade något skolläraraktigt, "ordentligt" och uppfostrande över honom. Jag var heller aldrig, till skillnad från nästan alla andra, förtjust i Hasse och Tage. De höll sig innanför ramarna. Lämnade mig oberörd. 

Filmen om dem, som nyss haft premiär, tänker jag inte se.

Men Hasse själv, det var grejer som hette duga, det! Lindeman i en mängd olika skepnader. Hans fantastiska improvisationskonst. Ingen slår den. Min mamma hade ett uttryck: - Var får han allt ifrån? Det fångar Hasse Alfredson. 

Själv påstod han någon gång: - Från en liten firma i Nordtyskland.

I filmen "Den enfaldige mördaren", Alfredson både skrev manus och regisserade, spelar han en nazianstruken sadist. En plågoande. Ondskefull. Och han gör det lysande. 

Liksom den omdömeslöse, lojale byråkraten Lennart Siljeberg i "Grisjakten".

Jag minns vad Jan Myrdal en gång skrev om hur han står på torget i Mariefred och säljer Fibban. Betraktar människorna som passerar. Tänker: En Hasse Alfredson föds det i bästa fall en på tusen. 

Om det finns genier, var Alfredson ett sådant. 

Utbrytarkungen i Kivik. Kryper ned i en låda som nogsamt förseglas för att kastas ned i vattnet i Kiviks hamn. "Postmästarn var där och lackade." Tage: - Ja. Hasse: -Postmästarn var där och lackade. Tage: - Ja, ni sa det. Hasse: - Inte fan kunde han ta sig ut. 

Bild: corren.se

torsdag 5 december 2019

Misantropi
















I går afton såg jag filmen "Sonora" på Netflix. Jag trodde Sonora var ett grammofonbolag. Men det är uppenbart en delstat i nordvästra Mexico. Filmen skildrar människor som genom öknen beger sig mot USA. Hårt bevakad gräns. 

Som nu under Trump med muren. Mannen som med yviga, verbala gester leker vd som president.

Vad som stannar kvar från den tämligen monotona filmen är inte den oerhört hårda och krävande strapatsen i bil genom den vidsträckta, svårforcerade öknen. Och som kräver sina liv. Utan den rasism som kineser utsätts för. Filmen utspelar sig 1929. 


Kinesiska restaurangägare tvingas bomma igen. Av påhittade hälsoskäl. Kineserna beskylls för att sprida sjukdomar som syfilis och förorena samhällskroppen. De förnedras offentligt. Misshandlas inför sina barn. 

Samtidigt trappas det upp det vi vet sker i dåtidens Tyskland. Är det inte kineser, så är det judar. 

I Sverige ger sig inkommande från Mellanöstern på judar. Med rasistiska förtecken. Eller på svenskar. "Svenne banan", "hora". Med samma förtecken. 

Trots att de har oss att tacka för sitt uppehälle. Myndigheterna gör inget. 

Häromdagen satt jag och betraktade en bild under mitt pågående datainsamlande, som uttrycket lyder på vetenskapsspråk, om doktor Josef Mengele. Dödsängeln i Auschwitz som nålade upp fångars ögon på tjänsterumsväggen. 

Till Berlin skickades ett urval för forskning. Till ett högt ansett rasbiologiskt institut i universitetsstadsdelen Dahlem. Långt efter krigsslutet förvarades "humanmaterial" från Auschwitz i huset. 

På bilden som höll kvar min blick mängder med människor i selektion, som det hette. Förhållandevis få soldater. Några schäferhundar. 

Återigen den omöjliga frågan som jag aldrig kommer att få ett tillfredsställande svar på. Och som jag undrar varför jag envisas fortsätta att brottas med. Den är ju meningslös. 

Varför finner vi oss, varför gör vi inte motstånd? Även om det i extremfall kostar oss våra enda liv. Men vi dör i alla fall upprätt. Mördarna tar våra liv. Men inte våra själar. 

Det är som om historien hela tiden upprepar sig. Fast jag ihärdigt brukar förneka det. De värsta sidorna i den (o)mänskliga historien. Mördandet. Förföljandet. Plågandet. Det uteblivna motståndet.

Jag tror jag börjar bli misantrop. 

Bild: laopinion.com

onsdag 4 december 2019

SD är som alla andra, tro mig











I Tyskland började det. Därifrån kan vi dra lärdom. Låta fjällen falla från våra valboskapsögon. 

Robert Michels hette en tysk sociolog. Först socialist. Sedan blev han fascist. Observerade skarpsynt, tidigt må man väl få lov att säga, det tyska socialdemokratiska partiets obönhörliga utveckling mot toppstyrning och fåtalsvälde. 

1911 kom en mycket läsvärd bok ur hans hand där han på empirisk grund drev tesen om "oligarkins järnhårda lag". Nära jag använde ordet "profetisk" om hans insats.

Hans iakttagelse av organisatorisk degenerering, om uttrycket tillåts, bär på generell räckvidd. Fallet SPD inte unikt. Ingen avvikelse. 


Det handlar om politiska partiers lagbundna, höll jag på skriva som om det vore oundvikligt vilket det kanske är, utvecklingsstadier. Mönster som upprepar sig. 

I socialdemokratins fall pionjärernas soluppgångsstadium. Idealismens och offerviljans. Morgondagarna sjöng.

Efterhand förvandlas partierna, icke endast de S-märkta, till toppstyrda apparater med heltidsanställda funktionärer. Politiken blir yrke och födkrok. Minskat medlemsberoende. 

Aktiva medlemmar vore ett problem. Interndemokratin blir ett skådespel. Tydligast vid de mediebevakade partikongresserna. (Medierna spelar med.)

Betrakta svenska S - kallar sig fortfarande arbetarRÖRELSE. Stelnat. Oförmöget att förnya sig. Makten framför allt. Ett självändamål.

Ljusår mellan August Palm och Stefan Löfven. Förtjänar inte att nämnas i samma andetag. En förolämpning mot pionjärerna. Två väsensskilda socialdemokrater, som natt och dag. Den sistnämnde en S-dödare. 

Den lysande danska tv-serien "Borgen" skildrar en annan "lagbundenhet" än den inre partidylika. Hur det parlamentariska systemet alltid är större än de partier som bär upp det. 

Alla har att foga sig efter den parlamentariska logiken. Alla. Hur än retoriken stolt kan ljuda. Den som ger sig in i den parlamentariska leken, måste samma lek tåla. 

SD växer i opinionsmätningarna. Ligger nära S. Konkurrerar om att vara landets största parti. En granne i min trappuppgång hyser stora förhoppningar om dem. Jag försöker att dämpa honom: 

- Vänta bara. De kommer att kompromissa som alla andra. Och det kommer att talas om svek. Även i deras fall. 

Han ser klentrogen ut. Inte SD! Småfolkets företrädare. Mannen kommer att bli besviken. Jag lovar. 

De har ju redan påbörjat uppmjukandet av sig själva. Vid de nyligen avslutade partidagarna. För att möjliggöra samarbete med andra partier. Och då har man inget val. Bara att kompromissa. Sälja ut sig, kunde jag desillusionerat muttra. 

Men jag bryr mig föga. Röstar inte. Låt dem hålla på. Beklagar endast de enfaldiga som beger sig till valurnorna och legitimerar spektaklet. 

Bild: dn.se

tisdag 3 december 2019

Statsnyttans högskola
















Tidigare kolleger på Högskolan i Gävle håller mig fortlöpande underrättad om vad som sker. Föga uppbyggligt. En docentutnämning som borde ogiltigförklarats på grund av jäv. Förutom att sökanden hade alldeles för klent på fötterna. Pinsamt. 

Det har gått inflation i docentutnämningar och professorsbefordringar. Tjugofemöresingenjör sa man förr. Nu tjugofemöresdocent som i exemplet ovan. Men den docentförklarade är kvinna. Och kvinnor skall gagnas. Kön före kompetens. 

Till mig läcks ett rysligt, ideologiskt impregnerat, interndokument om att "normmedvetenheten", alternativt "normkritiken" som det heter, i bildval skall ökas. Om jag förstått rapportens usla språk rätt. 

Alla människors "lika värde" skall speglas i bilder som förekommer i högskolan. Oavsett etnicitet, hudfärg, sexualitet, religion och så vidare. Hur tillse att "rätt" normer genomsyrar bilderna? Utlysa tjänst som bildansvarig? Bildchef med placering på rektorskansliet?

Det bara fortsätter. Förfallet. Den intellektuella nedrustningen. Detroniseringen av de professionella. Chäferiet. Skall verkligen skattepengar gå till dylikt? Tack och lov är jag därifrån. Det enda jag saknar är lönen.

Vad är det egentligen som sker där på min gamla, skattefinansierade arbetsplats? Tycks mig vara en statsnyttans institution. Glöm akademisk frihet och högt i tak. Det skall värdegrundas - tuktas. Kinesiska omskolningsläger - någon?

I "marknadsföringen" av högskolan presenteras förstås en vacker beskrivning av densamma. Rena propagandan. Betraktar man bilden ovan normkritiskt - jag kan också! - förefaller studentmålgruppen vara muslimer. Islamister finns redan företrädda i personalen. 

Osökt går min tanke till avslöjande inifrånskildringar av den svenska högskolevärlden. Lars Lambert om Upsala. Göran Hägg om Umeå. Billy Ehn, också om Umeå. Böckerna har många år på nacken. Läget betydligt värre nu än som det framställs hos de anförda.

Krämarborgen utmed Sveavägen i Stockholm, Handelshögskolan, har nyligen dissikerats. Ännu en gång. Minns i skrivande stund inte namnet på författaren. 

Statsnyttans och storkapitalets, i Handels fall, tjänande institutioner. 

Lägg till jäv och osaklighet vid tjänstetillsättningar som academicrightswatch.se gång på gång dokumenterar. Nepotism och rättsosäkerhet. Krypandet för chäfer för att få upp den personligt satta lönen. Tystnadskulturer.

Till Boston, på Harvard, var jag inbjuden. Erfor elituniversitetet inifrån. Bättre där, dessa yttersta dagar? Vete satan. Tveksamt, om jag lyssnar till signalerna från den amerikanska östkusten. 

Professorer anmäls av studenterna för "fel" ordval. Kränkningskultur. Trigger warnings. Safe spaces. Inte som i de romantiserande filmernas Harvard.

Jag säger det igen: gudskelov att jag är borta från högskolevärlden! 

Bilder: Gävle kommun, SR 




måndag 2 december 2019

Vi har endast våra tankebojor att förlora










- Låt de döda begrava de döda, uppmanade Jesus som återuppstod och lämnade en tom grav efter sig. Jag har själv besökt den i Jerusalem. Tillsammans med djupt (?) troende människor från hela världen som definitivt inte andaktsfullt närmade sig den heliga platsen. 

Kanske uppskruvade och förväntansfulla. Långa,vindlande köer till graven. Vassa armbågar, omilda knuffar.


Människor kastade sig ned på knä, flera grät utan att lägga band på sig. Kysste passionerat marken, ett välbetrampat och nött stengolv, där kroppen tillhörande Guds son lades efter att ha tagits ned från korset. 

Sammantaget inte direkt någon positivt kvarstannande upplevelse för min del. Om jag skall vara ärlig.

Och inte såg Golgata ut som på min fantasibild. Långt ifrån. Något av en besvikelse. Till råga på allt påflugna, självutnämnda ciceroner som försökte tjäna dyra pengar på en. Svårt schasa bort dem. Otrevligt. Månglarna i templet. 

Vad Jesus menade tycks mig inte glasklart. Marx citerade det. Kanske en uppmaning i den senares fall att inte bli en historiens och det gamla tänkandets fånge. 

Befria sig själv från tankebojor. Kliva ned från käpphästarna, för att anknyta till Johan Asplund.

Vi har endast våra tankebojor att förlora, för att travestera Marx.

Inte lätt. Det skall framtiden veta. Vanor och föga levande tänkande gäckar den medvetna reflektionen och ansträngningen. Osynliga äro vardagens inre fiender. Plötsligt och i bästa fall blir man medveten om och bjuder dem motstånd. Förändra sig själv inte lätt.

Svårt inte bara på ett individuellt plan. I de svalnade skorstenarnas region, där jag dväljs, tycks tankens bojor och spöken särdeles svåra att begrava. Jag lekte tidigare, under en kurs i projektskapande på högskolan, med idén att arrangera en symbolisk begravning. 

Gräva ned fabrikssamhället, det förhatliga löneslavsamhället, som mentalt fenomen. Kista, präst och allt. "Internationalen" på munspel. Medierna inbjudna närvara vid akten. Kraftfullt symboliskt sätta punkt. That was it, folks. Låt oss gå vidare! 

Men jag kom aldrig till skott. Den vildsinta idén begravdes. I stillhet. Frid över dess minne. Må den vila i frid. 

Bilder: funera.se, Kyrkans Tidning