Jag ville skriva som Palve lirar

Alla vi med supporterhjärtat oåterkalleligt förlorat till Brynäs hockeylag sörjer dessa dagar över meddelandet att Lasse Bylund lämnat livets förgängliga naturis. Bylund, kapten under en tid när laget skördade sagolika framgångar. 

Och blev folkkärt över hela landet, en kärlek som håller i sig än idag.

Hur skulle man bara kunna glömma gamla Isstadion, utomhusrinken? Alla motståndare fruktade denna Brynäs hemmaborg. I en match togs drygt 12 000 åskådare in, nästan ofattbart många. 

Varje gång jag passerar den kulturhistoriskt impregnerade platsen, som kommunens klåfingriga kulturvandaler naturligtvis varit på, hör jag ljuden från 60-talet eka. 

En efter en av dåtiden stjärnor försvinner. Kanske är det så, tanken slår mig plötsligt, att vi inbitna fortfarande ser just dessa framför oss på isen. De skymmer så att säga dagens spelare för oss som inte kan sluta drömma om nya guld. 

Vi hängivna, obrottsligt lojala, vill förstås inte gå med på att Brynäs krigar i SHL:s nedre region mot själlösa lag som Linköping. Inte vårt Brynäs! 

"Busbrynäs" varnades det för en gång i tiden. Stadsdelen där en sådan som ex-brottslingen och författaren Lasse Strömstedt växte upp. Kvarterslaget Brynäs, sprunget ur fabrikernas och den inlärda hjälplöshetens löneslavsregion. 

Men inte skrinnade, vilket man kanske kunde trott, ett grovjobbande lag i blåställ ut på isen för att gneta och försvara sig till varje pris!

Nej, offensiv hockey, klapp-klapp. Inget lag hade en chans, isen sopades med Djurgården, Frölunda och andra storheter i hockeyns finrum. En oförvägen uppstickare från provinsens Gefle som satte sin prägel på den moderna hockeyn. 

En mycket stark lagmoral var utmärkande för "Brooklyn Tigers", den beryktade Brynäsandan. Inte som nu när spelare yttrar att de vill "hjälpa" laget. Vad är det för trams?

Det är lätt att Brynäs används symboliskt, får stå för något annat och mer än vara "blott" ett hockeylag. Jag har själv syndat när jag skrev om laget för jubileumsboken Den samtida historien (1996), som tillkom med anledning av att Gefle firade 550 år som stad.

Jag satte som rubrik på mitt kapitel Brynäs IF och det efterindustriella Gävle, där ödesfrågan, höll jag på skriva, lyftes fram: vilka kvalifikationer krävs i detta samhälle? Vilka dygder, knappast det förflutnas. 

Snarare kreativitet, fyndighet, snabbhet i omställningsförmågan. Som hos Brynäs.

Ove Molin, som numera ingår i ledarstaben var en rilktig snurrgubbe på isen, svårstoppad. Kul att se.

I dagens Brynäs vill jag lyfta fram Oula Palve. (Bilden) "Irrationell", säger experterna. Oförutsägbar, säger jag. Motståndarna vet aldrig vilket hans nästa drag blir, de tas på sängen av hans dribblande. Blir stillastående som parkeringskoner.

Palve är med sin stil underbar att följa på isen, sticker ut i dagens extremt fysiska "brottarhockey". Inte sedan "Strimmas" dagar har jag njutit av något liknande.

Jag önskar att jag kunde skriva som Palve lirar. Överraska läsaren, vara oförutsägbar. Också sätta en och annan pyts. 

Bild: twitter.com