Kaffepaus i Laxå

Jag minns att det gjordes en svensk version av Jackson, originalet spelades in av Lee Hazelwood och Nancy Sinatra, kanske mannen med bäversvans till mustasch, en sån där äkta Schnurrbart,  som prydde racerföraren Picko Troberg, rentav var kompositören? 

På svenska blev det Laxå, det lät liksom klämmigare i den versionen. Vem som översatte, vem som sjöng, det vete fåglarna. Kan ha varit Östen med rösten,* han som gjorde om Tulsa till Eslöv: Jag var bara femton minuter från Eslöv. Briljant försvenskning av 24 hours from Tulsa.

Laxå förknippar jag med genomfart, på väg till eller från Göteborg, eller Lisch. Varje gång vi passerar nämner vi Charlotte von Mahlsdorf, eller Lothar, som hon också kallade sig. Ett minst sagt märkligt levnadsöde. Rötterna i nazitidens Tyskland, östra delen, dödade sin plågoande till far. 

Flydde sedermera Berlin, och de nynazister som efter DDR:s fall vädrade morgonluft och som trakasserade henne, för Laxå av alla orter. Återvände till Berlin, död sedan länge. 

En gång framträdde hon på Zita i Stockholm, en dokumentär om henne skulle visas, baserad på hennes bok Ich bin meine eigene Frau. Vi var där. En försynt dam med handväska klev fram inför publiken. 

Samma Zita som vi uppsöker på tisdag för att se I väntan på Jan Myrdals död. (Osökt minns jag ett citat från Federico Garcia Lorca: Jag kommer tillbaka efter mina vingar.) Myrdals ord finns förstås kvar, men jag saknar hans röst - och kroppsspråk med händerna. 

På väg hem från det magiska ljuset över Vendsyssel - färdas genom ett kompakt svenskt höstmörker, det känns allt motigare att mörkerköra, om än i ny bil, dessutom besvärlig omläggning av trafiken på flera ställen - stannar vi till i Laxå för att rasta och sträcka på oss. 

På ett nytt ställe vi aldrig tidigare frekventerat, sent om lördagsaftonen hänger några ungdomar där. Trevligt lokus, med en artig, sympatisk ung man som säljer oss nybryggt kaffe. 

Till detta inmundigas medhavda rundstykker med några skivor vällagrad Danbo, samt ett par bitar av den läckraste Aalbækstang som smälter i munnen. Danskarna kan sin sak, dom! 

Att ta del av det även postuma hatet mot Lars Vilks, jublandet över hans död, man firar och visar ingen som helst aktning eller respekt för den döde, det är både stötande och skrämmande. Tanken går till hans särbo, hur ska hon kunna värja sig mot detta?

Jag säger det än en gång: vad är det för människor som slagit sig ned i vårt land? Varför visas de inte helt sonika på porten? 

Att återvända till Danmark får bara inte dröja för länge. Där, mycket trött efter bilkörning, på rastplatsen i Laxå, känner jag återigen en stor förtvivlan över detta land, en förtvivlan jag tog semester från fyra veckor. Det här är inte mitt land längre.

* Google vet besked: Towa Carson och Lars Lönndahl spelade in den. 

Bild: Rastpunkt Laxå.