Minnen från Mejselns tid

Min mammas socialdemokrati är död. Det är något jag, nästan med en dåres envishet, slagit fast många gånger. Att den skulle kunna återuppväckas, något som Suhonen (i August Palm-skägg på fotot) och andra "reformister" hyser förhoppning om genom drömmen om en "vänstervridning" håller jag för uteslutet. 

Vi har att leva med den version av S som är dagens. Något modifierad i bästa fall. För att behålla regeringsmakten. Turerna runt statsministeromröstningen vittnar om detta.

Det finns ingen annan socialdemokrati. Bland de tidigare socialdemokratiskt röstande som söker sig till SD kanske hoppet närs om att de är dagens S. SD spelar också på detta. 

Dödsorsaken kan man ha olika uppfattning om. Frågar vi Kommunisterna, tidigare r:arna, i Göteborg är det väl ledarnas svek - "pampväldet" - som skulle hävdas. 

Ingen ny förklaring, utan kan ledas tillbaka till Ilja Wechselmann och andra arbetarrörelseforskare som drev tesen att längtan efter det goda livet förklarar arbetarrörelsens ledare och deras anpassliga handlande för att komma in i värmen. 

De smörjer kråset vid köttgrytorna, så att säga. Och det har fjärmat dem från den vanlige socialdemokraten. Och stanna vid samma grytor vill de, förstås. Inget att moralisera över.

Jan Lindhagen och Macke Nilssons bok Hotet mot arbetarrörelsen (1970), föll mig omedelbart på läppen när jag läste den första gången för femtio år sedan. Genom sitt anförande att det är samhällsförändringen i efterkrigssverige som utgjort ett verkligt hot mot rörelsens idéer. 

En strukturell förklaringsmodell, skulle vi väl säga idag. Glöm svekfulla, makthungriga ledare. Försök istället att tänka sociologiskt. Vilket i och för sig inte legitimerar samma lednings sentida agerande vad gäller LAS, den offentliga sektorns privatisering och andra nyckelfrågor.

Socialdemokratin är det klassiska brukssamhällets barn, med en stor arbetsgivare dominerande på en mindre ort. Det genererade homogenitet och konformism. I Sandviken, där jag växte upp bland metallarbetare, var det otänkbart att vara något annat än socialdemokrat. 

Blott någon enstaka stack ut genom att vara kommunist. Och fick det svårt. Icke minst under 50-talet när LO jagade kommunister på arbetsplatserna. 

Vardagen var socialdemokratiskt impregnerad, från vaggan till graven. Man var fackligt ansluten, handlade i Konsum, många var med i SSU, försäkrad i Folksam, begravdes av Fonus. Det var bara så, självklarhetens hegemoni rådde. 

Kraft bodde i kollektivet, i den självförvaltningens skola man gick i som fackligt aktiv. Liksom boendet hos HSB tränade en i självförvaltning, jag växte upp i en tvårummare i bostadsrättsföreningen Mejseln. Skolor i socialism, talade Marx och Engels om. Liksom pionjären Axel Danielsson.

Men så träder in på scenen arbetarrörelsens värsta fiende: den kapitalistiskt genomsyrade samhällsutvecklingen. Vardagens avpolitisering, med Lindhagen och Nilssons begrepp, sker. Jag minns hur det pratades bland de mina om hur man "fick det bättre". Fattigdomen reformerades bort.

På egen hand kunde man förbättra sin tillvaro. Köpa bil, resa på semester, kosta på sig saker som aldrig tidigare. Lägg till en ökad social och ekonomisk trygghet genom olika reformer. Den viktigaste pensionsreformen 1957. 

Socialdemokratin, som aktivt verkade för det radikala avskedet till fattigsverige och förnedring, blev därmed ironiskt nog samtidigt sin egen dödgrävare. 

Utan att S kunde kontrollera vad som släppts löst. Revolutionen äter sina barn, brukar man säga. Socialdemokratins obestridliga framgångar åt sin egen skapare. 

Inte svårt att identifiera dragen i den mot socialdemokratin fientliga samhällsutvecklingen; atomisering och medelklassifiering, var och en sin egen lyckas smed. Den förborgerligade, samtidigt krympande arbetarklassen "behöver" inte längre socialdemokratin. 

Det som var otänkbart för en arbetare i Sandviken, rösta på moderaterna, är det inte längre. Det beror inte på att densamma blivit "höger". 

Och underklassen - numera etnifierad. Utlämnad till en anställningsotrygghetens arbetsmarknad. 

Man kan byta ut ledarna, kasta ut en sådan som särlingen Juholt som partieliten provocerande verkade knyta an till de idémässiga rötterna och pionjärerna, men man kan inte byta verklighet. 

Att idag köpa en lägenhet i Mejseln kostar summor som mina föräldrar knappast skulle haft råd med. Det berättar om den samhällsutveckling som Lindhagen och Nilsson för ett halvt sekel sedan var insiktsfulla om. 

En utveckling som S kanske inte "såg komma", för att citera en avgående partiordförande. 

Bild: affarsvarlden.se

Hur långt mellan Auschwitz och ett skadat hjärta?

”Ett barns födelse medför ändå en illusorisk fläkt av mening.” (Ingmar Bergman)

Jag läser växelvis två e-böcker och det kunde vid en ytlig presentation förefalla som om de inte har mycket gemensamt, förutom att de båda bär vittnesbörd om hur utomordentligt skört livet är: Ellie Midwoods Violinisten i Auschwitz (2021) samt Daniel Bergmans Hjärtat (2021).

Den första kretsar kring den virtuosa violinisten Alma Rosé (1906-1944), judinna från Österrike som skickas till Auschwitz. Där underhåller hon SS-personalen med sitt och hennes orkesters, bestående av kvinnliga fångar, vackra musicerande. 

Paradoxalt nog försökte den musikälskande Josef Mengele, som hade ett gott öga till den skickliga, rädda hennes liv. När hon allvarligt insjuknade inte ens ett år innan Auschwitz nåddes av Röda Armén. 

Men Den vita ängeln eller Dödsängeln som doktorn kallades - denne fruktade sadist, detta odjur i människohamn - lyckades inte bota henne. Han var bättre på att ta död på människor. 

Daniel Bergman är son till demonregissören med samma efternamn. Det är inget vackert fadersporträtt som tecknas i minnesboken. 

En iskall, okänslig Ingmar Bergman - som i var och varannan mening strör in ett understrykande sörru - försöker sälja sonen till den finska barnflickan, lovar henne hus och ekonomiskt underhåll om hon tackar ja. Det gör hon inte. Även om hon fattat tycke för den lille gossen Daniel. 

Daniel Bergman lider av MS och allvarliga hjärtproblem. Det är frestande tänka psykosomatiska skador efter en honom förminskande barndom. Han har delad vårdnad om en dotter  - som i boken tilltalas "Hjärtat" - men barnet fruktar att bo med honom. Rädd att fadern plötsligt skall dö i en hjärtattack.

Jag frågar mig själv varför böckerna i allt väsentligt tycks komma varandra så nära. Kan det vara det att i båda är människan inget mål i sig, att respektera och vårda. Hon har berövats allt egenvärde, andra har makt över och dikterar hennes öde. Hon är totalt utlämnad. 

Rosé får löfte om att leva så länge som hon bjuder på underskön, klassisk musik. Daniel Bergman är mest i vägen för den store regissören. Han försöker ju slippa honom, köpa sig fri. 

Senare är umgänget med fadern, krystade middagar på fina restauranger, något sonen helst stod över. Allt sker på faderns villkor, allt beror på hans aktuella sinnesstämning. Det är som om Bergman regisserar även i privatlivet. Och han tål inga motsägelser.  

Ingmar Bergman, med sina dämoner, har aldrig tillhört mina favoriter bland filmkonstnärer. Jag har svårt för hans långsamma filmer med neurotiska överklassare. Aldrig förstått varför han varit så uppburen. "Vår andes dalahäst i världen", som Bo Widerberg spydigt sade om honom.

Jag minns när Katarina Davidsson i kulturtidskriften Montage sågade filmerna vid fotknölarna, vilket herrans liv det blev bland de kulturfina. Man repar inte ostraffat ett nationalhelgon, en ikon. 

Intressant nog använder Daniel Bergman, som själv och med viss framgång prövat på regisserandet innan han blev ambulanssjuksköterska, ordet "tillgjorda" om replikerna i faderns hyllade verk. 

Jag kanske inte fömår att närmare och mer övertygande reda ut varför jag fått för mig att böckerna handlar om "samma sak". Den första med brutala SS-vakter, krematorier och fångar som dagligdags mördas eller dukar under när de inte orkar mer. 

Bergmans om en nedtryckande uppväxt. (I likhet med Jan Myrdal satte Ingmar Bergman arbetet framför allting annat.)  Men med barnflicka och materiell bekvämlighet. Inget Auschwitz, detta organiserade helvete på jorden. 

Ofta tänker jag under läsningen av Hjärtat mastodontverket Fanny och Alexander och hur de två barnen behandlades. I en våning lika stor och skrämmande som den där Daniel upplevde sin barndom. Runt hörnet lurar spöken och onda varelser.

I eldskrift framför mig: Ecce homo! Se människan! Hon finns alltid där, bakom fysiskt och psykiskt plågande. Hennes själ kan aldrig förintas. 

Sir Mick on the beach

Take me back to the place that I know / On the beach, yeah / On the beach (Chris Rea)

Under Rolling Stones just nu pågående USA-turné, med välfyllda (trots biljettpriserna), jublande konserthus och för första gången utan Charlie Watts, har Mick Jagger roat sig, och oss andra, med att lägga ut foton på Instagram från alla platser de besöker enligt turnéplanen. 

Stones har inte framträtt varje afton, utan sparat på krutet. Även om den sjuttioåttaårige Sir Mick håller sig i form genom att hårdträna tre timmar per dag sex dagar i veckan. (Herregud!) Det har funnits gott om tid för sightseeing mellan konserterna. 

Och sett sig omkring har Jagger verkligen gjort på de lediga dagarna, samt flitigt dokumenterat. Förvandlat sig till marknadsförare av de orter han rört sig på. Bara för de turistansvariga att tacka sin lyckliga stjärna för denna gratisreklam från en ikon. 

Han har slunkit in för en öl på något hak, beblandat sig med lokalbefolkningen. Intressant nog har rockstjärnan inte alltid känts igen och som annars väckt uppmärksamhet.

Härliga foton från Miami när han, likt en Huckleberry Finn och Tom Sawyers efterföljare, iförd lämplig hatt strosar barfota i sanden, skorna i handen. Tillsammans med den trettiofyra år yngre flickvännen Melanie Hamrick.

Osökt tänker jag Rabindranath Tagore, Nobelpristagare i litteratur, och hur han metaforiskt fångade strandens betydelse, placerad mellan havet och människornas boningar. 

Inspirerade den engelske psykoterapeuten Donald Winnicott till hans emancipatoriska teori om övergångsobjekt, där leken spelar en avgörande roll. Fantasins frizoner att värna jagets autonomi och integritet i. Viktigt för barns själsliga utveckling. 

Jag lånade in hans teori till organisationsområdet när jag skrev boken Själens revolt. Människan i organisationen. Leken är viktig även för vuxna, inhysta i organisatoriska sammanhang. Möjliggör distans gentemot disciplinerande, utrymmesbeskärande kontroll från ledningens sida. 

Redan Friedrich Schiller visste det: "Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker."

En strand invid havet blir, bildligt talat, platsen för frihet och lek. Stranden som livszon. Så borde livet levas. 

Jag betraktar Jagger där på stranden i Miami, mellan havets evighet (som rymmer döden) och människornas tillfälliga boningar. Han tillhör i denna soliga, förhållandevis korta stund varken evighet eller tillfällighet. 

Hans ansikte är lyckligt, avslappnat. Han är långt från scenens elektrifierade frontfigur. När han outtröttligt, likt en Duracellkanin, anför Stenarna under konserter längre än två timmar och utan paus. 

Bild: Facebook

Inget klickvälde utan alla enfaldiga

Om demokrati betyder folkvälde, det vill säga i praktiken och inte endast i retoriken, är jag demokrat. Men att påstå att det som nu pågår i den svenska huvudstaden, med de statsbärande medierna som lojala förmedlare, skulle vara en demokratisk process. 

Det vägrar jag att gå med på.

Högt över folkets huvud käbblas det vid köttgrytorna, i kamp om makt och positioner. Miljöpartiet, med två språkrör som kunde förväxlas med fågelskrämmor, vägrar att erkänna parlamentariska principer. Förutom att man avskyr SD:s väljare. 

I det senare fallet, skall väljarkåren indelas i värdiga och ovärdiga? A- och B-väljare? Det är ju det som plastpåseskattens idoga förkämpar säger med sitt agerande.

Jag är sannerligen glad att jag inte röstar. De enfaldiga som fortfarande gör det legitimerar klickväldet. 

Magdalena Andersson gråter i plenumsalen. Ögonen på ministern som alltid bär propeller under hakan, jag minns inte hans namn, är fuktiga av rörelse. Gräts det också, fuktades ögonen, när Thatcher utsågs till premiärminister i England? 

Som om något skulle bli bättre i den blågula monarkin för att en kvinna blir statsminister. Även om hon uttalar så fort hon hinner: "Sverige kan bättre."

En kvinna som, enligt vad hon själv uppgivit, har Göran Persson som rådgivare? Han som befarade att svenska folket skulle bli rasande när samma folk insåg vad som gjorts med pensionerna. Folket blev kanske rasande, men förblev förslavat. Inget hände. 

Vilket säkert Persson och de andra i "pensionsgruppen" kallt räknade med. Annars hade de inte vågat. 

Anderssons tysta devis är, samma som föregångaren som partiordförande: makten framför allt. Under sina år i regering hade S möjlighet att göra det de nu, efter att V legat på, påstår att de tänker göra åt "de sämst ställda" pensionärerna. 

Det usla pensionssystemet som sådant behålls däremot intakt. Först när makten hotas agerar S. Sakfrågorna är sekundära.

Jag vet inte, i skrivande stund, om Andersson till slut blir statsminister. Cirkusen fortsätter. Jag kan bara hoppas att de enfaldiga, åtminstone några av dem, vaknar till sans. Och slutar att rösta.

Så att åtminstone något gott kommer ut av detta taskskådespeleri på skattebetalarnas bekostnad. 

Bild: sva.se

Min morfar anslöt sig inte till något gangstergäng

Min morfar var tretton år när han skickades ner i Verket, efter att företagsläkaren intygat att han var i skick och fason att trots sin ringa ålder kunna arbeta skift. Även nätter. 

Inte vet jag om bruket, där morfar växte upp, skulle falla under beteckningen "utsatt område". Men nog hade de det besvärligt socio-ekonomiskt, som vänstern brukar lyfta fram som viktigaste förklaringsfaktor, de som bodde där. Knapert som attan. 

Men skaffade de sig därför skjutvapen? Rånade de? Våldtog de? Nej, nej, nej. 

Morfar anslöt sig inte till något gangstergäng. Han var skötsam, knegade hela livet - enllgt en gammal, hederlig arbetarklassmoral. Gjorde sin plikt och som Löfven brukar säga: gör din plikt - kräv din rätt. 

I morfars fall handlade det om rätten att bli utsugen och skänka oersättlig livstid till Verket. 

Jag blev utomordentligt irriterad när jag såg programmet Sverige möts i SVT1 igår kväll, det skulle handla om "gangsterrap" och dess eventuella farlighet. 

Inte ett ord om att man borde kunna kräva även av unga människor att de skall ta ansvar för sitt handlande. Ingen diskussion heller om föräldrarnas ansvar. De unga brottslingarna verkar föräldralösa. 

Arpi svamlade mer än lovligt, Bali mumlade någonting ohörbart i skägget. De förmådde inte lyfta nivån. 

En socialdemokrat från Upsala, där det svårt kriminaliserade området Gottsunda är beläget, pekade hårresande nog på Malmö som ett föredöme, när han ombads nämna en kommun som lyckats med "förebyggande" arbete. Det har blivit som ett mantra att efterlysa dylikt. 

Jag säger inte att jag är emot detta, men det är inte tillräckligt om man samtidigt fortsätter att omyndigförklara gärningsmännen. Det riskerar att legitimera dem. Hade de bara en ungdomsgård, så skulle de skärpa sig. Jojo. 

En deltagare, som talade dålig svenska (inte oviktigt att notera, kanske gömmer sig kulturella sammanhang, som programmet nogsamt undvek), framförde "strukturell rasism" som den viktigaste faktorn att beakta. Man har hört det förut. 

En tidigare fängelsekund skyllde kriminaliteten och skjutandena på moderaternas skattepolitik under Reinfeldt. Inte helt glasklart hur det hänger ihop.

Det skylls på orsaker bortom de enskilda individerna, de görs helt skadeslösa. Berövas, infantiliserande, allt ansvar. Samhället förvandlas till en vildmark, utan gemensamma normer och värderingar. 

Den enda vettiga i debattprogrammet var en kammaråklagare, rak och klar. Hon grundade allt hon sade på obestridliga fakta från rättssalen. Ingen kommentar från de övriga, intressant nog.

Vilket "problemet" egentligen var och hur det skulle "lösas" förblev outrett. Det var ett kacklande och pratande i munnen på varandra som inte ledde någonstans. Debatt som usel underhållning. 

Nya skjutningar och växande kriminalitet att vänta. Magdalena Andersson ny statsminister idag. Sämre än under Löfven kan det inte inte bli, heller inte bättre. 

Bild: gotavapen.se

Den långe fan

Vi har en framtid och där står 

Tempel över krönen 

Glimmande i solen 

Hoppets alla vågor rulla

En sång om frihet, som strofen ovan inte hämtats från, av Theodorakis - med den uppfordrande raden nu gäller det ditt liv, ditt eget liv - spelades vid hans landsman Patriks begravning i Upsala. 

Patrik och jag upplevde Västbanken, denna plats med ständigt nya illegala bosättningar men som världssamfundet kallsinnigt verkar ha vänt ryggen och fullkomligt struntar i, tillsammans. 

Efter blott ett par dagar i Ramallah visste många vem han var och ropade glatt till och hejade på honom när han promenerade genom den myllrande staden. 

När han rest hem till Sverige, frågades det efter honom. Även av Abbas hårt beväpnade livvakter som han slog sig i slang med. En människa alla älskade.

Han var skicklig i att tackla sig fram till den lilla bussen till Jerusalem från Ramallah. I en tuff match mot bastanta, palestinska kvinnor med vassa armbågar och som aldrig hört talas om köprinciper. Först till kvarn får först mala.

"Den långe fan" kallades jag ömsint av Patrik. Själv en tvärhand hög. Men desto mer intensiv, det slog gnistor om honom. Ett hett temperament som väcktes av orättvisor och förtryck.

Den politiska framtid som jag, i likhet med Theodorakis och Patrik, drömde om har bleknat. Politiskt sett sjunger inte morgondagarna längre med röd färgsättning. Politiken lämnar jag därhän, framtiden lägger jag mer på ett livsplan. 

Och den känns försvinnande kort, där jag befinner mig i livstrappan. En dag i taget därför klokaste hållningen.

Med förtjusning läser jag varje dag Lars Ragnar Forssbergs vardagsedlar. (Inget genitiv-s på vardag.) Det är Dagermans Dagsedlar som utgör stammen i min, inte Lars Ragnars bör tillfogas, rubricering. 

Hans vardagliga liv, om så invid Hudiksvallsfjärden eller i Söderreservatet, tecknas på Facebook med några få, välformulerade rader. 

Lakoniskt förmedlat. Inga övertoner. Påminner mig ofta om Claes Hylingers stil. Alltid i sällskap med pudeln Stella. En man och hans trofasta, kloka hund. Who could ask for anything more?

Till mig förmedlas att det går, åtminstone för korta stunder, att leva som om död och sjukdom inte fanns. Det gäller bara - inte så bara - att ta vara på dessa livsbejakande stunder. Inte slarva eller fly. Vardagslivskonsten bor i detaljen.

Liksom de på Västbanken som lever sina vardagsliv som om den israeliska ockupationen inte fanns och beskuggade deras existens. Jag fattar inte hur de klarar det. Men de har inget val.

Bild: zazzle.se

Morgonrodnad

That's the time, that's the time I love the best (Donovan)

Det bästa jag vet är att sätta mig i min (ut)slitna gröna fåtölj med datorn i knäet. Fåtöljen har hängt med under många år, men jag vågar av vidskepliga skäl inte göra mig kvitt den. Vilken risk löper i så fall mitt skrivande? 

På datorn har flera tangenter lossnat, det krävs en hel del trixande för att hålla kvar dem. Och jag tappar farten. 

Mac:en presenterades mig av min närstående hösten 2016. Inför att jag i januari nästpåföljande år skulle stämpla ut från högskolan och räknade med att förlora den dator som tillhörde statsverket.

Nu blev det inte så, efter en ovärdig utgång på grund av fullblodsidioter till chäfer. Vilket medförde att datorn, även annan statsegendom, inte krävdes på återlämning.

Morgonrodnad över hustaken på holmen där jag bor, granne med Östersjön. Jag vet att det ligger där, men kan inte se havet, dock inte långt borta. 

Hellre låter jag blicken fångas av morgonrodnad än av morgontidningen. Jag gör mitt bästa för att vända den medieproducerade samtiden - finns det någon samtid bortom den som medierna tillhandahåller och prackar på mig? - ryggen.

Det är inte lätt, för att inte säga omöjligt. Det aviseras ständigt, utan att jag bett om det. Och det är bara elände som singlar in, humöret sänkande.

Om jag hade mycket deg, gjorde jag en Robinson Jeffers. Efter ett stort arv drog han - lyckosten - till Carmel på den amerikanska västkusten, slog sig ned på en plats som på den tiden inte var lika befolkad och turistkontaminerad som idag. 

Närmast ödsligt beläget hans hus. Precis som han ville ha det.

Han skrev sina vidunderliga dikter om evigheten vittnande klippor, störtande ned i det likaså eviga Stilla Havet. Civilisationskritikern Jeffers älskade sin utkiksplats - bortom storstadens hets och dån.

Med mycket på kontot blev det Tversted i Vendsyssel, Nordjylland, utmed Vesterhavet för min del. Hösten i Tversted, upplevde den innevarande år, med för årstiden stram natur och okammat Vesterhav, skänker evighetskänsla. En sinnet lugnande sådan. 

Mitt korta liv förgår invid evighetens rand. Jag påminns om detta. Evigheten väntar mig. Inte bara mig, oss alla.

Jeffers är en egen författare med en alldeles egen röst. En annan sådan som jag njutit av de senaste dagarna är hans landsman Cornell Wollrich. Flera av hans mångbottnade texter blev till film. 

Med deras förmåga att omedelbart slå klorna i läsaren och sedan inte släppa sitt grepp är det lättförståeligt. Texter som inte låter dig som läsare slippa undan.

Såsom en spännande rulle av Hitchcock med James Stewart i huvudrollen, spelar en man som med kikare i handen betraktar huset mitt emot där rysligheter plötsligt händer.

Det ryktas att solitären Wollrich surnade till på demonregissören när han inte blev bjuden på premiären. Det ryktas vidare att han aldrig såg filmen. 

Jag söker mig till författare jag önskar att jag kunde skriva som, därmed tillämpa ett stilideal. Gärna deckare. Riktiga deckare. Wollrich sällar sig till en tradition där Chandler, Hammett, Spillane och Dürrenmatt intagit sin självklara plats. Jag tänker också Hemingway. Inget prål.

Så kallade deckare rynkas det ibland på näsan åt, pulp literature. Men dåliga deckare förklaras inte av genren, utan av författaren ifråga.

Och efter Röde Börje kom en annan dalahäst

Jag hörde talas om honom första gången när han fortfarande var Borlänges starke man. Inga vackra ord. Dummare än en ladugårdsdörr, ett av de mildare omdömena. Men förmodligen en slipad maktspelare och karriärist. 

Inte besvärad av någon ideologisk barlast. Inte heller tyngd av boklig lärdom eller bildning. Ingen intellektuell böjelse. När jag föreläste i skuggan av Domnarvet, dök han inte upp. Trots personlig inbjudan från en av arrangörerna som hoppades på en livfull diskussion om arbetslinjen kontra medborgarlön.

Som klippt och skuren för den socialdemokrati som sedan länge endast till namnet är en arbetarrörelse. Heltidsanställda ombudsmän och yrkespolitiker bär upp och tonsätter organisationen. 

Skattemedel (i och för sig likadant för alla partier) och LO (trots att allt fler inom kollektivet röstar på SD) finansierar verksamheten. Partiet står inte och faller med betalande medlemmar som dessutom stadigt fortsätter att minska i antal. 

Oligarkins (fåtalsväldets) järnhårda lag råder inom socialdemokratin. Ett fenomen som den tyske sociologen Robert Michels redan i början av 1900-talet förutsåg. Den senaste, välregisserade S-kongressen kunde inte demonstrera toppstyrningen tydligare. 

Om mannen från Borlänge inte funnits, kunde Jan Myrdal fiktivt ha fabricerat honom. Typen. Han som skrev Myglaren och Karriär.

Jag har hört människor uttrycka sitt gillande av denne Peter Hultqvist. Fötterna på jorden. En rejäl karl. Och liknande. Kan det vara dialekten? Dalmålet? Han låter ju folklig. En av oss. En ur verklighetens folk. Inte som den där smattrande Kristersson, ivrigt viftande med armarna. 

Det kan knappast vara sakpolitiken som framkallar gillandet. Ta bara hans generösa vräkande av skattepengar över försvaret. Hur och när utvärderas denna satsning med svag konsekvensanalys? Och hans uppenbara Nato-fjäskande. Vad med vårt nationella oberoende? 

Kanske har han en stark ställning och ett brett stöd inom S. Det betyder statsrådspost. Inte kompetensen som tagit honom till Rosenbad. Lägg till noll i retorisk förmåga, Hans agerande mot Jimmie Åkesson i en tv-debatt var rent fasansfullt. Med otyglade, svävande utfall. 

Minns någon längre försvarsminister Börje Andersson, Röde Börje, som Palme lockade till regeringen och Stockholm? Också han från Borlänge. Det gick inte bra. Långsamt tynade han bort. Avled blott sextiofyra år gammal. 

Kanske behöver S någon från Dalabänken. Därför nu Hultqvist. Fråga mig inte varför. 

Han agerar egenmäktigt som om riksdag inte fanns, beslutsförankring inte behövdes. Häromdagen lovade han trupper till Ukraina. Om grundlagen gällde, skulle han ställas inför riksrätt. Som Stefan Lindgren uttryckte det i 8 dagar. Men vem bryr sig om grundlagar längre?

Över S svävar Lennart Geijer och Carl Lidboms ande: politiken är överordnad juridiken. Makt går före rätt. 

Den avgående Löfven, vill också framstå som en man ur de djupa folklagren, har låtit dalmasen hållas trots alla turer. Han utgör ju inget hot. Vad han än företar sig. Kanske därför. 

Vi har de statsråd vi förtjänar? Jag röstar inte, så skyll inte på mig. Jag tvår mina händer. 

Men hade gärna debatterat med Hultqvist den gången i Borlänge. Det hade väl spårat ur.

Bild: regeringen.se

Spring i benen

Om den skrivande före detta kollegan, som hade näsa för det populärvetenskapliga, någonsin begick den bok om fenomenet rastlöshet som hon surrade om, det vet jag inte. Men det skulle inte förvåna mig om hon kom till skott. 

Till professionen sociolog och ägnade sig företrädesvis åt det en annan sociolog, marxisten Göran Therborn, skulle fnyst åt som hip sociology. Allt utom makt- och klassanalys var, enligt honom, hip sociology. Inget en seriös sociolog bör förslösa energi och tankemöda på.

Min andra svärfar, den jag tyckte klart bäst om av samtliga tre och ofta förde givande politiska samtal med, menade att när gamla människor känner på sig att de snart skall gå bort, då blir de rastlösa som attan och måste omedelbart hitta på saker att göra. 

För att skingra en krypande ångest inför det korta livets oupphörliga slut.

Som att gå ut och dansa eller resa. Han syftade då närmast på den kvinna han för tillfället sällskapade med. Hon, som ständigt ville dra ut honom på diverse galej, gick också bort inte långt därefter. 

Svärfar visste vad han snackade om, han. En klok man. Numera återbördad till barndomens trakter och vilande i Indalsälvens omslutande vatten. Delande vågors frihet. 

Av Elof Luspa, en av ledarna för den stora gruvstrejken, lärde jag mig att alltid försöka tänka dialektiskt. Inte enkelspårigt. Varje tes eller uppfattning genererar sin motsats, sök därför denna. Håll tänkandet genom motsägelsefullhet levande - därmed dig själv. 

Om jag börjar att uppleva mig själv som en dystergök och sjunka in i en svart sinnesstämning där jag absolut inte vill vara, skall jag inte stanna kvar i och passiviseras av den. Utan föresätta mig: jag kräver mer av livet än så här. 

Dysterheten blir därigenom en bra startpunkt, något att vara glad för. Även om kan tyckas paradoxalt.

Jag har inga planer på att snart gå bort. Och jag längtar inte efter att gå ut och dansa, det har aldrig varit min kopp te. Inte med mina rejäla 46:or som plattade till fossingarna på en och annan dam i ungdomen. Men jag vill resa! Det rycker svårt i resenerven.

Jag följer dagligdags med hjälp av Berliner Zeitung och Berliner Morgenpost utvecklingen i mitt älskade Berlin, där en fjärde våg med corona är på insegling. Någon resa dit inom en snar framtid dit är definitivt inte aktuell. 

I spåren av den fjärde vågen planeras allt strängare restriktioner, ett ord jag har börjat avsky. Nästan lika mycket som lockdown. 

Förr hette det om livliga barn att de har spring i benen. I dagsläget känner jag mig inte rastlös. Jag har spring i benen. 

Bild: posterlounge.se

Tankar inifrån en pensionärskuvös

Någon sådan där aristokratisk Horace Engdahl, som med ett upphöjt samtidsförakt blänger ner från sin terass till lägenheten utmed Vasagatan i Göteborg är jag icke. Själv skulle han väl säga att han är offer för spleen eller något annat gammaldags fint.

Men kanske han muntrar upp sig där i elfenbenstornet genom att då och då kika på pensionsavin. Det borde han, den välbeställde.

Han sitter ju inne med en riktigt fet pension efter åren i akademien. Elaka röster påstår att han fixade den själv, när han satt ständig sekreterare. Vad vet jag. Kanske ville de bli av med honom efter turerna runt hans kompis Kulturprofilen, en riktigt ful fisk i salongerna.

Som inte drog sig för att tafsa, eller kladdade han - jag minns inte hur den egendomlige Lambertz fick till det med termerna, när han själv varit i farten med tassarna - på självaste Vickan. 

Engdahl har, som den hedersman han själv tycker sig vara, ryckt ut till försvar för sin till knastret skickade polare. Men som man brukar säga: en förlorad sak går aldrig att rädda. 

I skrivande stund uppmärksammas jag på att statsrådet med den flyende hakan anklagas för att ha tafsat, eller om det nu är kladdat, på en kvinnlig partikollega under den nyligen avslutade S-kongressen i Göteborg. The show must go on. 

Nog kan man känna något liknande inför samtiden som Engdahl, men såsom varande en enkel grabb från Sandviken kan jag inte dela hans aristokratiska poserande. Klasstillhörigheten sitter bergfast efter alla år. 

Och därför måste andra ord väljas än Engdahls pompösa. Han och jag sitter inte i samma båt, så att säga.

Jag har en inglasad balkong, pensionärskuvös som de brukar kallas, att titta ut från. Men det föder inget omedelbart samtidsförakt. Blicken fastnar däremot på hundar som blivit alltfler i antal under pandemin. Glada jyckar som omedelbart får mig på gott humör.

Bakom mig en orörd, dödsannonserna har jag checkat (så att jag inte står med), Gefle Dagblad som jag överlåter till min närstående att ta hand om. 

Nå, jag har förstås läst vad di skriver inför aftonens derby hemma i Gavlerinken mot ärkefienden Leksand. Jag undrar förresten om den där Engdahl håller på Vilda Västern (Västra Frölunda) efter flytten till Göteborg? 

Men inte lär han väl i så fall bege sig till Scandinavium och beblanda sig med pöbeln.

Nja, han har nog fullt upp med att vara skönande och öva Beethoven på sin flygel i den stora våningen. Men vad vet man. 

Jag har undvikit att annars som vanligt, när han är på tapeten, bruka ordet jollpetter. Men där kom det. 

Var glad för din pension, din jollpetter, det är inte jag för min. 

Bild: di.se

Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor

"Varför är den goda dum, varför den onda klok?" Så undrade han, den gode (skämt!) landsflyktingen Carl Jonas Love Almquist. (I flott hatt ovan.) Med det dystra tillägget: "Och varför är allt en trasa?" 

Han är i alla fall snäll, brukade min salig mor säga om en person, när hon inte kom på något bättre. Och det behövde överslätas att den vanartige sonen uttryckt sig spydigt om samma person.

Jag läser i ordet snäll in "ointressant". Kanske "självutplånande". Bakgrundspersonligheter, anonyma. 

Jag fortsätter att ta mig igenom Jesper Högströms bok om Tora Dahl med den intressanta (!) titeln Jag vill skriva sant (2021). Ett citat från henne. Högströms arbete bygger på hennes efterlämnade dagböcker. 

Jag läser den som e-bok, lägger bort ibland för att inte säga ofta, om man nu gör det med e-böcker: lägger bort. Den blir nämligen tjatig. Och jag vägrar att vara en snäll (!) läsare. Eller tycka som andra, det vill säga kritiker, som läst och reservationslöst uppskattat boken.

Dahl umgicks flitigt med dåtidens manliga, litterära elefanter. Hennes och mannens, den prudentlige litteraturkritikern Knut Jaenssons hus på Lidingö tjänade som tillhåll för de skrivande från parnassen. Där bjöds sprit, mat  och övernattning. Samtal och bråk. 

Artur Lundkvist, som trots sin bakgrund hyste sympatier för nazismen, var en flitig gäst. Fyllbulten och det poetiska geniet Gunnar Ekelöf, som Dahl kröp till sängs med. 

Den eldfängde Erik Lindegren, vars kryptiska dikter till en början refuserades, som gärna delade ut en och annan snyting under alkoholens inverkan. 

Den sistnämnde hade Dahl något slags förhållande med, inte bara sexuellt. Till skillnad från de andra, självupptagna figurerna såg han henne - som något mer än bara kokerska och madrass. Åtminstone ibland. När andan föll på. Och det passade honom.

"Mansgris" skulle vi väl säga idag. Men vad med Tora Dahls "tjänstvillighet"? Jag förstår mig inte riktigt på henne, jag vänder mig mot att hon fann sig i att bli illa behandlad av kvalificerade skitstövlar - om än med ordet i sin makt som få andra. En masochistisk läggning?

Som sagt, Högströms bok tenderar bli tjatig. Dessutom tvingas han fylla ut med vad han tror Dahl tänkte eller kände, det som inte direkt framgår ur och kan skrivas av från dagböckerna. 

Snarare fantiserar han om det, tar ut de fiktiva svängarna. Tja. Vet inte vad jag ska tycka om detta grepp. Kanske nödvändigt för att inte hans bok skall reduceras till blott en avskrift. 

Almquists undran förefaller tillämpbar på författarna i huset på Lidingö. Men vad man än kan säga om det skrävlande, egenkära gänget. Jävliga kunde de vara, mot varandra, ännu mer mot kvinnor, men aldrig ointressanta. Aldrig snälla.

Och som det brukar heta som bekant: blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor. Nu vet jag förstås inte om Tora Dahl bör räknas in i den senare kategorin. Det är inte upp till mig att avgöra. Själv tyckte hon inte det.

Bild: historiesajten.se

Besöker vanliga tyskar Treblinka?

Samtidigt som jag är inne på de sista sidorna av journalisten och hedersprofessorn i kulturjournalistik vid Universität der Künste i Berlin Harald Jähners faktaspäckade men ändå lättlästa Vargatider: Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1949-1955 (på svenska 2021, Daidalos) ser jag filmen The Song of Names (2019, på Netflix) om en virtuos judisk violinist som förlorar hela sin familj i Treblinka. 

Filmens titel anspelar på hur namnen på de dödade i lägren memoreras genom att man sjunger dem tillsammans. En melodiös och monoton kaddish som fryser hjärtat till den gränslösa sorgens is.

Det känns egendomligt att hos Jähner läsa om hur tyskar, som hyllade Hitler, efter kriget skamlöst försökte framställa sig som nazismens offer. Ett projekt inte för att direkt glömma, men borttränga - och förskönande definiera om sin position i "minneskulturen". 

Samtidigt som i filmen Treblinka, det vill säga resterna av det med syllarna kvar under järnvägsspåret, uppsöks. 

Det går inte att blunda. Så många döda, så många stenar. Gräset som om sommaren tillsammans med trädkronorna vajar för vinden. Annars tyst i det polska landskapet.

Jag minns plötsligt den österrisk-brittiska journalisten Gitta Serenys bok om kommendanten i Treblinka (även Sobibor), Franz Stangl. Känd för att rida omkring på en vit häst i lägret, han omtalades som "Den vita döden". 

Stangl flydde till Sydamerika, i likhet med Adolf Eichmann, Josef Mengele och andra krigsförbrytare. 

Men han behöll sitt namn och han försökte inte, i likhet med de båda ovan nämnda, till varje pris hålla sig undan för den som sökte efter honom. Anställd vid ett tyskt företag, således under eget namn. 

När Sereny intervjuar honom försöker han heller inte förneka något eller slingra sig som Albert Speer i hennes bok om Hitlers kelgris. Den senare en ordvrängare av rang, det visade han icke minst i Nürnberg. 

Stangl avled i fängelset i en hjärtattack. Inte så långt efter Serenys intervju med honom, om jag minns rätt. Hade han lättat sitt samvete i och med att han konfronterades av henne och vittnade om sina förbrytelser och gaskamrars existens? Knappast.

Apropå samvete. Jag tror inte på en kollektiv skuld i tyskarnas fall. Som de behandlades av de allierade under den ockupation som följde efter krigsslutet, när alla drogs över en kam. Det riskerar bli kontraproduktivt, producera mentalt motstånd och revanschkänslor. 

Skyldig eller oskyldig? Var och en har att rannsaka och ärligt diskutera skuldfrågan med sig själv. Om man inte är samvetslös. Att skylla på att man "bara" gjorde sin plikt och lydde order, som Eichmann försökte anföra under rättegången i Jerusalem? Nej, det är inte godtagbart.

Många i Tredje Riket aktiva nazister övervintrade och hamnade högt upp i den västtyska statsförvaltningen, inklusive jurister som hade att döma forna kumpaner när de rannsakades för sina brott. Annars hade samhällsapparaten inte fungerat, hävdades det. 

Jag har aldrig hört talas om "vanliga" tyskar som besöker Treblinka eller andra läger. För att falla på knä och med denna gest be om förlåtelse som Willy Brandt i Warszawa. Men vad vet jag?

Jag läser Jähner som att hans bok mynnar ut i att han är kluven i "amnestifrågan", huruvida det var rätt eller fel att låta nåd gå före rätt. Efter att ha sett The Song of Names är man mycket starkt berörd, i denna sinnesstämning inte lika kluven. Å de verkliga offrens vägnar.

Bild: Wikipedia

Otippat?

"Otippat" har blivit ett slitet modeord i nästan var mans mun. För att beteckna något som bara händer, utan att man kunde förutse eller räkna med det. Jag tycker det är ett för svagt ord, samtidigt som mirakel eller under för starka för samma sak. 

Vilken nu saken är, man kanske måste börja där.

Ibland, kanske rentav ofta, tvivlar jag som den åldrade man jag numera är på mina egna sinnen och minnen. Hände verkligen det jag minns, eller är det något jag med min livliga fantasi hittat på eller snarare gjort bättre?  

Beaktande den estetiska teori jag tillämpar, enligt vilken det i varje situation föreligger ett handlingsunderskott: det kunde eller borde hända något mer. Teorin berikar och färgar mitt liv. 

Bifogas bör att minnesbilderna alltid liksom framkallar sig själva. Utan min förlösning. De bara seglar in, när jag minst anar det. Det vill säga otippade.

Drog man, vem i hela friden var ansvarig, verkligen landet runt på 50-talet med en uppstoppad val i naturlig storlek? Den visades på Järntorget, numera Döda torget, i Sandviken. Tyg spändes upp runt valen så att man inte kunde tjuvkika. Nyfiken blev man, aldrig sett en val. 

Man betalade en spottstyver i inträde. Sedan kunde man på nära håll betitta den avlånga, gråbleka valkroppen som det hela tiden sprutades vatten på. För att den inte skulle börja ruttna, antar jag. Eller för att höja spänningen. Tänk om den trots allt fortfarande levde!

När ingen bevittnade det, stack morfar sin käpp i valens ena sida. Inget hände. Tror jag.

I vackra, men idiotiskt nog nedlagda Folkets Park i samma stad, där storheter som Hjalmar Branting och Carl-Gustaf Lindstedt framträtt, körde William Arne, också på 50-talet, runt med en tung motorcykel på väggarna inne i en stor träcylinder. 

Först måste han ta en jäkla fart nere på golvet innan han drog iväg upp på väggen. Och sedan runt, runt där medan vi åskådare hisnade och drog efter andan, trodde knappt vad som utspelades framför våra ögon. Varv efter varv efter varv.

Det stank bränsle, motorn dundrande, blå rökmoln från avgasröret. Min spontana undran, hur liten jag än var: - Varför gör han så där? Men pappa visste besked: - Han får bra betalt!

Apropå det förbleknande fenomenet Folkets park. En studentkamrat i Upsala berättade om en man som på samma 50-tal turnerade i parkerna och framförde en smäktande O, sole mio på dammsugare. Med betalande, imponerade åskådare. Men det är inget jag minns.

Delade jag verkligen back stage med Jimi Hendrix och hans band, alla nu döda, på Jernvallen en januariafton på 60-talet i Viken? Plötsligt stod han i dörröppningen, hatt med indianfjäder, ena armen i bandage. Vi kördes ut, det skulle laddas (rökas på) innan framträdandet. 

Åke, som dristade sig till att nådigt be idolen om en autograf, sparkade han helt sonika i baken.

Ju sämre minnet blir, desto mer är jag benägen att sätta en femma på min livliga fantasi som underhåller min estetiska teori. Det är i fantasin det mesta hände, ingen annanstans. Tja, spelar det i så fall någon roll? Ingen, skulle Truman Capote ha sagt. 

Han, New Yorks värsta skvallertant när det begav sig och skrämde societeten med allt han fiskade fram om den, med sin bästsäljare om frukost på ett ställe där frukost aldrig serverades. 

Bild: Hungrig person i dåtida Sandvikens Folkets Park. digitaltmuseum.se

As tears go by

Mot slutet av sitt liv blev min pappa, som åtminstone på ytan var en maskulin tuffing med ett ansikte påminnande om Humphrey Bogarts och aldrig tillstod någon svaghet eller vacklan, alltmer gråtmild. Jag använder medvetet det ordet. 

"Blödig" låter i mina öron bara nedsättande, svaghetsindikerande och stigmatiserande. 

Kanske var det kopplat till hans akuta insjuknande samma år jag skulle fylla arton. Diagnosen leukemi förblir jag osäker på den när den väl sattes. Men fyra år efter insjuknandet var pappa död, sextioåtta år fyllda. Nedbruten och försvagad. 

En skugga av sitt forna, kraftfulla jag. Skrämmande att bevittna förvandlingen. Inte samma pappa längre.

Mannen som kunde hugga i, och alltid strävade efter att göra rätt för sig. Ställde hårda krav på andra. En medarbetare till honom klagade på hur sträng han var som arbetsledare - framfördes dock inte till pappa, utan till hans son. Den klagande ordentligt pirum vid tillfället. 

Men hårdast kraven pappa riktade mot sig själv. Och den klagande var en lat fan. Dessutom feg som tisslade och tasslade inför mig, stursk först med brännvin i kroppen. Och när pappa inte hörde.

Han fick tårar i ögonen varje gång vi i tamburen sade hej till varandra, när jag skulle åka tillbaka till Upsala och studierna. De senare pratade vi aldrig om. Men han stödde till hundra procent att jag inte gick ned i Verket i hans fotspår. 

Det fick räcka med ett par somrar i det taggtrådsomgärdade helvetet. Fabriken urholkar själen, för att travestera Fassbinder. Stjäl dyrbar livstid.

- "När kommer du hem nästa gång?" Alltid pappas avskedsreplik. Med tunn stämma. 

Jag har nuförtiden svårt uppleva starka känslor i tv-serier och på film. Tårarna börjar rinna. Eftersom förklaringsterroristen, ett barn avlat av alla år vid universitetet, går igång redan vid första tåren, måste jag med retorisk överskruvning fråga: - Är det ett ålderstecken? Eller vad?

Länge har jag tittat på naturprogram i tv, ett säkert ålderstecken menar de gamla och kloka. Även läst självbiografier, också ett säkert tecken enligt samma personer. Jag gråter så blicken grumlas när jag hör barn framföra julsånger, som i skrivande stund. Säkert tecken, det också?

Nå, förklaringsterroristen har jag mer än en gång försökt ge avsked på grått papper. Trött så in i baljan på honom och hans intellektualiserande. Påminner osökt om Horace Engdahl, den dryge som i dagarna kommit med en ny bok. Besserwisser, tror sig överlägsen alla andra. 

Grinar han någon gång? Skulle han i så fall bekänna det, eller leker han upphöjd misantrop på sin feta pension från Akademien? Han som hatar att vara en engagerad författare, enligt egen utsago. Jollpetter, som vi från Sandviken säger.

Det sista man kunde ha sagt om min älskade pappa. 

Bilden: Tårpil, Wikipedia

Männen i Buchenwald

 

Fotot ovan är taget i Buchenwald, koncentrationslägret som uppfördes nära Goethes Weimar och var ett av de största i nazisternas lägerarkipelag, vid en appell. Jag vet inte när. Jag vet heller inte av vem. Jag blir sittande, jag har fastnat i det. Det fyller mig med olust. 

Jag söker förstå min reaktion, klä den i ord. 

Jag betraktar mannen i främsta raden som förefaller svag och vacklande, tar hjälp från nära stående för att hålla sig uppe. Så de andra fångarna som inte skyms av medfångar, deras ansiktsuttryck. Svårt att ta emot, vara mottagare, förhålla sig. 

Vad säger, ordlöst, dessa fångar i det ofrivilliga fotograferandets stund?

Kanske är alla på fotot döda. Jag upptas i så fall av döda. Sedan länge döda, nazismens offer. 

Jag har sett en annan bild som framkallade en likartad känsla som denna inför de uppställda männen. Det suddiga fotot från en dödsmarsch när lägren skulle utrymmas. 

Utmärglade fångar svepta i filtar noterar med tom blick fotografens närvaro. Jag vet inte vem han var, förmodligen en privatperson. Han tar fotot i smyg som jag förstår det, kanske från ett fönster. 

Ett ögonblicksfoto av utmattade, förbipasserande lägerfångar på en snöig väg någonstans i Tyskland. Nästan spöklikt, surrealistiskt. 

Absolut förbjudet att dokumentera detta åt eftervärlden. Nazisterna försökte att sopa undan förintelsespåren efter sig, därför dödsmarscherna. Röda Armén närmade sig Auschwitz.

Vad borde fotot ovan framkalla för känsla? Kan frågan ställas så? Jag hör min egen villrådighet, jag befinner mig vid frågandets gräns. Efter den bara tystnad. Med Wittgenstein: Om det vi inte kan tala, måste vi tiga. 

Släppa det? En bild säger mer än tusen ord, därför tystna? Men bleknar inte och försvinner bildens bakomliggande verklighet, liksom sammanhanget, om tystnad iakttages? Jag rekapitulerar för mig själv John Berger, vad han skrev om detta.

Så sorgligt insiktsfullt om hur våra minnen långsamt suddas ut. Likt gamla fotografier. 

Göran Palm begick en perspektivvända: världen ser dig. Den blickar tillbaka, förebrående. I detta fall: min blick äger inte fångarna, inte ens postumt. Jag varken kontrollerar eller begränsar dem genom att beskåda dem på detta foto som råkade hamna framför mig. 

Männen blickar tillbaka mot mig, olustframkallande. Trodde jag att jag kunde hålla distans? Titta bort och komma undan?

Rainer Werner Fassbinders film på temat rädsla urholkar själen (Angst essen Seele auf) har jag ofta refererat till. Men tänker numera om filmens dolda budskap: Det låter som om man kan välja bort rädslan, välja att vara modig och inte rädd. 

Man behöver inte låta rädslan urholka en. Men se då på männen i sina randiga kläder! Vad för slags valmöjlighet förelåg?

Jag ger upp.

Orden räcker inte till. 

Jag lägger bort bilden från Buchenwald.

Via memory lane till ett universitetsbibliotek

Passerar Fadimes plats under promenaden från Upsala Central till universitetsbiblioteket med det ståtliga namnet Carolina Rediviva. Belägen strax utanför Grand Hotel Hörnan. När jag var student sökte jag sommarjobb som nattportier på det anrika hotellet. 

Det blev inget av med det. Istället hamnade jag på Ulleråker, "Bullret" enligt urinnevånarna, som vikarierande skötare. Skickades runt på alla kliniker, försågs därigenom med en bred insyn i vad som pågick på sinnessjukhuset som det tidigare officiellt hette.

Konfronterades med den människor nedbrytande verklighet jag läst om hos dem som benämndes "antipsykiatriker": Ronald Laing, David Cooper och andra. 

Människor som påklistrats diverse diagnoser - till saken hör att dessa inte är huggna i sten, därmed laddade med föränderlighet och godtycke - av vitrockar med oinskränkt makt. Och som inte vill höra talas om några antipsykiatriker med kritik av den repressiva hanteringen.

Jag kan inte tänka Fadime Sahindal (bilden) utan att samtidigt ilsket tänka alla som ihärdigt förnekade att hedersmord förekommer i Sverige. Hon lurades i bakhåll av sina närmaste, sköts kallblodigt ihjäl. Vad är det för människor som kan begå ett sådant dåd?

Vid begravningen i domkyrkan närvarade mer än en av förnekarna. Bland dem en högt uppsatt kvinnlig S-politiker med ansiktet djupt lagt i sorgens veck. Hycklare. Vämjeligt.

Fadimes grav uppe på Gamla Kyrkogården i Upsala sökte jag finna. I samband med vännen Patriks begravning. Politisk flykting från Grekland när militärerna på 60-talet genomförde sin statskupp.

En tvärhand hög, härligt intensiv med starkt temperament. Vänsterpartist, men inte ideologiskt förblindad. På det socialistiska Kuba kunde han inte undgå att notera upprörande missförhållanden, vägrade hålla tyst om dem. Ingen falsk solidaritet!

Likaså när han i sin hemstad invid Fyrisån förstod att det fanns icke-arbetande bidragstagare som ekonomiskt hade det mycket bättre än han i sin tobakshandel. Trots lång arbetsdag. Det gjorde honom mycket upprörd och han uppvaktade socialförvaltningen.

När sonen övertog tobakshandeln arbetade Patrik gratis, det gavs inte utrymme att ta ut någon lön. 

Jag passerar huset där Teologen en gång höll till. Minns när jag fick för mig att jag skulle läsa till präst. Möttes först av entusiasm och uppmuntran från arbetsförmedlaren. Tills han insåg att jag redan var utbildad. För att inte säga överutbildad, med en doktorsexamen i bagaget. 

Då var det slut på hejaropen,  jag var ju ingen vanlig arbetslös som kunde suddas ut från statistiken.

Först korsa Trädgårdsgatan. Ingmar Bergmans hem fanns där för mycket länge sedan. Gästrike-Hälsinge studentnation, förkortat GH, som jag tillhörde två terminer. Lärde mig nya termer som "sexa" och "gasque", spritindränkta. 

Olämpligt för en grabb ännu inte nitton fyllda, född med ett saltkorn i halsen. 

Lyssnade en höstafton på nationen till Fred Åkerström, trött och mör efter en blöt turné till Norge. Tillägnade GH en illa skriven tango.

Nedanför Slottet tar jag till höger och börjar klättra uppför den branta backen. Studenter på dessa förbaskade elsparkcyklar viner förbi, farligt nära. Skulle jag ta till vänster, hamnar jag på Akademiska, där mina döttrar föddes. 

En gång låg jag nästintill dödsdömd på Onkologen, med mörk prognos. Kallade en av specialisterna "Dödsängeln", efter att hon berövat mig nästan allt livsmod med ett pessimistiskt utlåtande.

På sidan om Akademiska Bollhuset där det skamliga mötet hölls, när ett mindre antal judiska medicinstuderanden inte skulle släppas in i Sverige. Därigenom kunna klara livhanken bortom Tredje riket. Skylldes på arbetsmarknaden. 

I mötet deltog flera med tiden namnkunniga akademiker. 

Upsalaförfattaren Ola Larsmo har skrivit om denna för universitetet föga hedervärda händelse. Liksom i alla universitetsstäder blandas sanningssökande med lögn, hyckleri med integritet. Upsala utgör inget undantag. 

Men när jag kom hit höstterminen 1968 genomfors jag snart av en mycket stark frihetskänsla. Jag hade slitit mig loss från det kvävande Bruket! Trodde jag. 

Bild: Eva Tedesjö

Jag ville skriva som Palve lirar

Alla vi med supporterhjärtat oåterkalleligt förlorat till Brynäs hockeylag sörjer dessa dagar över meddelandet att Lasse Bylund lämnat livets förgängliga naturis. Bylund, kapten under en tid när laget skördade sagolika framgångar. 

Och blev folkkärt över hela landet, en kärlek som håller i sig än idag.

Hur skulle man bara kunna glömma gamla Isstadion, utomhusrinken? Alla motståndare fruktade denna Brynäs hemmaborg. I en match togs drygt 12 000 åskådare in, nästan ofattbart många. 

Varje gång jag passerar den kulturhistoriskt impregnerade platsen, som kommunens klåfingriga kulturvandaler naturligtvis varit på, hör jag ljuden från 60-talet eka. 

En efter en av dåtiden stjärnor försvinner. Kanske är det så, tanken slår mig plötsligt, att vi inbitna fortfarande ser just dessa framför oss på isen. De skymmer så att säga dagens spelare för oss som inte kan sluta drömma om nya guld. 

Vi hängivna, obrottsligt lojala, vill förstås inte gå med på att Brynäs krigar i SHL:s nedre region mot själlösa lag som Linköping. Inte vårt Brynäs! 

"Busbrynäs" varnades det för en gång i tiden. Stadsdelen där en sådan som ex-brottslingen och författaren Lasse Strömstedt växte upp. Kvarterslaget Brynäs, sprunget ur fabrikernas och den inlärda hjälplöshetens löneslavsregion. 

Men inte skrinnade, vilket man kanske kunde trott, ett grovjobbande lag i blåställ ut på isen för att gneta och försvara sig till varje pris!

Nej, offensiv hockey, klapp-klapp. Inget lag hade en chans, isen sopades med Djurgården, Frölunda och andra storheter i hockeyns finrum. En oförvägen uppstickare från provinsens Gefle som satte sin prägel på den moderna hockeyn. 

En mycket stark lagmoral var utmärkande för "Brooklyn Tigers", den beryktade Brynäsandan. Inte som nu när spelare yttrar att de vill "hjälpa" laget. Vad är det för trams?

Det är lätt att Brynäs används symboliskt, får stå för något annat och mer än vara "blott" ett hockeylag. Jag har själv syndat när jag skrev om laget för jubileumsboken Den samtida historien (1996), som tillkom med anledning av att Gefle firade 550 år som stad.

Jag satte som rubrik på mitt kapitel Brynäs IF och det efterindustriella Gävle, där ödesfrågan, höll jag på skriva, lyftes fram: vilka kvalifikationer krävs i detta samhälle? Vilka dygder, knappast det förflutnas. 

Snarare kreativitet, fyndighet, snabbhet i omställningsförmågan. Som hos Brynäs.

Ove Molin, som numera ingår i ledarstaben var en rilktig snurrgubbe på isen, svårstoppad. Kul att se.

I dagens Brynäs vill jag lyfta fram Oula Palve. (Bilden) "Irrationell", säger experterna. Oförutsägbar, säger jag. Motståndarna vet aldrig vilket hans nästa drag blir, de tas på sängen av hans dribblande. Blir stillastående som parkeringskoner.

Palve är med sin stil underbar att följa på isen, sticker ut i dagens extremt fysiska "brottarhockey". Inte sedan "Strimmas" dagar har jag njutit av något liknande.

Jag önskar att jag kunde skriva som Palve lirar. Överraska läsaren, vara oförutsägbar. Också sätta en och annan pyts. 

Bild: twitter.com

En slug, liten orm

Joseph Goebbels skaffade sig ett hus vid Bogensee utanför Berlin. Jag har många gånger tänkt att jag skall besöka platsen, men det har av olika skäl aldrig blivit av. Huset framtonar flott och stort på bilder och videos. En representativ bostad passande en omnipotent nazikoryfé.

Men det är uppenbarligen svårsålt. Naturen kryper obevekligt allt närmare det intakta huset, otuktade buskar och vildvuxet gräs anmäler sig.

Kanske fruktar eventuella spekulanter att klumpfoten - Goebbels ratades av armén på grund av denna missbildning, en nesa för honom med hans övermänniskoideal - skall spöka om natten.

Till Bogensee inviterade han Zarah Leander på en candlelight dinner. Han hade noga planerat att förföra henne. Så som han brukade ge sig på kvinnliga artister, beroende av hans gunst.

Men kvinnan, mycket populär och samlade på sig en förmögenhet i Tredje riket, avstyrde skickligt det hela. Enligt egen utsago. 

Goebbels hus, minns inte hur det "inköptes" liksom det i Bogensee, på halvön Schwanerwerder i Wannsee utanför Berlin har jag beskådat från utsidan. Där bodde han granne med den undersköna, tjeckiska skådespelerskan Lida Baarová. 

Filmen The Devil´s Mistress, som jag sett ett par gånger, berättar kärlekshistorien om den uppburna Baarova´ och propagandaminister (han avskydde titeln) Goebbels. 

Han älskade henne, bad Hitler att få bli sänd till Japan som ambassadör, försvinna ur maktens centrum. Han drömde om att leva med älskarinnan, avstå position och privilegier. Hitler sade blankt nej. 

Magda Goebbels hade förstås ett finger med i spelet, denna gång tänkte hon inte som annars blunda för makens snedsprång. Anade kanske också att det var allvar mellan maken och aktrisen. Ingen tvekan om att hon och Goebbels verkligen älskade varandra.

"Chefen", som han kallades av adjutanter och sekreterare, fastslog och avslutade därmed affären: - Ni har en historisk uppgift, Doktor Goebbels! (Goebbels tilltalade han alltid med Doktor.) 

Skådespelerskan fick det mycket svårt i hemlandet efter kriget. Misshandlades, fängslades. I filmen möter vi henne åldrad, en av det bistra livet märkt kvinna. 

Goebbels kan sägas ha företrätt, till en början, en vänsterfalang inom NSDAP. Åtminstone förstår jag det så när jag läser om hans aktiva deltagande i samhällskritiska, samtidigt visionära diskussioner på 1920-talet med Ernst Jünger och andra intellektuella av högsta rang. 

Men hållningen övergavs, till fördel för toppositionen inom rörelsen. Och i obruten, blind dyrkan av Führern. 

Jag citerar min morfar som jag en gång pratade med om nazismen och Goebbels: - En slug, liten orm! Morfar hyste en djup aversion mot kortvuxna män med makt, Goebbels därvidlag ett lysande exempel. En lika stor aversion mot nazister och arbetarplågare. 

Nog förtjänar det att sägas: en slug, liten orm. 

Samtidigt lyser i dagböckerna hans eminenta förmåga till konsekvensanalys igenom. Under rörelsens första år visste han exakt vilket agerande som gagnade dess sak och icke. Det var som om han i sin kammare satt vid ett schackbräde, överlägsen sin motståndare.

I likhet med många andra som sökte sig till nazismen var han skarp i bollen. Det stör förstås bilden av ett gäng ondskefulla grobianer och råbarkade gangsters med huvudet under armen, vrålande "En riktig tysk är ingen intellektuell!" 

Enklast se det så, hur annars förklara terror och dödsläger?

Bild: Wikipedia