Det bästa jag vet är att sätta mig i min (ut)slitna gröna fåtölj med datorn i knäet. Fåtöljen har hängt med under många år, men jag vågar av vidskepliga skäl inte göra mig kvitt den. Vilken risk löper i så fall mitt skrivande?
På datorn har flera tangenter lossnat, det krävs en hel del trixande för att hålla kvar dem. Och jag tappar farten.
Mac:en presenterades mig av min närstående hösten 2016. Inför att jag i januari nästpåföljande år skulle stämpla ut från högskolan och räknade med att förlora den dator som tillhörde statsverket.
Nu blev det inte så, efter en ovärdig utgång på grund av fullblodsidioter till chäfer. Vilket medförde att datorn, även annan statsegendom, inte krävdes på återlämning.
Morgonrodnad över hustaken på holmen där jag bor, granne med Östersjön. Jag vet att det ligger där, men kan inte se havet, dock inte långt borta.
Hellre låter jag blicken fångas av morgonrodnad än av morgontidningen. Jag gör mitt bästa för att vända den medieproducerade samtiden - finns det någon samtid bortom den som medierna tillhandahåller och prackar på mig? - ryggen.
Det är inte lätt, för att inte säga omöjligt. Det aviseras ständigt, utan att jag bett om det. Och det är bara elände som singlar in, humöret sänkande.
Om jag hade mycket deg, gjorde jag en Robinson Jeffers. Efter ett stort arv drog han - lyckosten - till Carmel på den amerikanska västkusten, slog sig ned på en plats som på den tiden inte var lika befolkad och turistkontaminerad som idag.
Närmast ödsligt beläget hans hus. Precis som han ville ha det.
Han skrev sina vidunderliga dikter om evigheten vittnande klippor, störtande ned i det likaså eviga Stilla Havet. Civilisationskritikern Jeffers älskade sin utkiksplats - bortom storstadens hets och dån.
Med mycket på kontot blev det Tversted i Vendsyssel, Nordjylland, utmed Vesterhavet för min del. Hösten i Tversted, upplevde den innevarande år, med för årstiden stram natur och okammat Vesterhav, skänker evighetskänsla. En sinnet lugnande sådan.
Mitt korta liv förgår invid evighetens rand. Jag påminns om detta. Evigheten väntar mig. Inte bara mig, oss alla.
Jeffers är en egen författare med en alldeles egen röst. En annan sådan som jag njutit av de senaste dagarna är hans landsman Cornell Wollrich. Flera av hans mångbottnade texter blev till film.
Med deras förmåga att omedelbart slå klorna i läsaren och sedan inte släppa sitt grepp är det lättförståeligt. Texter som inte låter dig som läsare slippa undan.
Såsom en spännande rulle av Hitchcock med James Stewart i huvudrollen, spelar en man som med kikare i handen betraktar huset mitt emot där rysligheter plötsligt händer.
Det ryktas att solitären Wollrich surnade till på demonregissören när han inte blev bjuden på premiären. Det ryktas vidare att han aldrig såg filmen.
Jag söker mig till författare jag önskar att jag kunde skriva som, därmed tillämpa ett stilideal. Gärna deckare. Riktiga deckare. Wollrich sällar sig till en tradition där Chandler, Hammett, Spillane och Dürrenmatt intagit sin självklara plats. Jag tänker också Hemingway. Inget prål.
Så kallade deckare rynkas det ibland på näsan åt, pulp literature. Men dåliga deckare förklaras inte av genren, utan av författaren ifråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar