”Ett barns födelse medför ändå en illusorisk fläkt av mening.” (Ingmar Bergman)
Jag läser växelvis två e-böcker och det kunde vid en ytlig presentation förefalla som om de inte har mycket gemensamt, förutom att de båda bär vittnesbörd om hur utomordentligt skört livet är: Ellie Midwoods Violinisten i Auschwitz (2021) samt Daniel Bergmans Hjärtat (2021).
Den första kretsar kring den virtuosa violinisten Alma Rosé (1906-1944), judinna från Österrike som skickas till Auschwitz. Där underhåller hon SS-personalen med sitt och hennes orkesters, bestående av kvinnliga fångar, vackra musicerande.
Paradoxalt nog försökte den musikälskande Josef Mengele, som hade ett gott öga till den skickliga, rädda hennes liv. När hon allvarligt insjuknade inte ens ett år innan Auschwitz nåddes av Röda Armén.
Men Den vita ängeln eller Dödsängeln som doktorn kallades - denne fruktade sadist, detta odjur i människohamn - lyckades inte bota henne. Han var bättre på att ta död på människor.
Daniel Bergman är son till demonregissören med samma efternamn. Det är inget vackert fadersporträtt som tecknas i minnesboken.
En iskall, okänslig Ingmar Bergman - som i var och varannan mening strör in ett understrykande sörru - försöker sälja sonen till den finska barnflickan, lovar henne hus och ekonomiskt underhåll om hon tackar ja. Det gör hon inte. Även om hon fattat tycke för den lille gossen Daniel.
Daniel Bergman lider av MS och allvarliga hjärtproblem. Det är frestande tänka psykosomatiska skador efter en honom förminskande barndom. Han har delad vårdnad om en dotter - som i boken tilltalas "Hjärtat" - men barnet fruktar att bo med honom. Rädd att fadern plötsligt skall dö i en hjärtattack.
Jag frågar mig själv varför böckerna i allt väsentligt tycks komma varandra så nära. Kan det vara det att i båda är människan inget mål i sig, att respektera och vårda. Hon har berövats allt egenvärde, andra har makt över och dikterar hennes öde. Hon är totalt utlämnad.
Rosé får löfte om att leva så länge som hon bjuder på underskön, klassisk musik. Daniel Bergman är mest i vägen för den store regissören. Han försöker ju slippa honom, köpa sig fri.
Senare är umgänget med fadern, krystade middagar på fina restauranger, något sonen helst stod över. Allt sker på faderns villkor, allt beror på hans aktuella sinnesstämning. Det är som om Bergman regisserar även i privatlivet. Och han tål inga motsägelser.
Ingmar Bergman, med sina dämoner, har aldrig tillhört mina favoriter bland filmkonstnärer. Jag har svårt för hans långsamma filmer med neurotiska överklassare. Aldrig förstått varför han varit så uppburen. "Vår andes dalahäst i världen", som Bo Widerberg spydigt sade om honom.
Jag minns när Katarina Davidsson i kulturtidskriften Montage sågade filmerna vid fotknölarna, vilket herrans liv det blev bland de kulturfina. Man repar inte ostraffat ett nationalhelgon, en ikon.
Intressant nog använder Daniel Bergman, som själv och med viss framgång prövat på regisserandet innan han blev ambulanssjuksköterska, ordet "tillgjorda" om replikerna i faderns hyllade verk.
Jag kanske inte fömår att närmare och mer övertygande reda ut varför jag fått för mig att böckerna handlar om "samma sak". Den första med brutala SS-vakter, krematorier och fångar som dagligdags mördas eller dukar under när de inte orkar mer.
Bergmans om en nedtryckande uppväxt. (I likhet med Jan Myrdal satte Ingmar Bergman arbetet framför allting annat.) Men med barnflicka och materiell bekvämlighet. Inget Auschwitz, detta organiserade helvete på jorden.
Ofta tänker jag under läsningen av Hjärtat mastodontverket Fanny och Alexander och hur de två barnen behandlades. I en våning lika stor och skrämmande som den där Daniel upplevde sin barndom. Runt hörnet lurar spöken och onda varelser.
I eldskrift framför mig: Ecce homo! Se människan! Hon finns alltid där, bakom fysiskt och psykiskt plågande. Hennes själ kan aldrig förintas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar