Jag brinner för kommunikation!

Jag lyssnar på finsk radio i P2 tidigt om morgonen när jag som vanligt inte kan sova. Fattar inte ett smukk av det ärans och hjältarnas språk som Aki Kaurismäki, min regissörsfavorit vid sidan om von Trier och Vinterberg, talar. (Danskan, i de senare fallen, litet mindre knepig. Men inte lätt.)

Och jag blir genast lugn till sinnet. Spelas en smäktande tango kan det bara inte bli bättre. Jag hittade till min förtjusning på YouTube en samlingsskiva med finsk tango 1942-1969, som jag lyssnar på i skrivande stund. Ljuv, melankolisk musik till arbetet. Åh, om en kunde dansa tango!

En yngre, kvinnlig kollega fick vid vid anställningsintervjun frågan om vad som driver henne: "Jag brinner för kommunikation." Hånfull kommentar från en annan yngre, kvinnlig kollega. Tyckte det lät fånigt. Inom parentes betydligt mer skarp i bollen än den förra.

Hon som brann anställdes, hamnade i en tystnadens lojalitetskultur på den statliga högskolan. Socialt medvetslösa chäfer. Kanske slocknade branden illa kvickt. 

Motsatsen till en arbetsplats med en italiensk organisationskultur: högljudda röster och yviga rörelser. Mina studenter från Turin brukade jag uppmana när jag märkte att de riskerade att försvenskas: "Bete er för guds skull som italienare!"

Vad betyder det att brinna för kommunikation? Kanske kollegan var intresserad av det som kallas metakommunikation. Hur vi kommunicerar med varandra. I det ingår det ordlösa som utgör den största delen av det kommunikativa isberget. 

Orden bara toppen på detsamma, det mesta och viktigaste sker under vattenytan.

I brukssamhällets tigandets vardagskultur växte jag upp och formades omedvetet. Männen, främst, var kulturbärare. Det blev mitt arv och jag har ägnat många år att försöka bryta med det. Frestas återkommande att glida in i tystnad, skärma av mig, bli stum och döv. 

Tycker inte om när ett beteenderecidiv är på gång. 

Det gällde i barndom och ungdom att uppfatta vad som förmedlades i det ordlösa. Tolka blickar, gester, kroppshållning. Vara lyhörd gentemot verbalt tysta förebråelser, kritik och tillrättavisningar.

Men även kärlek rymde tigandet. Som när när jag med hyvel rakade pappa inför ett läkarbesök. Han var för sjuk för att klara det själv. Händerna skakade. Men viktigt vara nyrakad och prydlig. 

Plötsligt stillsam gråt från honom. I den välputsade toalettspegeln våra ögonpar. I hans tårfyllda: Jag älskar dig. Något som aldrig utsades med ord under de blott tjugoett år vi fick tillsammans.

Jag brinner för Sydafrika! Där talas det. Med många ord, inget artigt kallprat. I varje mellanmänskligt möte. Jag snackar med alla: parkeringsvakter, butikskassörskor, städerskor. Och jag lär mig mycket om landet, hur människor har det, genom dessa öppna och ärliga samtal.

Jag minns att Lars Forssell i Oktoberdikter underströk: "Jag måste använda ord när jag talar till er. Ni måste lära er ord." 

Bild: utforskasinnet.se