Tre månader sedan vi var här senast, det låter länge när jag skriver ut det. Och jag som brukar ha för mig, till och grymta om det, att vi åker titt som tätt till samma gamla platser i järnbärarland. Men det stämmer inte, kalendern i mobilen korrigerar mig på denna punkt.
Fasligt, hursomhelst, vad tiden går. Jag hinner inte med.
Rask promenad runt sjön där vi en gång fick för oss att pröva på kanot, den kantrade redan strax efter istigning - tablå. Snabbt till bilen, ilfart hem i våta kläder. Aldrig mer kanot.
Glömde, denna gång, i hastigheten ta med bröd till änderna som om sommaren oblygt uppvaktar badgästerna. En och annan talgoxe i träden, drar inte de söderut, som alla kloka varelser, när det går mot vinter? En äldre kvinna letar med framgång frusna trattkantareller.
Högbo Bruk utanför Sandviken. En del, viktig sådan, av min livshistoria. Här premiäråkte pappa, aktiv inom Skid- och friluftsfrämjandet (tror inte det heter så längre), och jag det elupplysta skidspåret en bitande kall decemberafton. Det var stort: elupplyst spår!
Nu lockar det modärna FjollträskorienteradeHögbo, närmast som en självklarhet, med eluppvärmda spår - och engelska skall det vara, inhemska bonnläppar göre sig icke besvär: Pay and ski.
Skogarna genomkorsas hit och dit av cykelvägar, efter att man huggit ned och förfulat terrängen, jag tror cyklarna vettvillingarna far fram på i hiskelig fart, varningsskyltar överallt, heter BMX. Vid infarten till Sandviken skrytigt på stora tavlor: Sveriges bästa cykelspår.
På vissa ställen observerar man företag som sysslar med det lojalitetstestande fenomenet team building: klänga i träd, balansera på slak lina, sätta svans på grisen, bestiga glödande kol och liknande. Ve den "medarbetare" som bangar! Det noterar chäfen omedelbart.
En sommar i mitten på 60-talet planterade jag skog åt Högbo Bruk, morgongäspande knattrade jag på moppen upp från Sandviken. Modern skickade med mat-termos.
Det var så uselt betalt per planta, vi jobbade på ackord, att jag och kamraterna tvingades gräva ned ett rejält antal plantor på ett och samma ställe. Misstänktes det? Inte vet jag.
Något år senare, eller om det var tidigare, framträdde Jimi Hendrix i Högbo. När Ola Berggren, tyvärr gick han bort alltför tidigt i likhet med Hendrix, var hotellchef försökte jag förmå honom att inrätta ett Jimi Hendrix-rum, även om den senare aldrig bodde där.
Men han tände inte på idén.
Något år in på andra halvan av 60-talet spelade jag med mitt band nära där Hendrix virvlade loss, inte kom det många själar. Scenen där Hendrix briljerade då riven sen länge. Ingenting, inte ens en enkel minnesplatta, nada, som berättar om när den störste gästade Högbo. Uselt.
Det rivs för att ge plats åt - inte vet jag. Vill inte veta. Kulturhistoriska, affektivt laddade platser offras. Vandaler härjar. Som med Folkparken i Gefle. Eller Norra ip i Sandviken.
Upp med radhus och köpcentra, så kan vi konsumera onödigheter tills vi spyr och dö radhusdöden av leda.
Det är inte längre samma Högbo. Mitt minne blir allt sämre, men ännu finns kvar och fredat i det mitt Högbo. Det kommer inte vandalerna åt.
Varje jul njuter vi av det famösa julbordet i herrgården. Oslagbart. Men dyrt som attan. "Smakar det, så kostar det", sade han som tog bussen från Sandviken in till Gefle.
Förresten: Pay and ski. Gu´, va´ jolligt.
Bild: hogbobruk.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar