Vännen G har till sin förtvivlan drabbats av en elakartad sjukdom som starkt begränsar hans rörelsefrihet. Eftersom han är journalist, med ordet i sin makt, försöker jag få honom att skriva offentligt om sin situation. Han är dock tveksam.
Därför berättade jag för honom vad jag gjorde, efter att av okänsliga läkare på Onkologen i Upsala delgivits min cancerdiagnos, för övrigt riktigt allvarlig med oviss utgång. Jag uppfattade den närmast som en dödsdom.
Fundera på om du vill avstå behandling. Från en av specialisterna. I Livbok hämnades jag, när min sjukdomshistoria nedtecknades, och tiden efteråt. Hon titulerades "Dödsängeln".
När min far insjuknade i leukemi, blev bara allt sämre och sämre, försökte han prata med min mor om hur han hade det: Jag kanske går bort. Min mor slog genast ifrån sig: Du ska se att du blir bättre.
Jag förebrår henne inte. Klart hon plågades av att se sin mångåriga livskamrat brytas ner. Han som varit så pigg och rask. Ett praktexemplar som varelse.
När jag blev sjuk, bestämde jag mig ganska snart för att ta bladet från munnen.
Alla kunde ju se på mig hur det stod till. Allt magrare. Håret föll av som en biverkning av cytostatikabehandlingen. Jag såg ut som en av mina husgudar, Foucault. Min uppenbarelse inbjöd till spekulationer och gissningar. Kanske svårt för människor veta hur förhålla sig.
Jag bestämde mig för att skriva en krönika i Gefle Dagblad, där jag medarbetade på kultursidan.
Så rakt och konkret som möjligt. Gensvaret överväldigande. Jag kände mig föranlåten att skriva ännu en krönika, i tacksamhet kommentera de empatiska reaktionerna på den första som sammanfattningsvis demonstrerade: du dör ensam, men du måste inte klara allt ensam.
Jag tror att jag lånat det från Magnus Uggla: Vad är det för mening med att ta livet av sig om man inte får höra alla fina ord efteråt. Jag fick höra dem. Utan att vara död. Det betydde oerhört mycket. Människors medkänsla är inte långt borta. [1] Viktigt påminna sig det.
Glömmer aldrig den gången när jag nervöst väntade utanför Valand, skulle gästföreläsa på den anrika konsthögskolan om Joseph Beuys, tidigt ute som vanligt. En före detta student till mig, U, knuten till Handelshögskolan i Göteborg, dök plötsligt och oväntat upp på sin cykel.
Hon hade inte tänkt bevista föreläsningen. I kännedom om min sjukdom ville hon skicka med mig: "Du vågar inte dö!" Med befallande stämma. Samtidigt som hon tog mig resolut i kragen och stirrade mig stint i ögonen. Sedan cyklade hon snabbt iväg.
Jag stod mållös kvar. Överrumplad. Hennes ryggtavla försvann för min blick.
Efter det, många år har gått, vågade jag det heller inte, det vill säga dö. Jag är fortfarande här. Jag är säker på att G, även om han inte är livshotande sjuk, skulle mötas av samma gensvar som jag. Om han utan att skydda sig visar människan G. Ecce homo!
1 Tydligare än som i filmen One Life låter det sig knappast bevisas. (https://lekstrand.blogspot.com/2024/04/utan-behov-av-bekraftelse.html)
Bild: Ecce Homo av Caravaggio (Wikipedia). Konstnären Elisabeth Olson begick en utställning med samma namn. Framkallade våldsamma reaktioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar