Gudrun Sjödén och kränkningskulturen

Persona non grata heter dokumentären på diplomatspråk. Visas på SVT Play. Om Gudrun Sjödén, den ikoniska klädskaparen och mycket framgångsrika företagaren, som lämnat företaget som bär hennes namn efter att ha anklagats för rasism och dåligt ledarskap.

Dokumentären påstår sig inledningsvis spegla hennes perspektiv på vad som hänt. Men det förblir tveksamt när man ser den. Den är för svajig för det.

Frågor utan svar väcks av denna dokumentär som inte lyckas reda ut vad som egentligen hände. Som åskådare känner man sig allt mer fundersam. Och frestas ängsligt vidga det till: vad berättar detta mer generellt om det rådande åsiktsklimatet i landet?

Stämmer det att Arbetsmiljöverket drog igång en arbetsmiljöundersökning med krav på att åtgärder måste vidtagas efter att kvällstabloiden Expressen ägnat spaltmetrar i negativ riktning åt företagets interna förhållanden? Baserat på anonyma källor. 

Vad med fackets roll i detta ärende? Räcker det med Expressens klicksökande murvlar för att den statliga myndighetens ämbetsmän genast skall rycka ut? Och den affektstyrda mobben vakna på nätet med fördömande ord och hota med köpbojkott, innan saker och ting utretts.

Amelia Adamo intervjuas, hon känner Sjödén personligen. Inte gör det saken bättre eller klarare. Eller intervjun med VD:n för Gudrun Sjödén som förefaller ljuga som en häst travar. Eller så har hon drabbats av partiell minnesförlust. Ett pinsamt framträdande.

Och tydligen hon som är boven i dramat. Men Sjödén har, svårbegripligt nog för en utomstående, tagit på sig ansvar och skuld. Förefaller knäckt i dokumentären, även om hon försöker att hålla skenet uppe. Brister dock ut i gråt vid ett tillfälle.

Och så när det riktigt skall skruvas till. En ung köölsvart - skulle skälmen morfar på sandviksdialekt, i avsaknad av takt och ton, beskriva henne - kvinna från Black Lives Matter fyrar med självbelåten min av en rad högstämda beskyllningar mot Sjödén. 

Utifrån - ja, vad?

Det parodiska blir att hon beter sig precis som hon beskyller Sjödén för att ha gjort. Hon ägnar sig åt (ålders)diskriminering och särbehandling genom att "förklara" Sjödéns påstådda illgärningar med hennes ålder och att hon är en vit (sic! inverterad rasism?) kvinna. 

Hon omyndigförklarar Sjödén på ett överlägset sätt, "patronizing" den korrekta termen. Sjödén skall också ha ägnat sig åt kulturell appropiering, låtit de av kulturtanter älskade (dyra) kläderna inspireras av native cultures. Fy, fy.

Och bara en sån sak som att Sjödén tillåter sig att säga "lapp" om samer! Ring i den varnande pestklockan!

Sjödén lyckas inte hon heller göra saker och ting klarare när hon väl får ordet. Hon är som hon är, kunde man säga. Frispråkig och spontan från och till. Inte helt glasklar. Men varför kunde man inte utgå ifrån och stanna vid det, att det räcker så?

Varför har de ömfotade inte direkt givit henne svar på tal om och när hon vräkt ur sig dumheter? Varför måste det förstoras till "kränkning", "rasprofilering" och annat ur den politiskt korrekta anmälningsdiskursen? 

För att DO och andra skall ha jobb? Organisationer som Afrosvenskarnas Riksorganisation och liknande kunna kvittera ut miljoner i bidrag från staten (skattebetalarna)?

Jag är så förbaskat - strök en saftig svordom för att undvika en tillrättavisning av den barska modern ovan molnen - trött på hur det blivit i det här landet. Snart vågar ingen öppna käften. Det kan ju bara bli fel. 

Sjödén funderar på att slå sig ned i Indien. Långt från toklandet.