Inga dagböcker för min del

Jag inhämtar på Stefan Lindgrens Facebook-sida att Ulf Lundell rensat ut alla ryska författare från sitt privata bibliotek. Skälet skulle vara Rysslands agerande i Ukraina. Så bort med Dostojevskij, nobelpristagarna och de andra grabbarna. 

Helkorkat och urdumt, förutom att jag hade fått för mig att enslingen på Österlen satte en ära i att vara en solitär som inte kunde förväntas jama med i den krigshetsande kören. Men, alltså icke. Vargen fann sin konformitetshuldande flock. 

Lundell har, till skillnad från Stefan Lindgren, aldrig tillhört de vassa knivarna i lådan. Osökt minns jag allsångsledaren Egon Kjerrman, som de yngre förmågorna förstås inte har en aning om vem han var: "Jag sjunger hellre än bra". 

Om Lundell, för att travestera: Han tänker hellre än bra. Och han tänker högt.

Tvekar inte att skicka ut sina osorterade vardagsfunderingar i offentligheten genom oredigerade (?) dagböcker. Förlaget har bara att gnugga händerna och trycka stora upplagor. För Lundell säljer som smör (före inflationen). Spelar ingen roll för fansen hur illa han skriver. 

Jag känner till 40-talister, grånade män stapplande mot livets bittra slut, som knappt kan bärga sig när de hör att en ny samling dagböcker är på väg mot bokhandeln. Jag fattar inte varför de är så himlastormande förtjusta. Lever han det liv de i sin medelmåttighet drömde om att leva? 

Lundell - ställföreträdaren? Projektionsskärmen? Gubbarna behöver sin Lundell.

Jag kommer naturligtvis inte att läsa dagböckerna. Lundell är ingen stilist, han skriver dåligt. Jag finner heller inget charmigt i det obearbetade. En redaktörs skarpa blick är aldrig fel. Jag vill minnas att endast Nina Lekander har vågat påpeka det i en recension av Lundell. 

Di andra inom den ömfotade kultureliten är väl rädda att få sig en släng av den lundellska ilsket-sleven. Han älskar ju att göra så. Ju fulare och elakare tillmälen, desto bättre. Infantilt? Tja. 

Lars Norén, några storlekar större som författare än Lundell, gjorde ju utifrån en upphöjd position likadant i sina publicerade dagböcker.

Lundells romaner är dåliga och oläsbara. Om hans musik har jag en gång kommenterat: vill man höra hur bra han är (texterna), lyssna på andra svenska musikskapare. I jämförelsens ljus framträder hans särart som skrivande popkonstnär. Det omdömet reviderar jag inte. 

Att han inte kan sjunga, och hans ogenerade epigoneri visavi Dylan och Springsteen, det får man stå ut med. Och sanningen att säga var det ett bra tag sedan jag lyssnade på honom. 

Vi tog oss för ett antal år sedan till en konsert med honom någonstans uppe i Helsingland, kan ha varit Ljusdal. Det högljudda kompet dränkte effektivt "sången". Omöjligt att höra texterna. Men vi såg att han rörde på munnen. Publiken ändå sjövild. 

Som sagt, dagböckerna lämnar jag därhän. Jag har nog med min egen gubbighet och livsvånda. Läsbehovet tillfredsställs med hjälp av författare som kan skriva.

Foto: Uplandsmuseet