Planerna för den midsommarafton som nu förlidit (min sjuttiotredje, satan vad fort tiden går!) var blygsamma. Biltur upp till Högbo utanför Sandviken, med den av kulturvandalerna rivna utomhusscenen där the one and only Jimi Hendrix rev av sina himlastormande solon.
Dansbanan dock kvar. Har samma klåfingriga vandaler missat denna? Där framträdde jag en regnig afton med mitt band en gång på sextiotalet (seklets bästa decennium), publiken kunde räknas på ena handens fingrar.
Närmast pliktskyldigt hade vi tänkt oss att bevittna majstångsresning. Och höra de manande orden: "Kan vi få fram tio armstarka karlar att hissa stången!" Om man uppmanar så nuförtiden.
I dessa könsutjämnande, nära jag skrev kastrerande, hen-tider kanske det inte låter sig göras. "Karlar" finns ju inte längre.
Men det blev inget Högbo, utan en oplanerad färd dit näsan tog oss. Plötsligt landade vi i Helsingland, skall naturligvis stavas med e, och Stenegård i Lill-Babs Svenssons Jäschö.
Stenegård förknippar jag med Peter Oskarsson, den legendariske, må man väl om honom smickrande säga, regissören och teaterchefen. Jag var bekant med skådespelare, nå även en dramaturg, på Folkteatern i Gefle som var skraja för mannen. Hans auktoritära fasoner.
Buffé till det överkomliga - det är ju för bövelen midsommar bara en gång om året - priset av 220 lusidorer per kuvert. God rakt igenom. Med tre plus för turkiska kåldolmar, köttfärsbiffar och skinka de skärit - genuint helsingemål! -i tunna skivor.
Salladerna lämnade jag orörda, jag är ju för guds skull ingen kanin. För övrigt mättar inte grönfoder, som Lars Gustafsson visste.
Inte bevittnade vi någon stångresning! Men människor klädda i vackra folkdräkter, usch så främlingsfientligt och nationalistiskt skulle väl en av de förblindade korrekta stöna, och upplevde gjorde vi en hjärtat värmande midsommaraftonsatmosfär.
Vi fortsatte upp mot Färila. På tok för mycket skog kantade ödesmättat vägen. Min gamla skogsnoja började göra sig påmind.
I tankarna den eminente stilisten Lars Ragnar Forssberg som tillbringar delar av året utanför Hudiksvall någonstans. Jag har kommit att uppskatta den vise åldersmannens ofta melankoliska dagsbetraktelser på Facebook.
Så Ängratörn, långt bortom civilisationens larm och dån (inte som Thoreaus Walden, med stan runt hörnet), och Albert Vikstens torp. Rena ödemarken, huh och huh igen. Vi åstadkom ljud för att skrämma bort eventuella nallar.
Under de höga furorna spreds Vikstens aska, kan det finnas en mer fridfull minneslund? Jag stod betagen och lyss till det milda sus som svag vind framkallade.
Jag borde läsa mer av honom. Förbinder honom, måhända förminskande och pinsamt okunnigt, främst med jakt och fiske. Tag och läs, Ekstrand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar