söndag 18 juni 2023

Livet efter DDR och Humboldt

















Den tyska författaren Jenny Erpenbeck, född 1967 i och uppvuxen i DDR, har kommit att bli något av en favorit för mig. Om sanningen skall fram, och det skall den, "sanningen är alltid konkret" stod det ovanför dörren till Brechts arbetsrum, har jag dock inte läst mycket av henne. 

Summa summarum så här långt blott en bok, i e-format, som jag nyss avslutat, efter att mer och mer ha bromsat in läsningen av den mig starkt påverkande "Kairos" (2022). 

En vemodig - det påstås att Wehmut, vemod, är den tyska nationalkänslan - kärlekshistoria mellan en man (någon antydde att mannen i boken är det sedan länge bortgångna teatergeniet Heiner Müller) och en betydligt yngre kvinna (Jenny?).  

Det hela utspelar sig under DDR:s sista år. Erpenbeck skildrar hur kärlekshistorien får sitt slut, liksom den "realsocialistiska" republiken. Frestande se en parallell. Men det är att dra det för långt? 

Nå, det visar sig att mannen, när kvinnan väl skaffat sig tillgång till Stasis öppnade arkiv, tjänat som en så kallad "Inofficiell Medarbetare". En tjock dossier finner hon kopplad till "Galilei", täcknamnet på informatören.

I oktober 1990 skedde sammansmältningen - nå, så blev det ju inte, nationen har förblivit delad - mellan DDR och Förbundsrepubliken. Efter att klarsynta i DDR varnat för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett tyranni riskerade att ersättas av ett annat, masskonsumtionens. 

Erpenbecks initierade bok är en av de bästa, sedan framlidne Per Landins "Sista tangon i DDR" (1992), som jag läst om vad som egentligen hände när DDR upphörde och försvann. 

Vad det betydde, bortom fagra löften och bittra svek från västpolitiker som Helmut Kohl, både på ett individuellt och ett samhällsplan. 

Nu läser jag som e-bok, gratis nedladdad från folkbiblioteket, "Gå, gick, gått" (2017), fängslas omedelbart. Har svårt att släppa den. Samtidigt som jag starkt minns denna dag*, 17 juni, mammas dödsdag. 

Yngsta dottern minns den alltid, hör av sig. Mitt hjärta värms.

Jag har inte hunnit långt i boken. I handlingens centrum står Richard, en pensionerad humanioraprofessor från Humboldt, ensamstående efter hustruns död och älskarinnans ivägpysande, som har att fylla sina anställningsbefriade dagar. Hitta på något, slå ihjäl tid.

Tanken infinner sig osökt under läsningen: det mesta vi vanliga dödliga ägnar oss åt om dagarna är fullkomligt meningslöst. Ändå gör vi det. Vi stretar på, tills sista vilan i evigt mörker inträder. Och vi är bortom mening och meningslöshet. 

Medborgare i landet som Edith Södergran konstaterade icke-är.

Jag får allt svårare att uträtta de vardagens återkommande sysslor som "måste" uträttas. Det sker inte med automatik, utan med allt större ansträngning. Har det med ålderns leda att skaffa? 

I det långa loppet, vad man nu menar med det, spelar det ju ingen som helst roll om jag struntar i att dammsuga eller gå ut med hushållssoporna (bortsett från lukten) till bostadsrättsföreningens SORTERINGSBOD. (Föreningen bötfälls om det sorteras fel.)

Men om jag INTE gör det, utan ikläder mig rollen som en vardagssysslornas desertör? Vad händer med mig? 

Äntligen har du blivit en existensens vardagsfilosof på riktigt, skulle Martin Heidegger glatt utbrista, en annan av mina favoriter. 

Honom har den egotrippade  konstnären Marianne Lindberg de Geer svårt för, hon upprepar detta så det skall ta. Hur vet jag det? Jo, jag läser hennes "Utan tvivel" (2022). 

Jag får, för min  del, allt svårare att intressera mig för hennes mer eller mindre problematiska relationer med Lars Norén, Aase Berg och andra bekanta, som hon adresserar sida upp och sida ner. 

Dessutom skriver hon ogenomtänkt om KPML (r), som de förr hette, och SD. Inlåst som hon är i den intellektuellt försnävande fjollträskbubblan. (Kinberg Batra hasplade ju ur sig att vi lantisar är korkade till skillnad från fjollträskarna, fan tro´t.) Ställer in sig i rättänkarnas led. 

Hon som tror sig vara kontroversiell och utstickande, och att människor är rädda för henne. Håhåjaja.

Åter till Erpenbeck. Hennes huvudperson fruktar att bli galen, berövad universitetets rutiner. Plötsligt får han för sig att ta kontakt med afrikanska flyktingar som, utan att myndigheterna vet vad som skall hända med dem, inhysts på ett "seniorboende". Han börjar fråga ut dem. Jag läser vidare. 

*När detta skrivs: gårdag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar