Kan Federley förlåtas?

I SVT visas en dokumentärserie under rubriken Persona non grata. Först ut klädmakaren och ikonen Gudrun Sjödén som jag skrev om hos lindelof.nu.

Denna gång till rakning centerpartisten Fredrick Federley (född 1978). Tidigare toppolitiker med EU-uppdrag. En ytans politiska broiler, kanske påtänkt som partiledare efter Annie Lööf. Om det inte uppdagats att han idkat ett intimt förhållande med en notorisk pedofil. 

Den senare dömd till ett relativt långt fängelsestraff för sitt vidriga brott. Frigiven efter sex år. När han suttit av tre fjärdedelar av straffet. Den sedvanliga rabatten medgavs pedofilen.

Om jag förstått det rätt så avslöjar sexförbrytaren under kortspel i hemmets lugna vrå för FF, samtidigt dennes åldrade föräldrar, att han suttit inne. Men inte för vad. Bedrägligt, kan man tycka. 

Vid direkt fråga svarar FF att han inte läst rättegångsprotokollen och därigenom inte tagit reda på den otäcka sanningen om den han "dejtat" (hans term). Kanske föredrar han att blunda. 

Kär var han i en man som gav ett både trevligt och intelligent intryck, enligt den förälskade FF. Inte alls så som man föreställer sig en typisk (hur ser en sådan ut?) pedofil. FF misstänker att all massmedial uppmärksamhet gjort den trevlige och intelligente figuren illa. 

Den förre C-politikern förmedlar plötsligt skuldmedvetenhet: genom att han var känd och en offentlig person så hängdes pedofilen oförskyllt ut. 

När förhållandet mellan FF och pedofilen kommer upp på offentlighetens bord startar det som brukar kallas drevet på nätet. Även direkta hot förekommer. På Tempo tisslas och tasslas det bakom föräldrarnas rygg om hur de hemska de är. Ofrivilligt dras de in i smutsen. 

FF går sönder av negativ uppmärksamhet och ruelser (?), skrivs in på Säter efter självmordstankar. 

I programmet flyttstädas det på FF:s adress i Björbo, Dalarna. Huset skall säljas. FF kan inte bo kvar, lämnas inte ifred. Människor spanar från sina bilar på honom.

Programmets huvudfråga, efter vad jag kan förstå: kan han förlåtas? Man skall således komma ihåg att han inte begått något brott själv och måste lagföras. 

Som också "Sveriges bäst betalde journalist", enligt honom själv, Aftonbladets Peter Kadhammar understryker i dokumentären. Inkallad som auktoritet, antar jag. För att oskuldsförklara den stackars jagade Federley?

Det förblir oklart vad FF mer exakt skall förlåtas för. Dåligt omdöme? Att han låtit sig förföras? Att han medvetet dolt saker? Att han anser att en riksdagsman mycket väl kan "dejta" en brottsdömd pedofil?

Förre höjdhopparen Patrik Sjöberg, sexuellt utnyttjad som barn, intervjuas. Han är kompromisslös. Det pedofilen gjort är oförlåtligt. Och det stänker även på FF.

Anders Borgs ex (det verkar ju vara lite hit och dit mellan dem, så när jag skriver detta kanske de är gifta på nytt), den tidigare Army of Lovers-medlemmen Dominika Peczynski, tituleras "PR-strateg". 

Hon "vet", samtidigt som hon serverar vitt vin i dyra kristallglas, att FF inte är någon pedofil om nu någon tror det. Han "tänder sexuellt enbart på snygga karlar". Pedofilen ett dylikt sexobjekt?

Hon råder FF att kasta den tidigare fästmannen "under bussen" och därigenom rädda sig själv och sitt anseende. Han vägrar. Hamnar i ett minst sagt luddigt resonemang om att skilja på gärning och person. 

FF utbildar sig till präst. Han talar gång på gång om nåd. Uppriktigt sagt har jag svårt att följa honom i hans kringelkrokiga resonemang. Vad är det han försöker säga? Att det enda som återstår i hans fall är Guds nåd? Bortom ondsinta människors fördömanden.

Hursomhelst, hans dagar som politiker är över. Fegt nog tackar Annie Lööf nej till att medverka i programmet. Enligt FF har hon ljugit om vad som förekom dem emellan efter att bomben släpptes. Nå, ljuger gör de ju alla, de där yrkespolitikerna. Vad med FF? 

Gud den ende som har rätt att döma, förefaller bli dokumentärens slutsats. Hans dom lär vi aldrig få veta. I slutsekvensen följer vi FF när han helt solo glider ner i bänken i en tom kyrka, med blicken riktad upp mot altartavlan. Framkallas medlidande? Inte hos undertecknad.

Jag kan inte låta bli att tänka August Strindberg: Ave crux spes unica. 

Vila i frid, László!

Jag läser på nätet att Lászlo´ Gönczi hastigt gått bort. Jag studsar alltid till när en fyrtiotalist, ännu en i den borttynande skara som jag själv ofrivilligt tillhör, lämnat jordelivet. László var född 1945. Inte många år äldre än undertecknad. Liemannen kryper allt närmare. 

Jag minns honom från högskolans värld. En kursdeltagare med förmåga att få fart både på samtalet och ingjuta respekt i föreläsaren ifråga. Man skulle kunna säga eldfängd om honom. Eller passionerad. Naturvetare, fysiker. Humanistiskt lagd.

Aktiv inom miljöpartiet som i begynnelsen var ett annat och roligare parti än under de stelnade Stenevi och Bolund. Kan tänka mig att det blev fart på diskussionen när han stod i talarstolen. Mer en ideologisk än realpolitisk miljöpartist i mina ögon. 

Ett störningsmoment för dem vilka makten och taburetterna är viktigare än att stå fast vi idé och ideal. Efter fritänkaren Birger Schlaug en beklämmande partiledning som inte förtjänar nämnas i samma andetag som vingåkersbon. Birger gillar jag högt och rent. 

Jag minns också en seminarieliknande sammankomst för ett antal år sedan i Lászlós och sambon Karins hem uppe i de blånande bergens Helsingland. Jag var inbjuden för att tala om medborgarlön.

Inget varmt vatten fanns att tillgå, ett medvetet val från värdparet med hållbarhet som ledstjärna. Porslinet måste diskas kallt. Isch. Den kost det bjöds på var en grön sådan. Inget kött eller liknande ur ett miljöpartistperspektiv förkastligt. 

När sammankomsten var över så hängde jag - uppvuxen i Sandviken med fläskkotletter och köttbullar - på i en bil som snabbare än ögat tog tre av oss deltagare till närmaste korvkiosk. Tysta mumsade vi på för fulla muggar. Åh, så gott det smakade!

Lars Gustafsson konstaterade: "Man blir inte mätt när man äter vegetariskt." Så rätt han hade.

László med vildvuxet hår och skägg - tillika retorik - tillhörde den skara människor som gör skillnad och lämnar avtryck. Inte är de många. 

Foto: tidningen Syre

Mors dag

"Mother you left me, but I never left you." 

John Lennon förlorade sin mor i en bilolycka. Omöjligt att bortse från denna traumatiska händelse när du lyssnar på hans gripande Mother från skivan Double Fantasy. Lp:n utkom samma år, 1980, som han blott fyrtio år gammal sköts ihjäl utanför Dakotahuset i New York. 

Med den naknaste av lennonröster kvider och skriker den övergivne och lämnade ut sin saknad. Lennon prövade den av Arthur Janov grundade primalterapin. Jag vet inte om han någonsin kommenterade det. Kanske påverkade det hans musik efter Beatles. 

Nog låter det som om det vore fallet i just Mother. Låten startar med kyrkklockors dova bångande - rings det till begravning? 

Jag känner mig, det har alltid varit så, nära Lennon. Främst i hans från alla krusiduller befriade working class hero. Klassresenärens livslånga rotlöshet. Du har lämnat din klass men bär det sociala arvet med dig. Du hör inte hemma någonstans. Och blir aldrig fri.

Min spänstige far insjuknade i leukemi under mina tonår. Blev allt tröttare, allt mer nedbruten. Mamma måste vara både far och mor för den vilsne tonåring som sökte sin identitet. Vi rykte ihop, bråkade. När det så småningom handlade om politik var vi djupt oeniga. 

Mamma lojal socialdemokrat ut i fingerspetsarna, tilldelades Hjalmar Branting-medaljen. (Den klassiska socialdemokrati hon försvor sig till är sedan länge död, som jag skrivit många gånger.) Jag flammande rödskägg med Karl Marx som husgud.

Jag kan känna ånger, dessutom ganska svår sådan. Över att jag inte taggade ned, som ungdomarna säger. Lätt att vara efterklok.

Så insjuknade även min mor. Tumören startade i ovarierna, metastaserade. Buken svällde upp. Hon blev allt sämre. Organ efter organ kollapsade. Det var ute med henne. 

En gång frågade jag medan vi en senvinterdag med takdropp drack kaffe på hennes balkong och småpratade: "Vill du att jag är med dig, när det är dags?" Fattar inte att jag vågade. Hon nickade bara. Inte långt kvar att leva.

Vid hennes dödsbädd på Gävle lasaretts kvinnoklinik - de var vänliga nog att låta henne stanna där fast hon egentligen som patient hörde till Onkologen - när hon var på väg in i koma, viskade jag till henne: "Ser du att jag är här som jag lovade, mamma?"

Under midsommarveckan med lust och fägring stor utanför sjukhusfönstret 1986 gick hon bort. Efter svår dödskamp de sista, långa timmarna medan juninatten aldrig blev av. Hon var rädd för att dö.

Mother, you left me. But I never left you.

Bild: Mamma, till höger, tillträder som ny ordförande för husmodersföreningen i Sandviken. Tar över efter prostinnan Pontén.

Inga dagböcker för min del

Jag inhämtar på Stefan Lindgrens Facebook-sida att Ulf Lundell rensat ut alla ryska författare från sitt privata bibliotek. Skälet skulle vara Rysslands agerande i Ukraina. Så bort med Dostojevskij, nobelpristagarna och de andra grabbarna. 

Helkorkat och urdumt, förutom att jag hade fått för mig att enslingen på Österlen satte en ära i att vara en solitär som inte kunde förväntas jama med i den krigshetsande kören. Men, alltså icke. Vargen fann sin konformitetshuldande flock. 

Lundell har, till skillnad från Stefan Lindgren, aldrig tillhört de vassa knivarna i lådan. Osökt minns jag allsångsledaren Egon Kjerrman, som de yngre förmågorna förstås inte har en aning om vem han var: "Jag sjunger hellre än bra". 

Om Lundell, för att travestera: Han tänker hellre än bra. Och han tänker högt.

Tvekar inte att skicka ut sina osorterade vardagsfunderingar i offentligheten genom oredigerade (?) dagböcker. Förlaget har bara att gnugga händerna och trycka stora upplagor. För Lundell säljer som smör (före inflationen). Spelar ingen roll för fansen hur illa han skriver. 

Jag känner till 40-talister, grånade män stapplande mot livets bittra slut, som knappt kan bärga sig när de hör att en ny samling dagböcker är på väg mot bokhandeln. Jag fattar inte varför de är så himlastormande förtjusta. Lever han det liv de i sin medelmåttighet drömde om att leva? 

Lundell - ställföreträdaren? Projektionsskärmen? Gubbarna behöver sin Lundell.

Jag kommer naturligtvis inte att läsa dagböckerna. Lundell är ingen stilist, han skriver dåligt. Jag finner heller inget charmigt i det obearbetade. En redaktörs skarpa blick är aldrig fel. Jag vill minnas att endast Nina Lekander har vågat påpeka det i en recension av Lundell. 

Di andra inom den ömfotade kultureliten är väl rädda att få sig en släng av den lundellska ilsket-sleven. Han älskar ju att göra så. Ju fulare och elakare tillmälen, desto bättre. Infantilt? Tja. 

Lars Norén, några storlekar större som författare än Lundell, gjorde ju utifrån en upphöjd position likadant i sina publicerade dagböcker.

Lundells romaner är dåliga och oläsbara. Om hans musik har jag en gång kommenterat: vill man höra hur bra han är (texterna), lyssna på andra svenska musikskapare. I jämförelsens ljus framträder hans särart som skrivande popkonstnär. Det omdömet reviderar jag inte. 

Att han inte kan sjunga, och hans ogenerade epigoneri visavi Dylan och Springsteen, det får man stå ut med. Och sanningen att säga var det ett bra tag sedan jag lyssnade på honom. 

Vi tog oss för ett antal år sedan till en konsert med honom någonstans uppe i Helsingland, kan ha varit Ljusdal. Det högljudda kompet dränkte effektivt "sången". Omöjligt att höra texterna. Men vi såg att han rörde på munnen. Publiken ändå sjövild. 

Som sagt, dagböckerna lämnar jag därhän. Jag har nog med min egen gubbighet och livsvånda. Läsbehovet tillfredsställs med hjälp av författare som kan skriva.

Foto: Uplandsmuseet

Dra åt helvete-kassa

Som tända ljus sitter de där och skrapar en lott i TV4. Under överseende av Slisko, jag menar Steffo, Flinus, förlåt Pihlblad och de andra flamsande programvärdarna. Oftast vinner skraparna 100 000 kr, inte sällan ännu mindre. När de har chans på storkovan.

Någon gång slår det dock till med en rejäl slant. 

På helgerna vinner man en summa varje månad under ett antal år, tjugofem som mest tror jag. Ofta så mycket  att man omedelbart kunde säga upp sig från sitt jobb och leva det glada livet. Jag har dock aldrig hört någon tillkännage det. 

Senast var det någon som nyss köpt hus och skulle använda pengarna till det. Sådan är svensken, tagelskjortan på i alla väder. Glöm lust och onytta.

"Vad ska du göra med pengarna?" Aldrig någon som svarar att nu går jag in till chäfen och tar bladet från munnen. Sedan lever jag loppan av bara den. Förverkligar mina drömmar.

Jag glömmer aldrig kvinnan som nöjd med sitt enkla, anspråkslösa liv svarade: "Jag kommer att jobba på som vanligt, köpa en bättre bil [begagnad, min anmärkn] och ge barnen en slant."

Vad är det för fel på svensken? Död i förtid?

Jag bara älskar reklamfilmen där Pär Lindblom, sandvikare och tillika en duktig musiker, är Lotto-Åke som gör chäfen alldeles bestört efter att ha vunnit en saftig summa och nu äntligen säger ifrån när den senare, allt mer uppgivet, kräver övertidsarbete. 

Min vän Gunnar Adler-Karlsson (saknad som bara den) berättade för mig att förre LO-basen Gunnar Nilsson, mannen med de buskiga ögonbrynen, ansåg att alla borde ha en "dra åt helvete-kassa". Så att man kunde säga ifrån och inte bara finna sig i allt. 

Både Gunnar och jag pläderade för medborgarlön. Det skulle ju kunna vara en sådan kassa. Frigörande. Nog därför den aldrig kommer att införas, makten vill inte ha fria medborgare. Bidragsberoende skall vi vara - och lydiga. Tack staten för maten. Och elstödet.

När jag ser dem som sitter och skrapar i morgon-tv kan jag inte låta bli att tyst tänka: "De är bäst på att be sig själva dra åt helvete."

Vad är det för fel på svensken?

Det totalitära skall med lag försvaras

 

"Överklassens uppfinning att på så kallad laglig väg hålla underklassen under sig." August Strindberg om lagarna

Jag är allergisk mot akademiska texter, men läser i pdf-format Fredrik Kjellins examensarbete i rättshistoria, framlagt höstterminen 2002 vid Lunds Universitet: Francoregimen och lagarna. Etableringen och upprätthållandet av en diktatorisk och auktoritär regim. 

Ovanligt lättläst för att vara en akademisk produkt. Om än i formalians, trångt sittande kostym. Påfrestande för en snabbläsare med språkkänsla.

Fascisten Franco gick segrande ur det blodiga, Spanien sönderslitande, inbördeskriget 1936-1939. Med ett kvarstannande, oläkt sår. Ett inbördeskrig som startades genom upproret från honom och hans vapenbröder mot den folkvalda regim han djupt hatade. 

I dagens Spanien upptäcker man så gott som dagligdags massgravar härstammande från inbördeskriget. Döda kroppar skyfflades rått och okristligt ner under jord. Till och med i Pablo Almódovars senaste film, Parallella mödrar (2022) förekommer dessa gravar. 

Efter 1939 följde en hänsynslös förföljelse av dem Franco bedömde som misshagliga - det kunde i princip vara vem som helst. Han var skoningslös. Alla medel tillåtna. 

Plötsliga arresteringar på lösan grund. Censur och deporteringar. Likvideringar och tortyr. Beskurna matportioner som orsakade svält. 

 

Det som gör den spansktalande Kjellins dokumentation särdeles intressant i mina ögon är hur Franco, samtidigt som han plågar sitt folk, försöker ge sken av att allt går lagenligt och "rätt" till. Inget godtycke skulle omgärda plågandet och mördandet. 

Jag tänker genast Tyskland under Tredje riket. Hur nazisterna i gammal, preussisk nit försökte åstadkomma samma sak: göra den smutsiga politiken juridiskt rumsren.

Under Wannseekonferensen 1942 fanns högdragna statsombud närvarande som pläderade för att den judarna utplånande, "slutgiltiga lösningen" måste vara "lagenlig". Vem som var jude eller arier, halvjude eller icke, kvartsjude eller icke ägnade juristerna stor möda. 

Baserade lagtext på. Utfallet avgjorde om du med godståg under omänskliga förhållanden skulle deporteras österut mot en säker lägerdöd.

Uppsatsen är bra, eftersom den fungerar tankebefrämjande. Varför behöva sminka det totalitära med ett falskt rättstatsansikte? För att legitimera regimen utomlands? Men Franco struntade i omvärlden fram till att han behövde blundande charterturisters pengar.

För att folket skall bedras och tro att allt går "rätt" till? Men så korkat och lättlurat är väl inget folk? Utom det svenska, höll jag på att skriva.

För att de lojala handläggarna av förtrycket skall känna sig trygga, kunna luta sig mot den anonymiserande bokstavligheten? Fly eget ansvar genom att hänvisa till något "större", såsom Eichmann förespeglande att han "bara" lydde order? 

Eller såsom Einsatzgruppen på östfronten? I försvar för "den rena rasen" och "övermänniskan".

Jag har inga självklara svar på mina frågor. Men stimuleras av Kjellin fundera vidare.

Kul att Kjellin valde ämne efter att professorn - klok gube, minsann! - uppmanat sina juridikstudenter att skriva om något de brann för. "Nu har ni chansen." 

Jag minns min mycket intelligenta student Anna, polskt påbrå, som försynt frågade om hon fick teckna sitt lands historia i examensarbetet.

I ämnet företagsekonomi! Har ni hört på maken? Vad tror ni jag svarade? Den färdiga uppsatsen förtjänade för övrigt högsta betyg. Så det så. 

* https://www.sydkusten.es/sk/11/a/37601/lorca-inte-den-enda-avrattade/

Bild: Sydkusten

Lars Forssell tog inga risker

 

Inte vet jag varför jag gav mig i kast med Lars Gyllenstens (1921-2006) Minnen, bara minnen (e-bok 2014). LG har ju aldrig intresserat mig. Jag har, mest pliktskyldigt, läst någon av hans böcker, fann den träig och inte ens lagt titeln på minnet. Memoarerna inte mycket bättre, de. 

Länge och genom förskräckligt många sidor väldigt privata. Med detaljerad genomgång av för mig totalt okända släktingars lefverne och öden. Inte ett uns av allmänintresse. Reagerade inte förlaget på det familjesnäva perspektivet? 

"Bjöd" Bonniers på detta? Till saken hör att LG:s böcker aldrig var några kioskvältare. Tvärtom. Något han själv var medveten om. Nästan i Vilhelm Ekelunds klass.

Jag tänker att detta kan väl för guds skull bara intressera hans närmaste. Som när man hemma hos någon det utan förvarning plockas fram ett tjockt fotoalbum där man själv inte förekommer och inte har det minsta intresse av. 

Men tvingas av artighetsskäl och för att man är väluppfostrad sitta kvar och lyssna till förtjusta utrop av typen: "Där är vi på Kanarieöarna 1966, minns du åsnan du red på, Elsa?"

Min mamma brukade säga om människor "men han är i alla fall snäll". Jag tolkade det som att hon inte kom på något bättre. Men kanske var det inte så. Hon tyckte ju att människor skulle vara snälla och inte "lea" som det heter på sandviksmål.

Det var nog så att jag laddade ner tråklåset Gyllensten, snäll eller kanske icke, från bibblan för att jag inte fann något annat i hastigheten. Och för att jag ville få skvaller inifrån Svenska Akademien där han satt. Sån är jag. 

Man får aldrig vara tråkig. Annette Kullenbergs credo. En dödssynd. Men det är han, Gyllensten. Tråkig så in i baljan. Och korrekt. Men så bränner det äntligen till. När han kommenterar Lars Forssell (1928-2007) om vilken någon yttrade: "Han tar aldrig några risker."

Ena stunden dömde han kluckande fnissande med hoppande axlar ut Akademien med sina enligt honom reaktionära stofiler. Nästa stund satte han sig smickrad i frack bekvämt tillrätta på en av dess stolar (efter Siwertz). Dubbelheten genomgående för Forssell. 

Motsägelsefull eller skamlös opportunist? Avsaknad av inre kompass? Man ska inte baktala de döda, men lutar mig mot Havamal: " /.../ ett vet jag som aldrig dör, domen över död man".

När tiden påbjöd det, vänstervindar blåste, skrev Forssell påpassligt nog sina Oktoberdikter (1971) med Lenin på omslaget. Och deklarerade frankt hos Lasse Holmqvist i tv att han var socialist. 

I rättvisans namn bör dock framhållas samlingens lättillgänglighet, till skillnad från annat utomordentligt kryptiskt och föga njutbart ur hans poesihand.

Gyllensten är full av förakt för personen Forssell som han hade möjlighet att studera på nära håll. Och då blir det liv i hans stil. Vi delar inte många uppfattningar. Men föraktet för sådana som Forssell, i sällskap av bland andra Tommy Körberg och Claes Malmberg, delar vi. 

Välbeställda frasradikaler. Vågar aldrig ta ställning på riktigt. När det kostar. Dömer ut sammanhang de sedan förekommer i. They make me feel sick som engelsmannen morrade. 

Plötsligt får jag för mig att jag läst Gyllenstens memoarer förut, i pappersversion. Varför plåga mig en gång till? Är jag en sadomasochist som läsare? Jag är allt bra händig, sandviksmål igen. 

Svält som folkmord

Jag läser historikern Klas-Göran Karlssons bok Folkmord med underrubrik Historien om ett brott mot mänskligheten (Historiska Media 2021). Turkarnas förgörande av armenierna. Judeutrotningen i Tredje riket. Rwanda. Tre fall utan vare sig rangordning eller relativisering.

Tydliga exempel på vad Karlsson benämner intentionella (avsiktliga) folkmord. "De andra" skall utplånas, etnisk resning iscensättas. Det totala mördandets projekt syftar till det.

Karlsson stannar inte där. Han tar även upp Maos Kina och "det stora språnget" med efterföljande svält och massdöd. Och Stalins tvångskollektiviseringar, den omfattande svältdöd som följde i spåren. Med berått mod, om än inte avsiktligt, skedde det enligt författaren. 

Däremot saknas, vad jag kan se, diktaturens Nordkorea med en återkommande plågad, svältande befolkning. 

Samtidigt som jag inhämtar denna gedigna genomgång av den pensionerade historieprofessorn ser jag den verklighetsbaserade spanska tv-serien Doctor Garcias patienter (2023) på Netflix. Tio fullmatade, stundtals gastkramande avsnitt. 

Serien bygger på en bok i en hyllad svit av den spanska författaren Almudena Grandes (1960-2021). 

Tidsrymden när det hela utspelar sig är lång. Man hinner med både spanska inbördeskriget 1936-1939 och de efterföljande mörka åren fram till diktatorns död 1975. Med studentprotester 1968 som brutalt krossades av den fascistiska regimen.

Jag berörs starkt av och lever mig in i individuella människoöden. De modiga, politiskt aktiva som tvingades under jord, levde med pseudonym och falsk identitet. När som helst kan ett avslöjande ske, fascisterna vilar inte på hanen. 

Du kan aldrig vara säker. Och vem är att lita på? Vem fiende, vem vän? Det totalitära systemet befrämjar vardaglig paranoia.

Det handlar inte "bara" om ett politiskt engagemang. Även om, ur ett existentiellt perspektiv, svunna levnadsdagar i skuggan av fascismen. Liv som kunde tett sig annorlunda. Om andra val gjorts - eller under andra omständigheter. 

Många decennier av förbrukad, dyrbar livstid som aldrig går att få tillbaka.

Den skoningslöse Franco bedrev krig mot sitt eget folk efter inbördeskrigets slut. Förutom regelrätta avrättningar använde han svälten som vapen mot dem han betraktade som misshagliga. Det räckte med att man råkat bo granne med "fel" person. 

 

På gatorna i Spanien idag noterar man kortvuxna, liksom förminskade människor. Det biologiska arvet efter undernärda släktingar som Franco hänsynslöst lät svälta.

Jag har sett dessa böjda med egna ögon i Benidorm. Reagerat och undrat. Men har, genom att läsa Nathan Shachar och andra som fördjupat sig i inbördeskriget och den svåra tiden efter, förstått vad dessa tysta kroppar berättar. 

Man kan mörda ett folk på olika vägar. Svälten är en djävulsk, utdragen tortyr. Ett slags folkmord.

Gudrun Sjödén och kränkningskulturen

Persona non grata heter dokumentären på diplomatspråk. Visas på SVT Play. Om Gudrun Sjödén, den ikoniska klädskaparen och mycket framgångsrika företagaren, som lämnat företaget som bär hennes namn efter att ha anklagats för rasism och dåligt ledarskap.

Dokumentären påstår sig inledningsvis spegla hennes perspektiv på vad som hänt. Men det förblir tveksamt när man ser den. Den är för svajig för det.

Frågor utan svar väcks av denna dokumentär som inte lyckas reda ut vad som egentligen hände. Som åskådare känner man sig allt mer fundersam. Och frestas ängsligt vidga det till: vad berättar detta mer generellt om det rådande åsiktsklimatet i landet?

Stämmer det att Arbetsmiljöverket drog igång en arbetsmiljöundersökning med krav på att åtgärder måste vidtagas efter att kvällstabloiden Expressen ägnat spaltmetrar i negativ riktning åt företagets interna förhållanden? Baserat på anonyma källor. 

Vad med fackets roll i detta ärende? Räcker det med Expressens klicksökande murvlar för att den statliga myndighetens ämbetsmän genast skall rycka ut? Och den affektstyrda mobben vakna på nätet med fördömande ord och hota med köpbojkott, innan saker och ting utretts.

Amelia Adamo intervjuas, hon känner Sjödén personligen. Inte gör det saken bättre eller klarare. Eller intervjun med VD:n för Gudrun Sjödén som förefaller ljuga som en häst travar. Eller så har hon drabbats av partiell minnesförlust. Ett pinsamt framträdande.

Och tydligen hon som är boven i dramat. Men Sjödén har, svårbegripligt nog för en utomstående, tagit på sig ansvar och skuld. Förefaller knäckt i dokumentären, även om hon försöker att hålla skenet uppe. Brister dock ut i gråt vid ett tillfälle.

Och så när det riktigt skall skruvas till. En ung köölsvart - skulle skälmen morfar på sandviksdialekt, i avsaknad av takt och ton, beskriva henne - kvinna från Black Lives Matter fyrar med självbelåten min av en rad högstämda beskyllningar mot Sjödén. 

Utifrån - ja, vad?

Det parodiska blir att hon beter sig precis som hon beskyller Sjödén för att ha gjort. Hon ägnar sig åt (ålders)diskriminering och särbehandling genom att "förklara" Sjödéns påstådda illgärningar med hennes ålder och att hon är en vit (sic! inverterad rasism?) kvinna. 

Hon omyndigförklarar Sjödén på ett överlägset sätt, "patronizing" den korrekta termen. Sjödén skall också ha ägnat sig åt kulturell appropiering, låtit de av kulturtanter älskade (dyra) kläderna inspireras av native cultures. Fy, fy.

Och bara en sån sak som att Sjödén tillåter sig att säga "lapp" om samer! Ring i den varnande pestklockan!

Sjödén lyckas inte hon heller göra saker och ting klarare när hon väl får ordet. Hon är som hon är, kunde man säga. Frispråkig och spontan från och till. Inte helt glasklar. Men varför kunde man inte utgå ifrån och stanna vid det, att det räcker så?

Varför har de ömfotade inte direkt givit henne svar på tal om och när hon vräkt ur sig dumheter? Varför måste det förstoras till "kränkning", "rasprofilering" och annat ur den politiskt korrekta anmälningsdiskursen? 

För att DO och andra skall ha jobb? Organisationer som Afrosvenskarnas Riksorganisation och liknande kunna kvittera ut miljoner i bidrag från staten (skattebetalarna)?

Jag är så förbaskat - strök en saftig svordom för att undvika en tillrättavisning av den barska modern ovan molnen - trött på hur det blivit i det här landet. Snart vågar ingen öppna käften. Det kan ju bara bli fel. 

Sjödén funderar på att slå sig ned i Indien. Långt från toklandet.

Aldrig underställa sig någon

Man får aldrig vara tråkig. Anette Kullenberg

Jag läste henne men skulle överdriva om jag påstod att jag nära följde Annette Kullenberg under den tid jag höll mig med Aftonsnaskan. Hennes bok Överklassen i Sverige minns jag hursomhelst att jag läste med stor förtjusning. 

Med fokus på höginkomsttagare, till skillnad från den statliga låginkomstutredningen (officiellt levnadsnivåundersökningen), och som beskt avfärdades av DN:s högavlönade Olof Lagercrantz. Avlägset släkt med Kullenberg.

Det är många år sedan AB konsulterades. Främst för att skriftställaren Jan Myrdal medverkade. Blaskan kostade femtio öre. Min dåvarande hustru och jag brukade i Upsala köpa två exemplar när han förekom. Vi läste parallellt, kommenterade och diskuterade.

Nuförtiden är tidningen oläsbar. Med diskurssättande skribenter som Anders Lindberg och Jonna Sima. Den läsvärda Åsa Linderborg sparkades snett uppåt efter ha gjort bort sig som kulturredaktör. Hon tituleras numera senior reporter. Tyvärr har hon blivit ointressant. 

Jag vet inte vem som är värst av de båda uppräknade. Jag satsar en slant på den sistnämnda, Sima. Helt utan huvud och omdöme. Kanske appellerar en ung läsekrets, vad vet jag. 

När jag tänker Kullenberg, som åttiotvå år gammal gick bort 2021 i sviterna av covid, ser jag framför mig en färgsprakande, "osvensk" kvinna med cigarett i nypan. Knallröda naglar. Jag hör en släpig röst. Man kunde misstänka att hon lade sig till med den för att retas. 

Hon hade ett tag ihop det och barn med kollegan Dieter Strand, tyskt påbrå och högst läsvärd AB-medarbetare. Men tröttnade på torrbollen som hon, den livstörstande, uppfattade honom.

Ann Hedenmos biografi Solitär (Mondial, 2023) skaffar jag för att jag är nyfiken på Kullenberg. Hon växte upp i ett strikt borgerligt hem, utrustades genom sin klassbakgrund med ett starkt självförtroende som vägledde henne genom liv och arbete. Fadern söp ner sig. 

AK begåvad och snabb i knoppen. Tidigt deklarerar hon sturskt att hon minsann skall bli journalist. När väninnorna drömmer om att bli flygvärdinnor och typiska kvinnoyrken. Inget för den frimodiga AK. In i patriarkatets värld och fajtas med näbbar och klor!

Den journalistiska karriären startar, efter litteraturstudier i Lund, på en sömnig lokalblaska i Västervik. Så småningom ett vikariat på Svenska Dagbladet. Sedan till Vecko-Journalen där hennes stora idol Bang, med "Käringen mot strömmen" som signatur, jobbar. 

Barbro Alving, republiksympatiserande korre under spanska inbördeskriget samt bevakade olympiaden i Berlin 1936, lämnade DN efter att Tingsten uttalat sig positivt om kärnvapen och förespråkat att Sverige skulle gå med i Nato. 

En orädd, flinkt skrivande journalist helt i AK:s anda. Mest betyder vänskapen för AK med den eleganta, "svala" Marianne Höök. Du kan på en och samma gång vara både en vacker, välklädd och en slagkraftig kvinna. Man måste inte osminkad klä sig i säck och aska, vara ett neutrum.

Det är vad AK inspireras av genom kontakten med alteregot (?) Höök som hon sedermera inkännande (kanske rentav en projicerande spegelbild?) porträtterar.* 

Långa samtal förs dem emellan medan cigarettröken slingrar sig upp mot taket. Men inte om barn, bakning och matlagning. 

Väl på Aftonbladet är hon en av de ledande när de kvinnliga medarbetarna gör uppror mot könsdiskriminerande arbetsförhållanden och spritindränkt sexism. Tillsammans skrivs Dokumentet som varenda chef och medarbetare på AB förses med ett ex av.

Efter Vecko-Journalen knyts hon till tidningen Vi trots de anställdas protester.  Konsumentägda Vi anses vara väsensskild från den överklassfina VJ. Kullenberg hör inte hemma där, menar kollegerna, trots hennes socialdemokratiska sympatier.

Kullenberg förmådde att anlägga ett helt eget perspektiv på sina ämnen. Influerad av amerikanska new journalism, i synnerhet Tom Wolfe. Hennes stil är säregen. Subjektiv, ironiskt skruvad och litterär. Ingen annan i svensk press kommer i närheten. 

I dagens mediebrus är det Nina Lekander med sin personliga stil jag fastnar för. Den kuriösa blandningen av kvalitativ svenska och slangliknande modeord i samma text. Kul att läsa. Aldrig tråkigt, dödssynden enligt AK.

AK spelade gärna korkad brud för att lura av perukstockar till makthavare sanningar. Jag tror att Maj Wechselmann i kort kjol tog efter denna "kobrametod" - som den kallades - när hon intervjuade pompösa SAAB-direktörer. Vaggade  in dem i säkerhet, de blev ett lätt byte.

Man kan konstatera, med dagens språkbruk, att Kullenberg var bra på personal branding. Kanske blev hon, karismatisk och sarkastiskt narcissistisk, ett offer för sin egen image. Hela tiden måste den vårdas, bevisas. Det kostar och sliter. 

Intellektuellt överlägsen - alltmer ensam. Hedenmos biografi börjar med en blöt fest hemma hos Kullenberg i Vaxholm där hon dömer ut alla närvarande, SVT-anställda, som medelmåttor och inte värdiga att umgås med henne. Festen spårar ur. Inte första eller sista gången. 

På något sätt känns hennes öde välbekant. Samtidigt tragiskt och sympatiskt. Om jag må säga så. En journalist så rakt igenom i avsaknad av allt vad opportunism och politisk korrekthet heter. Vild och galen. Rättfram. Saknad.

Den beskedliga Hedenmo är svårare att identifiera sig med. Inte skriver hon på långa vägar lika rappt som Kullenberg. Och inte skulle den försiktiga SVT-journalisten ha vågat det som AK gjorde: skriva om prinsessan Maddes hinkande på stockholmskrogar. 

Chefredaktören, tidigare dammsugarförsäljaren Anders Gerdin, tog sig friheten att låta klottra och censurera i hennes frispråkiga kolumn om partysessan. Drog gifttänderna ur den. Det leder till en hätsk konflikt och skilsmässa mellan AK och AB. Efter tjugofem år. 

Sporadiskt frilansar den i Arboga (!) bosatta Kullenberg sedan i Expressen. Innan hon emigrerar (av ekonomiska skäl), lämnar landet för Cascais i Portugal. Där hon rullstolsbunden, händer att den välter och hon tar sig inte upp för egen maskin, slutar sina dagar. 

I sällskap av en bulgarisk hemhjälp som knappt talar vare sig engelska eller portugisiska.

*Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet : en biografi om Marianne Höök (2008).

Mönstersamhället som försvann

Sandviken grundades år 1862 i samband med att det som sedermera skulle bli järnverket Sandvik AB började anläggas. Wikipedia

Vännen S-E i Sandviken, tillika en utomordentlig stilist, skickar mig ett mejl om söndagsmorgonen denna frusna maj som starkt berör mig. Hälsan haltar hos honom och hans hustru. Åldern tar ut sin rätt. "Gammeln" säger de i Sandviken. En aldrig välkomnad gäst.

Mejlet innehåller en träffsäker lägesbeskrivning av den lilla stad i skuggan av Verket där jag växte upp. På både gott och ont. En trygg och säker uppväxt. Men en själsligt påfrestande, disciplinerande bruksatmosfär. Myntet har två sidor.

Allt är förändrat, förskingrat och borta. Those were the days and we thought they´d never end. Ingen kunde förutspå att det skulle bli så illa, staden symboliskt uttryckt börja sjunka.  

Verkets grundare, Konsul Göransson, drömde i utopisten Robert Owens efterföljd om att skapa ett konfliktfritt mönstersamhälle. Om man betraktar en karta över hur Bruket en gång såg ut, morfar och mormor bodde där, kan åtminstone inte jag låta bli att spontant tänka: samhällsläger. 

Överskådligt och lättstyrt, makten övervakar sina livegna undersåtar i bostäder tillhörande Verket. Göransson var sannerligen inte nådig som högsta höns. Men det vill inte sandvikarna höra om "välgöraren", stadens gudfader. 

De brukar reta upp sig på mig när jag tar bladet från munnen. Som att svära  i kyrkan. Den kollektiva illusionen, självbedrägeriet om man så vill, vårdas.

Mönstersamhället är borta. Vandrar man omkring i city, inges man ett ödsligt intryck. Som om en evakuering skett. En radikalt förändrad stadsbild sedan min ungdom. Massmigrationen, och Ylva Johanssons tvångslag om att kommunerna måste ta emot migranter, har satt sina spår.

Knark och missbruk. Kriminalitet och otrygghet. Misshandel och rån. Gamla kompisar säger att de vissa tider på dygnet inte vågar gå ut. Som om staden "tagits över" av importerade gangsters. 

S-E känner "alla" och berättar om sandvikare han samtalar med när han rör sig på stan. Hur socialdemokratin inte längre är samma socialdemokrati. Hur "knackigt" människor har det. Det senare gör mig rent förbannad. 

Det är ju så onödigt. Men, samtidigt. Svenskar finner sig ta mig tusan i allt. Usla pensioner. Saltade elräkningar. Astronomiska matpriser. Har det någonsin funnits ett mer mentalt förslavat folk? 

Namnen på dem S-E räknar upp som en gång beträdde Jernvallens gröna matta är mig alla välbekanta. I dagens SIF lirare som jag inte kan uttala namnet på. Flera muslimer, vilket kan utläsas av gester vid inmarsch och när det blir mål.

Laget harvar i det som kallas Ettan Norra. Men som jag anser vara forna division 3. Konkurrenter som Boden och Hammarby TFF. Rödvästarna ljusår från förr. Spelar heller inte på den legendariska arenan utan på en mindre på sidan om.

Jag grips av missmod. Slår på tv:n. Tomas von Brömsen i rutan. Inför sin åttioårsdag. Chosefri och enkel. Människor på gatan i Göteborg intervjuas vad de tycker om honom. En flane: "jag skulle vilja se Albert och Herbert varje år". 

Men herregud! Gör det då. Det gör jag. Varje december. Tradition jag inte tummar på.

Bild: Sandvikenhus

Noterar utan att det engagerar

I bilen på väg upp från Lisch till Gefle kommer vi, i skrivande stund av en smula oklar anledning,

att tala om litteraturvetaren Knut Ahnlund. En gång högst ärad ledamot av kungliga Svenska Akademien, men lämnade densamma i protest mot att Jelinek tilldelades Nobelpriset. 

Har jag för mig.  

Jag nämner, elakt småmysande, hans våldsamma, verbala angrepp på dåvarande ständige sekreteraren Horace Engdahl. Hur han frustande av förakt avfärdade den senare som en uppblåst ordvrängare utan intellektuell substans. 

Det kunde se ut som om substans fanns i Engdahls texter. Men bara yta. En uppfriskande salva, må jag säga. Ahnlund föreföll ha laddat för den länge, retat sig ordentligt på den på piedestal uppställde. 

Väl hemkomna söker jag på nätet efter utskåpandet för att kunna återge det ordagrant. Men lyckas inte finna det. Kanske bortraderat? Inget får riskera föra associationen till Strindbergsfejden och liknande. Akademins ankdamm må fredas från hätska personangrepp.

Ahnlund bodde, jag vet inte hur länge, i Spanien. Även under den blodtörstige diktator som bedrev krig mot sitt eget folk. Något förvånande, skulle närmare vilja veta varför Ahnlund valde just Spanien. Någon diktatorkramare var han mig veterligen icke. 

Jag börjar söka även om detta på nätet. Varför val av land, han tillhörde ju inte skattesmitarnas rödnästa skara på Solkusten. Men släpper det ganska snart. 

Kan det vara åldern? Mycket kan ju skyllas på den (eller på klimatet). Och jag har, genom Guds försyn och min livmedikus på UAS, fått vara med ett bra tag. Jag märker på mig själv att jag blir alltmer förströdd. Om nu det är den träffande benämningen på vad Ekstrand känner. 

Letargisk, föreslår min närstående. Tja, kanske. Men "letargisk" låter betydligt tyngre än "förströdd". Det senare signalerar mer ett aktivt "välja bort". Och det tycker jag bättre fångar min aktuella, existentiella och samhälleliga, belägenhet.

Jag noterar genom att lyfta på ögonlocket olika saker som pågår, men de engagerar mig inte. Jaha, där skriver Ivar Arpi på Rak höger något om pensionsförskingraren, godsherren Göran Persson. Borde jag läsa det? Äh, det får vara.

"Följa med" i samhällsdebatten? Varför då? Och vilken samhällsdebatt värd namnet för övrigt? Den värdegrunds- och identitetspolitiskt styrda? DN med Wolodarski, AB med Lindberg. Usch, och åter usch. Mediefabrikernas samtyckesproduktion* struntar jag i.

Känslan finns också att det är som om jag hört allt förut. Intet nytt under solen. Allt går att förutsäga, alla är förutsägbara. Typ GW Persson i Fyrans morgon-tv. Förlåt alla hängivna GW-fans.

Och så Ring så kommer jag. Linslusen, den påfrestande åsiktsmaskinen Greider. I say no more.

Klart jag kan sakna att triggas igång. Bli uppretad. Provocerad. Upplivad. Det energigivande. Men mycket sällan. Om ens någon gång. 

Kanske går förströddheten över. Det visar sig. Imorgon en ny dag. Sägs det. 

*Manufacturing Consent, The Political Economy of the Mass Media, av Edward S. Herman och Noam Chomsky.

Foto: En gång i Malmö.

1 maj i Lidköping

Regnet faller ymnigt över den lilla, om 50-talet och ännu tidigare påminnande, staden invid Vänerns vidsträckta innanhav. Knappt någon människa ute på gatorna. Vi stretar, under vår dagliga promenad, med paraplyer i det föga sköna vädret. På Nya Stadens torg samlas ett gäng vänsterpartister för den sedvanliga förstamajdemonstrationen.

Röda fanor tas av blåsten. En ung kvinna skanderar i sin megafon: "Flyktingar välkomna hit! Välkomna hem!" Vi kan inte undgå att påminna oss om de grundläggande värderingar som arbetarrörelsen vilade  - tempus medvetet valt - på. Man skall göra rätt för sig. Försörja sig själv. Inte ligga samhället till last. Det fulaste som finns. 

"Gör din plikt, kräv din rätt." Till och med Löfven, om någon längre minns den föga kommunikativt begåvade mannen som "inte såg det komma", underströk detta. Ett socialdemokratiskt mantra. Bortom verklighet och kalla fakta.

Alla flyktingar är inte asylflyktingar. Bland dem finns alla de många som flyr fattigdom (?) och söker sig, med hjälp av smugglare, upp till vårt land långt upp i norra Europa på grund av vårt generösa välfärdssystem. Kanske inget att moralisera eller förvånas över. 

Vårt välfärdssystem bygger på självfinansiering (och höga inkomstskatter). Man avstår som förvärvsarbetande från en del av inkomsten och betalar in till systemet för att när så sker kunna använda sig av det. Om inte systemet kontinuerligt finansieras, urholkas det.

Likadant med pensionerna. Pensionen måste betraktas som en uppskjuten inkomst, pengar man själv arbetar ihop och avstår en summa av varje månad ifrån för framtida bruk. Ingen skänk från ovan att känna tacksamhet för.

Nå, den unga kvinnan gör ingen skillnad utan drar alla "flyktingar" över en och samma kam. Och knappast meningsfullt skulle det vara, rätta mig om jag har fel, att försöka sig på att diskutera med henne. Vi konstaterar att det blivit allt svårare att föra en vettig diskussion i Sverige. Jag känner ett växande intellektuellt obehag.

Rapport i SVT vet att berätta att Magdalena Andersson i sitt förstamajtal kritiserade regeringen för att barn måste gå hungriga, i Kristerssons Sverige blir de allt hungrigare och hungrigare. Ge kommunerna extra pengar så att barnen i sommar kan få sig ett rejält mål mat samtidigt som de erbjuds diverse aktiviteter på lovet. 

På köpet förhindrar man vad Andersson kallar en de kriminella gängens "rekryteringsfest". Enligt den gamla principen "bara dom får en lokal, så".

LO kräver höjt barnbidrag som sin huvudfråga denna kyliga majdag. Hur det nu blev en fackföreningsfråga. Det övergår mitt ringa förstånd. Men LO-ordföranden besväras inte med kritiska frågor, rapporteringen är pliktskyldig. 

Det var allt, gott folk, att rapportera från arbetarrörelsens stora högtidsdag. Mammas socialdemokrati är död. Jag har skrivit det förut mer än en gång. Inte utan viss sorg i brukspojkens sinne. Men bara att inse.

Och det jag hör denna 1 maj bara förstärker det intellektuella obehag jag redan känner.

Förutom att tänka: är detta Sverige 2023? Eller lever jag i ett afrikanskt -u-land? Med hungrande barn som snarast måste få hjälp. Jag trodde att jag levde i ett av världens rikaste länder.

Bild: August Palm i talarstolen. (Proletären)