Inget klickvälde utan alla enfaldiga

Om demokrati betyder folkvälde, det vill säga i praktiken och inte endast i retoriken, är jag demokrat. Men att påstå att det som nu pågår i den svenska huvudstaden, med de statsbärande medierna som lojala förmedlare, skulle vara en demokratisk process. 

Det vägrar jag att gå med på.

Högt över folkets huvud käbblas det vid köttgrytorna, i kamp om makt och positioner. Miljöpartiet, med två språkrör som kunde förväxlas med fågelskrämmor, vägrar att erkänna parlamentariska principer. Förutom att man avskyr SD:s väljare. 

I det senare fallet, skall väljarkåren indelas i värdiga och ovärdiga? A- och B-väljare? Det är ju det som plastpåseskattens idoga förkämpar säger med sitt agerande.

Jag är sannerligen glad att jag inte röstar. De enfaldiga som fortfarande gör det legitimerar klickväldet. 

Magdalena Andersson gråter i plenumsalen. Ögonen på ministern som alltid bär propeller under hakan, jag minns inte hans namn, är fuktiga av rörelse. Gräts det också, fuktades ögonen, när Thatcher utsågs till premiärminister i England? 

Som om något skulle bli bättre i den blågula monarkin för att en kvinna blir statsminister. Även om hon uttalar så fort hon hinner: "Sverige kan bättre."

En kvinna som, enligt vad hon själv uppgivit, har Göran Persson som rådgivare? Han som befarade att svenska folket skulle bli rasande när samma folk insåg vad som gjorts med pensionerna. Folket blev kanske rasande, men förblev förslavat. Inget hände. 

Vilket säkert Persson och de andra i "pensionsgruppen" kallt räknade med. Annars hade de inte vågat. 

Anderssons tysta devis är, samma som föregångaren som partiordförande: makten framför allt. Under sina år i regering hade S möjlighet att göra det de nu, efter att V legat på, påstår att de tänker göra åt "de sämst ställda" pensionärerna. 

Det usla pensionssystemet som sådant behålls däremot intakt. Först när makten hotas agerar S. Sakfrågorna är sekundära.

Jag vet inte, i skrivande stund, om Andersson till slut blir statsminister. Cirkusen fortsätter. Jag kan bara hoppas att de enfaldiga, åtminstone några av dem, vaknar till sans. Och slutar att rösta.

Så att åtminstone något gott kommer ut av detta taskskådespeleri på skattebetalarnas bekostnad. 

Bild: sva.se