"Varför är den goda dum, varför den onda klok?" Så undrade han, den gode (skämt!) landsflyktingen Carl Jonas Love Almquist. (I flott hatt ovan.) Med det dystra tillägget: "Och varför är allt en trasa?"
Han är i alla fall snäll, brukade min salig mor säga om en person, när hon inte kom på något bättre. Och det behövde överslätas att den vanartige sonen uttryckt sig spydigt om samma person.
Jag läser i ordet snäll in "ointressant". Kanske "självutplånande". Bakgrundspersonligheter, anonyma.
Jag fortsätter att ta mig igenom Jesper Högströms bok om Tora Dahl med den intressanta (!) titeln Jag vill skriva sant (2021). Ett citat från henne. Högströms arbete bygger på hennes efterlämnade dagböcker.
Jag läser den som e-bok, lägger bort ibland för att inte säga ofta, om man nu gör det med e-böcker: lägger bort. Den blir nämligen tjatig. Och jag vägrar att vara en snäll (!) läsare. Eller tycka som andra, det vill säga kritiker, som läst och reservationslöst uppskattat boken.
Dahl umgicks flitigt med dåtidens manliga, litterära elefanter. Hennes och mannens, den prudentlige litteraturkritikern Knut Jaenssons hus på Lidingö tjänade som tillhåll för de skrivande från parnassen. Där bjöds sprit, mat och övernattning. Samtal och bråk.
Artur Lundkvist, som trots sin bakgrund hyste sympatier för nazismen, var en flitig gäst. Fyllbulten och det poetiska geniet Gunnar Ekelöf, som Dahl kröp till sängs med.
Den eldfängde Erik Lindegren, vars kryptiska dikter till en början refuserades, som gärna delade ut en och annan snyting under alkoholens inverkan.
Den sistnämnde hade Dahl något slags förhållande med, inte bara sexuellt. Till skillnad från de andra, självupptagna figurerna såg han henne - som något mer än bara kokerska och madrass. Åtminstone ibland. När andan föll på. Och det passade honom.
"Mansgris" skulle vi väl säga idag. Men vad med Tora Dahls "tjänstvillighet"? Jag förstår mig inte riktigt på henne, jag vänder mig mot att hon fann sig i att bli illa behandlad av kvalificerade skitstövlar - om än med ordet i sin makt som få andra. En masochistisk läggning?
Som sagt, Högströms bok tenderar bli tjatig. Dessutom tvingas han fylla ut med vad han tror Dahl tänkte eller kände, det som inte direkt framgår ur och kan skrivas av från dagböckerna.
Snarare fantiserar han om det, tar ut de fiktiva svängarna. Tja. Vet inte vad jag ska tycka om detta grepp. Kanske nödvändigt för att inte hans bok skall reduceras till blott en avskrift.
Almquists undran förefaller tillämpbar på författarna i huset på Lidingö. Men vad man än kan säga om det skrävlande, egenkära gänget. Jävliga kunde de vara, mot varandra, ännu mer mot kvinnor, men aldrig ointressanta. Aldrig snälla.
Och som det brukar heta som bekant: blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor. Nu vet jag förstås inte om Tora Dahl bör räknas in i den senare kategorin. Det är inte upp till mig att avgöra. Själv tyckte hon inte det.
Bild: historiesajten.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar