Inte vet jag varför jag gav mig i kast med Lars Gyllenstens (1921-2006) Minnen, bara minnen (e-bok 2014). LG har ju aldrig intresserat mig. Jag har, mest pliktskyldigt, läst någon av hans böcker, fann den träig och inte ens lagt titeln på minnet. Memoarerna inte mycket bättre, de.
Länge och genom förskräckligt många sidor väldigt privata. Med detaljerad genomgång av för mig totalt okända släktingars lefverne och öden. Inte ett uns av allmänintresse. Reagerade inte förlaget på det familjesnäva perspektivet?
"Bjöd" Bonniers på detta? Till saken hör att LG:s böcker aldrig var några kioskvältare. Tvärtom. Något han själv var medveten om. Nästan i Vilhelm Ekelunds klass.
Jag tänker att detta kan väl för guds skull bara intressera hans närmaste. Som när man hemma hos någon det utan förvarning plockas fram ett tjockt fotoalbum där man själv inte förekommer och inte har det minsta intresse av.
Men tvingas av artighetsskäl och för att man är väluppfostrad sitta kvar och lyssna till förtjusta utrop av typen: "Där är vi på Kanarieöarna 1966, minns du åsnan du red på, Elsa?"
Min mamma brukade säga om människor "men han är i alla fall snäll". Jag tolkade det som att hon inte kom på något bättre. Men kanske var det inte så. Hon tyckte ju att människor skulle vara snälla och inte "lea" som det heter på sandviksmål.
Det var nog så att jag laddade ner tråklåset Gyllensten, snäll eller kanske icke, från bibblan för att jag inte fann något annat i hastigheten. Och för att jag ville få skvaller inifrån Svenska Akademien där han satt. Sån är jag.
Man får aldrig vara tråkig. Annette Kullenbergs credo. En dödssynd. Men det är han, Gyllensten. Tråkig så in i baljan. Och korrekt. Men så bränner det äntligen till. När han kommenterar Lars Forssell (1928-2007) om vilken någon yttrade: "Han tar aldrig några risker."
Ena stunden dömde han kluckande fnissande med hoppande axlar ut Akademien med sina enligt honom reaktionära stofiler. Nästa stund satte han sig smickrad i frack bekvämt tillrätta på en av dess stolar (efter Siwertz). Dubbelheten genomgående för Forssell.
Motsägelsefull eller skamlös opportunist? Avsaknad av inre kompass? Man ska inte baktala de döda, men lutar mig mot Havamal: " /.../ ett vet jag som aldrig dör, domen över död man".
När tiden påbjöd det, vänstervindar blåste, skrev Forssell påpassligt nog sina Oktoberdikter (1971) med Lenin på omslaget. Och deklarerade frankt hos Lasse Holmqvist i tv att han var socialist.
I rättvisans namn bör dock framhållas samlingens lättillgänglighet, till skillnad från annat utomordentligt kryptiskt och föga njutbart ur hans poesihand.
Gyllensten är full av förakt för personen Forssell som han hade möjlighet att studera på nära håll. Och då blir det liv i hans stil. Vi delar inte många uppfattningar. Men föraktet för sådana som Forssell, i sällskap av bland andra Tommy Körberg och Claes Malmberg, delar vi.
Välbeställda frasradikaler. Vågar aldrig ta ställning på riktigt. När det kostar. Dömer ut sammanhang de sedan förekommer i. They make me feel sick som engelsmannen morrade.
Plötsligt får jag för mig att jag läst Gyllenstens memoarer förut, i pappersversion. Varför plåga mig en gång till? Är jag en sadomasochist som läsare? Jag är allt bra händig, sandviksmål igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar