Till Lisch (Lidköping säger de som inte förstår bättre) by the Vänern har vi tagit oss för att fira påsk denna kylslagna vår. Hur man nu gör det, det vill säga "firar", som kristen och djupt troende. Jag reagerar på att vi önskar varandra "Glad Påsk!".
Det skorrar falskt i mina öron. Men jag respekterar, om än motvilligt, sedvänjorna i vårt sekulariserade land och hälsar likadant.
Mannen på bilden fältherren, friherren och landshövdingen med mycket mera, Harald Stake (1598-1677). Skälet till att vi för runt tjugo år sedan började att åka på Västergötland, enligt västgötarna själva Sveriges vagga (historiker i Upsala går i taket om de hör detta).
Och fortsatt med det minst en gång per år.
Efter att en släktforskare och före detta stadsarkitekt i Gefle, som jag inte lagt bort titlarna med, plötsligt och överraskande tilltalat mig med "Vet du om att du är släkt med Harald Stake?" (Min mors födelsenamn Stake.)
Namnet sade mig momentant absolut ingenting. Men när jag nyfiket inhämtade information om samme man och hans av slagfält präglade livsöde blev jag alltmer imponerad.
Han förlänades herrgården Hönsäter, nedanför Kinnekulle och nära Hellekis, ett par mil från Lisch, av drottning Kristina efter att ha undsatt hennes far i stridens hetta. Räddat livet på konungen genom sitt dödsföraktande ingripande.
När dansken gång på gång anfallit, härjat och stuckit gårdar i Västergötland i brand, tröttnade Harald och anförde Västgöta ryttare i strid mot fienden.
De modiga kavalleristerna, med Harald som anförare (gömma sig bakom ett skrivbord likt andra officerare inget för honom), drev danskarna på flykt och han förärades den stolta omnämnandet "I en ödesdiger tid Västsveriges försvarare".
Klart Ekstrand, ett harhjärta och i ungdomen vapenvägrare, ville vara släkt med en sådan rese! En som blev glad att få veta det, samtidigt som jag skickade honom porträttet på Harald, var vännen Gunnar Adler Karlsson. Försvarande en biologisk förklaringsmodell.
Han kunde, utan vidare, konstatera att genetiken aldrig slår fel. Här är det fråga om släktskap, i rakt nedstigande led. Se bara likheten mellan dig och Harald. Inget att tveka om.
Vi sökte oss till Landsarkivet i Skara för vidare efterforskningar. Anmodades bära vita vantar för att skydda ömtåliga dokument som servilt bars fram av landsantikvarien.
Bland annat förläningsbrevet i original från drottning Kristina. Samme antikvarie klart star- struck av att fram till dess okända ättlingar till den legendariske Harald Stake plötsligt givit sig tillkänna. Basunerade ut det inför andra arkivbesökare.
Nå, det är och förblir oklart om släktskapet, vad än framlidne vännen Gunnar entusiastiskt slog fast. Vissa illasinnade påstår att släkten Stake dog ut på svärdssidan. Pytt med det.
Om påskaftonen söker vi oss till Haralds gravsten vid den vackert belägna
Österplana kyrka. På den av väder och vind pinade stenen den hedrande inskriptionen, förtjänar att återges igen: "I en ödesdiger tid Västsveriges försvarare."
Jag lyfter på kepsen för mannen som 77 år gammal måste hjälpas upp på hästen för att slåss mot dansken. Åldersbetingad skröplighet var inget skäl för Harald att hålla sig undan.
Erbjöds fri lejd när samme dansk hade skaffat sig ett övertag, men vägrade blankt genom att svara med elak vers. Vilken man! Poet, också.
FOTNOT. Brevet till danske befälhavaren: "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar