Moderatbandy

Jag vill bestämt hävda att det inte var, vilket man skulle kunna få för sig, en sandvikare som myntade begreppet "moderatbandy". Utan programledaren på SVT Göteborg, Hagge Geigert. Från oss i vänsterkretsar fnystes han åt med beteckningen "reaktionär, gammal stofil".

Men så gammal var han väl knappast. Reaktionär? Ja, med den tidens mått var allt höger om vänstersekterna reaktionärt. Han ledde programmet "Gäst hos Hagge", där prominenta inbjöds för ett puttrigt samtal. Till och med Jan Myrdal dök upp. Med sedvanlig svada. 

Om något var han väl småfjantig, den där Hagge. Gästerna tilldelades en fånig liten hatt som det stod något lika fånigt på. Och när han hade malmögrebban Anita Ekberg som gäst, lurade han inför den gapande publiken i studion till sig en kyss av den högbarmade.

Moderatbandy. Ingenting för mig. Riktig bandy skall det vara. På naturis utomhus. Kallt så att det biter i kinderna, långkalsingar och åkarbrasor påkallat. Portfölj med värmande dryck medtagas, obligatoriskt. 

I Sandviken fanns stålmännen, SAIK, med legendarer som hårt slående Einar Ask (ryktades att målvakterna flyttade på sig när han avlossade sina skott) och notoriske målskytten "Knatten" Olsson (efter 1 000, eller om det var 10 000, mål upphörde räknandet). 

En typisk brukssport. Per Gunnar Evander, sandviksson och bandyälskare, skrev poetiskt vackert om denna det frusna vattnets balett. (Jag tror han fick till det så, lite jolligt.)

Men inte tjusade jag åskådarna på Norra IP - en idrottsplats med fina anor som borde skyddats kulturhistoriskt men så skedde inte skandalöst nog - med min virtuositet. Jag åkte nämligen skridskor som en kratta. Eller skadeskjuten kråka.

Därmed blev det heller ingen NHL-karriär i Boston Bruins (hejar på dem efter min tid på Harvard), många sköna miljoner på kontot, tidig pension. Men hockey älskar jag. Rättare sagt BRYNÄS. Följer dem dagligdags i Gefle Dagblad, lusläser allt som står om dem. 

Det enda läsvärt i den tunna blaska som dog sotdöden efter att Björn Widegren och Sanna Wikström lämnat den. Nå, sportkrönikören "Stisse" Åberg förtjänar att lyftas fram. Han är en utmärkt stilist. (Bara han kunde raka av sig det rysligt fula Rasputinskägget.)

Fotboll var jag faktiskt ganska så haj på, om jag får säga det själv och ge blanka fan i allt vad jantelag heter. Pappa köpte stolt mig en rödvit dress, Sandvikens IF:s färger. Fotograferade mig i dressen med en snörad, gul läderkula framför fötterna. (Undrar vart fotot tog vägen.)

Men den minst sagt otrevliga kulturen i pojklaget stötte bort mig, så den karriärvägen stängdes också. Där huserade elaka mobbare som hackade och tog för sig, om man inte satte dem på plats. Och tränarna låtsades fegt som ingenting, tittade åt annat håll. 

Trots att jag inte spelar själv, följer jag min närmaste till golfbanan. Förutom Gefle, absolut första klass med god buffetlunch dessutom (om än på tok för dyr), heter favoriten Filsbäck i Lisch. Nå, även Hvide Klit en bit från Aalbæk i Nordjylland förtjänar omnämnas. 

Naturnära banor. Har man tur, kikar en räv eller hare nyfiket, alternativt skräckslaget, fram mellan svingarna. 

Jag är anställd som oavlönad caddy (håller reda på klubbor och bag), tillika coach. I det senare fallet avfyrar jag uppmuntrande synpunkter. 

Det är ju min läggning det senare, ha synpunkter. På allt som omkring mig rör sig. Även de vita, små bollarna som alltför lätt hastigt och lustigt försvinner i gräset. En dyr hobby, moderatbandyn. Och det däringa handikappsystemet blir jag aldrig klok på.

Foto: josephzon.blogspot.com