Den råa sällen Ekstrand en askonsdag

Askonsdag, enligt almanackan. Den dag då prästen förväntas att med aska rita ett kors i kyrkobesökarens panna. En dag speciellt avsedd för kontemplation och sökandet efter sinnesro. 

Det söker jag i och för sig varje dag, brottas med min otålighet. Den rastlösa känslan av att alltid vara på väg någonstans. Oklart vart.

Att be om sinnesro förekommer som ett centralt inslag i den så kallade Minnesotamodellen. Den senare har jag inte mycket till övers för. Men kloka ändock orden i bönen om att förändra det du inte kan acceptera. Och, å andra sidan, acceptera det du inte kan förändra. Inte lätt för mig, det senare. 

Jag önskar ofta att jag kunde vrida klockan tillbaka, jag har svårt acceptera att det är omöjligt. 
Skulle vilja reparera dåliga samtal med min mor och min syster. Jag ångrar att jag inte försökte lägga band på mig, vara mer lyssnande, inte så vresig och otålig. Nu är det för sent. Så gott som varje dag tänker jag på dem med djup saknad. 

Jag inhämtar att Handelshögskolan i Stockholm anpassar sina tentamenstider efter fastemånaden ramadan, med hänsyn tagen till de muslimska studenterna. De icke-muslimska är upprörda. Risk för fusk när det tenteras på olika tider. 

Hur skall jag förstå vad som sker runt om i mitt land? Pågår, som allt fler hävdar, en islamisering, i Sverige? Är oro befogad? Uppgiften från Handels, är den ett exempel på  fake news?

I Skärholmen skall en jättelik moské uppföras, Varje gång tåget rullar in eller ut från Upsala noterar jag moskén belägen inte långt ifrån där jag en gång bodde med min familj i studentlägenhet.

Minns en kollega, muslim, som i sitt arbetsrum lade ut en bönematta och bad knästående. Utan att låta sig generas. Glasruta i dörren som möjliggjorde insyn. Jag diskuterade detta med HR-chefen. Han viftade bort det.

Liksom det viftades bort när samma kollega gjort sig omtalad i nationell press genom att vägra ta kvinnor i hand för att hälsa. Samtidigt som högskolan skall ”jämställdhetsintegrera” utbildningen. 

Och jag minns en annan kollega, muslim, som åkte in i kurran efter att med tillhyggen ha misshandlat sina barn när de inte utantill kunde rabbla Koranen. UNT rapporterade om det, han var nämligen bosatt i Upsala.

Det kallades till förhandling. Jag som ordförande i SACO-föreningen. De  kom även resande från Stockholm, central förbundsnivå.

Alla välvilliga och gjorde allt för att den dömde skulle kunna vara kvar i tjänst, men med betydligt minskad undervisningsskyldighet för att slippa konfronteras med studenter som kanske hört talas om honom. Risk förelåg att de kunde känna sig obekväma. 

Han erbjöds en ”smörtjänst” betydligt bättre än den han haft före misshandeln.

Jag mådde illa över den stora ”toleransen” och beredvilligheten från arbetsgivaren. Efteråt kommenterade jag, spontant och ocensurerat, till stockholmarna: ”Om ni frågar mig så borde man ge honom ett rejält kok stryk.”

De uttryckte med all önskvärd tydlighet, genom sitt kroppsspråk, vad de tyckte om den råa sällen Ekstrand. Främlingsfientlig? Usch. 

Osorterade tankar denna askonsdag, när ett begrundande enligt det kristna kyrkoåret är påbjudet. Och kristen är jag, betalande medlem i Svenska kyrkan. Så jag lyder. I behov av ett kors i pannan.

/Även publicerad på www.lindelof.nu 24-03-27 /