Bli inte en sån!

"Bli inte en sån", brukade min mor, rörsliparens dotter, varna mig. "Då får du inget jobb." Hon hade noterat att sonen inte tillhörde alla dem som väljer att foga sig och hålla tyst - the silent majority. Och hon hade exempel på lager från Bruket på människor som det gått illa för, bråkstakar. 

Hennes egen morfar, martinsmältare och därmed tillhörande den så kallade arbetararistokratin, riskerade avskedas och svartlistas efter att ha närvarat vid ett möte med August Palm, vid detta visat sympati för den retoriskt dräpande rabulisten. Inför utsända bolagsspioner som rapporterade direkt till högsta verksledningen.

Hennes egen far tillhörde heller inte dem som teg. Utrustad med vass tunga, fruktade varken fan själv eller basar.

Om Elisabeth Svantesson, Moderaterna, kunde man säga detsamma: "Bli inte en sån!" Efter hennes minst sagt pinsamma pudel i SVT:s 30 minuter. Hon ångrade oförhållsamt inför kamerorna att hon kallat SD rasister. Det finns ju inte fog för det. 

Det hade hon heller inte innerst inne menat att de är, men vågade den gången inte avvika från hur man enligt den påbjudna uppfattningen borde tycka om SD. Nu en stor pudel. Eftersom M behöver SD, ändamålet helgar medlen. Men det tror jag inte att hon öppet tillstod. 

Från Gefle kommer S-riksdagsledamoten Elin Lundgren. Avslöjade för en lokaltidning att hon är motståndare till socialdemokraternas svängning, som inte är någon sådan som vi vet, inom invandringspolitiken. Men rösta mot partiledningen, det gör bara inte en sann socialdemokrat. 

Piskan behöver inte ens vina, man böjer sig för "majoriteten" som hon sade. Blind lojalitet förstås ett krav för att inte tvingas lämna den varma riksdagsbänken. Partiledningen kunde lika gärna sätta ut ledamöter av papp. 

Den tyske sociologen Robert Michels förutspådde tidigt, i Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie, 1911, utvecklingen mot fåtalsvälde inom partierna, särskilt arbetarrörelsen, myntade en "oligarkins järnhårda lag".

Svantesson behöver inte frukta att mista något "jobb". Hon lär bli kvar i den politiska klassens famn, tills de bär ut henne. Den tar hand om de sina, även en sådan som Svantesson. 

Jag kan bara skaka på huvudet. Eftersom partierna numera är medlemsoberoende, de finansieras via skattsedeln, det statliga partistödet ökar i takt med att apparaterna växer, är jag med och finansierar en dylik opportunistisk vindflöjel. Som jag bara kan känna förakt för.

Hur kan någon fortsätta att rösta på dessa usla politiker, Svantesson inget unikum, och därmed legitimera systemet? Det är ju rena självföraktet som medborgare, lösnäsa på! 

Är det en särskild typ av ryggradslösa personligheter som söker till det, eller är det systemet som gör dem till opportunister och vindflöjlar, kräver det? Ett politiskt system som föder decemberöverenskommelser och jökar, långt bortom väljarnas röstsedlar och önskemål.

Hursomhelst, de är inte att lita på. Svantesson har med all önskvärd tydlighet demonstrerat detta. Trots att politikerna själva hävdar att de är i en "förtroendebransch". Och hon kan bli finansminister i en borgerlig regering, ingå i statsledningen. 

Gud bevara oss och fosterlandet!

Bild: svt.se