Frånvarande närvaro

Nog är det egendomligt - kanske. Mitt vardagliga funderande kretsar mycket runt ett begrepp som jag har problem med att översätta från originalspråket tyska till svenska, på ett sådant sätt att jag övertygas om att det blir någorlunda korrekt översatt. 

Man hör när det är rätt, lärde mig den sene Wittgenstein. [1] Men det gör jag inte i detta fall.

Snarare är det så, att jag gör bäst i att låta bli att försöka översätta det, med all den komplexitet som riskerar att gå förlorad under den mellan-språkliga transporten. Dess betydelse står ändå klar. 

Det är ju inte i första hand ett skrivbordsmässigt teoretiserande jag dagligdags upptar mig med, utan mitt liv. Inte de trilskande bokstävlarna i fokus, utan ... substansen. Den icke-bokstavliga.

Begreppet är den tyske existensfilosofen Martin Heideggers Dasein. Begreppet hjälper mig att förstå, ännu starkare: att mer medvetet och reflekterande förhålla mig till mitt liv. 

Att stanna till i det existentiella steget. Ta djupa, existentiella andetag. Don´t let life happens to you, while you´re busy doing other things. För att parafrasera John Lennon (mördad 1980, fyrtio fyllda).

Begreppet samlar mitt liv. Om det nu, med åldersskum blick, låter sig samlas. "La vida es un sueno" (Calderon). Vem kan säkert säga att det inte är så? 

Mitt minne tycks mig allt sämre. Men vad utsäger egentligen ett sådant, ganska så slokörat konstaterande? I mina mörkaste stunder kan jag tänka att det handlar inte om ett sämre minne, utan om att jag var aldrig tillräckligt närvarande i mitt liv. 

Jag var där och på plats, ändå inte. Frånvarande närvaro vid det som borde ha varit livets höjdpunkter, tillhört avdelningen under rubrik "Oförglömligt".  

"Glömska är grönska", enligt Nietzsche. Jag håller inte med.

Frågan är därtill vad "glömska" är. Aktiv handling eller något som "bara" sker? 

Ett sämre minne: vägran eller oförmågan att minnas? Att vända sitt liv ryggen, hoppas att det inte "hoppar på" en bakifrån i ett obevakat ögonblick? Eller ...

Misstanken om att jag inte har varit närvarande, såsom jag enligt mig själv och ingen annan

borde ha varit, leder till den gryende insikten att jag måste ha tappat, eller förlorat, mycket av mitt liv. 

Där bilder borde finnas för begrundande betraktelse, i gryning eller skymning, är det vitt eller svart. Varken över- eller underexponerat.

Mer än "såsom gulnade fotografier" (John Berger). Ty dessa finns. Som vissnat gräs finns. Och som bäckens vatten fanns i samma sekund det flöt förbi. Herakleitos bäck.

Mannen utan egenskaper (Robert Musil)? Nej, snarare: "Mannen utan bilder." Eller, kanske, Aki Kaurismäki: Mannen utan minne. 

För att återvända till Heidegger som påstås vara så kryptisk och svårläst, alla hans neologismer. Hans Varat och tiden (Sein und Zeit) läser jag om varje år. [2] 

Första gången läste jag den på tyska - inget lexikon fuskades det med. Det innebar en veritabel kraftansträngning. Idag skulle jag inte klara av det, intellektuellt bekväm nyttjar jag en översättning till svenska.

Varje gång jag har tagit mig an hans opus magnum har jag välsignats med en allt större behållning av detsamma, eller snarare har det varit som om jag läste verket för allra första gången. 

Kanske sant, det som brukar påstås, att omläsandet blir något annat genom att du som läsare har förändrats. Det är inte längre "samma" bok.[3] Inte samma läsare - inte samma möte.

Filosofin handlar enligt Heidegger om det som är, varandet. Det är den grundläggande utgångspunkten för den icke-akademiska existensfilosofin, fjärran den logiska empirismens formella, i mina ögon sterila och torra, begreppsanalys. [4] 

Men om man som jag inte har varit där. Och, när var jag överhuvudtaget någonstans? När kan jag hävda det? 

Vad finns, så att säga, att reflektera utifrån? Vad återstår? Livets tomma plats? Frånvarons närvaro? Och resten är ... tystnad? Gud ...?

NOTER

[1] Den omnipotenta korrespondensteorin i Tractatus övergavs när vägs ände kunskapsteoretiskt hade nåtts.

Wittgenstein insåg det. Vilket ledde fram till hans språkspel. Från filosofin till kunskapssociologin.

[2] En tidskrift har undrat om jag inte, utifrån mina omläsningar, kan skriva något om Heidegger. Vet inte. 

[3] Första gången-tanken utvecklad i e-boken Mina delade städer (2015) ISBN: 978-91-9790-355-4

[4]  Den senare intar, åtminstone gjorde den det förr, en hegemonisk position vid de hägerströmska, filosofiska institutionerna på svenska universitet. Ingen Heidegger! Ingen Sartre! Ingen "kontinentalfilosofi"!  Inget "flum"!

Vem den modiga bland oss?

Mildred Harnack giljotinerades 16 februari 1943. I Plötzenseefängelset som jag alltid förr passerade med buss in mot Berlin Mitte, efter att ha landat på den numera nedlagda flygplatsen Tegel. 

Hon var aktiv i motståndsrörelsen mot Adolf Hitler och hans mördargäng.

Dömdes av führerns lydiga handgångna som "förrädare" mot den nationalsocialistiska (orätts)staten. 

Alla tyskar böjde sig inte, vilket man kan få för sig av mängden foton och filmer på jublande, heilande människomassor. Alla var heller inte övertygade nazister.

Ett stort antal attentat planerades under Tredje riket för att undanröja diktatorn. Mest känt det som nästan lyckades, 20 juli 1944. Med en av överste von Stauffenberg utplacerad portfölj, innehållande en tidsinställd bomb, i "Varglyan" i Ostpreussen.

Hitler undkom som av en ren slump. Men nära var det. En statskupp hade förberetts av de sammansvurna. Flera hundra inblandade, åtskilliga fler sympatisörer. [1] En av de senare en av Hitlers kelgrisar, den även i bredare kretsar populära fältmarskalken Erwin Rommel. 

"Ökenräven" tvingades begå självmord, för att hans anhöriga inte skulle straffas. Därefter "ärades" han med en storstilad, officiell statsbegravning. Ett utstuderat, hycklande spel från naziledningens sida.

Rebecca Donner, niece till Mildred Harnack, har skrivit en bok om sin med fog beundrade släkting, Mildred: den sanna berättelsen om kvinnan i hjärtat av den tyska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag 2023), som jag har svårt att lägga bort.

Gammaldags uttryckt, jag läser ju den som e-bok i mobilen.

Efter ett omsorgsfullt grävande i arkiv tecknas den i USA födda Mildreds dramatiska liv. En alltmer gastkramande läsning, många gånger rent fasansfull i sin osminkade framställning av plågandet och mördandet av människor i "Tusenårsriket".

Många kända namn, varav åtskilliga mötte samma öde som den begåvade Mildred, arresterades, torterades och avrättades, samtidigt som flera begick självmord, florerar på sidorna. De flesta är mig välbekanta. 

Men ibland måste jag googla. Alltmer imponerad av de dristiga. Och i motstånd uppfinningsrika. För att undgå det ständigt hotande Gestapo.

Några rekryterades som spioner av Sovjet, trots att de i första hand var antifascister och humanister. Inga kommunister. Ryssarna var skickliga på att värva spioner. Så svårgenomskådat att de värvade  knappt fattade det själva när de agerade spioner. [2] 

Individuella öden. Motståndet mot diktatorn får ett ansikte, nej många. Frestande för mig, som alltid, att generalisera utifrån dessa individer.  Temat Makt och motstånd genomsyrar det mesta av vad jag skriver. 

Och hämtar material genom dessa motståndets tappra män och kvinnor.

Ända sedan unga år, kanske tog temat fart på allvar i och med boken Själens revolt: människan i organisationen (Studentlitteratur 1988) om organisationslivets disciplinering och vårt mentala motstånd.

Vem gör motstånd? Vad skiljer den modige från harhjärtat? Kan det endast i efterhand avgöras, eller talar vi om en särskild, motståndets personlighet? Hur inverkar omständigheterna? Varför kan man inte låta bli att göra motstånd? [3]

I full medvetenhet om, som i Mildred och andras fall, att närsomhelst kan Gestapo knacka på dörren. Och allt vara över.

Och så detta att som systemkritiker dväljas i en paranoid samhällsatmosfär, där man aldrig kan veta vem som är att lita på. Precis som i Stalins Sovjetunionen, och i det totalitära DDR, fanns i Tredje riket ögon och öron i varje bostadsområde. Tjänstvilliga skvallerbyttor.

Jag noterar att åtskilliga i den tyska motståndsrörelsen, som ju bestod av olika kretsar, var kvinnor. Liksom litteraturdoktorn Mildred intellektuellt högt begåvade sådana. Minns Sophie Scholl i gruppen Weisse Rose i München. 

Noteras bör att kvinnorna inom den tyska motståndsrörelsen spelat en dem förminskande roll, ibland har de till och med osynliggjorts, i historiska skildringar av densamma. 

Bödlarna berövade Mildred huvudet (giljotinerades gjorde även Scholl). Makabert, nästan symboliskt. Tar emot att skriva det. Efter avrättandet sändes kroppen till Charité-sjukhuset i Berlin. För att studera vad som händer med fortplantningsorganen under stress. 

Även postumt behandlades hon således makabert på det mest respektlösa vis.

Mildred dömde först till sex års fängelse med efterföljande förpassning till koncentrationsläger. Men Hitler, som djupt hatade dem som vågade sätta sig upp mot honom, beordrade att rättegången skulle tas om. Med åtföljande dödsdom.

Alltid, när jag läser om de modiga, ställer jag mig framför spegeln. Den obehagliga frågan som jag saknar ett givet svar på: Hur skulle du ha gjort? I vad som på modärnt språk heter skarpt läge. 

[1] Det förtjänar påpekas att långt efter kriget hölls dessa i Tyskland för att vara förrädare. Inga hjältar.

|2] Se gärna min artikel om gränsdragningar i tidskriften Förr och Nu:  https://www.forrochnu.se/lojal-eller-dissident/

[3] Frivillighetsbegreppet använder sig Eva Åsén Ekstrand av i en studie av vilka som anslöt sig till Waffen-SS. Omvänt kan man fråga sig vilka som sökte sig till motståndarsidan. 

I vemodets garn

"Det finns bara ett ord för dom: Änglarna!" Utropade en tidningsförsäljare i Göteborg på 50-talet och myntade smeknamnet

Vemod, Wehmut på originalspråket, påstås vara den tyska nationalkänslan. Hur man nu mäter det, skulle den lärare jag hade i statistik höstterminen 1968, ha muttrat. 

Kursen var obligatorisk och min första på Uppsala universitet. Olle Vejde hette författaren till boken vi använde. Av märklig anledning glömmer jag aldrig hans namn. Tentan, skrevs i en sal tillhörande en ungdomsgård ute i Salabackar, rodde jag efter flitigt pluggande i land.

Allt går igen. Vi höll till med kursen på den av Owe Thörnqvist förevigade Dragarbrunnsgatan, snett mitt emot den anrika bokhandeln Röda Rummet. (Skulle dock inte överleva utan försäljningen på nätet.) I trånga lokaler som tillhörde Nordlanders trafikskola. 

Fortfarande gör så. Min yngsta dotter tar körlektioner där. 

Runt hörnet, på Vretgränd, ligger en av Upsalas äldsta läckerhetstillhandahållare, Centralkonditoriet. Där drack jag kaffe, jag vägrar säga fika, åtskilliga gånger under mina studentår.  

Den som läser mig kan inte undgå att notera att jag gärna grottar ner mig, ett populärt uttryck jag nästan aldrig brukar, i det förflutna. Min stil, om jag nu har någon sådan värd att tala om, tillhör vemodet. Budskapet upprepas om att något gått förlorat, är definitivt borta. Paradise lost.

Och mina sökande ord kan aldrig speglande återkalla det. Bara i grova drag. Språket räcker inte till. Penseln målar för brett. Och minnet är en skälm.

Häromkvällen började jag på SVT Play titta på en dokumentärserie om svensk fotbollshistoria. I första avsnittet fokuseras det på Änglarna, IFK Göteborg, dess framgångar med Sven-Göran Eriksson som tränare. 

När amatörlaget klådde europeiska storklubbar som Hamburger SV, och som med alla sina pengar kunde ställa professionella spelare på den gröna mattan. 

I dokumentären superbegåvningen Torbjörn Nilsson, snurrade upp motståndare, så att det stod härliga till. Legendariska Gamla Ullevi. Året 1981 nämndes. Samma år fyllde jag trettiotvå, två år sedan min disputation som det stormade kring. 

Som kuriosa kan nämnas att Håkan Sandbergs namn förekom, sedermera min student och duktig sådan. En produkt av det "röda" IFK. Han tyckte Klaus Ottomeyers Människan under kapitalismen, var i ropet då, borde vara obligatorisk kurslitteratur. På en ekonomutbildning...

Plötsligt, där jag satt i min fåtölj med ett öga ut mot den mörknande aprilaftonen, sköljde vemodet över mig. Den tid som var, oåterkalleligt förbi. Nästan så att den gäckar mig. Jag fick svårt att fortsätta titta. Jag fastnade i svårhanterliga känslor.

"Svennis" har jag, som sysslat med ledarskapsfenomenet både som forskare och föreläsare, undrat en hel del över. Hur kunde han, den till synes så försynte och okarismatiska värmlandsgrabben från lilla Torsby, bli så stor, med en rad prestigefyllda tränaruppdrag?

Coach, säger man numera. Alltid prydlig som en svärmorsdröm i slips och Armanikostym. När han inte, med återhållet kroppsspråk, satt på tränarbänken förekom han i gula pressen. Arm i arm med den ena skönheten efter den andra. 

Benfica. Lazio. Roma. Fiorentina. You name them. Till och med det engelska landslaget knöts han till. Kanske det värsta en tränare på denna jord kan ge sig på. Med de mest hängivna fans som kräver allt av sitt älskade landslag. 

En gång hörde jag Hasse Backe, som assisterat honom, avslöja hemligheten som inte är någon: "Svennis" såg varje spelare, individen. Torbjörn Nilsson verifierade det i dokumentären, när bristande självförtroende förvandlades till självtillit. "Svennis" anlitade en idrottspsykolog.

Det kallar jag ledarskap! Få andra att växa.

Foto: Bildbyrån

Du vågar inte dö!

Vännen G har till sin förtvivlan drabbats av en elakartad sjukdom som starkt begränsar hans rörelsefrihet. Eftersom han är journalist, med ordet i sin makt, försöker jag få honom att skriva offentligt om sin situation. Han är dock tveksam. 

Därför berättade jag för honom vad jag gjorde, efter att av okänsliga läkare på Onkologen i Upsala delgivits min cancerdiagnos, för övrigt riktigt allvarlig med oviss utgång. Jag uppfattade den närmast som en dödsdom. 

Fundera på om du vill avstå behandling. Från en av specialisterna. I Livbok hämnades jag, när min sjukdomshistoria nedtecknades, och tiden efteråt. Hon titulerades "Dödsängeln".

Boken lästes på Onkologen. 

När min far insjuknade i leukemi, blev bara allt sämre och sämre, försökte han prata med min mor om hur han hade det: Jag kanske går bort. Min mor slog genast ifrån sig: Du ska se att du blir bättre. 

Jag förebrår henne inte. Klart hon plågades av att se sin mångåriga livskamrat brytas ner. Han som varit så pigg och rask. Ett praktexemplar som varelse.

När jag blev sjuk, bestämde jag mig ganska snart för att ta bladet från munnen. 

Alla kunde ju se på mig hur det stod till. Allt magrare. Håret föll av som en biverkning av cytostatikabehandlingen. Jag såg ut som en av mina husgudar, Foucault. Min uppenbarelse inbjöd till spekulationer och gissningar. Kanske svårt för människor veta hur förhålla sig.

Jag bestämde mig för att skriva en krönika i Gefle Dagblad, där jag medarbetade på kultursidan. 

Så rakt och konkret som möjligt. Gensvaret överväldigande. Jag kände mig föranlåten att skriva ännu en krönika, i tacksamhet kommentera de empatiska reaktionerna på den första som sammanfattningsvis demonstrerade: du dör ensam, men du måste inte klara allt ensam.

Jag tror att jag lånat det från Magnus Uggla: Vad är det för mening med att ta livet av sig om man inte får höra alla fina ord efteråt. Jag fick höra dem. Utan att vara död. Det betydde oerhört mycket. Människors medkänsla är inte långt borta. [1] Viktigt påminna sig det.

Glömmer aldrig den gången när jag nervöst väntade utanför Valand, skulle gästföreläsa på den anrika konsthögskolan om Joseph Beuys, tidigt ute som vanligt. En före detta student till mig, U, knuten till Handelshögskolan i Göteborg, dök plötsligt och oväntat upp på sin cykel. 

Hon hade inte tänkt bevista föreläsningen. I kännedom om min sjukdom ville hon skicka med mig: "Du vågar inte dö!" Med befallande stämma. Samtidigt som hon tog mig resolut i kragen och stirrade mig stint i ögonen. Sedan cyklade hon snabbt iväg. 

Jag stod mållös kvar. Överrumplad. Hennes ryggtavla försvann för min blick.

Efter det, många år har gått, vågade jag det heller inte, det vill säga dö. Jag är fortfarande här. Jag är säker på att G, även om han inte är livshotande sjuk, skulle mötas av samma gensvar som jag. Om han utan att skydda sig visar människan G. Ecce homo!

1 Tydligare än som i filmen One Life låter det sig knappast bevisas. (https://lekstrand.blogspot.com/2024/04/utan-behov-av-bekraftelse.html)

Bild: Ecce Homo av Caravaggio (Wikipedia). Konstnären Elisabeth Olson begick en utställning med samma namn. Framkallade våldsamma reaktioner.

Utan behov av bekräftelse

"Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig."

Jag tror, för att i vanlig ordning fantisera, att jag var kvar i kortbyxåldern när mormor och mamma släpade med mig till Frälsningsarmén - Armén sa man bara - i Sandviken. Den klämmiga, medryckande musiken knep den trulige gossen med hull och hår. 

Jag minns inte, men förmodligen satt det bara tanter från Bruket i bänkarna. Iklädda fina hattar. Kan den sneda könsfördelningen, som di som forskar uttrycker det, till icke ringa del ha berott på kapten Månsson? Ett charmtroll med pomaderat hår. Enligt min mor långt senare.

Åren gick, som de plägar göra. Och när jag av fröken Larsson skickats, mina långa fingrar styrde hennes val av instrument, till kommunala musikskolan för att lära mig spela fiol och startade med mandolin, ordnade mamma en sådan genom en bekant i Armén. 

Efter mandolinen, nej, nej - ingen fela. Kände mig obekväm. Risk utsättas för spott och spe av oförstående kamrater. Smög som en tjuv om natten på bakgator till och från lektionerna. Den förbenade mandolinen nödtorftigt gömd under rocken. 

Efter musikskolans våravslutning, när vi mandolinister missade fru Håårds signal och startade på tok för tidigt i otakt med paradnumret Nu ska vi skörda linet - tack och farväl från mig.

Håll grytan kokande! Långt, långt senare blev det så att jag varje månad skänker pengar till Armén. Aldrig ett öre till någon annan av insamlingsorganisationerna. Inte efter att jag fattat att högavlönade funktionärer belastar dessa. 

Prästen lever på synden, de professionella hjälparna på krig och fasor. 

Filmen Schindler´s list, i regi av Spielberg, såg jag eftersom alla vänner i Upsala pratade så gott om den. Men inte fann jag den där Schindler särskilt sympatisk. Inslag av, jag vet inte vad, kanske narcissism och hybris. Den israeliska staten hyllade honom. 

Spielberg överdrev, frossande i våld, dessutom demoniseringen av  lägerkommendanten Amon Göth. Störde mig. Även om jag respekterar den konstnärlig friheten. 

Härom eftermiddagen såg jag One Life på Filmstaden, belägen i monumentalt fula varuhuset Nian i Gefle. Pensionärsrabatt, halva priset på biljetten. Bara att slå till. Ute sken solen när jag anträdde biografen mitt i stan.

I huvudrollen en av mina stora favoriter, Anthony Hopkins. Inte visste jag mycket om denne Nicholas Winton (1909-2015), en engelsk börsmäklare, som Hopkins gestaltar. Winton som i Prag undsatte 669 judiska barn, lyckades få ut dem ur Tjeckoslovakien till England. 

Innan det var för sent. Och nazismens mördare hunnit gripa dem. Sammanlagt 15 000 barn i Tjeckoslovakien deporterade nazisterna till lägren. Drygt 200 överlevde. 

Winton har liknats vid Schindler. Jag håller inte med, två olika personligheter. Winton slog inte på trumman om sin heroiska  insats. Sanningen uppenbarades i samband med att han medverkade i tramsprogrammet That´s Life i BBC i slutet av 1980-talet. 

I studion satt, honom ovetande, många av de barn han räddade. Nu grånade. Återföreningen rörande.

En sann altruist, inget behov av att pråla med sitt hjältemod. Handlingen i sig räckte som bekräftelse för honom. Oegennnyttan personifierad. Fler sådana människor, om jag får be!

Elva i salongen. Senast på samma biograf såg jag dokumentären Somliga går med trasiga skor om Cornelis. Då var vi två åskådare. Det tar sig, sa mordbrännarn. Båda filmerna sevärda. Om människor som gjorde verklig skillnad under sin jordavandring.

Kliver ut på Stortorget, människor strosar, äter mjukglass, njuter av solen. Minns plötsligt Primo Levis kommentar efter att Auschwitz befriats av Röda Armén. Han står utanför lägret och lyssnar ut mot världen: Livet går vidare som om inget hänt.

Hur gör man när man backar?

Jag var på väg att citera någon rad från Beatles småfåniga When I´m Sixty Four. Men ids inte. Ser Macca´s åldrade fejs framför mig. Hans stripiga, gråa hår. Ein alter Mann. Långt till the swinging sixties när han (Lennon inblandad?) runt tjugofem år fyllda skrev den. 

Jag minns från Smedsgatan att i vår uppgång bodde på bottenvåningen en medelålders man som retade sig på mitt långa hår. Nå, han var inte ensam om det. 

Skolsköterskan på SHAL (Sandvikens Högre Allmänna Läroverk) avslöjade i förtroende för mig att flera i kollegiet ansåg jag att borde tvångsklippas. Hur nu det skulle gått till. Fasthållning? Till frisör Svahn på Köpmangatan i sällskap av två stadiga fuxar?

Och det räckte väl med att de "klippte" mina betyg? Ett A blev hux flux ett a när lektor Danielsson, spikade en engelska värre än en Oxfordprofessor, varit framme.

Nå, vid ett tillfälle efter en glad kväll på stan stötte jag ihop med grannen och hans fru, den senare en riktig pudding (snygging ö.a.). Jag tror att han hade fått sig ett par groggar innanför västen. 

Kunde inte låta bli att pysa ur sig när vi passerade varann: "Jag begriper inte hur dina föräldrar kan släppa ut dig med det där håret!"

Jag är inte känd för att vara snabbtänkt, men från mig flög spontant tillbaka: "Har inte ålderdomshemmet låst för natten?" Hustrun skrattade gott, surpitten till make fräste något. Jag hörde inte vad.

Häromdagen stötte jag ihop med Anna, något så sällsynt som en stjärnstudent. Mycket begåvad. Polskt påbrå. Ett av mina favoritteman, åldrandet, ventilerades på stående fot där på trottoaren. "Jag tycker inte om att se den där kvinnan i spegeln." 

Jag berättade om en stofil jag råkade i samspråk med på flygplatsen i Alicante. Han rådde mig, när han hört om min åldringsneuros: "Gör som jag, raka dig utan att spegla dig."

Man vet att man blivit gammal när den yngre generationen inte fattar vad man pratar om. Det började på högskolan när jag insåg att det var poänglöst tipsa glyttarna om litteratur. Skriven av författare de aldrig hört talas om. Och ingen av böckerna någon Harry Potter.

Häromsistens frågade jag, hungrig som en varg, på en restaurang en yngre förmåga i kassan om man fick "backa". Hon hade aldrig hört ordet. Telefonkatalog vet de heller inte vad det är, har jag förstått. Bara en sådan sak.

I Oslo stoppades vi nära Youngstorget av två unga utsända från NRK som frågade oss vad vi tyckte om en känd artist, poppis (fet eller cool, ö.a.) i Norge. Vi hade aldrig hört namnet. Ett försök: "Men vi känner till Fleksnes!" De skrattade artigt, norrmän är artiga. Ett civiliserat folk.

Till tröst drygputten Guillou (född 1944), något omstuvat: Vänta bara, ni kommer att bli gamla, ni med!

Bild: Skriftställaren framför slaggstensmur. (Foto: Lasse Halvarsson)

Starka kvinnor ska det va´!

Idag har Valdemar namnsdag. Det leder inte mina tankar till Valdemar Atterdag och hans bedrifter. Jag är ju en enkel själ från den lilla stan i skuggan av Verket. Nä, jag tänker Selma och Fridolf Olssons svärson Valdemar. 

Som dyrkade dottern Maggan givit smeknamnet "Lillen". Vilket föranleder Fridolf, innan han träffat svärsonen, få för sig att storken anlänt med ett barnbarn. Snabbt införskaffar kontorschefen barnvagn, blöjor i mängd och hur mycket mjukdjur som helst. 

Lycklig över att bli morfar. Här ska inte sparas på sekinerna!

Friiidolf!!! Jag kan höra Selmas dånande stämma, i magnifika Hjördis Pettersons gestaltning, hon var Selma, anropande sin toffelhjälte till make. Spelad av underbara Douglas Håge. Han, å sin sida, var Lille Fridolf. Ingen kunde gjort dem bättre.

Selma och Lilla Fridolf var Rune Mobergs skapelse. Nog var han väl också inblandad i bildtidningen Se som med sina bilder slog allt? Apropå slog, det fylliga bildreportaget från Ingos seger över Floyd i  Madison Square Garden glömmer jag aldrig. 

Samma sommar 1959, när badvattnet aldrig svalnade och getingarna envisades runt saftglaset, skaffade pappa mig ett par gulsvarta gympabrallor med FLOYD mitt på fram. Av någon anledning hamnade mina sympatier hos den besegrade, inte hos mannen med Tors hammare. 

Kanske för att jag tyckte synd om Floyd. Vi kände så för svarta människor, "negrer" som vi sa, på den tiden. Och hade aldrig träffat någon IRL. Bara sett på bild, som i Se.

Ursprungligen var Selma och Fridolf en radioserie. När jag dock letar på Öppet arkiv, SVT Play, kan jag inte hitta någon film med det såta paret. Har de "normkritiska" varit framme? Stereotypiska, heteronormativa könsroller? I en transgendertid med könsbyten. Uj, uj, uj.

Ett tag fanns flera roande rullar att tillgå på samma Öppet arkiv, om jag inte missminner mig. Högtidsstunder för en sann nostalgiker! Ett Sverige för evigt borta. Före du-reform och annat civilisationsnedbrytande.

Jag växte upp i vad feministerna benämner ett matriarkat. Bruket, det var kvinnornas rike. När toffelhjältarna behövde smita undan sina Selmors dominans, var det vedboden som gällde. Farsan hade garaget. Min svåger stack gärna ut på Storsjön och fiskade. 

Min syster var inte att leka med, sannerligen sin mors dotter. Och liksom med min mor, hade vi våra duster.

Min uppväxt har präglat mig. Starka kvinnor har alltid tilltalat mig. Men jag vågar tro att jag inte upprepade gånger förälskade mig i min mor. Som väl ortodoxa psykoanalytiker skulle påstå. Den första kvinnan som idealtyp. Se där, ännu ett akademiskt färgat uttryck. 

Som alla redan vet. Upsala tävlar helt klart med Sandviken om utrymmet i min bestående föreställningsvärld. Lasseeeee!!!

Bild: Serier & Sånt

Verkligheten överträffar Myglaren

 

Kvinnan på bilden, Hélene Fritzon. Medlem av EU-parlamentet. Var inte hon statsråd, under Stefan "Vi såg det inte komma" Löfven eller Magdalena "Vi har alltid varit för Nato" Andersson? 

Bekräftar i så fall min gamla ledarskapstes: omge dig med dem som är mindre än du, så ser du stor ut. 

Undrar om inte Fritzon tillhör kategorin politiker under rubrik "vi måste bli av med fanskapet, men vart dumpa?" Och det oavsett politisk färg. Elefantkyrkogården i Rosenbad ett alternativ, inga sysslor men bibehållen hög lön. Rena drönarlivet i sus och dus.

Ambassadör på Island eller i Rom. Juholt och den där folkpartisten, glömt hans namn. 

Landshövding, den verkliga skräphögen för den som i något avseende gjort sig omöjlig och måste skyfflas undan.

Bondeförbundets Torsten Andersson på Gotland, avbröt inte semestern när en rysk u-båt gått på grund i skärgården. Lämpligt placera honom nära havsvatten...

Moderaten Per Bill, efter att under barnvagspromenad i kungliga huvudstaden varit lite väl glad i hatten. Visste väl bara att residensstaden Gefle med slottet låg norr om hans hemort Upsala. Inget mer om det X-län dit han förpassats.

EN enda gång blev en artikel ur min hand stoppad i GD. En satir om just hur Bill inte visste något om det län han skulle företräda. Ansvarige utgivaren, Lundqvist, ett riktigt pucko, agerade ordningsman. 

I samspel med kulturredaktör Ekenberg, jag kom att medverka i runt tjugo år på den kultursida han systematiskt urvattnat, inte sämre han. Föreslog ändringar som dödade satiren. Skit på dig! Klart jag vägrade.

Jag röstar inte. Och definitivt inte i något EU-val. Jag är för Swexit. Men roar, nåja, mig med att försöka komma på en enda fråga som blekfisen Fritzon driver. 

Förmår inte. Men jag vet att hon har 91 000 riksdaler skattefritt i månaden för att nöta bänk i Bryssel. Lägg till 4 000 kronor per "arbetsdag" och 56-57 000 i "allmänna omkostnader" som hon inte närmare redovisar för oss skattebetalare. 

Säkert bostadsbidrag också.

 Jag kommer ofta att tänka på Jan Myrdals Myglaren. Och på Ronnie Eriksson, om en avdankad socialdemokrat: "Varför skäller alla på Sundström? Han har ju inte gjort nåt!"  

Verklighet slår satir. Men skrattet fastnar i halsen.

Aprilafton på holmen

Det har varit en rent förfärlig vinter på vår holme i världen. Om än inte lika illa som fimbulvintern 1998 när Gefle utsattes för en snökanonad som nästintill lamslog en redan hårt prövad stad. 

Himlens alla portar öppnade sig, snön vräkte ursinnigt ned som aldrig förr över folk och fä. Framkomligheten på gatorna nästan lika med noll. Bandvagnar måste insättas. Snömassorna bjöd de tappra röjarna hårt motstånd. Tågen slutade gå. Landshövdingen promenera.

Men, märkligt nog med denna obarmhärtiga väderlek. Plötsligt uppstod under den vita belägringen en omsorg människor emellan som aldrig annars. Frestande att tänka: Gefle är som bäst under belägring. Låt det snöa, då vaknar surgästrikarna ur inlärd hjälplöshet.

Från där jag sitter i mitt vardagsrumshörn, med datorn i knäet, kan jag om aftonen skönja det starka strålkastarljuset över travbanan. Men jag kan icke se skylten med Gevalia på. Om jag inte böjer mig fram och kikar ut.

Tillbaka till brottsplatsen. Märkligt att jag 1977 med ett forskningsanslag bedrev vad man kallar "fältstudier" på samma holme där jag nu bor. Längst ut höll Transport, hamnarbetarnas fack, till. Jag minns inte om Hasse "Hoffa" Ericsson (fotot) fortfarande var på tapeten då. 

Dalmasen som gav fackpampen ett ansikte, dog övergiven och ensam efter journalistdrevet mot honom. Brukade i sin ensamhet ringa till bokhandlaren i Gefle. Tala om omaka par! 

Fackklubbens ordförande på Gevalia intervjuade jag. Allt kaffedrickande skickade honom flera gånger till toaletten medan jag pauserade bandspelaren. Kanske var han nervös över situationen.

Gevalia, en gång ägt av familjen Engwall, uppköptes av en internationell koncern. Ordföranden orolig för vad som riskerade hända: "Med ett penndrag kan vi vara borta." Maktlösheten total gentemot ägarna, långt borta från Gefle.

Jag citerade det i rapporten som presenterades vid Sociologiska Institutionen på Uppsala universitet: Femöringen och människan (1978). Arbetarbladet gjorde en artikelserie baserat på den. 

När ordförandens uttalande återgavs och hamnade i festtil överst på löpsedeln, tog det hus i helvete. Jag menar kaffefabriken.

Den arme mannen tvingades att tillsammans med företagsledningen dementera, underteckna en "rättelse" tillsammans med samma ledning. Men jag hade det på band.

Ekstrand är, om ingen redan visste det, vemodigt lagd. Aprilaftonen, innan nattens mörker infallit, inbjuder till vemod. Det är så länge sedan jag, pigg och rask, dök upp på holmen med bandspelare och ett batteri frågor nedskrivna i ett A4-block. Lägg till förväntansfull. 

Kanske vemodet ökar med avståndet till det förflutna, det låter som en lag. Men där glömska är grönska, som Nietzsche visste. Måhända en tröst. 

Foto: Lasse Halvarsson, Gefle Dagblad.

"Blir du aldrig trött i munnen?"

Bröder var de, Otto och morfar Alfred. Av kroppsformat XXXL. Barnbarnet, det vill säga undertecknad, kräver skor storlek 46. Det skulle inte ha räckt på långa vägar i de resligas fall. 

Morfars bruna skinnjacka ärvde jag, efter att den av okänt skäl förvarats av en ingift släkting, vid min disputation 1979 (morfar var då borta sedan många år). Inte kunde jag fylla ut den.

Symboliskt. För i jämförelse med morfar är jag även i andra sammanhang en lilleputt. Han sa alltid vad han tyckte. Utan att lägga band på sig.  Oavsett vem som lyssnade. "Du är för omöjlig", som mormor brukade "banna" maken. Jag vågar tro att hon fnittrade lite förtjust.

Under den stora Metallstrejken 1945 skickades en ombudsman från centrala Metall upp till Sandviken för att försöka tala de bångstyriga arbetarna till rätta genom att, nästan med darr på stämman, uttrycka medlidande med de strejkandes familjer och hur svårt de hade det. 

Avslutade, högst belåten med sig själv och sin humanitära insats: "Någon som vill passa på och fråga om nåt?" Morfar: "Blir du aldrig trött i munnen?"

Ingen av bröderna skulle ha valt livet som fabriksmänniska om de haft chansen att välja. Otto beundrade arbetskamraten Stig Sjödin som lyckades bryta upp. 

Poetens debutsamling Sotfragment ryktades det att högsta verksledningen läste i smyg. 

Obekant med golvets verklighet. Enligt Sjödin spionerade en fru till ett av de högsta hönsen med kikare på arbetarna, så att de inte tog för långa raster. Hade fruntimret inte hört talas om ackordssystemet?

Morfar umgicks med seriösa emigrationsplaner. USA, med släktingar och bekanta på plats i Chicago, lockade. Men så blev han och mormor, martinsmältarens dotter blott sjutton när befruktning skedde, med min mor. En olycklig tilldragelse.

Den inställda emigrationen alstrade en bitterhet som som var myntets andra sida. Under elakhetens mantel gömde sig aldrig erkänd sorg över det liv som aldrig blev.

Hur stå ut med och mentalt överleva det monotona fabrikslivet? Folke Fridells böcker handlar om detta. Ta bara hans Syndfull skapelse. Otto och Alfred ägnade sig, vad dem beträffar, åt diverse hyss och upptåg under arbetstiden. 

Till arbetsledningens irritation, jobbarkompisarnas ohöljda glädje.

Mitt under ett förmiddagsskift ringer en förtvivlad bas, kort i rocken nota bene, till pappa på annat håll i Verket, vädjar till honom att komma så snart han bara kan: "Jag har din svärfar inne på förmanskontoret, han vägrar att gå ut." 

När pappa infinner sig , smått vred över tilltaget, sitter båda bröderna i godan ro och hygger sig, som dansken säger, inne hos basen: "Det är ju så kallt ute på golvet."

Många fruktade Alfred för hans sylvassa tunga. Enligt min mor var jag hans ögonsten. När han som änkling bodde i pensionärshemmet, större än ett rum och kök blev aldrig hans lott, tyckte jag om att hälsa på honom. 

Jag lämnades ifred med Folket i Bild och en läsk. Bildning och förfriskning, hand i hand.

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard hade som jag sin morfar som idol. Klart det bidrar till att Bernhard är en av mina stora favoriter! 

 

Truckföraren som blev swishjournalist

 

Från och till har jag undrat över det omstridda fenomenet Joakim Lamotte, en gång truckförare på pappersbruket i Lilla Edet. Hur förstå hans yrkesroll, definiera det han gör? 

Barfotajournalistik? Online-journalistik? Till synes närmast dödsföraktande. Vad är han gjord av för virke? Jag kastar mig nyfiket över hans tillbakablickande reportagebok Där stormen är (2024), nota bene crowdfinansierad.

Hatad är han. Inte bara av dem han konfronteras med när han, modigt eller dumdristigt, rör sig för liveinspelningar i ”utsatta” områden i Malmö, Trollhättan och Göteborg. Där ingen annan av oss frivilligt sätter sin fot.

Utsätts för långtgående hot, även hans familj som i och med hans självexponerande sätt att utöva sitt yrke dras in. Deras liv, liksom den framlidne Lars Vilks, har tvingats anpassas efter hotbilden från dem som vill åt ”nazisten” och ”horungen”. 

Från polisen, ingen hjälp att hämta. Efter anmälningar från Lamotte har utredningarna nästan omedelbart lagts ned. En hög polischef i Göteborg ansåg att Lamotte hade sig själv att skylla, genom att han valt ett provocerande arbetssätt. 

Familjen Lamottes  bostad har utrustats med larm, övervakningskameror, rörelsesensorer och en vakthund. Varje morgon kikas det efter bomber under bilen. Aldrig svara i telefon när uppringaren är okänd.

Avskydd är Lamotte av kolleger (som nog betackar sig för att kallas så) som Robert Aschberg och andra som hånfullt avfärdar honom som ”swishhora” eller ”tiggare”, eftersom han inte som de arbetar inom msm, mainstream media. 

Det tarvas en kommunationssociologisk inflikning. Ett nytt medielandskap har vuxit fram – med sociala medier som Facebook, influerare, bloggare, vloggare, youtubare och andra – som allvarligt utmanar de etablerade mediernas problemformuleringsprivilegium. 

Alternativmedia har fått fäste. Och detta bakgrundsförklarar Lamottes position. Han tillhör detta landskap, det gör hans ensamvargsjournalistik möjlig.

Opinionsbildningen sker på nya, snabbare vägar. De traditionella diskursväktarna berövas sättandet av dagordning. Framförallt vänder unga medieanvändare dem ryggen.

Ett tag fanns Lamotte faktiskt som projektanställd på Uppdrag granskning, SVT i Göteborg, där Janne Josefsson regerade som obestridd kung. 

Lamotte ger en i mina ögon skrämmande bild av likriktningen på en SVT-redaktion, där det inte är sanningssökandet som styr, utan värdegrunden. 

Och ställningstagandet. Bortom opartiskhet och konsekvensneutralitet. Förr heliga kor för alla murvlar.

Det mångkulturella samhället ska speglas. Även i rekryteringen av folk. Lamotte undrar inför en chef varför hon i praktiken kvoterarjournalister, baserat på etnicitet. Hennes svar är att hon vill att SD:are, varje gång de slår på TV:n, skall sätta kaffet i halsen.

Gunnar Sandelin, en gång i tiden också knuten till SVT, har delgivit samma bild som Lamotte av vad som händer med den som inte bara jamar med. 

Sandelin stämplades som främlingsfientlig efter en migrationskritisk, faktabaserad, debattartikel i DN och kunde sedan inte få anställning någonstans. 

Vad driver Lamotte och vad gör honom unik? Jag har sett honom i debattprogram i TV där han muskulös med rakad skalle uppträder i skyddsväst som han inget gör för att dölja. Tvärtom. Frestande tänka en narcissist och ett vandrande varumärke. Personal branding som det heter på företagsekonomiska. 

Men man kommer ju inte ifrån att han lever farligt. Och hans familj. Och när dörrarna till msm definitivt stängdes efter att samma medier fått Lamotte ideologiskt ”på plats”, återstod endast: swishjournalistik.

Jag spekulerar inte mer i hans motiv. Ett mycket högt pris har han fått betala. Även socialt, när vänner drar sig undan, det rings till grannar och barnens dagis för att hota. Jag kan bara konstatera att han vågar göra det som ingen annan journalist gör. Eller borde göra.

Kanske dags att damma av det av den mediekritiska Noam Chomsky inspirerade begreppet samtyckesproducenter. De senare, delar av Juholts ”klägg”, är inga ”riktiga” journalister. De har ”glömt” allt vad kritisk granskning och integritet heter. Legitimerar makten.

De lever ett privilegierat liv i symbios med makthavarna. Ljusår till Lamottes journalistiska vardagsverklighet. Osökt tänker jag Günter Wallraff och hans metod, men han uppträdde undercover. Lamotte blottar strupen.

Lamotte skriver bra, boken är lättläst, jag slukade den på ett par timmar. Han drar sig inte för att kärleksfullt och ömsint berätta om hustrun och döttrarna. Mycket av hänsyn till dem tog han en time-outfrån journalistiken.

Hans Sverige före, och ännu mer efter 2015, osminkat och ofiltrerat skildrat, värjer jag mig mot. Jag vill blunda och somna om, förneka och förtränga. Hur kunde det bli så här? Utomlands varnas det för Sverige som en gång pekades på som ett föregångsland. 

Och inte låter det sig korrigeras. Klockan kan inte vridas tillbaka. Lamotte rapporterar från ett Sverige, på många ställen liknande en krigszon, fem minuter över tolv.

Trots den mörka slutklämmen skriver jag till hundra procent under på vad Lamotte säger på bokens sista sida:

”/…/ det behövs personer som går mot strömmen och gör sådant som kan upplevas som obekvämt.”

Även publicerad på lindelof.nu 24-04-11