Music is what happens to you while you´re busy making other plans
Jag är fascinerad av skapelseprocesser. Om det så gäller musik eller författarskap. Jag är nyfiken på vad som exakt händer i kreativitetens avgörande stund, sanningens moment. Frågan infinner sig osökt: är det individuellt?
Får jag fatt i processen, blir den mer begriplig, genom att studera enskilda konstnärer och deras skapande?
John Lennon tillhör tveklöst mina idoler. (Inledningsraden parafraserar honom från skivan Double Fantasy, hans sista.) Därtill född i samma stjärntecken, Vågen.
Det tecken som min själsbroder och stockholmssamflanerare Hasse, tillika astrologiskt kompetent, menar att det sannerligen inte är fy skam att födas i.
Nämligen de fria andarnas lufttecken. Oktober födelsemånad i mitt och Johns fall. Vi är således höstens barn.
Cynthia Lennon berättade i sin bok om det innehållsrika berg och dalbanalivet med rockkonstnären att han plötsligt, närsomhelst, kunde drabbas av ett uppslag, en snilleblixt.
Och att han, den konstant otålige, måste då omedelbart pipa iväg för sig själv och göra musik av det, skriva en låt.
Skyndsamt ta emot "försändelsen". Innan den gick "i retur".
Det är så det fungerar för mig också, när jag ställer skrift. Oberoende av vad det är för slags text. Uppslagen singlar plötsligt och oväntat ner, smyger sig på, utan att jag beordrat dem att göra så. Och de kan vara mycket vaga och fragmentariska.
Därför titeln Infall på min senaste bok.
Ett slags välsignelse, för att uttrycka det lite väl högtidligt. Gnetandet har aldrig legat för mig. Lika stingsligt otålig som John.
Och jag har aldrig orkat med att "vrålrunka" som Strindberg sa, när man sitter kvar vid pennan eller datorn och trots starkt motstånd försöker att häva ur sig något. Bortkastad tid. Gör något annat istället, ta en promenad, lita på det undermedvetna.
Hur samarbetet, komponerandet, fungerade i konstellationen John och Paul har jag ingen närmare kläm på. Men jag irriteras över att Paul gång på gång bryter det osynliga kontrakt de två upprättade, att det alltid skulle stå Lennon-McCartney som kompositörer.
Oavsett vem som var upphovsman. Jag har för mig att den som exekverar solostämman på plattorna är den som också skrivit, åtminstone merparten, låten. Men jag är inte säker. Jag kan ha fått det om bakfoten.
Nu, när John sedan länge är död efter att han mördades utanför Dakotahuset i New York 8 december 1980, kan den sigillet brytande Paul bortse från kontraktet så ofta han vill. Spöka för den äppelkindade, John!
Underbarnet från vårt östra grannland, Pentti Saarikoski, kunde inte skriva, eller översätta från grekiskan eller något annat språk till finskan, utan sprit i kroppen. Jag inbillar mig att han drack sig nykter.
Om man kan uttrycka det så. Utan sprit, PS "medicin", inget skrivande. Spriten kreativitetens moder i finnens fall. Intaget gjorde honom arbetsför. (Källa Mia Berners bok PS: Anteckningar från ett sorgeårom livet med Pentti på Tjörn.)
Gunnar Ekelöf skrev ofta mer eller mindre pirum. (Läs gärna Jesper Högströms biografi Minnet och rädslan om Ekelöf.) Stor poesi. Modernistisk sådan av guds nåde, han kunde mäta sig med de främsta på en europeisk nivå.
Men jag tror mig veta att drickandet vidtog efter arbetets slut, ett slags betingning eller väntande belöning. Och det skedde varje dag.
Ekelöf, liksom Saarikoski, svårt alkoholiserad. Men, för att travestera Sartre, det han slog fast om Flaubert: alla svårt alkoholiserade är inte Saarikoski eller Ekelöf.
Vad med att skapa tillsammans, det kollektiva skapandet? The Band, den fantastiska rockgruppen, skrev musik gemensamt i sitt skära trähus i Woodstock där ingen skarp gräns drogs mellan arbete och fritid. Även om Robbie var the front man. (Belysande, samtidigt gripande, dokumentären Once Were Brothers om bandet.)
Nå, det viktiga är väl resultatet. Oavsett hur det framkommit. Men jag fortsätter likväl att vara fascinerad av "resan", som hockeyspelare säger. Själva processen.
Och av att den, när det kommer till musik och skrivande, verkar att äga ett eget liv, du kontrollerar den inte.
Så glöm alla dessa kurser i kreativitet eller "kreativt skrivande”. Bara bös, som en sandvikare skulle säga. Levebröd för avdankade författare. Inte kan du lära dig kreativitet eller att skriva!
Nå, vad med fenomenet inspiration? "Nu kommer jag inte på något mer", som Lindeman kunde avsluta sina monologer. Baserat på ögonblickets totalt absurda infall.
De styrde Alfredson, bara för honom att hänga på. Inför en förtjust fnissande Tage Danielsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar