Ensam tillsammans med andra

Jag tror på den ensamma människan. (Gunnar Ekelöf)

Den östtyska författaren Christa Wolfs självbiografiskt anstrukna roman Vem var Christa T? (originalutgåva 1968) vägleddes av en djupgående reflektion: ”Vad innebär det, detta människans uppvaknande till sig själv?” 

Hon citerade, ett styrande måtto för boken, dessa ord från den framlidne kulturministern i DDR Johannes Becher. Tillika poet. Denne alkohol- och drogberoende Becher som ordentligt påstruken och stökig kunde observeras på krogar i Berlin Mitte. 

Säkert höll Stasi ett vakande öga på honom, men förbjudna ingripa mot de högsta politrukerna, vad de än företog sig. 

Jag läste boken för många år sedan, sträckläste, skakades om. Rekommenderade den entusiastiskt till mina vänner, framförallt de kvinnliga. Liksom jag lika ivrigt rekommenderade den västtyska författaren Karin Strucks, också självbiografiskt färgade, Klassenliebe (1973). 

Två kvinnliga författare, på varsin sida om muren, förenade av sanningslidelse och strävan efter autenticitet bortom politiska ideologier och system. Ännu mer bortom existentiell kompromiss och uppgivenhet.

 

Wolfs bok mötte inga applåder från den stalinistiska statsledningen, tvärtom. I partiorganet Neues Deutschland dömde "litteraturexperten" Walter Ulbricht med de starkaste ord ut den, dagen innan utgivning.

Att syssla med dylika funderingar om jaget ansågs småborgerligt och förkastligt. Det tär på människan som den samhällsvarelse hon primärt är. Fråga inte vad samhället kan göra för dig, utan vad du kan göra för samhället. 

Privat och grubblande må du icke vara, när den klasslösa kommunismen hägrar i fjärran. Medan det realsocialistiska bygget ropar på självuppoffrande insatser.

Att vakna upp till sig själv, fördjupa sin självinsikt, klarar ingen på egen hand. Det behöver inte vara en professionell terapeut som mot betalning agerar medhjälpare. Men det krävs ett öra, någon som speglar en. 

Vi blir lätt självblinda. Vi riskerar att utgöra våra egna värsta fiender. Ensamhet kan leda till självsvält. Osökt löper associationen till dokumentären I väntan på Jan Myrdals död (numera på SVT Play) och den kvarstannande bilden av den mot livets slut ensamme skriftställaren.

Jesper Högström, litteraturkritiker i Expressen, har utgått ifrån Tora Dals, numera nog föga känd, dagböcker när han skrev sin Jag vill skriva sant: Tora Dal och poeterna på Parkvägen (Weylers 2021). Han ramlade på KB över dessa under ett arbete om Gunnar Ekelöf. 

Dagböcker hon medvetet skrev för att offentliggöras, men det fick ske först tillräckligt många år efter hennes död.

I dessa förekommer just solitären Gunnar Ekelöf. Den uppburne kritikern och essäisten Knut Jaensson och hustrun Tora Dal bedrev litterärt vardagsrum, Ekelöfs uttryck, i villan på Parkvägen på Lidingö. 

Där dansade den tidens stora elefanter, förutom Ekelöf Artur Lundkvist, Erik Lindegren och andra. Idel män, med en, framförallt Lundkvist, Lawrence-inspirerad, primitiv kvinnosyn. 

Skrivande män som satte skrivandet före det verkliga livet, enligt Tora. Enligt devisen: det som inte skrivs finns inte. Själv reduceras hon till husmor, fast hon hyser litterära ambitioner som så småningom också blir till ett stort antal böcker. Med självbiografiska om "Gunborg" i centrum. 

Hon börjar att genomskåda dessa hyllade, egocentriska genier: deras bristande människokännedom, oförmåga till empati. Allt och alla offras på konstens altare. 

Den bildade Ekelöf skriver snårigt och kryptiskt med avancerade referenser, inte hennes estetiska ideal. Hon vill vara en realist, inte fördunkla verkligheten bakom metaforer och symboler, skriva rakt. Tora inspireras av den retoriskt aggressive Elmer Diktonius.

De narcissistiska, manliga författarna ser henne inte, det återkommer hon till. Hon känner sig osedd. Ständigt omgiven där på Lidingö av människor, men ändå ensam.

Nog inget unikt öde, kanske särskilt utmärkande för kvinnor, inlåsta i förkvävande äktenskap och förhållanden med män som inte ser dem. 

Ensam tillsammans med andra.