Tankar inifrån en pensionärskuvös

Någon sådan där aristokratisk Horace Engdahl, som med ett upphöjt samtidsförakt blänger ner från sin terass till lägenheten utmed Vasagatan i Göteborg är jag icke. Själv skulle han väl säga att han är offer för spleen eller något annat gammaldags fint.

Men kanske han muntrar upp sig där i elfenbenstornet genom att då och då kika på pensionsavin. Det borde han, den välbeställde.

Han sitter ju inne med en riktigt fet pension efter åren i akademien. Elaka röster påstår att han fixade den själv, när han satt ständig sekreterare. Vad vet jag. Kanske ville de bli av med honom efter turerna runt hans kompis Kulturprofilen, en riktigt ful fisk i salongerna.

Som inte drog sig för att tafsa, eller kladdade han - jag minns inte hur den egendomlige Lambertz fick till det med termerna, när han själv varit i farten med tassarna - på självaste Vickan. 

Engdahl har, som den hedersman han själv tycker sig vara, ryckt ut till försvar för sin till knastret skickade polare. Men som man brukar säga: en förlorad sak går aldrig att rädda. 

I skrivande stund uppmärksammas jag på att statsrådet med den flyende hakan anklagas för att ha tafsat, eller om det nu är kladdat, på en kvinnlig partikollega under den nyligen avslutade S-kongressen i Göteborg. The show must go on. 

Nog kan man känna något liknande inför samtiden som Engdahl, men såsom varande en enkel grabb från Sandviken kan jag inte dela hans aristokratiska poserande. Klasstillhörigheten sitter bergfast efter alla år. 

Och därför måste andra ord väljas än Engdahls pompösa. Han och jag sitter inte i samma båt, så att säga.

Jag har en inglasad balkong, pensionärskuvös som de brukar kallas, att titta ut från. Men det föder inget omedelbart samtidsförakt. Blicken fastnar däremot på hundar som blivit alltfler i antal under pandemin. Glada jyckar som omedelbart får mig på gott humör.

Bakom mig en orörd, dödsannonserna har jag checkat (så att jag inte står med), Gefle Dagblad som jag överlåter till min närstående att ta hand om. 

Nå, jag har förstås läst vad di skriver inför aftonens derby hemma i Gavlerinken mot ärkefienden Leksand. Jag undrar förresten om den där Engdahl håller på Vilda Västern (Västra Frölunda) efter flytten till Göteborg? 

Men inte lär han väl i så fall bege sig till Scandinavium och beblanda sig med pöbeln.

Nja, han har nog fullt upp med att vara skönande och öva Beethoven på sin flygel i den stora våningen. Men vad vet man. 

Jag har undvikit att annars som vanligt, när han är på tapeten, bruka ordet jollpetter. Men där kom det. 

Var glad för din pension, din jollpetter, det är inte jag för min. 

Bild: di.se