Bevisar att berlinare blir man

Läser som e-bok Ales Stegers Berlin (på Rámus förlag som givit ut Nobelpristagaren Louise Glück) med en textsättning utan pardon. Inga indragningar utan en obruten, framvällande textmassa, så som det brukar se ut i Thomas Bernhards högintensiva böcker. 

Men det förtar inte läsupplevelsen, jo kanske något. Ställer hursomhelst stegrade krav på koncentration och fokusering. Men mödan värt besväret, jag lovar. En härlig bok!

Att sida upp och sida ned tas till Europas hjärta, den stad jag älskar mest av alla, med det exakta angivandet av och påminnandet om välbekanta gator och platser blir som att hälla salt i öppet sår. Sehnsucht, längtan, flyger in i sinnet. 

Varje morgon slukar jag Berlintidningarna i ett allt svagare hopp om att den staden eländigt ockuperande pandemin, eller kanske snarare restriktionerna den föranleder och legitimerar, snart skall börja retirera och det bli möjligt resa till Berlin igen. Om än inte längre landa på kära, gamla ruffiga Tegel. 

Men icke. Mutti förutspådde häromdagen att det samhälleliga undantagstillståndet - jo, jag kallar det så för vad är det annars detta mardrömsliknande läge - kommer att länge bestå. Den bemaskade staden sluter sig i ängslan, vänder mig ryggen. 

Steger har sitt ursprung i Slovenien, sökte sig mot Berlin och stadens själ utifrån som många andra. Det har sagts för länge sedan att Berlin är exilens och flyktingarnas förlovade stad. Främlingarnas. Man föds inte till berlinare, man blir det. 

Och nog har Steger som Skriftställaren blivit berlinare, han är initierad som få när han med kreativ och öppen blick strövar omkring. Både i stadens västra och östra delar. Inget förefaller undgå honom. 

Jag brukar säga att mellan Berlin i sig och den som med den rätta blicken påkopplad betraktar staden - där finns Berlin. Är ni med? Varken fantasi eller realism, utan något som framkallas i ett det fria skapandets mellanrum. 

En författare som Steger har fattat galoppen liksom Walter Benjamin, Alfred Döblin, Fassbinder och andra föregångare. Wim Wenders icke att förglömma. 

Som en i staden icke född berlinare är man varken turist (en urberlinare kan stöna: vi överlevde fascismen och kommunismen men fanken vet om vi fixar turismen) eller bofast med vaneblick, förhållningssättet är mer vaket och aktivt. 

Varje promenad på nyfikna fötter en upptäckandets exkursion. Vad väntar eller gäckar bakom nästa hörn? Det är oskrivet. 

Hela tiden ett nytt Berlin. Framtidernas stad läste jag hos någon, alltid nya projekt som föds. En smula egendomligt med tanke på historiens närvaro på varenda fläck, staden är ju historiskt kontaminerad.

Steger uppmärksammar mig på att jag missat, nej det har jag inte utan försummat, det märkliga Teufelsberg i Grunewald som uppfördes genom att efter krigsslutet 1945 togs tillvara resterna efter det hiskeligt sönderbombade Berlin, stenar och grus, hur mycket som helst. 

En höjd på över hundra meter, ett konstgjort berg. 

Den egenartade poeten, en av mina stora favoriter, Gottfried Benns bostadsadress sökte jag en gång upp med hjälp av en liten behändig handbok förtecknande adresserna till Benn, Ulrike Meinhof, Grosz och andra av primärt intresse. 

Men graven, där han vilar tillsammans med hustrun Ilse som levde ända in på 90-talet och överlevde maken med trettionio år, påkallar ett besök. På en kyrkogård belägen i Dahlem, den stadsdel där FU håller till och där jag har mitt logi under mina Berlinvistelser.

Med eller utan vaccin, det får bara inte dröja alltför länge innan vi återses, Berlin och jag. Via den nya flygplatsen som efter flera år av högst besynnerlig fördröjning nu äntligen öppnat. Långt ute i öst. Det kommer att kännas annorlunda efter alla år med Tegel.

Ensam söker inte ensam

Jag tror på den ensamma människan / på henne som vandrar ensam / som inte hundlikt löper till vittring. Gunnar Ekelöf

Var inte lojal mot någon. Var endast och uteslutande lojal mot ditt eget tänkande. Inget finger försiktigt upp i luften för att känna efter vart opinionsvinden blåser. Ingen sökarlampa för att försöka urskilja väggar och ramar på gällande åsiktsdiskurs. 

Inget skådande mot falska auktoriteter och uppburna namn. Alla sådana namn skrivna i vatten.

Lojalitet ett fult ord i alla sammanhang utom detta, det har till och med tagit sig in i organisationslivet. Lydnad och anpassningsförmåga värderas och belönas, påbjudet ansvarstagande. 

Men du svarar bara inför dig själv. Ingen annan. Du är ditt eget ansvar. 

Du kommer inte att gå fri i din illojalitet, du kommer inte undan. "Man" (enligt Martin Heideggers definition), de andra, kommer att stämpla dig som det ena eller andra. Flocken accepterar inte den illojales position. Du löper med eller leder. Annars stöts du ut. 

Äger du styrkan att leva som en illojal? Är du beredd att betala kostnaden? Illojalitet kan kosta dig försörjning och yrke. Inte blott ditt rykte och hur de andra talar om dig, öppet eller bakom din rygg. 

Det svåraste den inre kostnaden, när du börjar tvivla på dig själv och det gnager, de andra har flyttat in i dig. Frestande att sluta vara illojal, det kostar för mycket. 

Den illojale har bara sig själv. Den illojale är ensam. Illojalitet är ensamhet. 

Utan att kunna identifiera andra ensamma, levande eller döda, som dock aldrig kan bli följeslagare, samtalspartners, ställföreträdare, riskerar illojaliteten bli en tröstlös ökenvandring. Ödet tillser därför att en annan ensam korsar ditt spår. Det visar sig.  

Mycket tidigt i morse, medan staden vaknade, ett svagt ljus spred sig på novemberhimlen, kom jag, utan att kunna ange varför, att tänka på den den tyske författaren Botho Strauss (bilden) som "vänstern" och de rättrogna i Tyskland haft stora problem med. 

Strauss - illojal som dramatiker, författare och tänkare. Flockens konstgjorda, inneslutande värme varit honom främmande. Han har aldrig efterfrågat den. 

En passande etikett för att stämpla ut honom söktes och de andra fastnade för "radikalkonservativ" (denoterar "höger", "reaktionär", kanske "kryptonazist"). Den föder associationer till andra fördömda, ensamma i samma kategori som Strauss. 

Ernst Jünger, Gottfried Benn. Inte för inte med ordet i sin makt på det tyska språkområdet. 

Jag vet inte om det var detta som drev Botho Strauss att tillsammans med sin son flytta ut på landet, det  var länge sedan, till Uckermark utanför Berlin, välja den sociala ensamheten - likt Robinson Jeffers som valde den amerikanska västkusten. Men det är ett skäl gott nog. 

Mer än en gång har idén funnits hos mig att försöka kontakta honom där i Brandenburg. Men jag har inte kommit till skott. Och jag inser denna novembermorgon att den bör släppas. Ensam söker inte ensam. 

Tärande, sa Bill. Dom är tärande, sa Bull

En läsare kommenterar min text (201125) om det föreliggande förslaget i Gävle kommun om att det skall vara slut på gratis bussresor för pensionärer. Han kan inte låta bli att associera till socialdarwinism. 

De starka favoriseras, de svaga offras. Makten avgör vem som är vem. Försöker sedan att, som statsministern i Sverige, med fagra ord skyla över den iskalla verkligheten. Den som har ögon att se med låter sig dock icke luras. Eller anförvanter på institution. 

Jag är, trots stark olust, benägen att betrakta det som händer i landet, kanske bättre tendenserna, genom det anförda begreppet. De gula korten, som i Gävle berättigar till fria bussresor, är en mindre sak i sammanhanget. 

Var för guds skull inte fattig i Sverige! Var för guds skull inte gammal! Inte i medelklassens jobbskatteavdragsparadis. Lägg till fastighetsspekulanter och börshajar. 

Jag minns en förmiddag i Lund andra halvan av 90-talet. Jag var nedbjuden för att tala om medborgarlön för en publik huvudsakligen bestående av arbetslösa kvinnor. 

I samma veva förekom flitigt i offentligheten gamla rödskägg, tidigare leninister och stalinister som radikalt vänt kappan efter vinden och över en natt blivit nyliberaler och enögda marknadsextremister, fördömande alla tärande. Förr kapitalisterna men nu perspektivbyte.

Tärande till skillnad från de närande. Dit de väl räknade sig själva, tillhörande den snackande klassen som de säger i Danmark.  

Ett kraftigt brännmärkande, med grova ord, av vad de gamla rödskäggen etiketterade bidragsmissbrukarna. Subventionerade företagare räknades dock inte dit. Och inte kungahuset. Enbart de arbetslösa. Och sjuka med pengar från försäkringskassan. 

När jag, i det rådande repressiva klimatet, pläderade i Lund för att människovärdet måste frikopplas från löneslaveriet och att ingen i salen naturligtvis var tärande hände något i de lyssnandes blickar. Jag glömmer det aldrig. 

När man dessa dagar tar del av vanvård på vårdhem, med döende gamla, är det frestande att som min läsare peka på 30-talet och nazisternas elimineringsprojekt. Förmodligen är det att dra det för långt. Historien må döma och avgöra vad som egentligen hände. 

Jag minns Anderz Harnings groteska satir Mogadondalen med klappjakt på gamlingar. Håller verkligheten på att överträffa eller närma sig satiren? Det var lätt att skaka på huvudet är Harnings våldsamma överdrifter, men idag?

Åldersdiskriminering, åldersfascism, har vi sedan länge i landet. Kanske vore det ur statsfinansiell synvinkel lika bra att kategorisera alla över sjuttio som riskgrupp och sätta Mogadondalen i händerna på ansvarsfulla byråkrater? Eller Jersilds Grisjakten. 

Land skall med avskiljande byggas. Alla måste ta sitt ansvar, som statsministerns mantra lyder.

Tärande, sa Bill. Tärande är dom, som Bull.

S skulle kunna sälja sin gamla morsa

I Gävle har man som pensionär kunnat åka gratis på bussarna mellan klockan 0900 och 1500 på vardagar. Med hjälp av ett gult kort (bilden). 

Nu föreligger ett förslag, det skall klubbas i kommunfullmäktige 30/11, att det skall kosta 280 kronor per år att skaffa detta kort. Det är en stor summa för alla som i Löfvens Sverige betecknas "fattigpensionärer". 

Ett ord som framkallar berättigad vrede eftersom det handlar om människor som arbetat hela livet, många av dem kvinnor (nota bene med en regering som skryter med att titulera sig själv "feministisk.) 

Människor som i avsaknad av bil, ofta med svårigheter att röra sig, behöver bussen skall nu straffas för detta. 

7,5 miljoner kronor "spar" den sittande majoriteten i Gävle, S tillsammans med Mp, C och L, in genom att beröva pensionärerna gratis bussresor. Ett struntsumma i en kommunal budget omslutande 6,3 miljarder. Det gör förslaget särskilt provocerande. 

Herregud, nog finns det bättre saker att "spara" in på än de gula korten! Den övergödda kommunikationsavdelningen till exempel som aldrig gjort någon människa glad eller lyckats visa att den överhuvudtaget måste finnas. 

När den väl stuckit ut har det varit genom sådant som omedelbart dragit löje över staden. Med den förre chäfen i spetsen. 

Kommunledningen anser sig dessutom ha råd med ett stort antal människor som lever på socialbidrag, försörjningsstöd på nysvenska, en brant stigande kostnad för skattebetalarna. Men man kan inte öppet skriva om detta, då stämplas man xenofob och rasist. 

Den stolta S-parollen Gör din plikt - kräv din rätt gäller uppenbarligen inte här. (Man kunde hävda att alla vi som gjort vår plikt och jobbat hela livet har rätt till det gula kortet utan att tvingas betala extra för det.)

I och med januariöverenskommelsen kan det inte bli tydligare att S gör allt för att behålla makten. Med hjälp av små partier som skaffat sig ett politiskt inflytande som inte på långa vägar står i proportion till deras storlek. 

Ett exempel de afghanska männen som nu i praktiken tydligen skall beviljas amnesti utan erforderliga asylskäl. Rättssäkerheten undermineras. 

S är beredda att sälja sin egen gamla (!) morsa om det skulle krävas. Löfven forsätter att trolla med truten genom att gång efter annan utstöta "det är inte acceptabelt" eller "det är inte okej" alltmedan samhället förfaller och gamla dör på eftersatta vårdhem. 

Han vet naturligtvis vad som sker i och med vårt land, tro inte något annat. Därmed framstår han som en ren och skär cyniker. 

Dessa som S med berått mod sviker, i det större sammanhanget är det gula kortet en bagatell, tillhör S väljargrupper. Jag skulle önska att de nästa gång de har chansen helt sonika vänder det (S)vekfulla partiet ryggen. Men jag är inte så säker på det. 

Folket hukar sig med lojalitetskopplet på.

lOm det ändå kunde börja dyka upp en massa grånade fripassagerare i Gävle som med Dario Fo utbrister Vi betalar inte! Vi betalar inte! Räkna med mig. 

Det frihetsskapande vemodets poet

Det är egendomligt, skulle Lars Gustafsson säga. När jag var inlagd på Akademiska sjukhuset för att genomgå en stamcellstransplantation, i syfte att rädda mitt liv, kom jag i samspråk med en mycket ung, tuggummituggande överläkare med en iPad i näven och som ledde det hela. 

Vi samtalade, fråga mig inte hur vi hamnade där mitt under pågående behandling i det kylslagna sterila rummet, om moderna amerikanska poeter. Ginsburg, Ferlinghetti, Ashbery och andra.

Verserade ord växlades som vore det ett litteraturseminarium på universitetet medan behandlingsrummet starkt luktade blod från påsarna han haft med sig på budcykel.

Han lånade ut en tjock samling dikter med amerikansk poesi till mig, ombesörjdes av en sjuksköterska för jag träffade honom aldrig mer. Jag läste dikterna, förtrogen med alla poeterna, medan jag låg strängt isolerad, på grund av infektionsrisken, på Hematologen. 

Från fönstret anades mellan träden Studenternas klassiska arena. Ljuden från isen inbillade jag mig att jag hörde. Skrev några rader om detta som UNT publicerade. 

En av poeterna var jag inte särdeles förtrogen med: Louise Glück. Årets Nobelpristagare i litteratur. Det lilla förlaget Rámus i Malmö, de små kvalitetsförlagen är omistliga i Sverige, ger ut henne. 

Jag börjar under grå novemberskyar läsa samlingen Ararat (originalutgåva 1990, i utmärkt översättning av Stewe Claeson 2020) medan jag som vanligt lyssnar på barockmusik och blir snart till mig av förtjusning. 

Jag har alltid älskat poeter som förmår åstadkomma det allra svåraste: skriva enkelt utan att det är det. Ni förstår säkert vad jag menar. I det enkla, bara där, bor det djupa, det vardagslivet fördjupande. 

Hänvisningarna till filosofer och andra tänkare känns helt självklara. Poeten har bruk för och använder dem. Utan att pråla med beläsenhet och försöka plocka poäng hos en bildad läsare. 

Inte som hos Katarina Frostensson, aktuell med försvarsskrifter för maken, kryptiskt och svårtillgängligt. Riktat till en mycket smal liten krets. Med påhängda referenser, som en kritiker skrev häromdagen. Hon pyntar texten.

Pentti Saarikoski, med sin enkla fast den sålunda egentligen inte är det, stil har alltid varit min stora favorit. Nu ställer sig Glück jämte honom. Tilltalar mig avskalat, utan ett uns av påstridighet, jag tycker mig höra en röst som bara är hennes. 

Det stilla vemodet, den mjuka eftertänksamheten, de försiktiga okomplicerade reflektionerna om döden mitt i livet, kanske en följeslagare redan från början.

Om man förmår skriva om döden som Glück, blir den möjlig att förhålla sig till. Blott genom poesi. Mörkret och förtvivlan avväpnas. 

Till A, som tragiskt och på det grymmaste sätt förlorade sin son för ett par år sedan, och som så gott som varje dag lider och sörjer skickade jag ur Ararat:

"Själen är som all materia; / varför skulle den förbli intakt / troget behålla sin form / när den skulle kunna vara fri?"

Vi spred min svärfars aska i Indalsälven utanför Sundsvall, en klar och underbart vacker höstdag. Jag skickade med honom när askan flöt ut över det stilla vattnet: - Nu är du fri, äntligen fri.

Glücks smått vemodiga poesi, med den ofrånkomliga döden närvarande nästan på varje rad, är frihetsskapande. Jag finner inget bättre ord för den. Hon skriver inte i motstånd mot döden, hon skriver med den. Om man nu kan säga så. 

Hjärtat bakom andan

Jag erkänner. Utan förbehåll. Jag är gammalmodig. Jag är en romantiker. Jag är en nostalgiker. Jag tycker att det var bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den, jag är en främling. 

Det känns som att befinna sig på en främmande planet, eller hur nu norrbaggen Obstfelder skrev. 

Jag är gammal nog att ha sett Gävles stolthet flyga fram utomhus på legendariska Isstadion. Inte frös man! Hur skulle man ha kunnat göra det? Det oförvägna liret värmde. Brynäs sopade isen med motståndarna så det stod härliga till. 

Häromdagen publicerade på Facebook förre GD-journalisten Ulf Kriström, som skrivit flera utmärkta böcker om det segerrika laget och dess spelare, en bild tagen uppe på den forna arbetarstadsdelen, var annars, föreställande Håkan Wickberg, Tigern Johansson, Lill-Strimma Svedberg och Hasse Dahllöf. 

Sorgligt nog blott den sistnämnde, Länsman kallad, fortfarande i livet. Satt bakom ratten på bussen till Grisslehamn och båten till Eckerö en tidig morgon när vi klev på. En mycket bra start på en dagskryssning. 

De fyra på Kriströms bild, från 60-talet inbillar jag mig, hade civila yrken i botten, var inte högavlönade proffs på heltid som nu. Det var inte  pengarna som fick dem att dra på sig den vackra Brynäströjan. 

De brann för klubben, under tröjan klappade ett Brynäshjärta. Nyckeln till lagets segersvit. 

Men idag? När kosingen skjuter stolta ideal i sank. Det värvas in spelare utifrån för obegripligt stora pengar. Och tränarna? Jag minns när jag under en paneldebatt överraskade Leif Boork som då var tränare: - "Älskar du Brynäs?" 

Jag tog honom på sängen i ett obevakat ögonblick. Inte avgav han någon kärleksförklaring till Brynäs. Tror han på fjollträskdialekt hummade något obegripligt om Hammarby. Och en sådan engagerade man som tränare! 

Det förekommer en anekdot om att Håkan Wickberg fnös "jävla invandrare" om Tord Lundström. Han var ju från Kiruna...

I dagens lag hör jag Brynäshjärtat klappa främst hos två spelare: Kungen, det vill säga Anton Rödin. En ledargestalt. Jag skulle inte byta honom mot någon annan i SHL. 

Och så Niclas Andersén. Den senare en hårding på sin backplats, ofta farligt nära botbänken. Alltid på post för sitt lag - för Brynäs.

Kan man inte klona dem? Nej, hjärtat skall nog sökas hos de juniorer som gläntar på dörren till A-laget. Glöm importerna, ge unggloparna chansen. Minns Silfverberg, Järnkrok och de andra när de trädde fram. Orädda och framfusiga på isen. 

Det blev guld, förstås. I sann Brynäsanda. 

Läser, och varför?

Jag kan inte minnas att det lästes särskilt mycket i mitt strävsamma föräldrahem. Jag minns att pappa en födelsedag, hur många år han fyllde är helt borta ur minnet, förärades en bok skriven av pseudonymen Maria Lang av min syster. 

Anmärkningsvärt eftersom min syster var en läsande människa och borde inte fastnat för den pekoralistiska Lang. Kanske tänkte hon deckare som deckare. Jag har boken någonstans i mina hyllor. 

Kanske underskattade hon vår far. Han, liksom vår mor, tvingades avbryta sin skolgång för att förvärvsarbeta och dra in pengar, den förre tidigare än den senare. Kanske fanns ett kvardröjande läsintresse hos båda, intelligenta människor, som gått min syster förbi.

Jag minns när jag fick en dikt publicerad, jag kan ha varit sexton år, i en ungdomstidning. (Kompisar retades med mig för dikten med titeln Lugnet, fann den var jollig.) Min mamma nämnde förtjust Stig Sjödin som hon vuxit upp med på Bruket. 

Hur det börjat för honom, han som sedermera blev så utgiven. Kanske kunde sonen bli författare och därigenom skapa sig ett annat liv? Första steget taget.

Jag läste inte särskilt mycket innan jag kom till Upsala. Gav mig under tonårens vilsna sökande på Herman Hesse, fråga mig inte varför, slet med honom. Musiken stod i vägen för böckerna. Tillvaron tonsattes med tre ackord. Det var musiker jag ville bli. Men inte blev.

I Upsala hamnade jag på universitetskurser med barn från akademikerhem och de tycktes mig förskräckligt säkra - och belästa. Avund och mindervärdeskomplex grodde snart i mig. Vad göra? Börja läsa, naturligtvis! Dra mig i lilltån, som Tjalle Tvärvigg säger, vad jag läste. 

Dag som natt i min studentkorridor. Struntade i föreläsningarna. För att hinna läsa i kapp, hur jag nu skulle kunna veta när målet var uppnått. Autodidaktikens bokvärld saknar gräns även om den borgerliga bildningen begränsas av en dylik. 

I  Adobe Digital Editions i min Mac samlas dessa dagar mina nedladdade böcker. Dra mig i lilltån vad jag har laddat ned och läst! Kan det vara pandemin? Eller vilken är drivkraften? Inte som i Upsala den gången: avund och mindervärdeskänslor. 

Till råga på allt nästan uteslutande omläsningar. Just nu herr Gustafssons Problemfomuleringsprivilegiet med underrubrik Samhällsfilosofiska studier från 1989, inte läst sedan den kom ut. Mer aktuell nu än då. I ett trångt, repressivt värdegrundsklimat. 

Och en regering med klart odemokratiska avsikter - under hänvisning till pandemin. Vem kan vara mot en sådan paternalistisk statsledning? Allt låter sig legitimeras med hjälp av viruset. Bort fri- och rättigheter, virusbekämpning vår prioritet. Achtung!

I Tyskland demonstreras det stort mot dylika försök från Merkel (uppvuxen i DDR) och kompani, den mörka tyska historien minns människorna och de är på sin vakt mot vad som kan hända ännu en gång. Det förslavade blågula folket däremot finner sig - som alltid. 

Gustafssons bok är otäckt aktuell. Hans kritik av dem som uppmanar oss att gilla läget (han använder inte just de orden men andemeningen är densamma) eftersom saker och ting enligt dem inte kunde vara annorlunda är filosofiskt underbyggd och förgörande. 

För att bara ta ett exempel ur boken. Den var, som man brukar säga, före sin tid. Eller värre, intet nytt under solen. 

Statsmakten sträcker ut sina tentakler över det ängsliga folket. Pandemi eller icke. 

Inte ens den bistraste vinter

Varje gång passeras med bil Stig Dagermans grav. På väg till eller från lungvädrande pandemipromenader, jag tycker spontant illa om benämningen men väljer att behålla den. 

Under beaktandet av rekommenderad social distans raska promenader i Älvkarleby i Norduppland. Invid för det mesta reglerat vatten som i vild glädje kastar sig framåt när dammluckorna väl öppnats. Ett kraftverk som med mäktiga turbiner inbjuder till respekt. 

Många år har gått sedan Dagerman, med omistliga verk som Tysk höst (vem har överhuvudtaget skrivit bättre om efterkrigsmisären i förlorarnas land?) och Ormen, inte orkade mer utan i garaget satte punkt för sitt liv. 

I en bild han poetiskt framkallade framstår att dö som något vackert och synnerligen långt från all virusrelaterad, svårfattbar massdöd på sjukhus och vårdhem: Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. (Undrar om det inte står på hans gravsten.)

I sig är döden inte vacker, vem skulle kunna hävda det förutom Stagnelius. Det är Dagermans ord som är det och gör den vacker. Liksom Stagnelius med sina ord.

Jag minns när jag spörjde en onkolog på Akademiska i Upsala om vad som skulle hända med mig om jag tackade nej till behandling, alternativet att avstå aktualiserades mot bakgrund av att en mycket oviss utgång hade presenterats: - Du försvinner bort som ett löv i vinden.

Kanske hade hon som jag senare, kanske aningen överdrivet och orättvist, omtalade som "Dödsängeln" läst Dagerman. 

Om bortväljandets alternativ valts, en kort stund var jag frestad att bli det där lövet, hade jag sedan länge inte tillhört de levande. 

Någonstans har Dagerman skrivit att även döden har ett sätt att övervintra. Motsägelsefullt formulerat, egendomligt kunde Lars Gustafsson ha sagt. Vad då för ett sätt? Ett särskilt sådant och i så fall hur föreställa sig det? 

Oavsett den eventuella oklarheten om den exakta innebörden om någon sådan finnes bortom den poetiska, och vad spelar det egentligen för roll, ett ovedersägligt faktum: Inte ens den bistraste vinter rår på döden. Ty som vi vet ger döden tusan i alla årstider. 

Detta år, som ännu inte är slut, har redan varit förskräckligt i dödens fallande skugga. Och då 

syftar jag inte på alla döda, antalet rysligt högt, i corona. Utan något mig mer närliggande. Före detta kolleger och vänner som gått bort. Flera nära åldersmässigt. 

Mellan sjuttio och åttio traskar man omkring som en orolig själ i dödsdecenniet. Närsomhelst kan det vara över. Gäller att vakta på den flyktiga stunden, skydda den fladdrande lågan. Samt promenera invid vatten och minnas Herakleitos: Panta rei. Allt flyter. 

Novembervinden tjuter runt knutarna medan jag väger mina ord. Väderprognosen förebådar snö endera dagen. Jag bävar inför vad som efter vinter komma skall. I minne av Dagermans insikt om vår värsta fiendes övervintrande förmåga.

Bild: DigitaltMuseum.

Vad barnslig du är!

Jag minns när jag under första halvan av 1980-talet läste engelsmannen Donald Winnicott´s Lek och verklighet medan jag skrev boken Själens revolt som utgjorde ett försök att förena organisationsteori med psykoterapi och psykoanalys. En ohelig allians? Nja. 

Min bestämda uppfattning efter många års professionellt sysslande med ledarskap och organisation, och som fick mig att skriva boken, var att människosynen i lärobokens konventionella organisationsteori behövde fördjupas. 

Teoretisk draghjälp hämtades från bland andra Rollo May (hans ångestbegrepp med grundstenen att man kan tala om en normal ångest)) och Christopher Lasch (om den narcissistiska personligheten, mycket användbart när vi analyserar ledarskap) - samt just Winnicott. 

Jag blev alldeles betagen och förtjust, är så fortfarande, av barnläkaren och psykoanalytikern Winnicott, lät hans ljusa resonemang inspirera ett helt kapitel i Själens revolt.

Per, kanske min mest begåvade student den gången, tyvärr frånryckt oss i alldeles för unga år, delade min förtjusning. Just det kapitlet kunde han referera till under vår korrespondens genom åren. Han citerade utantill rader ur en dikt jag skrev och som ingår i boken. 

- "Vad barnslig du är!" klagar Herbert ofta på pappa Albert, skrothandlaren och levnadskonstnären på Skolgatan i Haga i Göteborg, ett par som förevigats genom tv-inspelningar. Skäller på honom. 

Men kan det finnas något viktigare än att behålla barnsligheten, leklusten, långt upp i livet? 

Poängen i Winnicott´s teori, stödd av hans forskning på barn, är att vi genom leken kan distansera oss - ett ideal i dessa tider som bekant - från den (i barnets fall föräldern) som äger ett övertag gentemot oss och därmed frigöra oss. 

Leken mäter ut ett handlingsutrymme, en frizon. Jag leker fram mitt jag. I leken framträder jag som ett subjekt. 

En annan terapeut, fransmannen Jacques Lacan, har jag förstått eller tolkat som att han betonade att utan att leka, symbolisera och sublimera, dör vi psykiskt. 

Det är kanske det som förklarar mumierna, alla levande döda vuxna man träffar på. Kallpratande om alls och ingenting med slocknad, i bästa fall trött blick. De har slutat att leka. 

Jag skrev häromdagen om älskade farbror Sixten i Sandviken som behöll sitt leksinne långt upp i vuxenålder. Han kunde helt enkelt inte låta bli att leka. Jag är likadan, urbarnslig i vissa situationer, skrattar till råga på allt åt mig själv. 

Skäms, Lars, skulle min mor ha sagt. (Hon sa alltid Lars när det tycktes henne jag behövde en ordentlig skrapa.) Eller skrattat med. Hon hade glimten i ögat. 

Äh, barnslig och barnslig. Jag lever. Och som Friedrich Schiller skrev: "Människan leker bara när hon i ordets fullaste bemärkelse är människa." Tysken visste, han. 

Samtidigt som jag skriver detta läser jag för andra eller tredje gången Lars Gustafssons Konsten att segla med drakar och andra scener ur privatlivet. Njuter av Gustafssons lekfulla stil. Mycket konstfärdig, tro inget annat.

Liksom farbror Sixten kan han inte låta bli att leka. I Gustafssons fall med ordvändningar och formuleringar som tar läsaren med på härliga textutflykter. Hans stil är lekfull.

Åh, vad det är förnöjsamt! 

Universitet och högskolor utan inre motstånd

https://www.svd.se/sverige-fortjanar-lundadeklarationen

När jag tar del av den verklighetsbild som länken utan några överord förmedlar, samt lyssnar till vad före detta kolleger och andra initierade anför, tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är kvar inom högskolevärlden. 

Det var illa nog på min tid och det blev efterhand bara allt värre och tokigare. Men nu verkar det som om galenskapen galopperar fritt. 

Vem är det som driver på? Cui bono? Driver det sig självt enligt en inre logik? Frestande fråga. En allmän hysteri eller psykos som smittar? Så gott som alla i denna värld tycks ju dras med. 

Har de rättrogna helt tagit över och lagt beslag på de skattefinansierade institutionerna med makt att korrigera och bestraffa den som inte jamar med? 

Osökt tänker jag mccarthyismen i efterkrigstidens USA. Jakten på de enligt förföljarna misshagliga "kommunisterna" och deras medlöpare. På lösa boliner. Angivare flitigt i farten. Med svåra konsekvenser för de utpekade. Yrkesmässiga, privata och personliga. 

Ett skammens kapitel i modern amerikansk historia. Den smutsiga konsten att arrangera sanslös klappjakt och bryta ned oskyldiga. 

Var finns det nödvändiga motståndet på svenska universitet och högskolor? Det borde ju mobiliseras bland medvetna anställda och vakna, om det nu finns några sådana kvar, studenter. Alla kan ju inte ha tappat vettet, även om det förefaller så ibland. 

I mitt medvetande blott enstaka namn bland dem som inte gjort det: Göran Adamson. Johan Lundberg. Michael Gustavsson. 

Formuleringsskickliga som få eller ingen bland kollegerna men ensamma. Skrämmande.

Det är som på min tid: de som sympatiserar med kritik mot förfallet tiger eller uttalar sympati när någon i ledningen inte hör och det inte kostar någonting. Den individuella lönesättningen, som borde kallas personlig, är ett effektivt disciplineringsinstrument. 

Att lägga till redan intagen feghetsposition.

Sedan kan arbetsledningen förstås också straffa med orimliga tjänstefördelningar som långsamt knäcker den tjänstgörande, bränner ut vederbörande. Från mina sista år har jag flera exempel på detta, människor som for riktigt illa. Än idag mår jag dåligt av att minnas dem.  

Skäms att jag inte gjorde mer som facklig representant. Men insnärjda var vi i det lokala facket av de arbetsrättsliga lagarna, fångar i MBL-buren. Borde lämnat förhandlingsbordet och medansvaret, accepterat vår strukturella maktlöshet och tillgripit andra medel. 

Rektorerna tillsätts av regeringen. Dem kan man således snabbt glömma i sammanhanget. En linjeorganisation infördes med diverse chäfer, den ene mer olämplig än den andre, som lojalt tittar uppåt, i första hand rädda om sitt eget skinn. 

Akademikerfacket SACO är tandlöst med välkammade strebrar centralt som inte vet hur facklig kamp stavas. De gör karriär och har inget emot att så fort tillfälle bjuds kliva över till motparten. Eller utses till statsråd som Ekström, hon med flickrösten.

P O Enquists uttryck "de inställa upprorens tid" kan med fördel omformuleras till "det inställda motståndets tid". Universitet och högskolor befinner sig därigenom i fritt fall. 

Vart tog de kritiskt reflekterande studenterna vägen, de som en gång åtminstone fanns i Uppsala? Varifrån kom de icke tänkande, de emotionella och hetsande? Värdegrundsmobben? Kränkningskulturens bärare?

Att tänka fritt är stort, tänka rätt är större. Annars... Inte var det detta Thorild åsyftade. Men han kunde ju inte veta. 

Bild: Joseph McCarthy. Wikipedia.

Jag lugnar mig, jag

Min mor trivdes som allra bäst när hon fick hållas i hemmets lugna vrå, vara ifred och nynnande, som hon hade för vana, pyssla med sitt, pannan med kokkaffe (Cirkelkaffe från Konsum i plåtburk med plastlock efter öppnandet) på spisen. 

Nå, den idylliska bilden, som hämtad från vårt husorgan Hemmets Veckotidning, inte helt med sanningen överensstämmande. 

Hon var nämligen ordförande i Husmodersföreningen, tillika ledamot i barnavårdsnämnden och andra samhällsviktiga organ. Föreningsmänniska, inte "bara" mamma och hemmafru. 

Min far var en utpräglad friluftsmänniska som älskade att röra sig i skog och natur när han inte var instämplad och inlåst nere i Verket. Aktiv i Skid- och friluftsfrämjandet, det heter inte så längre tror jag, i Sandviken. 

Engagerad i skidanläggningen Kungsberget, drygt 2,5 mil nordväst om Sandviken, som numera inte alls ser ut som på hans tid. Han skulle bekymrat skaka på huvudet är jag tämligen säker på. 

"Alpint" och fint skall det vara. "Andelslägenheter" för medelklass med jobbskatteavdrag och flotta märkesskidkläder. Fjollträskanpassat och dyrt. Afterski med rysliga coverband samt annat joll icke att förglömma som aldrig fanns på farsans tid. Förstås.

Jag minns en rejält inrökt, sotig öppen spis som man stelfrusen grillade korv trädd på egenhändigt tillskuren pinne i. Små röda russinpaket och Sunkist i brandgula tetra pak med sugrör inhandlades av fru Norén som med den äran skötte hanteringen i raststugan Björkvallen. 

Anspråkslöst och mycket trevligt, gammaldags svenskt.  

Mark behövde införskaffas av bönderna runt omkring, anläggningen alltmer utrymmeskrävande. En delegation skickades från Sandviken för detta ändamål. 

I denna ingick farbror Sixten som jag förevigat i boken Social konst: När fabrikerna tystnar. En rolig farbror full av hyss och upptåg. Med barndomens leksinne intakt långt upp i vuxenåldern.Jag älskade upptågsmakaren. Ständigt nya uppslag. Vad fick han allt ifrån? 

På väg i bilen mot bonden som skulle uppvaktas en sträng uppmaning från farbror Sixten i baksätet: - Ni måste komma ihåg att Johansson är så gott som döv. Så tala så högt och tydligt som ni någonsin kan.

Delegationen knackade på, klev in i samlad tropp, anförd av min far. Anföraren med kraftfull stämma av stål: - GOD DAG, HERR JOHANSSON! VI ÄR INTRESSERADE AV ATT HANDLA MARK AV ER.

Det dånade i huset, rutorna skallrade, katten rusade in under köksbordet. Bonden, utrustad med utmärkt hörsel, backade förskräckt tillbaka, undrade vad det var för tokstollar som kommit på besök.

Jag minns att pappa efteråt var riktigt vred på farbror Sixten som i vanlig ordning småskrattade generat. 

Men det var inte om honom det skulle handla. Så gott som varje helg begav sig pappa, betitlad stugfogde, upp till Kungsberget. Han visste på förhand vad han skulle få för svar men frågade ändå varje gång med ytterkläderna på hustrun om hon inte ville följa med. 

Alltid samma besked:

- Jag lugnar mig lite.

Ofta har jag citerat det. En avslappnad hållning till tillvaron. Cool som ungdomarna säger. 

Men herregud, kom till skott någon gång!

Det känns nästan som att läsa en typisk, höll jag hårresande generaliserande på att skriva, doktorsavhandling i ett samhällsvetenskapligt ämne där författaren enligt sedvanligt manér liksom aldrig kommer i gång. 

Reservationer och förbehåll staplas - det upplyses försiktigt och inlindande om vad som komma skall på de efterföljande sidorna - tills tålamodet brister och man som läsare får lust att smått förtvivlat utropa: 

- Men herregud människa, säg vad du har att säga! 

Tack vare att jag under många år dagstidningsskrev avakademiserades mitt språk. I en dagstidning måste det skrivas enkelt och rakt på. Snabbt nå poänger, läsaren fångas. Annars tråkas densamme ut, bläddrar vidare. 

Nå, jag vågar i min enfald inbilla mig att jag aldrig, med något undantag under min "karriär", skrev akademiskt och krångligt. Det vill säga exkluderande. Endast för de närmast sörjande. Skulle stilpoäng delas ut, blev inte många avhandlingar i sin oläsbarhet godkända. 

Min egen doktorsavhandling skrevs med målsättningen att utges som debattbok på förlaget Verdandi, vilket efter några turer dock aldrig skedde, och därmed tillgänglig för en större publik. 

Den handlade ju om LO-fackets utveckling mot centralstyrning och medlemsoberoende, skulle den endast läsas av en liten akademisk, fackligt ointresserad publik? Aldrig. Meningslöst. 

Citat på tyska och engelska översattes till svenska av undertecknad, att ta sig an de tyska var svettigt. Avhandlingen fick stort genomslag utanför Upsala universitets ankdamm. Den kom trots allt att fungera som ett slags debattbok. Uppmärksammad i tidningar och TV.

Jag hamnar osökt i detta tankespår när jag alltmer irriterad tar del av yttranden från Brynäs nya ledarduo Peter Andersson och Viktor Stråhle. Den förstnämnde hälsad som frälsare av klubbledningen. Som om dylika funnes i lagsportens hockeyvärld.

Det är en "process" som pågår, "identitet" skall skapas. I landets sedan sextiotalet kanske mest folkkära lag. 

Metaforiken, ajajaj nu återföll jag i det akademiska, är ymnig. Resans metafor återkommer - till förbannelse, höll jag på skriva. Brynäs är tydligen ute på en resa - mot ett hägrande SM-guld, eller vad, det får man inte veta - där resultaten än så länge inte räknas eller är oviktiga.

Men, herregud, när tänker ni börja vinna? Vad är det för uppskjutandets snack om framtida, eventuella segrar? Det är matcherna här och nu som räknas för oss som älskar vårt Brynäs. Kom till skott! för att uttrycka det dubbeltydigt. Laget gör ju inte många mål.

Och att det enligt Peter Andersson råder "bra stämning i båset", sagt under förlustmatchen mot Malmö igår, bärgar inga poäng. Seriejumbon Malmö Red Hawks utklassade Brynäs med 7-2.

Ledarskap visar sig på isen. Inte i metaforiken.

Bilden: Enligt gammal tradition "spikas" avhandlingar före de offentligt granskas. 

Tala med döda vänner

I den endast till formatet anspråkslösa boken Vänner bland de döda (ladda ned den från biblioteket!) talar Lars Gustafsson med ett urval döda författare. Jo, han säger faktiskt - och det kan förstås låta anspråksfullt - att det är det han gör, talar med dem. 

Fast det vore kanske mer korrekt säga att herr Gustafsson talar till dem. Som till oss alla, höll det på slinka ur mig i hastigheten. Till synes förstrött, alltid mycket lärt. Och aldrig tråkigt!  

Han förväntar sig inga omedelbara svar från de för evigt gravbundna. Dessa må istället den uppmärksamme läsaren leverera för att använda ett fult missbrukat samtidsord. Hur fasen det nu skall gå till? 

Jojo, herr Gustafsson är som han är, han. Oförliknelig i en egen division. Oförfalskad njutning läsa honom. Och läsa honom på nytt som jag inte kan låta bli att göra. Underhållande. Hans briljanta formuleringskonst, hans "galna" infall, tankesprång som nästan tar andan ur en. 

Jag minns plötsligt Mats Gellerfelts porträtt av honom i ett flott månadsmagasin jag glömt namnet på och som sedan länge heller inte ges ut.

Mats G kvistade över till Austin i Texas och universitetet där Gustafsson ett tag var professor. Äh, bara universitetslektor som surkarten Guillou, mycket sämre författare än Gustafsson,  muttrade. I USA motsvarar nämligen titeln "professor" närmast en svensk universitetslektor. 

Gellerfelt hörde sig för med Gustafssons studenter som trollbundna menade att varje föreläsning med Västerås störste son var ett svindlande äventyr. I och för sig är amerikanska studenter av födsel och ohejdad vana extremt entusiastiska och positiva, det minns jag mycket väl från Harvard Business School, men inte så uppslukade som av Gustafsson. 

Studenterna i Austin visste aldrig vad som skulle hända efter att han klivit in i salen och med sin karakteristiska, en smula knarriga stämma tagit till orda. Oavsett vad föreläsningen bar för ingångsrubrik och utifrån det kunde förväntas innehålla. 

Professorn förlorade sig snart i fullkomligt oförutsägbara utvikningar och associationer som helt knockade studenterna. En intellektuell tankeflykt över kontinenter och hav. Medflygande stora centraleuropeiska namn som Friedrich Nietzsche och andra. 

Som pedagog, detta avskyvärda ord, lik Sartre som gymnasielärare. Existensfilosofen struntade blankt i vilket ämne som stod på schemat. Satte sig avslappnat på katedern, tände en Gauloise, tänkte högt om filmer han nyligen sett och annat. Eleverna älskade honom.

Det var tillåtet att röka under hans lektioner. Att han skulle gått på bordell tillsammans med manliga elever är nog bara ett illasinnat rykte. Men relationen lärare - elev var i detta fall kontroversiell, om man säger så. Ingen av de senare sprang skvallrande till rektorn. 

"Flummigt" skulle väl träbockarna till svenska studenter ha kvirrat om de utsatts för Gustafsson, vana med nyttighetsorienterade, vad tusan nu nytta är, föreläsare. "Vad ska vi ha det här till?" Och stängt öron och sinnen. Stelnade vuxna på förhand.

De författare Gustafsson talar med eller till är vad jag kan bedöma egentligen inga valfrändskaper för att använda Goethes finurliga begrepp. Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Bellman och andra. Även en dagboksskrivande präst i LG:s älskade Västmanland och som jag aldrig hört talas om. 

Möjligtvis Gunnar Ekelöf, enastående liksom herr Gustafsson, faller in i kategorin.  

Nog torde de sovande där på andra sidan, som jag utgår ifrån den encyklopediskt beläste valde med den största omsorg, känna sig smickrade av Lars G som samtalspartner. Fattas bara. 

Han urskiljer nämligen, han är som en guldletare med sökarblicken påkopplad, innebörder i författarskapen som undgår traditionella litteraturvetare och vanliga läsare. Han är en originell texttolkare. Under hans lupp återuppstår texterna som helt annorlunda. 

Jag grips av stor lust leta fram Gösta Berlings saga ur mina hyllor. Gustafssons ohöljda läsglädje och upptäckarlust smittar. Sagan är, det visar Gustafsson, på flera ställen egendomlig för att inte säga omöjlig men i sin konstruktion ett mycket intressant litterärt verk. 

Jag tror att Lagerlöf och de andra upphovsansvariga häpet men förtjust skulle studsa till som om de såg sin text för första gången. Ja, kanske inte Thomas Mann. Fråga mig inte varför.  

Sympatiskt detta att umgås med döda på detta samtalande, inte sönderanalyserande utan inspirerande och givande sätt. Jag gör det själv. Heidegger en återkommande samtalspartner. Wittgenstein och de andra östterrikarna. Bukowski där någonstans i den amerikanska myllan.

Jag föredrar dessa döda, där svaret innesluts i läsandet och tänkandet, den pågående processen, framför att försöka tala med vad vi brukar kalla levande döda. Alltför många av dessa senare, alltför lätt stöta på dem. Utbytet noll. 

Fri att vara ofri

Det är som om jag inte orkar med att ha någonting som helst bestämt och inskrivet på dagordningen.  

Jag drömmer om att leva mina återstående livsdagar efter den öppna samt öppnande principen tabula rasa. I efterhand notera vad jag ägnade mina dyrbara ögonblick åt. Pro memoria. Förhoppningsvis kunna konstatera att livsdagarna är innehållsrika sådana. 

Ideal och verklighet harmonierar dock icke. "Det är en bit kvar" sa han som fotvandrade från Kiruna till Smygehuk när han kaffepauserade i Sundsvall.

Jag kan till råga på allt störas av något som ligger i telefonens kalender inte alltför tidigt nästföljande dag. Nå, sent eller tidigt om dagen, spelar roll, den förstörs hursomhelst om det är något svart i kalendern. Den är därmed inte öppnande vit. 

Har jag någonting inbokat exempelvis 10.00 har jag svårt att komma till ro natten innan. Jag ställer väckarklockan på 07.00. Nej, rättare sagt 06.50. Jag måste ha gått om tid på morgonen, breda marginaler. Inte uträtta någonting i sista stund! 

Tidspessimist. Min yngsta dotter är likadan. Så det är kanske någonting med generna. Eller något som inympades i mig under uppväxten i fabriksmiljö. Hesa Fredrik styrde tillvaron. Passa instämplingstiden! Annars rött på kortet. 

Jag konsulterar klockan flera gånger på natten. Urtavlan kan lysas upp i mörkret. Vilket jag nogsamt ser till att den gör. 

Trycker samtidigt den tämligen tystgående, vilket inte är sinneslugnande, klockan mot örat för att kontrollera att batteriet inte kräver laddning, ängslig att visarna upphört att röra sig. 

Ofrihetsskapande beteenden med klart tvångsmässiga inslag. Men hur kommer det sig? 

Neurotisk personlighet, skulle väl en terapeut inläst på Karen Horney snabbt säga. Kontrollbehov en kbt:are. Lätt fixat med ett beteendekorrigerande träningsprogram. 

Övergivenhetsrädsla enligt en psykoanalytiker. Rädd missa moderns eller faderns hemkomst eller avgång. 

Den som kommer för sent straffar historien. Gorbatjov till Honecker i Berlin hösten 1989 när DDR fyllde fyrtio år och ödesklockan (!) ringde för den redan från början haltande staten. 

Ett steg i rätt riktning, ett stort sådant:

Armbandsuret, tilldelades det av staten för mitt mångåriga lojala tjänande (jag som alltid skrutit med min illojalitet) av densamma,  bortlagt sedan jag vet inte när. Det som jag förr alltid tittade på med ojämna mellanrum. Många gånger i timmen. 

Försökte försvåra för mig själv genom att gömma undan klockan i byxfickan. Eller låsa fast armbandet i bältet. Om vintern flera lager kläder ta sig genom för att kunna se klockan. 

Kände mig när jag fingrade efter klockan tickande någonstans under kläderna som de notoriska storrökarna, snarare kedjerökarna Willy Brandt och Bresjnev som båda var och en på sitt håll skaffade sig lådor med förinställt lås där cigaretterna förvarades. 

På bestämda klockslag trycktes det ut en cigarett. Samma princip som ett gökur. 

Båda gav sig svårt röksugna på lådorna och micklade för att lirka ut en cigarett när det inte var tid för det. De satte en ära i sin egen skam, skulle min salig mor ha sagt. 

I fyra år, tämligen snart, har jag varit lönearbetsbefriad, organisationsbefriad och fri från usla chäfer.* Fri att vara ofri. Ofrihet av olika slag, förvisso. Och jag föredrar min nuvarande ofrihet. Verkar inte kunna bli kvitt den. 

* Enligt en färsk undersökning från SCB finns det 362 000 chefer och arbetsledare inom privat, statlig, regional och kommunal verksamhet. Av undersökningen framgår betecknande nog inte hur många som besitter vad jag skulle kalla ledarskapsförmåga. Jag misstänker att det i bästa fall rör sig om en klar minoritet. 

Skorna på Donaus kaj

Jag fortsätter att nedladdade från biblioteket läsa Georg Kleins essäsamlingar. Jag kan inte sluta läsa honom. Det ligger nu några stycken på parad i något som heter Adobe Digital Editions. En efter en kommer att "försvinna" när lånetiden gått ut. 

Jag behöver inte tänka på att passa återlämningsdag, det sker automatiskt. Mycket behändigt. 

I  den senaste nedladdningen, ...istället för hemland, skildrar Klein konkret och detaljnära hur han i Budapest lyckas klara sig från att tillfångatas av inhemska pilkorsare eller tyska ockupanter i november och december 1944. 

Med hjälp av falska identitetspapper, skarpögd observans och stort mod. 

Det kunde ha slutat mycket illa. Ateisten Klein skulle naturligtvis inte ha gått med på att Gud höll sin hand över honom. Eller sänt skyddsänglar att följa honom. 

Judar skickas i allt snabbare takt iväg för att dödas i nazisternas läger. Pojkar tvingas av pilkorsare in i portar. Byxor ned. Om de är omskurna skjuts de på fläcken. Judar binds ihop två och två på Donaus kaj. Skjuts och faller ned i floden.

En av Kleins skolkamrater klarar mot alla odds livhanken efter att skotten avlossats (men inte den han bundits ihop med). Kroniska fysiska och psykiska skador efter det iskalla vattnet och den traumatiska mardrömsupplevelsen. 

I fickorna, det är hans flyktkost, förvarar Klein en diktsamling med Rainer Maria Rilke, också en av mina favoriter, liksom en bok med teckningar av George Grosz, tillika en av mina favoriter. 

Det egendomliga är att Klein lyckas förmedla, kanske därför jag inte kan sluta läsa honom, en känsla av att han under och trots tysk ockupation och omgiven av pilkorsare som närsomhelst kan avslöja honom, antingen döda honom på fläcken eller skicka iväg honom till säker död, inte bara överlever. 

Han lever. Den livets känsla min senaste bok söker ge uttryck för personifierar Klein under flykt från mördarna sent om hösten 1944. Liv till varje pris som Stefan Jarls film om filmkonstnären Bo Widerberg hette. I varje skälvande ögonblick tänka liv.

Det ömtåliga livet, ömtåligt som allas våra liv och en sak vi har gemensamt, är allvarligt hotat. Men Klein besitter en inre styrka, en resning, han bejakar livet i mördandets skugga. Han är existentiellt stark. 

Något jag i min dagliga morgonbön ber om, sådan styrka. Att förmå bejaka livet i den stund som är. Inte i sinne, känsla och tanke röra mig framåt mot oro och ängslan. Inte bakåt mot vemod. Inte tänka att snart är allt över, mitt ljus skall blåsas ut. Vara just existentiellt stark. 

Min livssituation är ljusår från den Klein befann sig i 1944 i den vackra stad som har kallats "Donaus drottning". Men existentiellt är han en förebild. Centraleuropéen. Med centraleuropéns obändighet. 

Bilden. Gyula Pauers och Can Togays smärtsamma minnesmärke över pilkorsarnas offer på en kaj invid Donau. Invigt 2005. Nästan omöjligt föreställa sig det sadistiska avrättandet.

Tomtens tofflor

Det var betecknande nog president Eisenhower, själv general, som oroade sig för det militär-industriella komplexet. Där fanns enligt honom den reella makten. Inte i Vita Huset. Militären och kapitalet sitter i samma båt, för att travestera Blå Tåget. En obrytbar allians och struktur.

Befriande klarspråk, kanske en smula nedslående för alla blåögda som fått för sig att det inte är så.

Läser ett inlägg av Jonas Gardell (Expressen 201109), inte det skarpaste av huvuden när det kommer till politisk analys, som stort uppslaget sprider illusioner om att, halleluja, nu väntar minsann en bättre värld. Med Sleepy Joe i Vita Huset. 

Trump är borta. Den förskräcklige. Gardell, möjligtvis inspirerad av språket i Der Stürmer men jag kan inte säga säkert, uppfinner till och med ett nytt ord: clownmonstret. 

Demonisering så korsetten spricker. Nästan så jag börjar misstänka projicering. Och han är inte ensam. Det jublas från många håll som om en ny morgondag stundar. Med fred på jorden. Och alla till behag. Djävulen borta, frälsaren framröstad. 

Stefan Åsberg och de andra ytskrapande journalisterna, som ständigt gör det lätt för sig och inte sitt jobb ordentligt, har bidragit till illusionsmakeriet genom att inte kritiskt granska miljardären Bidens politiska biografi och vad han realistiskt skulle kunna tänkas åstadkomma. 

Bortom floskler i the good old american style. 

Inom det handlingsutrymme som står honom till buds. Och som han själv inte mätt ut. Minns den klarsynte Eisenhower. 

När jag med ett halvt öra förstrött lyssnar till Åsberg och de andra systembärande SVT-journalisterna förgrymmas jag av att mina skattepengar avlönar dessa. Intet kan jag göra. Bättre på licensens tid. En chans att slippa undan. 

Inte är det public service i begreppets bästa mening jag ofrivilligt är med och pröjsar. Snarare power service. Dag ut och dag in. Val efter val. Så förutsägbart att jag nästan får spader.

Lär vi oss arma varelser aldrig någonting? Tydligen inte. Vårt behov av bländande illusioner tycks omättligt. Kennedy... Clinton... Obama... Och nu Bidén, förlåt, kunde inte låta bli. 

Själv trodde jag på jultomten tills jag till min bestörtning upptäckte att han lånat pappas tofflor. Sedan blev jularna aldrig desamma. Trots mammas hemlagade knäck, kola, ischoklad och all god julmat med kalvsyltan som pricken över i:et. 

Jag brukar citera Richard Hackman, framliden ledarskapsforskare, som jag hörde under ett seminarium på Harvard. Hackman hade studerat ledarskapet i välkända symfoniorkestrar. Hur avgöra ledarskapets kvalitet i dessa? Lyssna efter hur det låter!

Hur bedöma Bidens ledarskap, hur kommer det troligen att "låta"? Kommer USA att sluta blanda sig i andra staters inre angelägenheter? Skulle inte tro det. Blir USA mer jämlikt? Skulle inte tro det. Mindre diskriminerande? Skulle inte tro det. 

Men ni som tror på Biden kan ju fortsätta med det. Kika inte ned mot jultomtens fötter bara. 

PS. Nästan absurt höra Löfven jublande gratulera Biden och samtidigt yra om det "starka samhället där alla är med". Och som tydligen håller på att uppföras hos oss enligt honom. När vi bevittnar ett Sverige som aldrig haft så djupa klassklyftor. Tomtens tofflor igen.

Man slår inte en signal längre

Jag medverkar i en kommande antologi om analog teknik i relation till digital sådan för att uttrycka det enkelt. Jag är gammal nog, avskyvärt skriva ut dessa ord men vad skall jag göra, att ha levt på den helt igenom analoga tiden. 

Före nätet med Fejsburk och Instakvack som de säger i Kalle Anka. 

Före "sociala medier", egendomligt uttryck för övrigt. Finns asociala medier? Ja, varför inte. Kanske de förra när drevet går och offer hängs ut, verbalt brutalt avskiljs från gruppgemenskapen.

Förr fanns inga smartfånar. Fördelen var att man inte som nu tvingades vara nåbar i princip hela tiden, som bar man en digital fotboja. Jag vet dem som aldrig stänger av och lägger bort sin mobil. Inte ens under natten. Aldrig är de avskärmade och nedkopplade. 

Eftersom jag ända sedan min mors sista månader - jag väntade rastlöst och ängsligt på telefonsamtal från sjukhuset när hon var inlagd och ingen räddning fanns, ryckte till varje gång telefonen skrällde - lidit av en telefonfobi så störs jag av smartfånens inträde på den kommunikativa scenen.

Men såklart, man kan ha den avstängd. Kruxet bara att jag läser tidningar i den samt både mejlar och googlar. Länge dröjde jag med att skaffa en smartfån. Men så blev det till slut en Samsung. Och nu har den mig i sitt grepp. Jag kan inte låta bli att kasta getögon i den. 

När jag jobbade på högskolan svarade jag aldrig i telefon. I växeln visste de vänliga damerna det och kunde nådigt upplysa den som, ibland förtvivlat, sökte mig: - Han svarar inte. Det gör han aldrig. Han är känd för det. Prova mejla honom. 

Min mor älskade att sitta i telefonen som vi sa på den tiden. Apparaten placerad i hallen, stol med mjuk sittdyna alldeles intill, telefonkatalogen inom räckhåll. Rätt som det var lyfte hon på luren och slog en signal till någon hon kom på att hon skulle ringa. Det fanns alltid någon.

Att slå en signal kunde hon plötsligt få för sig när vi semesterpackat Volvo PV:n upp över taket för att åka till Skåne med många mil framför oss på vägarna. Min pappa suckade eftersom han visste att det kunde bli långvarigt där i telefonen. 

Inte förhindrade hans suckande min mor att glatt telefonera vidare. 

När jag ringde henne från lärdomens stad väl på plats där, det hände inte ofta om sanningen skall fram vilket jag ångrar, kom det från mamma efter en kort stund: - Nä, nu går perioderna. Det var alltså dags att sluta och lägga på. Annars skulle det bli för dyrt. 

I antologin rekapitulerar jag min tekniska utveckling, om jag tillåts låta så pretentiös, som skrivande människa och som sträcker sig över mer än ett halvt sekel. (Gulp!) Från den mekaniska reseskrivmaskin det stod Facit på till min nuvarande MacBook Air. 

Min framlidne vän, förläggaren Gert Nilson på Bokförlaget Korpen tyckte att manusen blev sämre i och med datorernas intåg. Men han preciserade aldrig varför. 

Kan det vara så att man filar och filar, inte vågar behålla en tidig version utan överbearbetar texten, slutar aldrig putsa på den? Jag vet inte. Vi alla som skriver borde kanske låta oss inspireras av Bob Dylan: det räcker med en tagning. 

Det är som att öppna dörren till en främmande värld att komma i kontakt med yngre förmågor som på dagis, förlåt i förskolan, eller redan i vaggan utrustades med en iPad. 

Jag har hört talas om nymodigheter som var helt obekanta för den gamle mannen som från perrongen betraktar det framrusande digitala tåget. 

PS. Det stämmer inte det som står i rubriken. Människor förefaller med smartfånen i hand ringa varandra så fort de hinner - om alls ingenting. Tågresor kan därigenom bli som tortyr. Med det ofrivilliga lyssnandet till de värsta trivialiteter.

En Klein som inte var klein

Inte visste jag särskilt mycket om honom. Jag kände förstås till honom. Han förekom under sin levnad i olika offentliga sammanhang, dök då och då upp i tidningar och tv, ansiktet (bilden ovan) med den melankoliska, intelligenta (kanske samma sak) blicken blev därigenom efterhand välbekant. Han var en så kallad "kändis".

Jag kom att läsa, för att utrycka det vagt, en essäsamling av honom med titeln Pietà, laddade ned den som e-bok från biblioteket. Att det blev just Klein som jag laddade ned utan att jag på förhand bestämt mig för att göra det? Ren tillfällighet. Men finns egentligen tillfälligheter? 

Förunderligt. Var det inte något eller någon som ledde mig till just Klein? Jag behövde läsa honom, det var hög tid. Hans vidsynta författarskap bortom forskningsrapporterna väntade på och anropade mig. Han hade varit en vilande valfrändskap.

Pietà följdes av två till nedladdningar med samme författare som upphovsman. Klein blev för varje essä alltmer en angenäm och inspirerande bekantskap. Kanske förenas vi i en upptagenhet av döden om jag nu måste lämna någon förklaring till affiniteten. 

Döden som oinbjuden gäst. Ignorerande att den är oönskad och avskydd.  Oavsett hur den anmäler sin ankomst.

Det största samförstånd etablerat mellan Klein och författaren till dessa rader i protesten mot "vardagstrivialiteterna, livets mediokritet och vetskapen om dess kortvarighet". (Ur samlingen Resistens med den centrala undertiteln Tankar om motstånd.)

Cancerforskare på Kleins visitkort men ingen fyrkantig medicinare. Humanist. Beläst. Bildad. Uppvuxen i Ungern. Centraleuropeiskt orienterad, med fötterna stadigt i den centraleuropeiska andliga jordmånen. 

Detta Centraleuropa som vissa, av för mig svårbegriplig anledning, hävdar aldrig funnits har alltid tilltalat mig. Jag ville jag vore en centraleuropé.

En särpräglad hållning gentemot tillvaron hos författare och filosofer, konstnärer och andra skapandets varelser. Man måste vara förtrogen med dem för att kunna infångas av denna särplägnad. 

Humorn. Ironin. Orubbligheten. Allvaret. Kompromisslösheten.

Kafka. Wittgenstein. Karl Kraus. Thomas Bernhard. Haneke. Bachmann. Jelinek. Några glänsande exempel.

Höll på att skriva: kreativiteten erkänner inget fosterland. Men lät bli. Centraleuropa, de särpräglades hemvist. Geografiskt preciserat eller icke. Området som icke är, men är.

Hög självuppfattning, ett starkt självförtroende, utmärkande för Klein. Han var verkligen inte klein i sina egna ögon. Tvivlade inte på sin förmåga. Judiskt påbrå men assimilerad som det heter med en egendomlig bestämning. 

Det judiska genomsyrade honom, ateisten, inget han stack under stol med, han sökte som den noggranna forskare han var efter vad som exakt utmärkte just det judiska. Och gjort det genom seklerna. 

Det judiska som idealtyp för att låna ett begrepp från sociologen Max Weber. 

Ordets speciella makt. Sanningen i ordet. Logos. Intellektets dominans gentemot emotionen. Reflektionens nödvändighet. Den rationella ansatsens klargörande förmåga, skingrande dimmor och lögner. 

Huvud, inte känsla. Kyla, inte extas. Motsatsen till nazisternas svärmande för den berusande handlingen. 

Bland Nobelpristagare återfinns inte för inte många judar. 

Det kunde ha slutat i dödsläger som för flera av Kleins släktingar, hans nära och kära. Men med list och mod lurade han i Budapest bödlarna och hamnade så småningom tjugotvå år gammal i Sverige. (Signifikant nog berör han Sverige mycket litet i de böcker jag läst.)

Essäsamlingar av Klein jag laddade ned: Pietà, Jag återvänder aldrig, Resistens. Den sistnämnda särdeles intressant eftersom Klein omsorgsfullt redovisar tre valfrändskaper. Bland dem Bach vilket föranleder mig att lyssna på nytt till dennes kompositioner. 

Bild: SR.

Inte är det som på tant Vegas tid!

Efter att det i grannskapet öppnats en Coop-butik (bilden) med generösa öppet-tider lufsar jag gärna dit och handlar. Blott några stenkast bort. Därigenom slipper jag lämna holmen där jag bor och som jag ogärna överger. (Besjungit samma holme tidigare: https://www.bokus.com/bok/9789197903554/mina-delade-stader/)

Det tar mig emot att bege mig in till centrum och konfronteras med en på alltför kort tid radikalt förändrad stadsbild. 

Sysslolösa män, unga såväl som gamla, hänger i klasar i city. Alla tider på dagen.

Uppvuxen är jag i ett socialdemokratiskt hem, fostrad till att man ska göra rätt för sig och inte ligga samhället till last som det hette. Bonaden på väggen visste: Flinkt arbete leder snarast till vilan. 

Kan inte låta bi att skänka en tanke till alla som sliter och släpar till låg lön, undersköterskor och andra, och som försörjer dessa fullt arbetsföra vuxna män som bara slår dank. Att de inte skäms, skulle min salig mor med avbruten skolgång för att tjäna pengar ha utbrustit. 

Kanske borde indignationen riktas mot dem som tillåter denna iögonfallande, betalda sysslolöshet på skattebetalarnas bekostnad. Men det är att bortse från eget ansvar och moral. Att omyndigförklara vuxna människor. 

Det är förhållandevis dyrt i den nya, fräscha Coop:en och avsaknaden av sockerfria alternativ är påtaglig. Men den ungdomliga personalen är trevlig och förekommande. Hjälper mer än gärna till.

Butiken bygger på självbetjäning med utcheckning. Inga kassor. Svårt att snatta för den som får för sig det och ta sig ut genom spärren. (Snart kommer för övrigt obemannade butiker i Gefle, öppna dygnet runt.)

Inte som förr! När man handlade över disk med personlig betjäning. Aldrig glömmer jag tant Vega, rund och go på ett trygghetsskapande sätt, i min barndoms Konsumbutik. Det var självklart att vi gick till Konsum. Fattas bara!

Mammas mormor Katarina var med och drog igång Ceres, som det hette, på Bruket. 

Mamma arbetade i Konsum innan hon blev hemma-arbetande och föreningsmänniska, lägg till diverse samhällsuppdrag inklusive kyrkvärdskapet, på heltid. 

När ICA öppnade en affär i Sandviken, nära mammas bostad, vägrade hon i det längsta att traska dit. Tills allt sämre hälsa, benen inte lika starka som förr, gjorde att hon på grund av avståndet tvingades rata det Konsum där hon förstås var medlem med återbäring och allt. 

Tarvade att kvittona sparades och summerades. Åtminstone minns jag det så: mamma vid köksbordet, noggrant summerande alla inköp. 

Inte var det lätt för henne att bli en svikare. 

Tant Vega svor så det slog upp lågor runt orden men det klappade ett stort hjärta under den vita rocken. Jag älskade att skickas att handla hos henne. Alltid stoppade hon ned en rejäl chokladkaka, en påse jungfrubröst eller något annat gott utöver det som stod på inköpslistan. 

Inte vet jag om det var hennes generositet som ledde till att butiken avvecklades. 

Numera går jag faktiskt helst till ICA:s butiker. De är trivsammare än kooperationens, om jag må säga så. Man lägger manken till. Och sockerfria varor finnes. Kakor och choklad. 

Jag minns när min gamla kollega och kompis Göran Ahrne jämförde olika butikskulturer i Upsala i sociologiboken Vardagsverklighet och struktur. (Bokförlaget Korpen) Det var det bästa för att inte säga enda roliga att läsa i den annars akademiskt tillkrånglade texten. 

ICA:s kultur vann på jämförelsen.

Men jag tackar ändå min lyckliga stjärna för Coop-butiken som jag når på ett par minuter.