Blott Sverige svensk ensamhet har

Min mamma blev änka samma år som hon fyllde sextio. Efter ett långt och lyckligt äktenskap med en älskad och skötsam make. I Sandviken både barn och barnbarn inom räckhåll. Hon stod därför inte helt ensam. Hon som alltid pläderade: "Blod är tjockare än vatten." 

Lägg till de närmaste grannarna i trappuppgången. En finsk familj, den bastanta kvinnan traversförare i Verket. Deras svenska haltande, men det fungerade ändå hur bra som helst med grannsämjan. 

Varje gång de varit hemma i Finland presenterades mamma med Fazerchoklad och Koskenkorva. Hon var nykterist, men yppade inget.

Under oss bor B, änka sedan flera år. En dag ingen rullator som annars utanför dörren. Inget P1 på hög volym inifrån lägenheten. Nerifrån gatan ser vardagsrummet mörkt och nedsläckt ut bakom pensionärskuvösen. 

Jag blir genast orolig, kontaktar närmaste släktingar via Facebook. Minns osökt den folkkäre, från Hasse och Tages Mosebacke Monarki, psykiatern "Moltas" Eriksson i Upsala. De fann honom död i lägenheten. Legat länge, utan att någon frågat efter honom.

Hans öde inte unikt. När jag hör om alla ensamma, "singlar" enligt de obekymrade unga, i mitt land, får jag lust att travestera Almquist: Blott Sverige svensk ensamhet har. Ensamheten är ett stort, för att inte säga alarmerande samhällsproblem. 

Men knappast officiellt erkänt som sådant. Kanske något skamligt.

Alltför lätt att plötsligt stå gammal och helt ensam. Med eventuella barn bosatta långt borta. Vänner försvinner. Alternativet vårdhem inte särskilt lockande. Inte efter alla skrämselreportage om utbredd vanvård. Ett dödens väntrum. Inget annat.

I Varberg slutade Jan Myrdal sina dagar. Omgiven av alla sina böcker. Av dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död är det den ensamme Myrdal som stannat kvar som mitt främsta, starkt berörande minne. Jag har svårt att skaka av mig den bilden av Myrdal.

Klart den är redigerad. Och som Lasse Diding påpekat: - Jag ligger ju inte och badar och röker cigarr hela dagarna. Även om det kan förefalla så. Dramaturgin tarvar överdrift och renodling. Kanske knackades det ofta på hos Myrdal, vad vet jag.

I Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell avslöjade Myrdal att han avskydde ytligt, socialt umgänge som stjäl tid från arbetet. Jag känner djup sympati. Från min tid som anställd och infogad i en organisation minns jag meningslöst kallprat och pladdriga kaffestunder.

För att inte tala om rena tokerierna som kick-offs och teambuilding. Det gick förstås alltid att skylla på hastigt insjuknande. Med risk för negativa effekter på den personliga lönesättningen. 

Könet och arbetet levde Myrdal för. Proriterade bort familj och barn. Det alstrar ensamhet. Man blir utlämnad. När man, som skriftställaren, blir gammal och kroppen inte längre fungerar som den ska. I dokumentären hämtar filmteamet honom på hälsocentralen. Han sitter i rullstol. 

Vi diskuterar gärna arbetslöshet och våld. (Mindre gärna pensionärsfattigdom och växande orättvisor.) Men inte ensamheten, för den enskilde den största politiska frågan. Gäller även en solitär. 

Kanske är ensamheten, som man brukar säga, elefanten i rummet. Plågsam för individen, olösbar för ett atomiserat marknadssamhälle.

Bild: Wikipedia

Jag är en skvader

Under den dubbeltydiga, Lars Gustafsson kanske skulle undslippa sig egendomliga, rubriken radikalkonservativ har olika intellektuella insorterats. En sådan som den elitistiske, tyske tänkaren och modernitetskritikern Ernst Jünger (1895-1998). Eller Peter Luthersson, tidigare kulturchef på Svenskan. 

Det sammansatta begreppet är svårsmält. Och jag vill tro att det är uteslutande andra som kategoriserat de namngivna som just radikalkonservativa. Inget de själva ägnat sig åt. 

Varför skulle de? Vad blir överhuvudtaget bättre av att klistra på en etikett? Vår förförståelse? Vår läsning? Medför det inte endast att man som läsare börjar söka efter markörer och bekräftelse? Stänger till? Gör det lätt för sig?

Stämpeln på Luthersson satte dokumentärfilmaren Björn Cederberg - för övrigt med en film om Jünger (Ernst Jünger, 102 år i hjärtat av Europa, 1999), tilläts intervjua honom efter envis övertalning - när jag hemma hos honom, i Östberlins numera lattifierade Prenzlauer Berg, direkt frågade om han kunde namnge en svensk radikalkonservativ.

Jag är inte mycket för stämplar och etiketter. De som idag anser sig "vänster" i Sverige, fokuserade på "identitetspolitik" och "värdegrunder", skulle jag inte kalla så. Fokuseringen skymmer det grundläggande i samhället, produktions- och ägandeförhållanden.  

Publicisten och samhällsdebattören Ivar Arpi har döpt sin sajt till Rak höger. Men vad som är höger i den, kan jag inte reda ut. Sajtens titel är olycklig, missvisande.

Den borde snarare heta Rak verklighet. Arpi är ju realitetsorienterad, om man säger så. Sanningssökare, mytkrossare, ute efter den offentliga lögnen. Det får han också fan för. 

Beskylls för att sprida "vidrigheter" av dem, syftar på Dagens Nyheters Alex Schulman, som vill omdefiniera verkligheten och vad som pågår i vårt land. Samtalsblockerarna, grindvakterna.

Häromdagen fick jag frågan om var jag själv står politiskt nuförtiden. Jag tar det som en komplimang. Det går tydligen inte att enkelt fösa in mig i någon fålla, därför frågan. Det känns bra. Kanske underlättar en diskussion utan förutfattade meningar.

Jag dristade mig hursomhelst till att svara med ovannämnda skvadern radikalkonservativ. I frågor som rör jämlikhet och privatisering är jag vänster och socialist. Radikal kunde man också säga, förblir ett samhällskritiskt, ilsket rödskägg. 

Men ifråga om lag och ordning, kultur och livsformer, usch vad socialstyrelsetråkigt det sista låter, är jag konservativ. "Gammalmodig", kunde min salig mor ha sagt.

Jag är definitivt ingen woke (ärligt talat vet jag inte riktigt vad det är, låter som något man lagar till) eller hbtq:are. I någon Pride-demonstration kommer jag aldrig att dyka upp. 

De normkritiska skulle säkert avfärda mig - som absolut inte lider av "könsdysfori" - som heteronormativ. Okej, det köper jag. Inga problem. 

I likhet med många andra, kanske generationsbundet, hade jag ingen aning om vem den där Einár var. Letade upp texter ur hans hand. Fattar inte hans storhet: undermåliga rader, gangsterromantik, våldsglorifierande. 

Och jag skrämdes en morgon av röster i P1 som talade om honom och gängkriminaliteten som om det senare är något som är här för stanna. Ett normaltillstånd, inte det Sverige jag vill leva i. 

Sydafrikaniserat, med samhällsdrag jag tidigare bara upplevt just i Sydafrika. Men mer oskyddat och utsatt här än där. Större otrygghet i "Europas farligaste land" som tyska tidningen Bild häromdagen utsåg Sverige till. 

Apropå musik. En sådan som Håkan Hellström ger mig krupp. Däremot avnjöt jag på YouTube fyra (!) livekonserter in extenso med Rolling Stones. (Den sista från hösten 2021, bandet för första gången utan Charlie Watts.)

Bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den. En grumpy, old man? Låt gå för det.

Jag är kristen och troende. Och nationalist. Se där. Av bara hastigheten några stämplar eller etiketter till. 

Kalla mig skvader. Bäst så.

Bild: Wikipedia

Minnets platser bjuder vandalerna kulturhistoriskt motstånd

Tre månader sedan vi var här senast, det låter länge när jag skriver ut det. Och jag som brukar ha för mig, till och grymta om det, att vi åker titt som tätt till samma gamla platser i järnbärarland. Men det stämmer inte, kalendern i mobilen korrigerar mig på denna punkt. 

Fasligt, hursomhelst, vad tiden går. Jag hinner inte med.

Rask promenad runt sjön där vi en gång fick för oss att pröva på kanot, den kantrade redan strax efter istigning - tablå. Snabbt till bilen, ilfart hem i våta kläder. Aldrig mer kanot.

Glömde, denna gång, i hastigheten ta med bröd till änderna som om sommaren oblygt uppvaktar badgästerna. En och annan talgoxe i träden, drar inte de söderut, som alla kloka varelser, när det går mot vinter? En äldre kvinna letar med framgång frusna trattkantareller. 

Högbo Bruk utanför Sandviken. En del, viktig sådan, av min livshistoria. Här premiäråkte pappa, aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet (tror inte det heter så längre), och jag det elupplysta skidspåret en bitande kall decemberafton. Det var stort: elupplyst spår! 

Nu lockar det modärna FjollträskorienteradeHögbo, närmast som en självklarhet, med eluppvärmda spår - och engelska skall det vara, inhemska bonnläppar göre sig icke besvär: Pay and ski.

Skogarna genomkorsas hit och dit av cykelvägar, efter att man huggit ned och förfulat terrängen, jag tror cyklarna vettvillingarna far fram på i hiskelig fart, varningsskyltar överallt, heter BMX. Vid infarten till Sandviken skrytigt på stora tavlor: Sveriges bästa cykelspår. 

På vissa ställen observerar man företag som sysslar med det lojalitetstestande fenomenet team building: klänga i träd, balansera på slak lina, sätta svans på grisen, bestiga glödande kol och liknande. Ve den "medarbetare" som bangar! Det noterar chäfen omedelbart.

En sommar i mitten på 60-talet planterade jag skog åt Högbo Bruk, morgongäspande knattrade jag på moppen upp från Sandviken. Modern skickade med mat-termos. 

Det var så uselt betalt per planta, vi jobbade på ackord, att jag och kamraterna tvingades gräva ned ett rejält antal plantor på ett och samma ställe. Misstänktes det? Inte vet jag.

Något år senare, eller om det var tidigare, framträdde Jimi Hendrix i Högbo. När Ola Berggren, tyvärr gick han bort alltför tidigt i likhet med Hendrix, var hotellchef försökte jag förmå honom att inrätta ett Jimi Hendrix-rum, även om den senare aldrig bodde där. 

Men han tände inte på idén.

Något år in på andra halvan av 60-talet spelade jag med mitt band nära där Hendrix virvlade loss, inte kom det många själar. Scenen där Hendrix briljerade då riven sen länge. Ingenting, inte ens en enkel minnesplatta, nada, som berättar om när den störste gästade Högbo. Uselt.

Det rivs för att ge plats åt - inte vet jag. Vill inte veta. Kulturhistoriska, affektivt laddade platser offras. Vandaler härjar. Som med Folkparken i Gefle. Eller Norra ip i Sandviken. 

Upp med radhus och köpcentra, så kan vi konsumera onödigheter tills vi spyr och dö radhusdöden av leda. 

Det är inte längre samma Högbo. Mitt minne blir allt sämre, men ännu finns kvar och fredat i det mitt Högbo. Det kommer inte vandalerna åt. 

Varje jul njuter vi av det famösa julbordet i herrgården. Oslagbart. Men dyrt som attan. "Smakar det, så kostar det", sade han som tog bussen från Sandviken in till Gefle. 

Förresten: Pay and ski. Gu´, va´ jolligt. 

Bild: hogbobruk.se

Bli inte en sån!

"Bli inte en sån", brukade min mor, rörsliparens dotter, varna mig. "Då får du inget jobb." Hon hade noterat att sonen inte tillhörde alla dem som väljer att foga sig och hålla tyst - the silent majority. Och hon hade exempel på lager från Bruket på människor som det gått illa för, bråkstakar. 

Hennes egen morfar, martinsmältare och därmed tillhörande den så kallade arbetararistokratin, riskerade avskedas och svartlistas efter att ha närvarat vid ett möte med August Palm, vid detta visat sympati för den retoriskt dräpande rabulisten. Inför utsända bolagsspioner som rapporterade direkt till högsta verksledningen.

Hennes egen far tillhörde heller inte dem som teg. Utrustad med vass tunga, fruktade varken fan själv eller basar.

Om Elisabeth Svantesson, Moderaterna, kunde man säga detsamma: "Bli inte en sån!" Efter hennes minst sagt pinsamma pudel i SVT:s 30 minuter. Hon ångrade oförhållsamt inför kamerorna att hon kallat SD rasister. Det finns ju inte fog för det. 

Det hade hon heller inte innerst inne menat att de är, men vågade den gången inte avvika från hur man enligt den påbjudna uppfattningen borde tycka om SD. Nu en stor pudel. Eftersom M behöver SD, ändamålet helgar medlen. Men det tror jag inte att hon öppet tillstod. 

Från Gefle kommer S-riksdagsledamoten Elin Lundgren. Avslöjade för en lokaltidning att hon är motståndare till socialdemokraternas svängning, som inte är någon sådan som vi vet, inom invandringspolitiken. Men rösta mot partiledningen, det gör bara inte en sann socialdemokrat. 

Piskan behöver inte ens vina, man böjer sig för "majoriteten" som hon sade. Blind lojalitet förstås ett krav för att inte tvingas lämna den varma riksdagsbänken. Partiledningen kunde lika gärna sätta ut ledamöter av papp. 

Den tyske sociologen Robert Michels förutspådde tidigt, i Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie, 1911, utvecklingen mot fåtalsvälde inom partierna, särskilt arbetarrörelsen, myntade en "oligarkins järnhårda lag".

Svantesson behöver inte frukta att mista något "jobb". Hon lär bli kvar i den politiska klassens famn, tills de bär ut henne. Den tar hand om de sina, även en sådan som Svantesson. 

Jag kan bara skaka på huvudet. Eftersom partierna numera är medlemsoberoende, de finansieras via skattsedeln, det statliga partistödet ökar i takt med att apparaterna växer, är jag med och finansierar en dylik opportunistisk vindflöjel. Som jag bara kan känna förakt för.

Hur kan någon fortsätta att rösta på dessa usla politiker, Svantesson inget unikum, och därmed legitimera systemet? Det är ju rena självföraktet som medborgare, lösnäsa på! 

Är det en särskild typ av ryggradslösa personligheter som söker till det, eller är det systemet som gör dem till opportunister och vindflöjlar, kräver det? Ett politiskt system som föder decemberöverenskommelser och jökar, långt bortom väljarnas röstsedlar och önskemål.

Hursomhelst, de är inte att lita på. Svantesson har med all önskvärd tydlighet demonstrerat detta. Trots att politikerna själva hävdar att de är i en "förtroendebransch". Och hon kan bli finansminister i en borgerlig regering, ingå i statsledningen. 

Gud bevara oss och fosterlandet!

Bild: svt.se

Ring inte oss, vi ringer dig!

"Hemarbete minskar chansen att bli befordrad." Den trålande blicken fastnar i en rubrik på nätet. Jag fördjupar mig inte i texten under samma rubrik. Det vet ju ändå alla, med ett jobb eller utan, hur man bör bära sig åt för att belönas på en svensk arbetsplats. 

Snarare inte bära sig åt. Även om det kontrakt som ingås är osynligt.

Inte för inte är ett ord som tystnadskultur vanligt förekommande. Och tyst är det på svenska arbetsplatser. Tja, kanske utgör förklaringen att detta folk är ett förslavat sådant. En ganska uttjatad förklaring, så ofta anförd att den nästan blir självuppfyllande. 

Men vi kan också lägga till det som brukar kallas strukturella förklaringar. 

Anställningsotrygghet breder ut sig, det forna daglönesystemet verkar uppleva en renässans. Man erbjuds inte fast anställning, man "får" timmar och sällan motsvarande heltid. 

Man förväntas vara stand by, hålla ögonen på mobilen, även på obekväma tider, för att dra ihop ett tillräckligt antal arvoderade timmar till hyra och mat.

I grannskapet har jag hört unga människor i en välkänd livsmedelsbutik och löst knutna till en kafékedja (inga namn, de kan råka illa ut) vittna om sms-jobb och hur det tär på psyket. 

Risken är att denna anställningsform normaliseras, att fast anställning inte längre uppfattas som det normala. Starka, arbetsköparvänliga, politiska krafter verkar också för detta. Särskilt vad gäller unga människor.

Inte har jag hört S eller gamle fackhövdingen Löfven protestera mot utvecklingen inom arbetslivet. (Frestande lägga till: han har ju sitt på det torra.) Snarare är man beredda att ytterligare försämra anställningstryggheten genom ingrepp i LAS, redan nu ett trubbigt verktyg.

När jag var fackligt aktiv, medförande sömnlösa nätter under maktlöshetens mbl-stjärna i samband med uppsägningar, inom universitetslärarförbundet såg jag anställningsotrygghet breda ut sig även bland välutbildade akademiker. De utgjorde inget undantag. 

Nästan som i tv-serien Cityakuten där vitrockade specialister, som man inbillade sig vara icke-substituerbara, anställningsmässigt lever farligt under chefers godtycklighet. 

"Allmän visstidsanställning" blev allt vanligare inom den högskolevärld där jag höll till. Alla nyanställda blev liksom anställda på prov. 

Lägg till individuell - jag brukade omdöpa den till personlig utifrån mina erfarenheter av hur chefer hanterade detta disciplinerande instrument - lönesättning. Och, klart som korvspad, därmed uppstår som logisk följd en tystnadskultur. My way or highway, säger de i USA.

Bäst hålla tand för tunga, om du vill få jobba kvar, ha en anständig lön och ... kanske bli befordrad. Välkommen till den "nya" svenska arbetsmarknadsmodellen. 

Bild: ne.se

Timmen Noll

Hustrun och jag tycker om att kvista ned till Älvkarleby i Norduppland, för att raskt promenera invid fritt strömmande vatten med muntert hoppande laxar, i skuggan av det mäktiga kraftverket. 

Gärna avsluta med lunch på restaurang Kungsådran, atmosfär av officersmäss från flydda dagar. Men helgbuffén på tok för dyr för mogen ungdom med skamligt låg pension, trots decennier av nitiskt, plikttroget statstjänstemannaskap. 

Stig Dagermans gravsten på kyrkogården i Älvkarleby passeras alltid under återresan till Gefle. Några ord från honom reciteras, jag lyfter på kepsen. 

Hans rapport från efterkrigstyskland, Tysk höst, svårslaget som journalistiskt ögonvittnesprojekt. Den impressionistiska bilden av ett krossat land i spillror, likluktande ruiner. 

Hemlösa människor utkastade i svårfattbart elände. Allt inte nazisternas "fel". De allierades bombningar, städerna skulle enligt strikt order läggas i grus och aska, vettlösa och grymma. Massdödandet av oskyldiga civila. 

Minns Dresden (skildrat i Vonneguts Slakthus 5), minns Hamburg. Jag kunde fortsätta att räkna upp ett stort antal städer som inte skonades från luften, "militära mål" - glöm det. Terrorbombningar, som för att hämnas och tillintetgöra så många tyskar som möjligt.

När man idag besöker exempelvis idylliska Hildesheim, svårt föreställa sig samma stad våren 1945. Idag ser den "gammal" och oförstörd ut, ståtliga byggnader som förefaller stått under lång tid.

Harald Jähners Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1949-1955 (Daidalos 2021, översättning Svenja Hums) kan med fördel läsas efter Dagermans bok från 1946. 

Den senares engagemang, bokens styrka och lyfter den, kompletteras med Jähners medvetna strävan efter faktaredovisning, ofta sifferbaserad. Dagerman förstås en större författare, fattas bara.

Jag har litet svårt med titeln, kanske förstår jag inte begreppet vargatider rätt. Vad Jähner beskriver, efter noggrann och imponerande forskning (populärvetenskap när den är som bäst), är en dubbelhet.

Sönderbombade hus och föröddhet, brist på allting, förtvivlan och sorg. Jo. Samtidigt livshunger. En vild längtan efter att leva för stunden, leva livet fullt ut. Så som vi alltid borde göra. "Dansa på avgrunden", som en tysk författare skrev. 

Jag tror mig få en förklaring till dagens tyska mentalitet, åtminstone den berlinska som jag anser mig förtrogen med. Man har sett och varit med om allt, världskrig och bomber, nazism och stalinism. Inget kan längre chocka eller imponera. Man är inte blasé, man är härdad. 

Det berlinska tilltalet kan av en turist uppfattas som avsnoppande, humorn rå. Åtminstone så förr.

Det ryktas om den hisnande artisten och trollkonstnären Carl-Einar Häckner att han behövde ett par kvällar på sig för att erövra den svårflirtade, berlinska publiken på ett ställe utmed Friedrichstrasse. 

Först reagerade berlinarna inte alls, i bästa fall en axelryckning. Sedan tog den charmige virtuosen Häckner dem med storm. 

Stunde Null, Timmen noll, ett begrepp för tiden strax efter krigsslutet. Indikerar omstart, ny text som fästs på vitt ark. Det förflutna borta, Tredje riket blott historia. Men så var det ju inte, det kan man inhämta hos Jähner. 

Tag och läs du som är intresserad, vill förstå Europas stormakt bättre!

Bild: gp.se

Kjell Askildsen - istället för att gäspa

Den där egotrippade hipstern Alex Schulman - skrev en skvallrig bok om morfadern Sven Stolpe, Bränn alla mina brev, kategoriserade den lömskt "roman", pipande lilleputt gav sig på död gigant - angriper med mycket hårda ord rabulisten Ivar Arpi.

Schulman beskyller honom på bästa Der Stürmer-manér för att sprida "vidrigheter". 

Denne svarar med samma mynt, delar ut rallarsvingar. Nä, inte riktigt. Man kan tvärtom hävda att han obarmhärtigt klär av Schulman, avslöjar och sticker hål på denne uppblåste Östermalmsfigur. Numera knuten till smakdomaren DN.

Jag gäspar. Förlåt. Men inte känns detta meningsutbyte, som ju inte är något, särskilt meningsfullt. Indikerar bara nivån på det offentliga samtalet (inte värt kallas "samtal") i Sverige. Det är som när Läckberg morrar över enslingen på Österlen, eller tvärtom. 

Gäsp, igen.

Arpi läser jag så gott som varje dag i min dator, hans sajt Rak höger! (egentligen inget lyckat namn). Det vill säga de texter (ofta på tok för långa för en datorskärm) jag kan läsa gratis, utan att behöva prenumerera. Snåljåp är och förblir jag. 

Han lär ha många som betalar för att få läsa honom, han drar i så fall in ordentligt med kosing. Men långt ifrån Schulmans DN-ersättning, må man antaga. Bättre betalt jama med, än mot.

Viktig är Arpi med sin ocensurerade verklighetsförankring i ideologiernas och den offentliga lögnens pk-land, det är bara att konstatera.

Jag berördes starkt, som jag redan berättat, av filmen I väntan på Jan Myrdals död. Hans ensamhet. Och alltmer ensam blev han i det offentliga samtalet. Så saknad. Liksom vännen Gunnar Adler-Karlsson, för att inte nämna Västerås store son Lars Gustafsson. 

Det blir så tomt och trist i offentligheten utan dessa starka, inopportuna röster. Nog är Arpi bra, men inte är han någon Myrdal, GAK eller Herr Gustafsson. Inte samma division.

Jag läser på nytt, som e-bok eftersom det är så behändigt, norrbaggen Kjell Askildsen (1929-2021). Fy sjutton, vad han skriver styvt, sparsmakat och avskalat! Behärskar konsten att få det att se enkelt ut, liksom skrivet bara en gång utan omtagning, en vidunderlig stilist. 

Vardagen hans domän, men sannerligen inget hemtrevligt, ombonat fäste. Det vardagliga laddas med något oförklarligt hemskt, när det beskrivs som allra mest konkret. 

Det triviala blir plötsligt traumatiskt, man sitter på helspänn och väntar på att olyckan skall inträffa. Texten vibrerar, trygghetens spindelnät spricker, svarta hål öppnar sig i golvet. 

Människorna, verklighetens folk, kastar masken inför varandra, visar sig som de ondskefulla och missunsamma - för att inte säga tarvliga - varelser de är.

Askildsen påminner om en annan novellist, amerikanen Raymond Carver, också en favorit. 

Norrmannen slog igenom sent, hade det länge fattigt och svårt, försörjde sig genom diverse påhugg. Men så vann han erkännande, översattes till flera språk, jämfördes med nobelpristagaren Samuel Beckett. 

Det verkade dock inte leda till att han blev stor på sig, som vi sade i Sandviken. "Kanske har vi samma människosyn", hans lakoniska kommentar om jämförelsen med Beckett. Det var allt. Vilken man!

Kjell Askildsen, Noveller, Natur och Kultur 2014 och 2015, e-bok 2017, översättning Ragnar Strömberg

Varför får en sån som GW hållas?

En skarpsynt läsare finner begreppet intellektuell illojalitet, som jag har använt, motsägelsefullt. Det låter enligt honom som en självmotsägelse. Jag kan delvis instämma, beroende på hur man hanterar begreppet, vad man ger det för klargörande innebörd. 

Man skulle förstås kunna hävda att en "sann" intellektuell per definition är illojal i sitt tänkande gentemot makten och härskande föreställningar. Det blir då något av en tautologi att hänga på "illojal". 

När jag fortfarande var verksam inom högskolevärlden fann jag anledning skilja mellan akademiker och intellektuella. Man kan vara det första, utan att vara det andra, och tvärtom. 

Akademiker befriade från kritisk, intellektuell reflektion, icke ovanligt måste tillfogas, utgör de pipor som makten blåser igenom. Myrdals uttryck. 

Det var för övrigt min text om honom, med anledning av filmen I väntan på Jan Myrdals död, som framkallade läsarens invändningar.

En lustigkurre som "polisprofessorn", som han brukar kallas av SVT, Leif GW Persson får hållas för att han kan anses politiskt ofarlig. Om än bitsk och rappkäftad. Annars vore det stopp för hans del. Som det blev för Myrdal, i de statsbärande medierna. Och inte bara där.

Man försökte göra honom, fritänkaren som till och med medverkade i en brunsmetad avis, till en persona non grata och, den numera identitetspolitiskt inriktade, "vänstern" hängde på. Clarté och andra. 

När jag var visiting professor vid Harvard Business School i Boston, umgicks jag med idén att försöka få kontakt med den internationellt kände språkforskaren Noam Chomsky vid prestigefyllda MIT i samma stad. 

Genom decennierna har denne i offentligheten, genom böcker, artiklar och föredrag, varit oförblommerat kritisk mot USA:s aggressiva, imperialistiska utrikespolitik. Men ändå "fått" hållas. 

Inga repressalier, vad jag vet. Anställningen vid MIT har han behållit. Det har förundrat en och annan.

Begreppet repressiv tolerans, som jag härleder till studentrevoltens guru Herbert Marcuse, kan appliceras på honom. Systemet tillåter att åtminstone en är öppet kritisk mot det, legitimitetsförlänande. 

Ingen konspirationsteori, nota bene, jag talar om en systembevarande funktion. Och det framkallar ingen folklig opposition, vilket makten anar: man är blott en ropande röst i öknen. 

I den bok jag just nu skriver, arbetsnamn Infall, diskuterar jag begreppet intellektuell illojalitet, kanske bättre säga tankens illojalitet, utifrån exemplet Hannah Arendt. 

Hon som i sitt tänkande inspirerades av den, åtminstone ett tag, nazismittade Martin Heidegger i Freiburg. Vägrade svika sitt uppdrag: som intellektuell. Trots mer eller mindre våldsamma försök att tysta henne. Särskilt efter Den banala ondskan.

Bild: Wikipedia

Hygget sitter i bakverken

Medan vi, fortfarande i nattkläderna som det anstår oss tillhörande kategorin mogen ungdom, dukar fram kaffe och kubb ser vi Kongerikets kager med den om kronprinsessan Victoria påminnande Mette Blomsterberg (bilden) i DR. 

Många avsnitt, bara att luta sig tillbaka och hämningslöst njuta. 

Hon reser runt i sin lilla vita loppa till bil i det köpenhamnarna kallar utkantsdanmark. Det vill säga allt väster om Odense. Knackar på hos entusiastiskt bakande människor som det ju finns gott om i Danmark. 

Man till och med tävlar i bakning, tar bakandet på största allvar. Det mest populära tv-programmet heter inte för inte Den store bagedyst. Shakespeare kunde inte ha gjort det mer dramatiskt och spännande. Hopp och förtvivlan blandas, tårar och jubel.

Det vattnas i munnen på en där framför tv:n. Danskarna, dom kan ta mig tusan sin (bak)sak, dom! Hold da kæft, mand!

Bröderna Price, vars restauranger vi hastar till varje gång vi sätter fötterna på dansk jord, begav sig ut på en liknande tv-filmad odyssé som kompisen Mette. Men med avgörande skillnader: varje ort de besökte förärades en kulturhistorisk betraktelse. 

Dessutom var de noga med att varje rätt skulle vara typiskt lokal. Och att de skulle lära sig tillaga den av inhemska experter. Hos Mette är det nationalrätter som gäller, såsom lagkage. Rätter alla danskar sedan barnsben är förtrogna med.

En annan skillnad är att bröderna nojsar och leker och har sig bakom spisen. Icke Mette, det är väluppfostrade damen hela långa dagen, det. Den välmanikyrerade är disciplinerad, för att inte säga fyrkantig. Avslipad, en fullfjädrad perfektionist i köket. Henne drillar man inte med.

Dem hon gästar, i Ebeltoft och andra orter, är ofta blyga inför kändisen, åtminstone till en början. 

Serien har en inbyggd komplikation, för att uttrycka det krångligt. Såtillvida att Mette bakar exakt samma sak som amatörerna, följer deras opskrifter, men föresätter sig att göra det minst ett par snäpp bättre. Hon är ju superproffs med tillagandet som yrke. 

Hon slår de glada hemmabagarna på fingrarna. Deras reaktion förblir okänd. Kanske känner de sig underlägsna, kastar besvikna förklädet, beger sig till kroen för några tröstande pilsner och en lille en. Vad vet jag. 

Har man vistats mycket i Danmark så vet man att myten om hygge ligger tung över det smukke landet. När vi ser Kongerikets kager, säger vi till varandra: hygget finns i maten och de bakade läckerheterna. Inte i mentaliteten. Som svenska turister gärna vill inbilla sig.

Vår bild av de infödda är en helt annan. Den behåller vi för oss själva. Vi avser ju återvända till läckerheternas hemland.

Bild:svt.se

Jan Myrdal kommer tillbaka efter sina vingar

Jag minns från min tidiga Upsalatid när ett lösnummer av Aftonbladet kostade 50 öre (75 öre på helgerna). Min dåvarande sambo och jag införskaffade alltid 2 exemplar av tidningen. På lördagar kompletterat med kartonginhysta läckerheter från Ofvandahls eller Güntherska. 

Två tidningar, så att vi på varsitt håll förväntansfulla kunde kasta oss över Jan Myrdals spalt. Alldenstund han medverkade. Först av allt i tidningen ivrigt bläddra fram till honom.

Hans skriftställningar en given läsning genom åren. Den personliga tonen, blandningen av högt och lågt. Hans auktoritativa röst bakom raderna. Den ibland egendomliga, korthuggna meningsbyggnaden. 

Mer än böckerna. Jo, barndomsskildringarna förstås. Isdrottningen Alva som kastade sin kalla skugga över pojken, en Mårran i Brommavillan. Nog präglades han, som alla vi andra, av sin barndom. 

Där finns nycklarna till förståelsen av den vuxne Jan. Ingen genomskinlig person, om än till synes gränslöst självutlämnande. Men alla behöver någon som speglar en, man klarar inte det på egen hand. Inte ens Jan Myrdal. 

I födelsedagspresent, i slutet på 80-talet av min nuvarande hustru, förärades jag en kattunge som vuxit upp hos Myrdal och Kessle. Vi hämtade den lilla, tigerrandiga sötnosen i Mariefred. Döpt till Pip-Lisa, men omdöptes snabbt till Nisse. 

En oerhört klok varelse, pratsam så in i attan, höll gärna monologer - docerande utan att vi fattade ett barr. En produkt av uppväxten hos Jan Myrdal, må man förstås ana.

Långt, långt senare sista gången IRL: Myrdal-seminariet i ABF-huset i Stockholm med Skriftställaren i centrum. Signerade Ett andra anstånd, hans sista bok (som effektivt punkterade Lasse Didings antydan om demens.) Idel grånade rödskägg fyllde salen.  

Sorg i sinnet vid insikten: en efter en av oss fyrtiotalister lämnar. Nog var det en klart utstickande generation! Som ingen före eller efter. Klart jag är biased, själv fyrtiotalist, om än född sent i samma decennium.

Peter Kadhammar skrev mycket nedlåtande om Myrdalseminariet i AB. Utan att ens vara på plats. Saknar han heder numera? Eller var det ett slags inlindad avbön?

Myrdals häftigt omdiskuterade ställningstaganden - på tvärs mot vad man borde tycka enligt de, enligt dem själva, rättänkande - gällande Kambodja och Himmelska fridens torg tjatades det om i vissa nekrologer. Jag delar dem icke. 

Hans försvar för litteraturprofessorn Robert Faurisson och yttrandefrihet även för historierevisionister - självklart. 

Vemodigt var det att se - med mogen ungdom-rabatt och i sällskap med ett tiotal andra seniora i publiken som av för mig oförklarliga skäl skrattade sig genom hela filmen - I väntan på Jan Myrdals död på biografen Zita i Stockholm i afton. 

Inte endast för att Myrdal framstod som alltmer trött och kraftlös, en uppgiven gammal man. Det känns som om något definitivt är över, och det utgör en viktig del av min historia. 

Den illojale intellektuelle Myrdal är död. Ingen kan kliva i hans skor. Men hans ord finns kvar för omläsning gång på gång. Hans betydelse för mig och mitt liv bleknar aldrig. Mitt stapplande försök att vara en kritisk intellektuell.

Jag minns plötsligt vackra, samtidigt gåtfulla, ord från Fernando Garcia Lorca: "Jag kommer tillbaka efter mina vingar." Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det känns rätt. Räcker så.

Jan Myrdal har vingar att hämta. 

Kaffepaus i Laxå

Jag minns att det gjordes en svensk version av Jackson, originalet spelades in av Lee Hazelwood och Nancy Sinatra, kanske mannen med bäversvans till mustasch, en sån där äkta Schnurrbart,  som prydde racerföraren Picko Troberg, rentav var kompositören? 

På svenska blev det Laxå, det lät liksom klämmigare i den versionen. Vem som översatte, vem som sjöng, det vete fåglarna. Kan ha varit Östen med rösten,* han som gjorde om Tulsa till Eslöv: Jag var bara femton minuter från Eslöv. Briljant försvenskning av 24 hours from Tulsa.

Laxå förknippar jag med genomfart, på väg till eller från Göteborg, eller Lisch. Varje gång vi passerar nämner vi Charlotte von Mahlsdorf, eller Lothar, som hon också kallade sig. Ett minst sagt märkligt levnadsöde. Rötterna i nazitidens Tyskland, östra delen, dödade sin plågoande till far. 

Flydde sedermera Berlin, och de nynazister som efter DDR:s fall vädrade morgonluft och som trakasserade henne, för Laxå av alla orter. Återvände till Berlin, död sedan länge. 

En gång framträdde hon på Zita i Stockholm, en dokumentär om henne skulle visas, baserad på hennes bok Ich bin meine eigene Frau. Vi var där. En försynt dam med handväska klev fram inför publiken. 

Samma Zita som vi uppsöker på tisdag för att se I väntan på Jan Myrdals död. (Osökt minns jag ett citat från Federico Garcia Lorca: Jag kommer tillbaka efter mina vingar.) Myrdals ord finns förstås kvar, men jag saknar hans röst - och kroppsspråk med händerna. 

På väg hem från det magiska ljuset över Vendsyssel - färdas genom ett kompakt svenskt höstmörker, det känns allt motigare att mörkerköra, om än i ny bil, dessutom besvärlig omläggning av trafiken på flera ställen - stannar vi till i Laxå för att rasta och sträcka på oss. 

På ett nytt ställe vi aldrig tidigare frekventerat, sent om lördagsaftonen hänger några ungdomar där. Trevligt lokus, med en artig, sympatisk ung man som säljer oss nybryggt kaffe. 

Till detta inmundigas medhavda rundstykker med några skivor vällagrad Danbo, samt ett par bitar av den läckraste Aalbækstang som smälter i munnen. Danskarna kan sin sak, dom! 

Att ta del av det även postuma hatet mot Lars Vilks, jublandet över hans död, man firar och visar ingen som helst aktning eller respekt för den döde, det är både stötande och skrämmande. Tanken går till hans särbo, hur ska hon kunna värja sig mot detta?

Jag säger det än en gång: vad är det för människor som slagit sig ned i vårt land? Varför visas de inte helt sonika på porten? 

Att återvända till Danmark får bara inte dröja för länge. Där, mycket trött efter bilkörning, på rastplatsen i Laxå, känner jag återigen en stor förtvivlan över detta land, en förtvivlan jag tog semester från fyra veckor. Det här är inte mitt land längre.

* Google vet besked: Towa Carson och Lars Lönndahl spelade in den. 

Bild: Rastpunkt Laxå.

På gensyn, Vendsyssel!

Avskedsfrokost intages på Møllehuset i Frederikshavn. Läcker bara förnamnet. Aldrig ätit en så god leverpastej, smälter i munnen. Den dejliga atmosfären på Møllehuset så genuint dansk att jag måste nypa mig i armen, drömmer jag? Tanken går osökt till tv-serien Badehotellet. 

Nå, avsked och avsked. Som vännen Li påpekar: skriv på gensyn. Och det ju sant. Om Gud vill och skorna håller så återkommer vi.

Gärna om efteråret, hösten. Inte många turister, några tyskar, inga svenskar. Ett lugn breder ut sig över trakten. 

Denna dagen före avresa, den allra vackraste Vendsysseldag med det magiska ljuset infallande, och på den frisinnade sidan om vattnet, känner jag mig mer som realist än en radikalpessimist som vännen Lars Ragnar brukar beteckna mig. 

När jag på avstånd betraktar fosterlandet - och jämför. Hur kunde jag låta bli? Och genast, än en gång, förskräckas?

Kanske är jag radikalrealist. Om sådana finnes. Kompromisslöst observant. Inte ideologiskt förblindad. Ingen tjänstvilliga pipa som makten blåser genom. 

I danska medier varnas dagligen för en svensk samhällsförsämring. Sverige, med tygellös invandring och dödsskjutningar som normaliserats under en frånvarande statsledning, lyfts fram som ett avskräckande exempel. Med all rätt. 

Vad finns att invända för den som har ögon att se med? 

Här kan jag andas. På tillräckligt långt håll följa den sjunkande skutan. Ännu bättre: vända den ryggen. 

I denna stund i fjärran Vesterhavet under lågt seglande vita moln, runt knuten skuttar hjortar, ute på heden susar vinden i gräset. Jag är, det är den befriande känslan, på sidan om världen. Långt från det blågula eländet.

PS. På tisdag se dokumentären I väntan på Jan Myrdals död, om sista tiden i Varberg, inhyst hos den mycket egendomlige miljonären, kanske är han rentav miljardär? Ser fram mot det. 

Ett ljus för Anna Politkovskaja

Anna Politkovskajas dödsdag. 7 oktober 2006 sköts hon ihjäl utanför lägenheten i Moskva.

Det har envist ryktats om kopplingar till Kreml och den av Anna djupt avskydde Vladimir Putin. Öppet uttalade hon sitt förakt för honom, den forne KGB-officeren, i hennes ögon en medelmåtta. I Oliver Stone´s omdiskuterade dokumentär framställs han närmast som en mysgubbe. 

Anna Politkovskaja var en nagel i ögat på mannen som i sin maktfullkomlighet leker tsar. Fullkomligt orädd. Avslöjade det smutsiga kriget i Tjetjenien. Trasade med sina ord sönder offentlig lögn och propagandans dimridåer. 

Hon var inte naiv, väl medveten om att hon inte bedrev sin kritiska journalistik ostraffat. Insåg att risken var uppenbar att hon skulle tystas. Ändå fortsatte hon. Till synes dödsförnekande. Som om inget kunde stoppa henne.

En journalist värd namnet. Till skillnad från de ideologiproducerande figurerna på svensk botten. Systemets bärare och legitimerare. Alltid lagom kritiska. Alltid inom osynliga ramar de aldrig överskrider. 

Politiker och journalister i en omfamningens symbios. De behöver varandra, "kletet" som Juholt uttryckte det. 

 
Bokmässan i Göteborg något år efter hennes död. Jag sammanträffar, tillfälligtvis med  en man, kopplingar till en rysk människorättsorganisation, som på outgrundlig väg hade skaffat sig tillgång till övervakningskameran i portuppgången. 

På filmen syns Anna gå nedför trappan. Strax innan skotten faller. Själva avrättandet inte med på bild. Men vissheten om att hon, utan att ana något, rör sig mot sin död väcker en känsla av fasa. 

Varje år den 7 oktober tänder jag ett ljus för Anna. Tänker detta år samtidigt på Lars Vilks.

Jag hade gärna kvistat ned till "mörka" Småland

Jag hade verkligen börjat att se fram mot en tur i våras ned till Nässjö! För att på stadens konsthall, den sprakande kreativa Kalinka Ussing svarade för en förtjänstfull insats som konstintendent i vad som förr kallades "mörka" Småland, föreläsa om Joseph Beuys. 

Danmarksbördiga Kalinka inte längre kvar på sin post. Svårt tro att hon trivdes med veckoboende och pendlande. Lika svårt som hon, danskan med det rödvita frisinnet i generna, har med svensk underdånighet.

Känslan av osynlighet i det offentliga rummet allt starkare. Ett bra tag sedan jag begick ett offentligt framträdande, kan inte enbart bokföras på pandemins dystra konto. Men denna gång satte coronan stopp.

I Sverige råder åldersdiskriminering. Till skillnad från annan diskriminering leder det aldrig till efterräkningar för den diskriminerande. Att tillhöra den grånande kategorin "mogen ungdom” inget att stoltsera med. Ung och dum skall man vara, förlåt en grumpy, old (sic!) man.

Allkonstnären och "enmansrörelsen", i maj 2021 hundra år sedan han föddes, Joseph Beuys hörde jag talas om på 70-talet i Upsala. Med min stela marxistiska, teoretiska hemvist hade jag svårt för honom och hans utåtriktade aktioner. 

Någon ”socialrealistisk” konstnär, med den ”rätta” politiska hållningen, var han inte. Snarare en egendomlig fågel för en rödskäggig marxist.

Hur förhålla sig till denne egenartade konstnär? Ordet "flum" fanns inte på den tiden, annars kanske jag använt det. Mannen som i betydelse har jämförts med Andy Warhol som ”influencer” vad avser 1900-talskonst.

Denne till synes excentriske kuf, ständigt i filthatt och herdeväst, som begick performances med djur. Som när han visade konst för en död hare, stegade runt i ett galleri med djurkroppen i sin famn. 

Eller när han låste in sig med en coyote i USA, i syfte att etablera en jämlik relation mellan ett vilt djur och en human being. 

Så inföll 1990-talet. Mitt samarbete med Gert Nilson på Bokförlaget Korpen inleddes. Brinnande entusiastisk, som alltid, diskuterade han med mig sin idé om att ge ut en serie böcker på temat Livskonst. 

Vem mer lämpad än Beuys att inleda en sådan serie? 

Änkan Eva sade blankt nej till att det skulle användas ord ur döde makens källa. Han som inspirerande talat så mycket, i de mest skilda sammanhang, om konstens fundamentala roll i samhället och för våra liv.   

Då, plötsligt från Gert: ”Kan inte du skriva en bok om honom?”

Jag började skriva om sommaren på den nordjylländska landsbygden, invid Vesterhavet, placerad i den skimrande trakt jag älskar mer än någon annan. Jag har alltid haft svårt för att skriva på beställning. Men denna bok blev min mest lästa, tre upplagor och nu ljudbok. 

Efter initiala svårigheter skedde ett genombrott under en bilfärd för att handla mat. Kretsande örn i luften, fått korn på ett byte på marken, en svensk filmtitel kom associativt till mig: ”Du tror du undgår döden, men rusar rakt in i hans famn.” 

Heureka! Är inte det Beuys budskap? Du måste inte långsamt dö redan i livet, lev och gör det skapande! Islossning, nu kunde jag skriva.

Pandemin satte stopp för Nässjö. Synd, för Beuys förtjänar att påminnas och samtalas om. Jag brukar med referens till honom retoriskt utbrista: ”Varför dö redan i livet? Slockna i förtid?”

Lev! Utöva livskonst, var en livskonstnär! Essensen i det jag alltid lyft fram om Beuys. Det kompromisslösa, existentiella budskapet.

Sista ordet till honom: ”Varje människa är en konstnär!” Hans uppfordrande mantra, mer än ett konstaterande och en påminnelse. 

Fotnot. Varje människa en konstnär, Bokförlaget Korpen, tredje omarbetade upplagan 2015. Ljudbok hösten 2021.

Bild: information.dk

En Gunvald Larsson kräver en Martin Beck

Harvard Business School (HBS), inhyst i pampiga äldre byggnader på Soldier´s Field i Boston, är internationellt (er)känd för sin case study-metod. Undervisningen och forskningen baseras på fallstudier. I och utifrån enskilda fall söks det generella, verklighetens enskildheter är utgångspunkten.

Jag hade möjlighet att som visiting professor vid HBS studera detta arbetssätt inifrån. Imponerades, inspirerades och tog med mig intrycken hem till en organisationsutbildning i Sverige. Och som jag vågar påstå blev unik genom sin HBS-influerade uppläggning.

Kurser i ledarskap, som jag kom att ansvara för, inspirerades även av och hämtade in levandegörande illustrationer från fiktiva cases. Dessa kunde tjäna som norm och ideal. 

Sandra, i brittiska serien New Tricks, fick spela rollen av exempel på en klok chef som skyddar medarbetarna uppåt och tillåter stor frihet under ansvar. Ett trygghetsskapande ledarskap, medarbetarna hålls om ryggen. Det frigör kreativitet, underlättar för de senare att på hög nivå göra sitt jobb. 

Tyvärr har nog de flesta av oss erfarenhet av motsatsen, chefer som rädda om sitt eget skinn offrar medarbetarna.

Martin Beck, i Peter Habers gestaltning, även han en Sandra. Ett tillåtande ledarskap är Becks signum. Ett ledarskap moget nog, förutsätter självinsikt hos den i ledande position, att hantera en självgående, superprofessionell medarbetare som Gunvald Larsson. 

Inte lätt att ha att göra med - en bångstyrig man som går sina egna vägar. Initiativrik utan att först förankra sitt agerande hos chefen. Gunvald tar ut svängarna så att det står härliga till. Något som många chefer, till skillnad från Martin Beck, inte skulle klara av. 

För att inte tala om den högst egensinnige Dr House. Både han, den lysande diagnostikern, och den brottslösande Gunvald högpresterande och hängivna sin uppgift. Förutsatt att de lämnas i fred, inte kringskärs av detaljerade regler eller chefers klåfingrighet. 

Cityakuten i C More, serien är förbålt skickligt gjord. Varje afton kliver jag in på den kaotiska -snacka om organised chaos som det heter i litteraturen - mottagningen. För att beskåda det som utspelar sig där - Jesus, vad mycket som blixtsnabbt händer! - med stora ögon. 

Cityakuten skulle jag i ledarskapsundervisning ha använt som ett case att inte inspireras av. Snarare avskräckande. 

Chefer med formell makt, men utan pondus och auktoritet. Det genererar legitimitetsproblem, är otrygghetsskapande. Medarbetarna måste lägga energi på att "överleva", mentalt hantera, dåligt ledarskap. Energi som kunde användas bättre. 

En felfokuserande, bestraffande organisationskultur som framkallar ängslan och ett defensivt agerande från medarbetarnas sida. (Jag hörde om en tränare, inga namn, i Brynäs hockeylag som tillämpade samma ledarstil.)

Högt utbildade specialister på akuten i Chicago, ingen anställningstrygghet, reducerade till konkurrerande underhuggare. Var och en sin egen lyckas smed, inga samfällda aktioner, ingen solidaritet. 

Jag känner igen mönstret från högskolan, när visstidsanställningar och personlig lönesättning infördes. Under usla chäfer som byggde sitt ledarskap - missvisande ord med sin positiva klang - på splittring och oenighet. Premierade lojalitet och fjäsk framför initiativtagande och självständighet.

Sjukvården i USA, högskolorna i Sverige: båda styrda av ett ekonomistiskt, överadministrerat paradigm, lägg till ett snedvridet försäkringssystem i Amerika. Inte gagnar det patienter och studenter. 

Allra minst verksamhetens bärare - medarbetarna.

Bild: Stryktåliga medarbetare på en akutmottagning i Chicago.

Putäll på er!

Memory Lane. Minnet är en skälm, beter sig fullkomligt som det vill. Häromdagen tog det mig plötsligt ner till Ljusets stad och Jim Morrisons nedklottrade grav, där trofast sörjande, vinddrivna existenser hänger dygnet runt. 

Åtminstone gjorde de det förr, till kyrkogårdsförvaltningens irritation. Jag har sett det med egna ögon, när monstruösa Père-Lachaise besöktes. Många stora elefanter vilar i detta vidsträckta dödsrike.

Come on, baby, light my fire. Ännu inte tjugoåtta år gammal avled den briljante frontfiguren i the Doors - i badkaret. En badkarsdöd likt den i samma stad ärorika revolutionens Jean Paul Marats, men den senare knivhöggs till döds.

I´m knockin´om heaven´s door. Det brukar heta att den gudarna älskar dör ung, framförallt rockstjärnor som Morrison och andra på den tonsatta parnassen: Jimi Hendrix, Janis Joplin, Brian Jones, Keith Moon, Kurt Cobain. 

Listan kan förlängas, om vi tänjer det relativa begreppet ung: Elvis, John, Eva Cassidy, Dusty.

Du tror du undgår döden, men rusar rakt in i hans famn. Inte var jag, enligt prästbetyget, ung för drygt tjugo år sedan, men gudarna skickade ändå en trevande kärleksförklaring. Eller påminnelse, om man så vill. 

What was that? Your life. Can I get another one, please? Sorry! 

Vart i hela Helsingland tog livet och alla de många åren vägen? I skoningslös sanningsspegel en gubbstrutt som jag inte vill kännas vid, vägrar att sträcka ut handen till. 

Jag råkade för ett par år sedan komma i samspråk med en australiensisk man, även han tillhörande kategorin mogen ungdom, på flygplatsen i Alicante, avslöjade mina plågande ålderskänslor för honom. Med ett stillsamt leende från mannen:

Gör som jag, raka dig utan att titta i spegeln!

When I get older, many years from now. Sjuttiotvå. 72. Hur jag än skriver det, bokstäver eller nuffror, drämmer det till mig med full kraft. Hur mycket återstår av denna jordiska existens? Med mina gener ser det minst sagt dystert ut. 

Lägg till alla fyrtiotalister som i strid ström tar ned skylten, senast Evert Ljusberg, blott 76.

This is my life. Nå, jag måste sluta hålla på som jag gör, fruktlöst spekulera i resterande år. Dags vända på perspektivet: ännu en dag har mig skänkts, ännu en födelsedag. Jag lever - fortfarande. 

Och förmår att spänstigt om arla morgonen bege mig ut på det di modärna kallar power walk. 

Och just denna dag, denna min stund på jorden: Jag får fira min födelsedag i mitt älskade Danmark! Inte fy skam. Hold da kæft, mand.

Så:

Putäll på er - inte Albert Engströms grevar och baroner - men ni, alla kära ihågkommare! 

Här är gudagott att vara

Det skjuts och sprängs och förnedringsrånas och misshandlas och våldtas och inbrottas och assistensfuskas. 

Men inte här. 

Det snackas, yvigt och brett men blott med såpbubblans pregnans, från medelmåttans statsråd om gängvåld som skall knäckas. 

Har vi hört det förut? Ja, vi har hört det förut. Kommer vi att tvingas höra det igen? Ja, vi kommer att tvingas höra det igen. 

Men inte här. 

För exakt och just här, på denna fredade, välsignade plats på jorden, höres inga falska politikerlöften, skvalas inget mumbojumbo. Icke synes heller några löfvenare eller maggor eller Alfred E Neumankopior. 

Den ena politikern den andra lik, en ann så god som en ann. Parlamentarismens standardiserade produkter. Burkar på hyllan i lågprisbutiken. 

Allt det uppräknade sker på andra sidan vattnet, i det arma fosterlandet. Men nu är jag här. 

Långa, gyllene grässtrån vajar för vinden, hjortar skuttar förbi, vacker solnedgång infaller om aftonen, vacker soluppgång uppträder om morgonen. Vesterhavets vågor rullar eviga i fjärran, under lågt svävade moln. Himlen är nära, änglarna ler.

Thoreau hade sitt Walden i Massachusetts. Jag har besökt det, under en utflykt från Boston. En besvikelse, jag hade gjort mig föreställningar om något betydligt mer tankeväckande. Och inte levde han så väldigt mycket på sidan om världen, som han framställer det i sin kultbok. 

Saarikoski, min stående favorit bland poeter, hade sista åren i livet sitt Tjörn tillsammans med sociologen Mia Berner. Och tillsammans med den oumbärliga flaskan. På sidan om världen? Buss ibland in till systemet för att bunkra sprit. 

Umgänge med Homeros och andra parnassens valfrändskaper. Fjärran Helsinki och Kosmos. 

Här är gudagott att vara. Åh, vad livet här är skönt. Eftersom jag har examinerats i Upsala på att tala fikonspråk, brukar jag använda uttrycket Tverstedsdiskursen. Oron släpper, själen vilar lugn. Alltmedan ingenting händer. Men det gör det ju. 

Om detta komplexa, inte sällan nedvärderade fenomen, händelselösheten, skriver jag mer i min kommande bok Infall. 

Fotnot. I skrivande stund låter mig vädergudarna förstå att jag även måste älska landskapet när himlens portar har öppnat sig på vid gavel. Även i regn och rusk - ej finnes en vackrare plats på jorden.