1 maj i Lidköping

Regnet faller ymnigt över den lilla, om 50-talet och ännu tidigare påminnande, staden invid Vänerns vidsträckta innanhav. Knappt någon människa ute på gatorna. Vi stretar, under vår dagliga promenad, med paraplyer i det föga sköna vädret. På Nya Stadens torg samlas ett gäng vänsterpartister för den sedvanliga förstamajdemonstrationen.

Röda fanor tas av blåsten. En ung kvinna skanderar i sin megafon: "Flyktingar välkomna hit! Välkomna hem!" Vi kan inte undgå att påminna oss om de grundläggande värderingar som arbetarrörelsen vilade  - tempus medvetet valt - på. Man skall göra rätt för sig. Försörja sig själv. Inte ligga samhället till last. Det fulaste som finns. 

"Gör din plikt, kräv din rätt." Till och med Löfven, om någon längre minns den föga kommunikativt begåvade mannen som "inte såg det komma", underströk detta. Ett socialdemokratiskt mantra. Bortom verklighet och kalla fakta.

Alla flyktingar är inte asylflyktingar. Bland dem finns alla de många som flyr fattigdom (?) och söker sig, med hjälp av smugglare, upp till vårt land långt upp i norra Europa på grund av vårt generösa välfärdssystem. Kanske inget att moralisera eller förvånas över. 

Vårt välfärdssystem bygger på självfinansiering (och höga inkomstskatter). Man avstår som förvärvsarbetande från en del av inkomsten och betalar in till systemet för att när så sker kunna använda sig av det. Om inte systemet kontinuerligt finansieras, urholkas det.

Likadant med pensionerna. Pensionen måste betraktas som en uppskjuten inkomst, pengar man själv arbetar ihop och avstår en summa av varje månad ifrån för framtida bruk. Ingen skänk från ovan att känna tacksamhet för.

Nå, den unga kvinnan gör ingen skillnad utan drar alla "flyktingar" över en och samma kam. Och knappast meningsfullt skulle det vara, rätta mig om jag har fel, att försöka sig på att diskutera med henne. Vi konstaterar att det blivit allt svårare att föra en vettig diskussion i Sverige. Jag känner ett växande intellektuellt obehag.

Rapport i SVT vet att berätta att Magdalena Andersson i sitt förstamajtal kritiserade regeringen för att barn måste gå hungriga, i Kristerssons Sverige blir de allt hungrigare och hungrigare. Ge kommunerna extra pengar så att barnen i sommar kan få sig ett rejält mål mat samtidigt som de erbjuds diverse aktiviteter på lovet. 

På köpet förhindrar man vad Andersson kallar en de kriminella gängens "rekryteringsfest". Enligt den gamla principen "bara dom får en lokal, så".

LO kräver höjt barnbidrag som sin huvudfråga denna kyliga majdag. Hur det nu blev en fackföreningsfråga. Det övergår mitt ringa förstånd. Men LO-ordföranden besväras inte med kritiska frågor, rapporteringen är pliktskyldig. 

Det var allt, gott folk, att rapportera från arbetarrörelsens stora högtidsdag. Mammas socialdemokrati är död. Jag har skrivit det förut mer än en gång. Inte utan viss sorg i brukspojkens sinne. Men bara att inse.

Och det jag hör denna 1 maj bara förstärker det intellektuella obehag jag redan känner.

Förutom att tänka: är detta Sverige 2023? Eller lever jag i ett afrikanskt -u-land? Med hungrande barn som snarast måste få hjälp. Jag trodde att jag levde i ett av världens rikaste länder.

Bild: August Palm i talarstolen. (Proletären)