I Turkiet hände inget särskilt, eller gjorde det?

Det finns filmer som är överskruvade och inte träffar målet. Filmer som inte lyckas förtydliga det de eventuellt vill förmedla, "budskapet" flåsas eller flabbas bort. Jag tänker tveklöst samtida, svenska rullar. Med titlar som ... Ingen nämnd, ingen glömd. 

Med regissörer som ... Nå, ingen nämnd, ingen glömd. Den begåvade konstfilmaren, skulle en filmdoktor säga, Ruben Östlund, mannen bakom visuella mästerverk som "Turist" och "The Square", tillhör dock inte denna filmmediemissbrukandets föga illustra skara. 

Och så filmer som är underskruvade, utan övertoner. Men etsar sig fast nästan som om man inte hann med hur det gick till. Så är fallet med "Aftersun" (2022) av skotskan Charlotte Wells (född 1987). Hennes debutfilm. Och, om jag förstått det rätt, starkt självbiografisk. 

Bearbetande med filmskapandet som redskap en hudlöst nära, svårfångad relation. Vill jag åtminstone gärna tro när jag ser "Aftersun".

Frånskild far åker på semester till Turkiet (närmare bestämt Ölüdeniz) med elvaårig dotter. De badar och dyker, gör utflykter till vackra platser, spelar biljard, spisar middag, småpratar, skojar och nojsar, njuter av sammetslena kvällar, har det bra och roligt tillsammans. 

Allt sker avspänt med lugna rörelser. Inga konfrontationer, inga konflikter. Egentligen händer "inget" under denna semestervistelse. Inget direkt anmärkningsvärt. Inte på ytan, i de beteenden som låter sig observeras. 

Den brådmogna elvaåringen, oförställt ansikte vänt mot en oviss framtid, dokumenterar vistelsen med skakig videokamera. Men denna förmår inte tränga under ytan och bakom det som framträder. Säger en bild mer än tusen ord? Tveksamt.

Mot slutet av filmen möter vi elvaåringen som vuxen. Tankfullt tillbakaskådande i mycket korta sekvenser mot semesterdagarna under den turkiska solen. Frågorna lurar men uttalas inte: Vad hände egentligen? Och, den allra svåraste: Vem var fadern egentligen?

Bortom fadersrollen. En pappa är ju inte "bara" en pappa utan även en från avkomman fristående varelse med ett eget liv. Det kan vara svårt för barnet att förlika sig med och acceptera.

Vi får inte veta något om fadern och hans öde efter att de skiljts åt efter hemkomsten. De går åt varsitt håll efter arrival på flygplatsen. Han försvinner ur filmen. Har han redan tidigare försvunnit?

En relation så ömsint och respektfull. Eller? Vänta nu, hold your horses. Har jag, som suttit trollbunden med en skål saltade jordnötter i en och en halv timme, missat något jag inte borde ha missat? En betydelsebärande detalj eller sekvens? "Aftersun"" är ju ingen feel good-film. 

I en scen, som varken förklaras eller förlängs, gråter fadern förtvivlat - med ryggen åt oss åskådare. Men vi får inte veta varför. Vi kan inget göra för honom där han sitter översiggiven, skakande av gråt. 

En märklig film. Jag finner inget bättre ord för att karakterisera den. Öppnar, utan att jag kan hejda det, för egna relationsfunderingar som far till två döttrar. Numera medelålders kvinnor, en har till och med fyllt femtio. Hur nära kommer vi "Aftersun"?

Jag minns en semester i Rhetymnon på Kreta mot slutet av 80-talet, efter att jag inte längre levde med döttrarnas mor. Vi delade på ett litet hotellrum, precis som i "Aftersun", olidligt varmt hela tiden, ingen svalka någonstans, jag pep ut och rökte på balkongen.

Vi spelade kort (pokerliknande "Chicago" men utan penninginsats) under ett hyrt parasoll på stranden invid Medelhavet, sanden brännhet, det kunde inte gås barfota i den, plastsandaler införskaffades, vi följde med på arrangerad bussresa till Knossos. 

Inga djupare samtal initierades. Inga uppgörelser. 

Jag imponeras av Wells sensitiva handlag. Hennes "filmpedagogik". Hon skriver inte åskådaren något på näsan. Inga lättköpta lösningar serveras. Ingen happy end a´ la amerikansk, linjär dramaturgi. Hon lämnar "jobbet" till mig. 

Och ... Det känns, jo så är det, som om en försoning eller förlösning långsamt är på väg. Jag måste tro att det är möjligt. I alla fader-barn-relationer.

Filmen ses gratis på Cineasterna via folkbiblioteket.

Bild: Dagens Nyheter

Under höga furor Albert Viksten

Planerna för den midsommarafton som nu förlidit (min sjuttiotredje, satan vad fort tiden går!) var blygsamma. Biltur upp till Högbo utanför Sandviken, med den av kulturvandalerna rivna utomhusscenen där the one and only Jimi Hendrix rev av sina himlastormande solon. 

Dansbanan dock kvar. Har samma klåfingriga vandaler missat denna? Där framträdde jag en regnig afton med mitt band en gång på sextiotalet (seklets bästa decennium), publiken kunde räknas på ena handens fingrar.

Närmast pliktskyldigt hade vi tänkt oss att bevittna majstångsresning. Och höra de manande orden: "Kan vi få fram tio armstarka karlar att hissa stången!" Om man uppmanar så nuförtiden. 

I dessa könsutjämnande, nära jag skrev kastrerande, hen-tider kanske det inte låter sig göras. "Karlar" finns ju inte längre. 

Men det blev inget Högbo, utan en oplanerad färd dit näsan tog oss. Plötsligt landade vi i Helsingland, skall naturligvis stavas med e, och Stenegård i Lill-Babs Svenssons Jäschö. 

Stenegård förknippar jag med Peter Oskarsson, den legendariske, må man väl om honom smickrande säga, regissören och teaterchefen. Jag var bekant med skådespelare, nå även en dramaturg, på Folkteatern i Gefle som var skraja för mannen. Hans auktoritära fasoner.

Buffé till det överkomliga - det är ju för bövelen midsommar bara en gång om året - priset av 220 lusidorer per kuvert. God rakt igenom. Med tre plus för turkiska kåldolmar, köttfärsbiffar och skinka de skärit - genuint helsingemål! -i tunna skivor. 

Salladerna lämnade jag orörda, jag är ju för guds skull ingen kanin. För övrigt mättar inte grönfoder, som Lars Gustafsson visste.

Inte bevittnade vi någon stångresning! Men människor klädda i vackra folkdräkter, usch så främlingsfientligt och nationalistiskt skulle väl en av de förblindade korrekta stöna, och upplevde gjorde vi en hjärtat värmande midsommaraftonsatmosfär.

Vi fortsatte upp mot Färila. På tok för mycket skog kantade ödesmättat vägen. Min gamla skogsnoja började göra sig påmind.

I tankarna den eminente stilisten Lars Ragnar Forssberg som tillbringar delar av året utanför Hudiksvall någonstans. Jag har kommit att uppskatta den vise åldersmannens ofta melankoliska dagsbetraktelser på Facebook. 

Så Ängratörn, långt bortom civilisationens larm och dån (inte som Thoreaus Walden, med stan runt hörnet), och Albert Vikstens torp. Rena ödemarken, huh och huh igen. Vi åstadkom ljud för att skrämma bort eventuella nallar.  

Under de höga furorna spreds Vikstens aska, kan det finnas en mer fridfull minneslund? Jag stod betagen och lyss till det milda sus som svag vind framkallade.

Jag borde läsa mer av honom. Förbinder honom, måhända förminskande och pinsamt okunnigt, främst med jakt och fiske. Tag och läs, Ekstrand!

En midsommarnatt på 70-talet

Utanför fönstret är himlen ljus, juninatt blir aldrig av, som skalden skrev. Jag minns en midsommarnatt i mitten på 1970-talet. Jag vakade på Ulleråkers mentalsjukhus, alkoholkliniken. 

Lugnt och stilla på avdelningen. Ingen oregerligt berusad på väg in, som inte sällan kunde vara fallet. Med bråk och tumult som följd. 

Alkoholen utbytt mot ångestdämpande medicin. Esucos och stesolid, mogadon vid behov. Ingen kallade på den nattpersonal som småslumrade i obekväma stolar eller löste korsord. Natten lunkade på. Någon enstaka patient som gick på toaletten. 

Lugnet bröts  fram på småtimmarna genom ett telefonsamtal från en kvinnoavdelning på akutkliniken. Stökig patient, uppgavs det. Akut behov av extravak. Eftersom allt befann sig under kontroll där jag var, sändes jag till avdelningen i fråga.

Mötte vilsen och vanmäktig personal i dörren. Ung kvinna som till varje pris ville ta sitt liv. De fick inte bukt med henne, hon bara slog ifrån sig. Men de ville inte ge sig på henne med våld. Hon hade svalt glas, krossade glödlampor. 

Jag klev in, hon låg på ensamsal, spontant från mig utan att veta var jag fick det ifrån: "Om du inte slutar, lär du mörklägga hela avdelningen." 

Oväntat skrattade hon till. Betraktade nyfiket mannen med vildvuxet, svart skägg typ kubansk revolutionär. Vi hade etablerat omedelbar kontakt. 

Sedan satt jag vid sängkanten, efter att ha fått henne att gå ut i köket och äta hårt bröd för att minska invärtes skador. Ett par glas uppvärmd mjölk till. Hon berättade att hon var från Prag. 

Vi talade om Alexander Dubcek, den lovande Pragvåren 1968 och den ”socialism med mänskligt ansikte” som ryssarna krossade med vapenmakt. Men inte människornas obändiga frihetslängtan. Dock skulle det dröja många år innan förtrycket äntligen var över. 

Jag begick forskarutbildning i sociologi. Hade redan på seminarium ventilerat den text som var tänkt att bli min doktorsavhandling men inte blev det, eftersom jag bytte forskningsinriktning. ”Byråkratins makt och teorier om självstyre” namnet på arbetet. 

Inspirerad var jag av Kuron och Modzelewskis i Polen förbjudna "Brev till polska arbetarpartiet", en svidande kritik av stalinisterna vid makten - den nya härskarklassen. Likaså inspirerad av jugoslaviska självstyrelseteoretiker.

Så jag kände väl till situationen i Östeuropa. Sanningen bakom politrukernas fala retorik. 

Vi pratade om kvinnans liv under och sedan flykten från den realsocialistiska diktaturen. Hon avslöjade att hon tyckte om att teckna. Frågade mig vad jag hade för intressen och varför jag arbetade på Ulleråker - "Bullret" i folkmun - av alla ställen. 

Midsommarnatten utanför avdelningens väl låsta fönster förblev ljus. Lika ljus som i afton.

Så där vackert ljus och trolsk som den kan vara i Sverige. Det nordiska vemodet smyger runt knutarna. Och livet kan, paradoxalt nog, nästan kännas smärtsamt. Inte bara för en olycklig kvinna från Prag.

Så upptäcker jag att hon somnat. Lätta, snusande andetag. Oron tycktes ha vikt undan. Hon släpper min hand. Försiktigt reser jag mig upp, lämnar långsamt salen. 

Cyklar hem mot Väktargatan och den lilla lägenheten för en student med familj. Soluppgången har färgat himlen blodröd. 

Jag känner mig sorgsen och lycklig på en och samma gång. Träffade henne aldrig mer. Minns inte hennes namn.  

Lek och var innovativa, kära studenter!

På mina ledarskapskurser - saknade av alla och ingen - hände titt som tätt att studenter, mer nyfiket än uppfordrande, undrade: "Hur vet man när det råder ett gott ledarskap?"

Samma svar alltid från mig, till stor del baserat på egen, bitter erfarenhet av klämmande organisationer och missfoster till chäfer: "När du känner dig fri och otvungen."

På de kinesiska utbytesstudenterna insmög sig genast ett minst sagt förvirrat, eller hur det nu skulle tolkas, ansiktsuttryck. 

Med uppväxten i det av kommunistpartiet auktoritärt styrda Kina fattade de inte ett jota vad jag talade om. Någon enstaka kunde generat fnittra och hålla händerna för ansiktet, som om jag vräkt ur mig något riktigt tokigt. 

Eller jag kanske väckte längtan efter något annat än det man var vana vid från hemlandet? En de lösa tyglarnas frigörande organisationskultur, så främmande och annorlunda för en person tuktad och vingklippt i ett totalitärt system. 

Jag njuter och myser, jo det är sant, när jag ser den tyska serien "The Billion Dollar Code" (2021) på Netflix. 

Om det brokiga berlingänget - unga samhällsvisionära individer, totalt likgiltiga för pengar och yttre framgång, redbullpimplande djupingar mer outside än inside - bakom det nyskapande garageprojektet (termen hämtad från projektledningslitteraturen*) "Terravision". 

Som efter att penningstarka Google lömskt norpat hela idén med koordinatorer och allt blev Google Earth som de flesta av oss flitigt använder, inte kan klara oss utan. Eller? 

Framförallt livas jag upp av den tvättäkta datanörden, tillika skicklige hackaren, Juri Müller. Och hans kompanjon, entreprenör och och projektets ansikte utåt, Carsten Schlüter. 

Motstånd och skepsis, inte så litet heller, mötte dem i början, tiden var inte mogen. I Tyskland som i Sverige. Gamla tankefigurer spökade och ställde sig i vägen. 

Internet uppfattades avfärdande som en övergående fluga av dem som inte förstod bättre. Riktande sig till en snäv krets av välutbildade akademiker enbart. Inget för den stora allmänheten. 

Vildhjärnorna - snacka om att tänka utanför boxen! - Müller och Schlüter förutsåg framtiden. Och de har fått rätt i allt vad gäller deras profetia. 

I serien nämns förstås ikonen Steve Jobs som insåg datormusens betydelse, köpte rätten till den. Och - ja, vi vet hur det gick. Den geniale Jobs bättre än någon annan på att förvandla en uppfinning till en innovation. 

Jag datoriserade mig sent. De klumpiga gamla ordbehandlarna, krångliga att använda, inget för mig. Först när Apple lanserade sin användarvänliga, och sedermera snygga (Wozniak och Jobs var estetiker), Mac var det dags. 

Och då hade det hunnit bli 80-tal, till och med några år in på decenniet.

Jag började att läsa den bifogade manualen, men tröttnade snart, som den otålige figur jag är, och hivade den. Det var bara att sätta igång och skriva! Som också Jobs och Wozniak utlovat. 

En massa artiklar och böcker har det blivit. En strid ström under många år.

Mac:en var för vanligt folk och tekniska idioter som undertecknad, datorn inte längre programmerarnas exklusiva ensak. 

Och sedan när den portabla varianten kom att ta med på resor - wow! Jag döpte min förstling till "Putte", älskade den ohämmat från allra första stund. Jungfruresan begicks till Potsdam sommaren 1992, för en flera veckor lång vistelse där på forskningspengar. 

Jag sörjde när en viktig komponent - ett "kort" av något slag, fråga mig inte närmare - i den inte orkade längre, kunde inte ersättas. Puttes skärm mörknade alltmer, knastrade olycksbådande, till slut nattsvart. Där hängde jag framför den döda, tårar i ögonen.

Det är arbetsmiljön i "The Billion Dollar Code" som är mig mycket tilltalande. En lekfullhetens icke-hierarkiska och otvungna miljö. Inga störande chäfer. En miljö som är frihetsskapande. Innovativ. Kreativitetsfrämjande. Ständig brainstorming. 

Skratt och förlösning. Glöm arbetstider och utstämpling. Regelbundenhet, ordning och reda. Liv och arbete sammansmälter under passionens ledstjärna. 

Klart mycket höga krav ställs på den som skall platsa i denna miljö. Det enda som räknas är vilket mervärde du kan tillföra verksamheten. Glöm titlar och formalia. Endast prestationen avgör hur du bedöms.

Serien skulle jag ha använt i företagsekonomi-undervisningen om jag fortfarande höll på med sådant. Så här skall en frigörande arbetsmiljö utformas! 

Jag är inte längre kvar i högskolevärlden men ropar ändå: Fritt fram att leka med uppslag, kära studenter! Gör eder anställningsfria och starta garageprojekt! 

Men se till att skydda den intellektuella, immateriella egendomen! Innan någon penningstinn aktör som Google norpar den.  

* Vet inte om den går att finna, men rolig är den, genomgången av projektledningslitteratur: "'I det omskakande finns kraften'. Fyra texter om projektledning, frigörelse och ångest". Working Paper No 2. Högskolan i Gävle-Sandviken 1992. Författare: Docent LEKstrand.

Fotnot. Undertecknad en av författarna till antologin Mitt analoga jag i en digital värld (Wijks förlag, 2021). i bidraget förekommer Putte.

Livet efter DDR och Humboldt

Den tyska författaren Jenny Erpenbeck, född 1967 i och uppvuxen i DDR, har kommit att bli något av en favorit för mig. Om sanningen skall fram, och det skall den, "sanningen är alltid konkret" stod det ovanför dörren till Brechts arbetsrum, har jag dock inte läst mycket av henne. 

Summa summarum så här långt blott en bok, i e-format, som jag nyss avslutat, efter att mer och mer ha bromsat in läsningen av den mig starkt påverkande "Kairos" (2022). 

En vemodig - det påstås att Wehmut, vemod, är den tyska nationalkänslan - kärlekshistoria mellan en man (någon antydde att mannen i boken är det sedan länge bortgångna teatergeniet Heiner Müller) och en betydligt yngre kvinna (Jenny?).  

Det hela utspelar sig under DDR:s sista år. Erpenbeck skildrar hur kärlekshistorien får sitt slut, liksom den "realsocialistiska" republiken. Frestande se en parallell. Men det är att dra det för långt? 

Nå, det visar sig att mannen, när kvinnan väl skaffat sig tillgång till Stasis öppnade arkiv, tjänat som en så kallad "Inofficiell Medarbetare". En tjock dossier finner hon kopplad till "Galilei", täcknamnet på informatören.

I oktober 1990 skedde sammansmältningen - nå, så blev det ju inte, nationen har förblivit delad - mellan DDR och Förbundsrepubliken. Efter att klarsynta i DDR varnat för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett tyranni riskerade att ersättas av ett annat, masskonsumtionens. 

Erpenbecks initierade bok är en av de bästa, sedan framlidne Per Landins "Sista tangon i DDR" (1992), som jag läst om vad som egentligen hände när DDR upphörde och försvann. 

Vad det betydde, bortom fagra löften och bittra svek från västpolitiker som Helmut Kohl, både på ett individuellt och ett samhällsplan. 

Nu läser jag som e-bok, gratis nedladdad från folkbiblioteket, "Gå, gick, gått" (2017), fängslas omedelbart. Har svårt att släppa den. Samtidigt som jag starkt minns denna dag*, 17 juni, mammas dödsdag. 

Yngsta dottern minns den alltid, hör av sig. Mitt hjärta värms.

Jag har inte hunnit långt i boken. I handlingens centrum står Richard, en pensionerad humanioraprofessor från Humboldt, ensamstående efter hustruns död och älskarinnans ivägpysande, som har att fylla sina anställningsbefriade dagar. Hitta på något, slå ihjäl tid.

Tanken infinner sig osökt under läsningen: det mesta vi vanliga dödliga ägnar oss åt om dagarna är fullkomligt meningslöst. Ändå gör vi det. Vi stretar på, tills sista vilan i evigt mörker inträder. Och vi är bortom mening och meningslöshet. 

Medborgare i landet som Edith Södergran konstaterade icke-är.

Jag får allt svårare att uträtta de vardagens återkommande sysslor som "måste" uträttas. Det sker inte med automatik, utan med allt större ansträngning. Har det med ålderns leda att skaffa? 

I det långa loppet, vad man nu menar med det, spelar det ju ingen som helst roll om jag struntar i att dammsuga eller gå ut med hushållssoporna (bortsett från lukten) till bostadsrättsföreningens SORTERINGSBOD. (Föreningen bötfälls om det sorteras fel.)

Men om jag INTE gör det, utan ikläder mig rollen som en vardagssysslornas desertör? Vad händer med mig? 

Äntligen har du blivit en existensens vardagsfilosof på riktigt, skulle Martin Heidegger glatt utbrista, en annan av mina favoriter. 

Honom har den egotrippade  konstnären Marianne Lindberg de Geer svårt för, hon upprepar detta så det skall ta. Hur vet jag det? Jo, jag läser hennes "Utan tvivel" (2022). 

Jag får, för min  del, allt svårare att intressera mig för hennes mer eller mindre problematiska relationer med Lars Norén, Aase Berg och andra bekanta, som hon adresserar sida upp och sida ner. 

Dessutom skriver hon ogenomtänkt om KPML (r), som de förr hette, och SD. Inlåst som hon är i den intellektuellt försnävande fjollträskbubblan. (Kinberg Batra hasplade ju ur sig att vi lantisar är korkade till skillnad från fjollträskarna, fan tro´t.) Ställer in sig i rättänkarnas led. 

Hon som tror sig vara kontroversiell och utstickande, och att människor är rädda för henne. Håhåjaja.

Åter till Erpenbeck. Hennes huvudperson fruktar att bli galen, berövad universitetets rutiner. Plötsligt får han för sig att ta kontakt med afrikanska flyktingar som, utan att myndigheterna vet vad som skall hända med dem, inhysts på ett "seniorboende". Han börjar fråga ut dem. Jag läser vidare. 

*När detta skrivs: gårdag.

Moderatbandy

Jag vill bestämt hävda att det inte var, vilket man skulle kunna få för sig, en sandvikare som myntade begreppet "moderatbandy". Utan programledaren på SVT Göteborg, Hagge Geigert. Från oss i vänsterkretsar fnystes han åt med beteckningen "reaktionär, gammal stofil".

Men så gammal var han väl knappast. Reaktionär? Ja, med den tidens mått var allt höger om vänstersekterna reaktionärt. Han ledde programmet "Gäst hos Hagge", där prominenta inbjöds för ett puttrigt samtal. Till och med Jan Myrdal dök upp. Med sedvanlig svada. 

Om något var han väl småfjantig, den där Hagge. Gästerna tilldelades en fånig liten hatt som det stod något lika fånigt på. Och när han hade malmögrebban Anita Ekberg som gäst, lurade han inför den gapande publiken i studion till sig en kyss av den högbarmade.

Moderatbandy. Ingenting för mig. Riktig bandy skall det vara. På naturis utomhus. Kallt så att det biter i kinderna, långkalsingar och åkarbrasor påkallat. Portfölj med värmande dryck medtagas, obligatoriskt. 

I Sandviken fanns stålmännen, SAIK, med legendarer som hårt slående Einar Ask (ryktades att målvakterna flyttade på sig när han avlossade sina skott) och notoriske målskytten "Knatten" Olsson (efter 1 000, eller om det var 10 000, mål upphörde räknandet). 

En typisk brukssport. Per Gunnar Evander, sandviksson och bandyälskare, skrev poetiskt vackert om denna det frusna vattnets balett. (Jag tror han fick till det så, lite jolligt.)

Men inte tjusade jag åskådarna på Norra IP - en idrottsplats med fina anor som borde skyddats kulturhistoriskt men så skedde inte skandalöst nog - med min virtuositet. Jag åkte nämligen skridskor som en kratta. Eller skadeskjuten kråka.

Därmed blev det heller ingen NHL-karriär i Boston Bruins (hejar på dem efter min tid på Harvard), många sköna miljoner på kontot, tidig pension. Men hockey älskar jag. Rättare sagt BRYNÄS. Följer dem dagligdags i Gefle Dagblad, lusläser allt som står om dem. 

Det enda läsvärt i den tunna blaska som dog sotdöden efter att Björn Widegren och Sanna Wikström lämnat den. Nå, sportkrönikören "Stisse" Åberg förtjänar att lyftas fram. Han är en utmärkt stilist. (Bara han kunde raka av sig det rysligt fula Rasputinskägget.)

Fotboll var jag faktiskt ganska så haj på, om jag får säga det själv och ge blanka fan i allt vad jantelag heter. Pappa köpte stolt mig en rödvit dress, Sandvikens IF:s färger. Fotograferade mig i dressen med en snörad, gul läderkula framför fötterna. (Undrar vart fotot tog vägen.)

Men den minst sagt otrevliga kulturen i pojklaget stötte bort mig, så den karriärvägen stängdes också. Där huserade elaka mobbare som hackade och tog för sig, om man inte satte dem på plats. Och tränarna låtsades fegt som ingenting, tittade åt annat håll. 

Trots att jag inte spelar själv, följer jag min närmaste till golfbanan. Förutom Gefle, absolut första klass med god buffetlunch dessutom (om än på tok för dyr), heter favoriten Filsbäck i Lisch. Nå, även Hvide Klit en bit från Aalbæk i Nordjylland förtjänar omnämnas. 

Naturnära banor. Har man tur, kikar en räv eller hare nyfiket, alternativt skräckslaget, fram mellan svingarna. 

Jag är anställd som oavlönad caddy (håller reda på klubbor och bag), tillika coach. I det senare fallet avfyrar jag uppmuntrande synpunkter. 

Det är ju min läggning det senare, ha synpunkter. På allt som omkring mig rör sig. Även de vita, små bollarna som alltför lätt hastigt och lustigt försvinner i gräset. En dyr hobby, moderatbandyn. Och det däringa handikappsystemet blir jag aldrig klok på.

Foto: josephzon.blogspot.com

Utblickar från en pensionärskuvös

Härlig tid på året just nu! Kunna häcka på den inglasade balkongen och inmundiga "kylskåpskall fil" (citerat från Carl Antons "Överbyvals") med müsli ("muli" sade min mor) och söta jordgubbar från Väddö till frukost. 

Smutta på en bägare nybryggt kaffe. Frestas hämta pepparkakor.

Bäst av allt: medlidsamt, sannerligen inte avundsjukt, skåda ner på de flitiga myrorna som envetet, lydigt och plikttroget stretar mot sina stackar. 

"En varg söker sin flock", tillkännagav enslingen på Österlen. Och så stämde han in i flockens krigshets.

Håhåjaja, så kan det gå. Men jag har aldrig uppfattat honom som någon sann revoltör. Snarare en salongssådan. Och väl därför han lockar så många manliga (särskilt äldre) beundrare. Ställföreträdaren är ofarlig, manar inte till några vardagsförändrande uppror.

Jag ser sömndruckna knattar på väg till dagis. Förlåt, "föris" ska det väl heta. Och förskollärare, definitivt inte "lektanter" som en tråddragare på Sandvik, gammal kompis till mig, kallade dem. Förolämpande de högskoleutbildade och legitimerade.

Från kuvösen ser jag bort till Gevalias utlastningsramper. Det tycks mig som om långtradarna, brukar vara många med Bulgarien och Rumänien på registreringsskylten, är betydligt färre i antal. Minskad efterfrågan på kaffe? Inflationen? 

Jag retar mig på att SVT och TV4 inte anlitar oberoende experter, finns inte längre några sådana att tillgå utan är alla uppköpta, när fenomen och problem i samtiden skall "förklaras" (obs, ironi).

Inflationen. Räntorna. Klimatet. Ukraina. När det gäller ekonomi uteslutande bankdirektörer, chefsekonomer och annat branschfolk med särintressen att bevaka som grötmyndigt inbjuds sitta i rutan och oemotsagda breda ut sig. 

Inga kritiska motfrågor från fjäskande gatekeepers i de obalanserade, tendentiösa nyhetssändningarna. Opinioner formas på propagandistisk grund.

Klimatkrisen "förklaras" (ironi) av miljöaktivister, panik i rösten, som seglar under journalistisk eller annan bedräglig flagg. Inte blir jag klokare. 

Jag nås av uppgiften att enligt Riksrevisionen så vet ingen vad som skall hända i framtiden med uttjänta solcellspaneler och vindturbinblad. 

Uppenbarligen ingen ordentlig risk- och konsekvensanalys, innan man drog igång "grön" energi. Eftersom det måste gå undan på grund av trycket från Greta och "den sista generationen" (i Tyskland klistrar de fast sig i asfalten och hindrar utryckningsfordon). 

Varför blir jag inte förvånad?

Vad gäller kriget i Ukraina tillåts endast partiska krigshetsare medverka i de skattefinansierade kanalerna, även i reklamnedlusade TV4. Var är en sådan som Stefan Lindgren? Stämplad som proryss, putinist? 

Patrik Oksanen och hans stridsglada gelikar skulle väl få krupp om Stefan anlitades. Inget ifrågasättande, inget nyanserande eller problematiserande. Heja Nato och USA. Leve proxykriget. Skicka mer vapen till mannen i Kiev, viva la muerte. 

Skjutandet och dödandet, havererad migrationspolitik. Dag ut och dag in. Maktlös statsledning. Jag är nyss hemkommen från Berlin. Tyska medier pekar på Sverige som ett avskräckande exempel. Man skäms, tvekar berätta att man är från Sverige.

Jag fattar inte varför jag plågar mig med att glo på SVT och TV4. Men vad göra när det råder silly season i hockeyn. Årsmöte i Brynäs endera dagen. Två ordförandekandidater som förefaller tappade bakom en vagn. Håhåjaja. Och allsvenskan väntar det folkkära laget.

Nybro, Östersund och andra knappast upphetsande blåbärslag som motståndare, mig totalt okända. Måtte eländet vara över efter en lååång säsong och Brynäs tillbaka i finrummet.

När jag betraktar ryggarna på de cyklande, eller raskt promenerande, myrorna kan jag inte låta bli att tyst tänka: varför höll jag ut så länge under medelmåttornas tyranni? Men vad skulle en inkomstberoende grabb från Sandviken göra, och med ett kvaddat pensionssystem?

Nå, jag njuter ohämmat av anställningsfriheten. Tar en klunk kaffe. Letar fram den i Östtyskland födda och uppvuxna Jenny Erpenbecks bok "Kairos" i datorn. Nu har hon kommit fram till tidig vår 1990, muren är borta, bokstavlig symbol för för realsocialismens stalinister. 

Inifrån tecknar hon utvecklingen. Berättar om alla dem som inte ville kasta ut DDR med badvattnet. Christa Wolf och andra. De anade vad som väntade. 

Samtidigt presenterar Berliner Zeitung en färsk undersökning som visar att få unga vet vad som hände i Östtyskland 17 juni 1953 (kommande lördag dags att minnas för den som vet). Om Berlinmuren och 13 augusti 1961 vågar man väl inte ens fråga. 

Flygplatsen som inte blev

 

Jag fattar inte, jo kanske jag ändå gör det om jag skärper mig, varför Berlins nya storflygplats nödvändigt skulle placeras där DDR:s Schönefeld låg. Långt ute i tjotahejti, bortom ära och redbarhet. Jag som älskade "gamla" Tegel Flughafen. Om än alltmer underdimensionerad. 

Jag saknar känslan av att komma hem, som alltid infann sig och värmde hjärtat hos den som ohjälpligt blev en sann berlinare, när planet gick ner mot Tegel. Inget av den varan förknippat med denna flygplats. 

Det är bökigt att ta sig hit och härifrån. När jag ankom Berlin i onsdags tog det mig gott och väl två svettiga timmar i den påfrestande värmen, trettio celsius plus, innan jag med hjälp av S-bahn och U-Bahn nått hotellet i Dahlem. Ta en taxi? Aldrig i livet! 

Ge sig in i munhuggeri med svartmuskiga chaffisar som talar gristyska och blir allt hotfullare om de inte får en på kroken. Glöm det. För övrigt finns det chaufförer som inte gärna tar en körning. Med tanke på avståndet om de måste köra tillbaka till Berlin med tom bil.

Det är andra gången jag frekventerar denna flygplats som förkortas BER. Liksom förra gången svåröverblickbar och det tar en bra stund för en vilsen, gammal svensk att hitta. Rulltrappor saknas ibland, bara att kånka på tungt bagage. 

Det brukar flåsas om märkvärdig, tysk ingenjörskonst. Äh. Kyss mig där solen inte skiner i detta fall. 

Det har lagts ner jag vet inte hur många miljarder sekiner på denna flygplats, skrytprojektet gång  på gång avbrutet och försenat  genom alla fel som ett efter ett upptäcktes (!). Och fortfarande kännetecknas BER av allvarliga brister. 

Förra gången fungerade inte de få automater med läsk och godis som tillhandahölls. I security tog plötsligt personalen hastigt och lustigt rast, stängde igen och struntade blankt i långa köer. Idag höll jag på att krypa ur skinnet, när de långsamt och sävligt gick igenom mitt bagage. 

Jag kan inte låta bli att tänka: dessa ossisar, de förnekar sig aldrig. De har det i DDR-blodet. Men det är ju lite väl elakt tänkt. Kanske. 

Nästa gång blir det tåg till Berlin. Kosta vad det kosta vill.

Spegel, spegel på väggen där

When I get older ... many years from now. (The Beatles: When I´m Sixty-Four)

Jag vill minnas, eller så är det en efterhandskonstruktion, aldrig säker nuförtiden på vad som är det ena eller det andra, att när Nina Lekander, denna förtjusande berlinerdam, recenserade min Livbok i Expressen så kommenterade hon att jag tagit upp mitt ökande antal leverfläckar i boken. 

Jag antar att jag hade gjort en koppling mellan min livshotande sjukdom och de störande fläckarna.

Kroppen åldrades snabbare än vad den skulle ha gjort om jag inte drabbats av kräftan. Så framställde också en obarmhärtig sjuksköterska på Hematologen i Upsala det vid femårskontrollen: "Du måste inse att du blivit tio år äldre somatiskt genom sjukdomen." 

Hoppla. Ingen munter upplysning. Inte för den som livet igenom brottats med svåra utseendekomplex. Nej, jag är inte ute med håven. Jag är bara ocensurerad och rakt på sak. 

En gång på flygplatsen i Alicante, i väntan på avresa till Sverige, hamnade jag i samspråk med en äldre engelsk gentleman. Och vi slant in på att prata utseende och åldrande. Inte vet jag varför vi hamnade där. Men så är det väl med old men. Vad skall vi annars prata om?

Knappast rockband, förlåt Stones med hårdtränande sir Jagger, och brudar. 

"Gör som jag, raka dig utan att titta i spegeln." I smyg betraktade jag hans gammelmansansikte. Han skrattade gott åt sig själv. Beställde in en ny pint. 

Var det inte Oscar Wilde (dandyn på bilden ovan) som skrev, jag kan minnas fel om detta också men ids inte konsultera Google eftersom jag "minnestränar", om ett porträtt som åldrades men inte den porträtterade? 

Kanske jag kan tillämpa Wilde, lura mig själv genom att tänka att spegelbilden med den där gamla gubben inte är jag. 

Betraktelsen föranledd av att jag i badrumsspegeln i ett obevakat ögonblick, när jag rakade (!) mig, noterade fläckar i ansiktet som inte varit där förut. Men man vet ju aldrig. Plötsligt upptäcker man något på sin kropp som funnits där länge. Misstänker man.

Det är då själva fan att man skall åldras och "fläckas" som en dalmatiner! Kan det inte förbjudas? Ta med döden på samma gång. Inte för inte säger man ju "kistrosor" om leverfläckarna. Fy satan.

Ut med alla iPads!

Jag är, alltså tänker jag. (Martin Heidegger)

Kommunicerar - som det heter i den informationsteknologiska eran - med vännen Fredrik Nilsson som, den lyckosten, uppehåller sig i den stad jag älskar mest av alla. Redaktör för antologin, där jag medverkade, Mitt analoga jag i en digital värld (Wijks förlag, 2021). 

En både klok och kreativ man, av födsel och ohejdad vana en fullfjädrad entreprenör. Nu har han dessutom förärats ett stipendium för att utveckla ett läromedel.

Idén som förädlade honom till stipendiat kan jag inte återge. Än så länge yvig och amorf, såsom det skall vara i ett första brainstorming-stadium. Men vi halkar in på vad jag uppfattar som något av en ödesfråga: tänkandets instrumentalisering i digitaliseringens spår. 

Tänkandet som medel, aldrig ett mål i sig. Fast vi borde stanna upp och reflektera, kika "över axeln" på oss själva: Varför tänker jag som jag gör?*

Att tidigt sätta en iPad i näven på små barn i skolan betraktar jag som fullkomligt galet och huvudlöst. De oförstörda (?) varelserna behöver ju så tidigt som möjligt lära sig, och träna på, att tänka. För att låta akademisk: börja utveckla sitt meta-tänkande. 

Det vill säga förmågan att höja sig över och distanserande granska sitt eget tänkande. Den vägen utvecklas intellektuellt. 

Jag minns hur studenterna nedvärderande började kasta ordet "flum" omkring sig för allt som tycktes dem onödigt och inte omedelbart tillämpbart. "Måste jag läsa den här kursen? Vad har jag för nytta av den? Får jag något jobb med hjälp av den?" 

Anställningsdiskursens djävul hade slagit sina klor i och fördummat dem. 

Alla skulle vara anställningsbara. Den "högre" utbildningen syftade, med arbetsmarknadskoppling, till det och inget annat. Kritiskt tänkande? Glöm att det till och med stadfästs i högskoleförordningen. Det kritiska tänkandet dog med de röda 68-åttorna. 

Undervisningssituationen omöjliggjordes: gymnasifierades och avintellektualiserades. Studenten förminskades omyndigförklarande till en elev. Smartphone istället för anteckningsblock. Wikipedia och Google istället för bildning. Kunskap som fast food.

Jag är glad att jag är utstämplad och fri. Högskolevärlden, enligt alarmerande rapporter och samtidigt vittnesmål från före detta kolleger, verkar helt urspårad. Icke minst ur meta-tänkandets perspektiv. 

Det har utgått ett påbud centralt ifrån om att det skall resas "värdegrunder". Undersåtligt korkad och intellektuellt lättjefull får man vara, det är tillåtet. Bara man låter "värdegrunden" styra. Och rapar upp det korrektas markörer. 

Kasta ut alla iPads! In så fort det bara går med de "gamla" filosoferna för att av dem lära hur tänkandet skall gå till. Hur annars få fotfäste i samtiden? Och, hur är det, lever vi inte i ett kunskapssamhälle? Ödesfråga, som sagt, för den civilisation som vi tillhör. 

Det ska bli intressant att få höra mer om Fredriks kommande bok. Och hur han tänker.

*Johan Asplunds begrepp tankefigurer lämpligt att använda. Utmärkande för dessa, som "låser in" vårt tänkande, är att vi tänker med men inte på dem. Tänkandet upplevs som "naturligt" och oproblematiskt.

Foto: Tänkaren av Auguste Rodin