[Bild: Linnéuniversitetet]
Handen på hjärtat! Vem är egentligen förvånad?
Det är ju inte alls konstigt, eller oförutsägbart, att det händer något när lärosäten övergår från det begränsade formatet, med förhållandevis få inskrivna, som en gång i Upsala, till att massutbilda.
Något jag själv kan vittna om som verksam vid en högskola när många skulle "tryckas" igenom.* Som på en löpande band-fabrik. Med vilken produkt som helst. Betalning utgick till utbildningsanordnaren efter varje godkänd student.
Ett genomströmningssystem som svåremotståndligt lockar till ”generositet” vid betygssättningen. Alltför hårda krav, med få stämplade godkända, riskerar ju institutionernas ekonomi och hotar anställningar. Så det gäller att vara systemlojal.
Och så nya kategorier studeranden, osäkra på vad de kan förvänta sig av de "högre" studierna, många inställda på att snabbt skaffa sig ett jobb efter examen: "Vad har vi för nytta av det här?" Vad svarar man?
Min närstående avbröts mitt under en föreläsning av en kvinnlig studerande som samtidigt ogenerat tuggade i sig en så kallad u-båt: "Vilka svåra ord du använder!" Tablå.
Den framlidne, djupt saknade, Gunnar Adler Karlsson skrev en bok om skolan som parkeringsplats. Han åsyftade inte högskolevärlden. Men nog kunde samma resonemang tillämpas även där.
Socialdemokraterna har använt de regionala högskolorna, tillkom 1977, som regional- och arbetsmarknadspolitiska instrument. Dolt arbetslöshet genom att skyffla in folk på en högskola så att de försvinner ur den besvärande statistiken.
Jag ger mig fanken på att den socialdemokratiska arbetarrörelsens gamla akademikerförakt också har ett finger med i spelet. Gärna utbildning, men inte bildning.
Undersåtesproduktion, för att tala klarspråk, "levererande"
Jag minns när jag för ett antal år sedan var nere i Lund för ett framträdande på Akademiska föreningen. Vid supén efteråt ondgjorde sig en av lundaprofessorerna över att Malmös högskola ryktades få universitetsstatus: "Varför inte satsa på de RIKTIGA universiteten!”
Malmö tilläts dock benämna sig universitet. Liksom forna skostaden Örebro, som i tacksamhet förärade Göran Persson ett hedersdoktorat i medicin (!). Sundsvall, Karlstad, Växjö och Västerås.
You name them. Universitetsinflation. Men den kritiskt genomskådande fattar ju att det är inga ”riktiga” universitet med de gamla anor som tarvas. Utvecklandet av en akademisk kultur som sätter sig i väggarna och färgar verksamheten.
Universitetet i Upsala tillkom 1477, Lunds universitet 1666.
Liksom det utses tjugofemöresdocenter vid lärosäten utanför Upsala och Lund, kunde man tala om tjugofemöresuniversitet. De håller inte måttet som universitet betraktade. Vilket utvärderingar också visar.
När jag en dag sitter i Carolinas matsal och överhör vad studenterna pratar om vid borden runt omkring, kan jag bara skaka på huvudet åt den intellektuella nivån, tonårsdiskursen.
Döm därtill om min reaktion när det vid förfrågan en stund tidigare visade sig att en bibliotekarie inte vet vad en "SOU" är. "Vad sa du? F..o... ?" Gud, mig hjälpe!
Ändå ligger pampiga Carolina Rediviva i en stad som hyser ett riktigt universitet. Trodde jag i alla fall.
Samtidigt som jag skriver detta nås jag av uppgiften att statsvetaren, den alltid lika stridbare, professor emeritus Bo Rothstein betackar sig för att gästföreläsa vid Linnéuniversitetet.**
Ett av "
Prioriterar värdegrund och etnicitet framför det fria kunskapssökandet. Han vägrar att legitimera ett sådant lärosäte.
* https://www.gd.se/2010-04-14/den-offentliga-lognen-vaxer/
** Artikel i Fonus med rubrik "Linnéuniversitetet är bortom räddning". Tyvärr bakom betalvägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar