En Gunvald Larsson kräver en Martin Beck

Harvard Business School (HBS), inhyst i pampiga äldre byggnader på Soldier´s Field i Boston, är internationellt (er)känd för sin case study-metod. Undervisningen och forskningen baseras på fallstudier. I och utifrån enskilda fall söks det generella, verklighetens enskildheter är utgångspunkten.

Jag hade möjlighet att som visiting professor vid HBS studera detta arbetssätt inifrån. Imponerades, inspirerades och tog med mig intrycken hem till en organisationsutbildning i Sverige. Och som jag vågar påstå blev unik genom sin HBS-influerade uppläggning.

Kurser i ledarskap, som jag kom att ansvara för, inspirerades även av och hämtade in levandegörande illustrationer från fiktiva cases. Dessa kunde tjäna som norm och ideal. 

Sandra, i brittiska serien New Tricks, fick spela rollen av exempel på en klok chef som skyddar medarbetarna uppåt och tillåter stor frihet under ansvar. Ett trygghetsskapande ledarskap, medarbetarna hålls om ryggen. Det frigör kreativitet, underlättar för de senare att på hög nivå göra sitt jobb. 

Tyvärr har nog de flesta av oss erfarenhet av motsatsen, chefer som rädda om sitt eget skinn offrar medarbetarna.

Martin Beck, i Peter Habers gestaltning, även han en Sandra. Ett tillåtande ledarskap är Becks signum. Ett ledarskap moget nog, förutsätter självinsikt hos den i ledande position, att hantera en självgående, superprofessionell medarbetare som Gunvald Larsson. 

Inte lätt att ha att göra med - en bångstyrig man som går sina egna vägar. Initiativrik utan att först förankra sitt agerande hos chefen. Gunvald tar ut svängarna så att det står härliga till. Något som många chefer, till skillnad från Martin Beck, inte skulle klara av. 

För att inte tala om den högst egensinnige Dr House. Både han, den lysande diagnostikern, och den brottslösande Gunvald högpresterande och hängivna sin uppgift. Förutsatt att de lämnas i fred, inte kringskärs av detaljerade regler eller chefers klåfingrighet. 

Cityakuten i C More, serien är förbålt skickligt gjord. Varje afton kliver jag in på den kaotiska -snacka om organised chaos som det heter i litteraturen - mottagningen. För att beskåda det som utspelar sig där - Jesus, vad mycket som blixtsnabbt händer! - med stora ögon. 

Cityakuten skulle jag i ledarskapsundervisning ha använt som ett case att inte inspireras av. Snarare avskräckande. 

Chefer med formell makt, men utan pondus och auktoritet. Det genererar legitimitetsproblem, är otrygghetsskapande. Medarbetarna måste lägga energi på att "överleva", mentalt hantera, dåligt ledarskap. Energi som kunde användas bättre. 

En felfokuserande, bestraffande organisationskultur som framkallar ängslan och ett defensivt agerande från medarbetarnas sida. (Jag hörde om en tränare, inga namn, i Brynäs hockeylag som tillämpade samma ledarstil.)

Högt utbildade specialister på akuten i Chicago, ingen anställningstrygghet, reducerade till konkurrerande underhuggare. Var och en sin egen lyckas smed, inga samfällda aktioner, ingen solidaritet. 

Jag känner igen mönstret från högskolan, när visstidsanställningar och personlig lönesättning infördes. Under usla chäfer som byggde sitt ledarskap - missvisande ord med sin positiva klang - på splittring och oenighet. Premierade lojalitet och fjäsk framför initiativtagande och självständighet.

Sjukvården i USA, högskolorna i Sverige: båda styrda av ett ekonomistiskt, överadministrerat paradigm, lägg till ett snedvridet försäkringssystem i Amerika. Inte gagnar det patienter och studenter. 

Allra minst verksamhetens bärare - medarbetarna.

Bild: Stryktåliga medarbetare på en akutmottagning i Chicago.