Rädslans nakna ansikte

Häromdagen skrev jag på lindelof.nu om att ta sitt liv på allvar. Vad hindrar oss?

”Rädsla urholkar själen”, eller som filmtiteln lyder på expressiv tyska: Angst essen Seele auf (1974). Filmens upphovsman, den framlidne demonregissören Rainer Werner Fassbinder. 

Och jag håller den för att vara den allra bästa, av alla de filmer jag haft lyckan att se, ur den makalöst produktive regissörens skickliga hand. Vid sidan om den lysande  tv-serien Berlin Alexanderplatz (1980), baserad på Alfred Döblins klassiska bok med samma namn. 

Filmen är rädslans ansikte obarmhärtigt avtäckande. Rädslans förödande effekter i den enskilda individens liv. Hur rädslan får dig att icke agera fast du borde. Rädslan ställer sig i vägen för, och bromsar, ett existentiellt avgörande handlande.

Jag är nog inte ensam om att känna igen mig i filmens huvudtema. Vankelmodet som traskar i rädslans fotspår. När livet inte tas på allvar.

Rädslan är, i mina ögon, ett av de mest avskyvärda fenomen som kan drabba oss som människor. Den kan vara direkt förlamande. Framförallt om det är svårt att urskilja vad man närmare är rädd för, all den stund man inte får fatt i rädslan. 

Den amerikanske terapeuten och författaren Rollo May skiljde i sin mycket lästa bok The Meaning of Anxiety (1950) mellan abstraktoch konkret ångest. I det förra fallet vet man inte vad det är som framkallar ångesten, den förblir diffus och därigenom fasansfull.

Under min sjukdomsperiod upplevde jag vid ett par tillfällen, tack och lov inte fler än så, dödsångest. Det var, för att upprepa ordet igen, fasansfullt. Inget att ta på, som att hjälplöst stå och stirra in i ett gränslöst mörker.

I sandvikssonen Per Gunnar Evanders bok Berättelsen om Josef (1972) gestaltas en ”ängslan” som jag uppfattar som motsvarigheten till vad som kunde definieras som en rädsla utan objekt. Med risk för att låta överdrivet akademisk.

Obestämbar till sin karaktär håller ängslan – ingen i hans omgivning förstår hur han har det, han framstår bara som ”konstig” på bruket – valsverksarbetaren Josef i sitt grepp. 

Han rids av och blir inte kvitt den. Kan bara försöka dämpa och avleda, så gott det går. Jag vill minnas att han i sin oro och rastlöshet lubbar (”joggar” säger medelklassen), den lojala hustrun slår följe med honom, utan att kunna göra så mycket mer. 

Och jag minns hur min mor, också ett brukets barn, när jag avslöjade att jag ”inte mådde bra”, genast med oro i stämman frågade: ”Du har väl ätit?”

Rädsla kände jag på Västbanken vid checkpoints när ockupationens israeliska soldater uppträdde respektlöst och hånfullt, och vi visste inte vad som riskerade hända. Hur vi borde och måste bete oss för att skynda på den förnedrande proceduren, instängda i känslan av maktlöshet, utlämnade till soldaternas godtycke.

Som värst sent om mörka aftonen när de tungt beväpnade soldaterna vid en checkpoint mellan Jerusalem och Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv tog våra pass, gick iväg med dem och vi visste inte om och när vi skulle få dem tillbaka. 

Jag kan bara göra mig en vag föreställning om den rädsla människorna, bland dem många kvinnor och barn, känner på Gazaremsan när Israel anfaller och de ingenstans kan söka skydd. 

Rädslan som det pågående folkmordet framkallar. Medan världssamfundet ser på. 

Av rädsla för att kritisera Israel. Och beskyllas för antisemitism.

Bild: Skriet av Edvard Munch. Munchmuseet Oslo.

/ Även publicerad på www. lindelof.nu 240321 /