Besöker vanliga tyskar Treblinka?

Samtidigt som jag är inne på de sista sidorna av journalisten och hedersprofessorn i kulturjournalistik vid Universität der Künste i Berlin Harald Jähners faktaspäckade men ändå lättlästa Vargatider: Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1949-1955 (på svenska 2021, Daidalos) ser jag filmen The Song of Names (2019, på Netflix) om en virtuos judisk violinist som förlorar hela sin familj i Treblinka. 

Filmens titel anspelar på hur namnen på de dödade i lägren memoreras genom att man sjunger dem tillsammans. En melodiös och monoton kaddish som fryser hjärtat till den gränslösa sorgens is.

Det känns egendomligt att hos Jähner läsa om hur tyskar, som hyllade Hitler, efter kriget skamlöst försökte framställa sig som nazismens offer. Ett projekt inte för att direkt glömma, men borttränga - och förskönande definiera om sin position i "minneskulturen". 

Samtidigt som i filmen Treblinka, det vill säga resterna av det med syllarna kvar under järnvägsspåret, uppsöks. 

Det går inte att blunda. Så många döda, så många stenar. Gräset som om sommaren tillsammans med trädkronorna vajar för vinden. Annars tyst i det polska landskapet.

Jag minns plötsligt den österrisk-brittiska journalisten Gitta Serenys bok om kommendanten i Treblinka (även Sobibor), Franz Stangl. Känd för att rida omkring på en vit häst i lägret, han omtalades som "Den vita döden". 

Stangl flydde till Sydamerika, i likhet med Adolf Eichmann, Josef Mengele och andra krigsförbrytare. 

Men han behöll sitt namn och han försökte inte, i likhet med de båda ovan nämnda, till varje pris hålla sig undan för den som sökte efter honom. Anställd vid ett tyskt företag, således under eget namn. 

När Sereny intervjuar honom försöker han heller inte förneka något eller slingra sig som Albert Speer i hennes bok om Hitlers kelgris. Den senare en ordvrängare av rang, det visade han icke minst i Nürnberg. 

Stangl avled i fängelset i en hjärtattack. Inte så långt efter Serenys intervju med honom, om jag minns rätt. Hade han lättat sitt samvete i och med att han konfronterades av henne och vittnade om sina förbrytelser och gaskamrars existens? Knappast.

Apropå samvete. Jag tror inte på en kollektiv skuld i tyskarnas fall. Som de behandlades av de allierade under den ockupation som följde efter krigsslutet, när alla drogs över en kam. Det riskerar bli kontraproduktivt, producera mentalt motstånd och revanschkänslor. 

Skyldig eller oskyldig? Var och en har att rannsaka och ärligt diskutera skuldfrågan med sig själv. Om man inte är samvetslös. Att skylla på att man "bara" gjorde sin plikt och lydde order, som Eichmann försökte anföra under rättegången i Jerusalem? Nej, det är inte godtagbart.

Många i Tredje Riket aktiva nazister övervintrade och hamnade högt upp i den västtyska statsförvaltningen, inklusive jurister som hade att döma forna kumpaner när de rannsakades för sina brott. Annars hade samhällsapparaten inte fungerat, hävdades det. 

Jag har aldrig hört talas om "vanliga" tyskar som besöker Treblinka eller andra läger. För att falla på knä och med denna gest be om förlåtelse som Willy Brandt i Warszawa. Men vad vet jag?

Jag läser Jähner som att hans bok mynnar ut i att han är kluven i "amnestifrågan", huruvida det var rätt eller fel att låta nåd gå före rätt. Efter att ha sett The Song of Names är man mycket starkt berörd, i denna sinnesstämning inte lika kluven. Å de verkliga offrens vägnar.

Bild: Wikipedia