Putäll på er!

Memory Lane. Minnet är en skälm, beter sig fullkomligt som det vill. Häromdagen tog det mig plötsligt ner till Ljusets stad och Jim Morrisons nedklottrade grav, där trofast sörjande, vinddrivna existenser hänger dygnet runt. 

Åtminstone gjorde de det förr, till kyrkogårdsförvaltningens irritation. Jag har sett det med egna ögon, när monstruösa Père-Lachaise besöktes. Många stora elefanter vilar i detta vidsträckta dödsrike.

Come on, baby, light my fire. Ännu inte tjugoåtta år gammal avled den briljante frontfiguren i the Doors - i badkaret. En badkarsdöd likt den i samma stad ärorika revolutionens Jean Paul Marats, men den senare knivhöggs till döds.

I´m knockin´om heaven´s door. Det brukar heta att den gudarna älskar dör ung, framförallt rockstjärnor som Morrison och andra på den tonsatta parnassen: Jimi Hendrix, Janis Joplin, Brian Jones, Keith Moon, Kurt Cobain. 

Listan kan förlängas, om vi tänjer det relativa begreppet ung: Elvis, John, Eva Cassidy, Dusty.

Du tror du undgår döden, men rusar rakt in i hans famn. Inte var jag, enligt prästbetyget, ung för drygt tjugo år sedan, men gudarna skickade ändå en trevande kärleksförklaring. Eller påminnelse, om man så vill. 

What was that? Your life. Can I get another one, please? Sorry! 

Vart i hela Helsingland tog livet och alla de många åren vägen? I skoningslös sanningsspegel en gubbstrutt som jag inte vill kännas vid, vägrar att sträcka ut handen till. 

Jag råkade för ett par år sedan komma i samspråk med en australiensisk man, även han tillhörande kategorin mogen ungdom, på flygplatsen i Alicante, avslöjade mina plågande ålderskänslor för honom. Med ett stillsamt leende från mannen:

Gör som jag, raka dig utan att titta i spegeln!

When I get older, many years from now. Sjuttiotvå. 72. Hur jag än skriver det, bokstäver eller nuffror, drämmer det till mig med full kraft. Hur mycket återstår av denna jordiska existens? Med mina gener ser det minst sagt dystert ut. 

Lägg till alla fyrtiotalister som i strid ström tar ned skylten, senast Evert Ljusberg, blott 76.

This is my life. Nå, jag måste sluta hålla på som jag gör, fruktlöst spekulera i resterande år. Dags vända på perspektivet: ännu en dag har mig skänkts, ännu en födelsedag. Jag lever - fortfarande. 

Och förmår att spänstigt om arla morgonen bege mig ut på det di modärna kallar power walk. 

Och just denna dag, denna min stund på jorden: Jag får fira min födelsedag i mitt älskade Danmark! Inte fy skam. Hold da kæft, mand.

Så:

Putäll på er - inte Albert Engströms grevar och baroner - men ni, alla kära ihågkommare!