Den långe fan

Vi har en framtid och där står 

Tempel över krönen 

Glimmande i solen 

Hoppets alla vågor rulla

En sång om frihet, som strofen ovan inte hämtats från, av Theodorakis - med den uppfordrande raden nu gäller det ditt liv, ditt eget liv - spelades vid hans landsman Patriks begravning i Upsala. 

Patrik och jag upplevde Västbanken, denna plats med ständigt nya illegala bosättningar men som världssamfundet kallsinnigt verkar ha vänt ryggen och fullkomligt struntar i, tillsammans. 

Efter blott ett par dagar i Ramallah visste många vem han var och ropade glatt till och hejade på honom när han promenerade genom den myllrande staden. 

När han rest hem till Sverige, frågades det efter honom. Även av Abbas hårt beväpnade livvakter som han slog sig i slang med. En människa alla älskade.

Han var skicklig i att tackla sig fram till den lilla bussen till Jerusalem från Ramallah. I en tuff match mot bastanta, palestinska kvinnor med vassa armbågar och som aldrig hört talas om köprinciper. Först till kvarn får först mala.

"Den långe fan" kallades jag ömsint av Patrik. Själv en tvärhand hög. Men desto mer intensiv, det slog gnistor om honom. Ett hett temperament som väcktes av orättvisor och förtryck.

Den politiska framtid som jag, i likhet med Theodorakis och Patrik, drömde om har bleknat. Politiskt sett sjunger inte morgondagarna längre med röd färgsättning. Politiken lämnar jag därhän, framtiden lägger jag mer på ett livsplan. 

Och den känns försvinnande kort, där jag befinner mig i livstrappan. En dag i taget därför klokaste hållningen.

Med förtjusning läser jag varje dag Lars Ragnar Forssbergs vardagsedlar. (Inget genitiv-s på vardag.) Det är Dagermans Dagsedlar som utgör stammen i min, inte Lars Ragnars bör tillfogas, rubricering. 

Hans vardagliga liv, om så invid Hudiksvallsfjärden eller i Söderreservatet, tecknas på Facebook med några få, välformulerade rader. 

Lakoniskt förmedlat. Inga övertoner. Påminner mig ofta om Claes Hylingers stil. Alltid i sällskap med pudeln Stella. En man och hans trofasta, kloka hund. Who could ask for anything more?

Till mig förmedlas att det går, åtminstone för korta stunder, att leva som om död och sjukdom inte fanns. Det gäller bara - inte så bara - att ta vara på dessa livsbejakande stunder. Inte slarva eller fly. Vardagslivskonsten bor i detaljen.

Liksom de på Västbanken som lever sina vardagsliv som om den israeliska ockupationen inte fanns och beskuggade deras existens. Jag fattar inte hur de klarar det. Men de har inget val.

Bild: zazzle.se